Det är åtminstone vad de säger. Och med "de" menar jag Ghost. Vet inte varför jag satte en ynklig femma i Close Ups soundcheck när det begav sig. Förmodligen var jag... sur, eller något. Jag vet inte. Inser nu att den förtjänade ett bättre öde. Minst en sexa. Om den borde placeras ännu högre än så låter jag vara osagt.
Det där var avdelningen korrigeringar.
Ikväll nalkas något helt annat. Ett av mina favoritband bland de som kommer från Malmö ställer sig på KB:s scen och framför sin välkomponerade, melodistarka alternativrock. Jag snackar givetvis om Bleek. Det finns ingen ursäkt för att inte dyka upp och supporta denna högst utsökta kvartett. Skulle musiksmaken vara för trångsynt för att uppskatta ett Beatlessound från 10-talet, så bjuds det också på Purified Hatred (metal från Trelleborg), Florin (punkrock från Köpenhamn) och KKPA (trallpunk från Trelleborg). Det blir nog fint, ska ni se.
Tips: öppna ditt Spotifykonto och lyssna på Bleeks sjukt fina debutplatta "I've seen this before but never like this". Eller bara klicka på titeln här bredvid. Den är värd din tid. Höjdarlåtar som "I'll bury you all", "Maps" och "Open up your eyes" får inte under några omständigheter missas.
fredag 25 februari 2011
söndag 20 februari 2011
I de skamlösa posernas land
Om det rullar in en skranglig buss från 60-talet, där det står Bullet stort på båda sidorna, i staden där du bor, då vet du genast var kvällens vildaste party kommer äga rum.
I fredags var det Malmös tur. Hur pass vild festen blev vet jag inte. Att allas våra favorithårdrockare från Växjö levererade en grymt bra konsert tidigare under kvällen, det är jag emellertid bergsäker på.
Men först upptogs scenen av en kvinnlig trummis, en uppblåsbar Barbara, en keyboardist som uppförde sig ganska flamsigt, en gitarrist och en bassist som båda såg ut att vara hämtade från en gayklubb och inte minst en sångare som visste hur man skulle bjuda på sig själv. Detta är alltså en beskrivning av Malmöbandet Dolly Daggers, som musikaliskt låter som någonting mittemellan Billy Idol, tidiga Depeche Mode och filmmusiken till "Snuten i Hollywood".
Om de gjorde en bra spelning? Tja, om inte annat en jäkligt underhållande sådan. 80-talet är i mitt tycke ett ganska överskattat decennium (även om jag inte levde då), och därför fungerade inte det musikaliska till hundra procent för mig. Men jag uppskattade att de kunde genomföra sin grej med pondus nog att hålla sig på rätt sida om det alltför pinsamma. Kudos för det.
Att ett band av det snittet skulle öppna för självaste Bullet, det hade jag inte satsat mina pengar på. För publiken som var där ville ha hårdrock och inget annat. Och när de fem lantisarna stegade ut på scen, så fick de just det. Hårdrock. Levererat med de största av hjärtan och den mest oförfalskade av passioner.
Jag tycker fortfarande - precis som på Close Up-båten - att det är fusk att låta inledningen till "Highway pirates" ligga förinspelad. Och att de sedan förra veckan slopat "Rock'n'roll remedy" från setlistan är faktiskt väldigt dåligt. Och jag sa ju åt Hampus Klang (gitarr) när jag intervjuade honom tidigare under dagen att de borde köra "The rebels return", och han sa att det skulle de "nog" göra. Vart den blev av? Det vet jag inte.
Men med ett band som Bullet - som på tre fullängdsskivor och en EP skrapat ihop hur många fantastiska hits som helst - kan man aldrig bli nöjd med setlistan.
Istället konstaterar jag att de utvecklats som liveband. Hell Hofers röst håller bättre och längre nuförtiden. Körsången sitter som en smäck när den framförs av samtliga fyra instrumentalister. De skamlösa hårdrocksposerna känns mer självklara än någonsin. Allvarligt - Bullet är ett sanslöst bra livebnad.
Ett minus har jag emellertid att tillägga, och det är att "Pay the price" och "One deal with the devil" lirades i alltför snabba versioner. Men det är väl en petitess antar jag. I övrigt - suveränt!
Fast den bästa Bullet-spelningen jag sett är fortfarande den som genomfördes på Restaurang Bodoni i januari 2008. Så fick jag sagt det också.
Setlistan såg för övrigt ut så här:
Highway pirates
Back on the road
Turn it up loud
Stay wild
Down and out
Rambling man
Roadking
Heading for the top
One deal with the devil
Heavy metal dynamite
Pay the price
Dusk til dawn
Bite the bullet
I fredags var det Malmös tur. Hur pass vild festen blev vet jag inte. Att allas våra favorithårdrockare från Växjö levererade en grymt bra konsert tidigare under kvällen, det är jag emellertid bergsäker på.
Men först upptogs scenen av en kvinnlig trummis, en uppblåsbar Barbara, en keyboardist som uppförde sig ganska flamsigt, en gitarrist och en bassist som båda såg ut att vara hämtade från en gayklubb och inte minst en sångare som visste hur man skulle bjuda på sig själv. Detta är alltså en beskrivning av Malmöbandet Dolly Daggers, som musikaliskt låter som någonting mittemellan Billy Idol, tidiga Depeche Mode och filmmusiken till "Snuten i Hollywood".
Om de gjorde en bra spelning? Tja, om inte annat en jäkligt underhållande sådan. 80-talet är i mitt tycke ett ganska överskattat decennium (även om jag inte levde då), och därför fungerade inte det musikaliska till hundra procent för mig. Men jag uppskattade att de kunde genomföra sin grej med pondus nog att hålla sig på rätt sida om det alltför pinsamma. Kudos för det.
Att ett band av det snittet skulle öppna för självaste Bullet, det hade jag inte satsat mina pengar på. För publiken som var där ville ha hårdrock och inget annat. Och när de fem lantisarna stegade ut på scen, så fick de just det. Hårdrock. Levererat med de största av hjärtan och den mest oförfalskade av passioner.
Jag tycker fortfarande - precis som på Close Up-båten - att det är fusk att låta inledningen till "Highway pirates" ligga förinspelad. Och att de sedan förra veckan slopat "Rock'n'roll remedy" från setlistan är faktiskt väldigt dåligt. Och jag sa ju åt Hampus Klang (gitarr) när jag intervjuade honom tidigare under dagen att de borde köra "The rebels return", och han sa att det skulle de "nog" göra. Vart den blev av? Det vet jag inte.
Men med ett band som Bullet - som på tre fullängdsskivor och en EP skrapat ihop hur många fantastiska hits som helst - kan man aldrig bli nöjd med setlistan.
Istället konstaterar jag att de utvecklats som liveband. Hell Hofers röst håller bättre och längre nuförtiden. Körsången sitter som en smäck när den framförs av samtliga fyra instrumentalister. De skamlösa hårdrocksposerna känns mer självklara än någonsin. Allvarligt - Bullet är ett sanslöst bra livebnad.
Ett minus har jag emellertid att tillägga, och det är att "Pay the price" och "One deal with the devil" lirades i alltför snabba versioner. Men det är väl en petitess antar jag. I övrigt - suveränt!
Fast den bästa Bullet-spelningen jag sett är fortfarande den som genomfördes på Restaurang Bodoni i januari 2008. Så fick jag sagt det också.
Setlistan såg för övrigt ut så här:
Highway pirates
Back on the road
Turn it up loud
Stay wild
Down and out
Rambling man
Roadking
Heading for the top
One deal with the devil
Heavy metal dynamite
Pay the price
Dusk til dawn
Bite the bullet
tisdag 15 februari 2011
Överlevnadsrapport
Mot alla odds gick jag i land i Stockholm med livet i behåll, om än duktigt fulltankad med alkohol. Det var i ärlighetens namn ingen bra idé att kröka till det som värst nittio minuter innan landgång. Å andra sida, resten av resan var jag upptagen med att recensera konserter. Vad skulle jag göra?
I alla fall, vi kör en snabbgenomgång på banduppställningen, så att ni hajar hur bra det var (alfabetisk ordning råder fortfarande):
Adept - strålande! Kanske rentav vara den bästa spelningen jag sett dem göra hittills. Grymt att få se ett annorlunda set också, även om jag velat höra mer från nya plattan "Death dealers".
Black City - noll människor på plats, men danskarna röjde ändå. Härligt att se. De är bättre än Mustasch har varit på många år. Inse det.
Bullet - viss besvikelse på publikresponsen. Annars är Växjösnubbarna stabila som vanligt.
Engel - hade båtens tyngsta ljudbild och väckte uppskattningsvis halva båtlasten ur bakfyllan. Med tanke på att publiktillströmningen aldrig sinade, så är antagandet nog inte helt taget ur luften.
Napalm Death - Barney Greenway är coolast i världen. Punkt.
Paradise Lost - inte särskilt roliga att kolla på. Istället använde britterna varenda muskel i kroppen till det musikaliska framförandet. Det fungerade.
Raised Fist - körde ungefär samma set som i Malmö i höstas. Men det var knäckande då och det var knäckande nu.
Du hittar setlistor från samtliga band här. Napalm Death-setet stämmer inte helt. De lirade inte så många låtar. Vet du vilka som ska bort, feel free att modifiera.
Jag känner mig också nödgad att förtälja lustiga incidenter som inträffade före, under och efter resan. Häng på!
...På Siljaterminalen strax innan avgång kom en snubbe fram till mig och visade sig vara från polisen. Han tyckte det var skumt att jag traskade runt lite löst i avgångshallen och frågade om jag varit i kontakt med narkotika. Ser jag verkligen så skum ut?
...Under Black Citys spelning kom en totalt mänsklighetsbefriad, dretfull medelåldersgubbe fram och kysste mig på kinden. Han gjorde samma sak under Napalm Death. Sedan försökte han stjäla öl från andra publikmedlemmar. Han var inte populär, det kan jag med säkerhet säga.
...Raised Fist-sångaren Alle Hagman fyllde trettiosex dagen i ära. Close Up-redaktör Robban dök upp på scen efter "Killing it" och bjöd på en prinsesstårta. Rykten säger att han initialt planerat att placera den i Alles ansikte, men avstod. Huruvida det är sant eller inte låter jag vara osagt.
...Båten gungade något brutalt under Raised Fists sista två låtar fram till ungefär fem minuter in i Bullets set. Jag mådde fruktansvärt illa just då. Nej, jag tål inte sjögång!
...Paradise Lost-medlemmarna sågs i tacobuffén under fredagen. Gitarristen Gregor Mackintosh såg ut att vara bandets värsta matvrak.
...Runt klockan fyra eller fem på torsdag morgon satt jag och två Close Up-kollegor över varsin öl och diskuterade vilka rockstjärnor som skulle vinna mot varandra om de möttes i en fight. Då kom Adept-gitarristen Jerry Repo fram och berömde min t-shirt (Adept, så klart). Sedan sluddrade han "Jag är så jävla full". Framåt några timmar, vid lunchtid, hörs följande meddelande i båtens högtalarsystem:
"Jerry Repo, ditt band ska snart stå på scen. Om du kan ta dig till Adepts hytt vore det jättebra."
Ryktesspridning om Adept skulle kunna genomföra sin spelning någon timme senare? You bet! Men det gjorde de, och med den äran.
Sammanfattningsvis ett högst lyckat evenemang. Det lär krävas att startfältet består av Cradle of Filth, Hammerfall, Korn, Takida, Rammstein, Joddla Med Siv och Idol-Bengt (eller Idol-Per eller Idol-Agda eller Idol-Märta eller Idol-vemfansomhelst) för att jag frivilligt ska avstå.
Men det står inte på agendan. För uppställningen på nästa båt kommer utgöras av Royal Republic, Zombiekrig, Comeback Kid, Cannibal Corpse, Yersinia, Chemical Vocation och Sick Of It All. Eller hur? Nej. Knappast. Men man kan väl få drömma lite?
I alla fall, vi kör en snabbgenomgång på banduppställningen, så att ni hajar hur bra det var (alfabetisk ordning råder fortfarande):
Adept - strålande! Kanske rentav vara den bästa spelningen jag sett dem göra hittills. Grymt att få se ett annorlunda set också, även om jag velat höra mer från nya plattan "Death dealers".
Black City - noll människor på plats, men danskarna röjde ändå. Härligt att se. De är bättre än Mustasch har varit på många år. Inse det.
Bullet - viss besvikelse på publikresponsen. Annars är Växjösnubbarna stabila som vanligt.
Engel - hade båtens tyngsta ljudbild och väckte uppskattningsvis halva båtlasten ur bakfyllan. Med tanke på att publiktillströmningen aldrig sinade, så är antagandet nog inte helt taget ur luften.
Napalm Death - Barney Greenway är coolast i världen. Punkt.
Paradise Lost - inte särskilt roliga att kolla på. Istället använde britterna varenda muskel i kroppen till det musikaliska framförandet. Det fungerade.
Raised Fist - körde ungefär samma set som i Malmö i höstas. Men det var knäckande då och det var knäckande nu.
Du hittar setlistor från samtliga band här. Napalm Death-setet stämmer inte helt. De lirade inte så många låtar. Vet du vilka som ska bort, feel free att modifiera.
Jag känner mig också nödgad att förtälja lustiga incidenter som inträffade före, under och efter resan. Häng på!
...På Siljaterminalen strax innan avgång kom en snubbe fram till mig och visade sig vara från polisen. Han tyckte det var skumt att jag traskade runt lite löst i avgångshallen och frågade om jag varit i kontakt med narkotika. Ser jag verkligen så skum ut?
...Under Black Citys spelning kom en totalt mänsklighetsbefriad, dretfull medelåldersgubbe fram och kysste mig på kinden. Han gjorde samma sak under Napalm Death. Sedan försökte han stjäla öl från andra publikmedlemmar. Han var inte populär, det kan jag med säkerhet säga.
...Raised Fist-sångaren Alle Hagman fyllde trettiosex dagen i ära. Close Up-redaktör Robban dök upp på scen efter "Killing it" och bjöd på en prinsesstårta. Rykten säger att han initialt planerat att placera den i Alles ansikte, men avstod. Huruvida det är sant eller inte låter jag vara osagt.
...Båten gungade något brutalt under Raised Fists sista två låtar fram till ungefär fem minuter in i Bullets set. Jag mådde fruktansvärt illa just då. Nej, jag tål inte sjögång!
...Paradise Lost-medlemmarna sågs i tacobuffén under fredagen. Gitarristen Gregor Mackintosh såg ut att vara bandets värsta matvrak.
...Runt klockan fyra eller fem på torsdag morgon satt jag och två Close Up-kollegor över varsin öl och diskuterade vilka rockstjärnor som skulle vinna mot varandra om de möttes i en fight. Då kom Adept-gitarristen Jerry Repo fram och berömde min t-shirt (Adept, så klart). Sedan sluddrade han "Jag är så jävla full". Framåt några timmar, vid lunchtid, hörs följande meddelande i båtens högtalarsystem:
"Jerry Repo, ditt band ska snart stå på scen. Om du kan ta dig till Adepts hytt vore det jättebra."
Ryktesspridning om Adept skulle kunna genomföra sin spelning någon timme senare? You bet! Men det gjorde de, och med den äran.
Sammanfattningsvis ett högst lyckat evenemang. Det lär krävas att startfältet består av Cradle of Filth, Hammerfall, Korn, Takida, Rammstein, Joddla Med Siv och Idol-Bengt (eller Idol-Per eller Idol-Agda eller Idol-Märta eller Idol-vemfansomhelst) för att jag frivilligt ska avstå.
Men det står inte på agendan. För uppställningen på nästa båt kommer utgöras av Royal Republic, Zombiekrig, Comeback Kid, Cannibal Corpse, Yersinia, Chemical Vocation och Sick Of It All. Eller hur? Nej. Knappast. Men man kan väl få drömma lite?
måndag 7 februari 2011
Coming up - Close Up-båten!
Det dröjer inte länge innan världens hårdaste båt ger sig ut till sjöss. På torsdag, för att vara exakt, gäller det. Och med det sagt är det alltså hög tid att känna sig peppad, om man nu mot förmodan inte gör det.
Med en sådan banduppställning som är bokad är det förstås svårt att göra något annat än att längta till avgång helt fruktansvärt mycket. Men låt oss ta det från början, i alfabetisk ordning.
Adept är de självutnämnda alkoholisterna från Trosa som debuterade med "Another year of disaster" för två år sedan. Nu är de aktuella med uppföljaren "Death dealers", vars första singel "The Ivory tower" rentav släpps idag. Ett av Sveriges absolut vassaste liveband är de oavsett vilket, och att få skråla med i låtar som "At least give me my dreams back, you negligent whore" och "The lost boys" kommer ingen någonsin att tröttna på.
Black City representerar Danmark på kryssningen. Precis som bandnamnet antyder låter det fruktansvärt mycket Mustasch över musiken, med den avgörande skillnaden att Göteborgarna fullkomligt har tappat greppet och numera känns ganska passé, både på skiva och live, medan Black City knappt har lämnat startpositionen. Den självbetitlade debutplattan är smått fantastisk emellanåt, nu återstår det att se hur de hanterar en scen.
Bullet är Sveriges mesta partyband. Om debuten "Heading for the top" var en charmigt svängig ölhävarplatta och uppföljaren "Bite the bullet" en mer självsäker förfestskiva är nykomlingen "Highway pirates" den skoningslösa festprissen, vars tempo alla bävar inför att hänga med i. Hell Hofer och hans mannar har kört över mig alla gånger jag sett dem live hittills, och jag tror inte det kommer bli något undantag på torsdag.
Engel dök upp för tre och ett halvt år sedan med "Absolute design" och en förbandsturné åt Dimmu Borgir, för att kort senare hålla en avsevärt lägre profil. Nu är det ändring på det, och nya plattan "Threnody" innehåller några av de snyggaste refrängerna som släpptes under hela 2010. Om det kommer fungera lika bra på scen? Det återstår förstås att se, men jag tvivlar inte alls. Skulle peppen avta och tvivel sätta in, är det bara att dra igång monsterhitten "Six feet deep" och problemet är löst. Enkelt!
Paradise Lost är den brittiska tegelmisärens mästare. Må så vara att den för all del stabila "Faith divides us, death unites us" är ganska överskattad - föregångaren "In requiem" är hundratio gånger bättre - jag tippar ändå på att Greg Mackintosh och Nick Holmes kommer bidra med en trivsam avrundning på båtturen. Tips - ta't lugnt med spriten kvällen innan. Deppig doom och bakfylla är inte världens bästa feelgodmix.
Napalm Deaths sångare Barney Greenway kommer för evigt vara känd som den kanske tuffaste människan som någonsin stått på en scen. Efter Lemmy, så klart. Uppställningens mest oväntade och allra coolaste bokning står för tokig brutalitet med soffliggarmentalitet och samhällsmedvetenhet, och lär vara båtens största säkerhetsrisk. Men det är lugnt med mig - skulle jag trilla överbord till tonerna av "Greed killing" kan jag leva - avlida - med det.
Raised Fist trasade sönder mig totalt när de senast besökte KB i Malmö. Kumpanerna Alle Hagman (sång) och Josse Johansson (bas) sitter på ett koncept som omedelbart avväpnar, tar ner och manglar alla som utsätts för det. Det ska bli spännande att se hur Alle Hagman hanterar balansen när han genomför sina ökända tvåmetershopp på en gungande båt. Min spontana gissning - såväl scenbygge som inredning och större delen av båten kommer ligga i spillror när "Breaking me up" har klingat ut.
Ja, det stämmer. Artistuppbådet är i en helt egen liga. Det lär krävas ett dussin isberg, några terroristligor och minst åtta av sju inställda spelningar för att Close Up-båten inte ska bli en total succé.
Konkret detalj: du hittar spelordningen och övrig koncis info genom att klicka på den här länken.
För ett tag sedan satte jag ihop en Spotifylista innehållandes en totalt uttömmande pepp inför båten. Den finner du här. Mina kollegor på Stockholmsredaktionen har också gjort något liknande, om än en något kortare, mer koncentrerad variant. Du finner deras spellista här. Skillnader existerar. Den ena innehåller etthundratrettiofyra låtar på sju timmar. Den andra bjussar på trettiosju låtar och två timmar.
Du väljer själv vilken som passar ditt schema. Så länge du är medveten om att Close Up-båten kommer bli legendarisk och att du lär gräma dig i åratal om du stannar hemma.
Med en sådan banduppställning som är bokad är det förstås svårt att göra något annat än att längta till avgång helt fruktansvärt mycket. Men låt oss ta det från början, i alfabetisk ordning.
Adept är de självutnämnda alkoholisterna från Trosa som debuterade med "Another year of disaster" för två år sedan. Nu är de aktuella med uppföljaren "Death dealers", vars första singel "The Ivory tower" rentav släpps idag. Ett av Sveriges absolut vassaste liveband är de oavsett vilket, och att få skråla med i låtar som "At least give me my dreams back, you negligent whore" och "The lost boys" kommer ingen någonsin att tröttna på.
Black City representerar Danmark på kryssningen. Precis som bandnamnet antyder låter det fruktansvärt mycket Mustasch över musiken, med den avgörande skillnaden att Göteborgarna fullkomligt har tappat greppet och numera känns ganska passé, både på skiva och live, medan Black City knappt har lämnat startpositionen. Den självbetitlade debutplattan är smått fantastisk emellanåt, nu återstår det att se hur de hanterar en scen.
Bullet är Sveriges mesta partyband. Om debuten "Heading for the top" var en charmigt svängig ölhävarplatta och uppföljaren "Bite the bullet" en mer självsäker förfestskiva är nykomlingen "Highway pirates" den skoningslösa festprissen, vars tempo alla bävar inför att hänga med i. Hell Hofer och hans mannar har kört över mig alla gånger jag sett dem live hittills, och jag tror inte det kommer bli något undantag på torsdag.
Engel dök upp för tre och ett halvt år sedan med "Absolute design" och en förbandsturné åt Dimmu Borgir, för att kort senare hålla en avsevärt lägre profil. Nu är det ändring på det, och nya plattan "Threnody" innehåller några av de snyggaste refrängerna som släpptes under hela 2010. Om det kommer fungera lika bra på scen? Det återstår förstås att se, men jag tvivlar inte alls. Skulle peppen avta och tvivel sätta in, är det bara att dra igång monsterhitten "Six feet deep" och problemet är löst. Enkelt!
Paradise Lost är den brittiska tegelmisärens mästare. Må så vara att den för all del stabila "Faith divides us, death unites us" är ganska överskattad - föregångaren "In requiem" är hundratio gånger bättre - jag tippar ändå på att Greg Mackintosh och Nick Holmes kommer bidra med en trivsam avrundning på båtturen. Tips - ta't lugnt med spriten kvällen innan. Deppig doom och bakfylla är inte världens bästa feelgodmix.
Napalm Deaths sångare Barney Greenway kommer för evigt vara känd som den kanske tuffaste människan som någonsin stått på en scen. Efter Lemmy, så klart. Uppställningens mest oväntade och allra coolaste bokning står för tokig brutalitet med soffliggarmentalitet och samhällsmedvetenhet, och lär vara båtens största säkerhetsrisk. Men det är lugnt med mig - skulle jag trilla överbord till tonerna av "Greed killing" kan jag leva - avlida - med det.
Raised Fist trasade sönder mig totalt när de senast besökte KB i Malmö. Kumpanerna Alle Hagman (sång) och Josse Johansson (bas) sitter på ett koncept som omedelbart avväpnar, tar ner och manglar alla som utsätts för det. Det ska bli spännande att se hur Alle Hagman hanterar balansen när han genomför sina ökända tvåmetershopp på en gungande båt. Min spontana gissning - såväl scenbygge som inredning och större delen av båten kommer ligga i spillror när "Breaking me up" har klingat ut.
Ja, det stämmer. Artistuppbådet är i en helt egen liga. Det lär krävas ett dussin isberg, några terroristligor och minst åtta av sju inställda spelningar för att Close Up-båten inte ska bli en total succé.
Konkret detalj: du hittar spelordningen och övrig koncis info genom att klicka på den här länken.
För ett tag sedan satte jag ihop en Spotifylista innehållandes en totalt uttömmande pepp inför båten. Den finner du här. Mina kollegor på Stockholmsredaktionen har också gjort något liknande, om än en något kortare, mer koncentrerad variant. Du finner deras spellista här. Skillnader existerar. Den ena innehåller etthundratrettiofyra låtar på sju timmar. Den andra bjussar på trettiosju låtar och två timmar.
Du väljer själv vilken som passar ditt schema. Så länge du är medveten om att Close Up-båten kommer bli legendarisk och att du lär gräma dig i åratal om du stannar hemma.
söndag 6 februari 2011
Kvalitetsbevis
Jag ska inte låtsas som att jag egentligen har något vettigt att säga i detta nu. Men ändå. Jag måste, känner jag.
Jag återkommer allt oftare till det briljanta Uddevalla-bandet Chemical Vocation numera, märker jag. Det brukar bli så när man äntligen fått se ett band på scen. Då blir man per automatik ett större fan. Om nu inte spelningen ifråga varit värdelös, vill det säga. Men när kvintetten spelade på Bodoni i Malmö för några veckor sedan var det då inte värdelöst. Långt ifrån. Läs detta, så förstår ni.
I alla fall, vad jag ska komma till är det fantastiska kvalitetsbeviset på Chemical Vocations musik jag stött på. Nämligen, om man är på fest, stupfull, står ute och fryser vanvettigt mycket klockan tre på morgonen med en cigarett i näven, och det enda man kan diskutera är hur pass mycket större och mer framgångsrikt Chemical Vocation förtjänar att vara - visst bevisar det att bandet berör?
För det är så. Chemical Vocation borde vara större. Kändare. Mer framgångsrika. Det är sanning. En absolut sådan.
Jag föreslår att du spanar in bandet på Spotify och lyssnar, så hör du. Våga dig på den sanslöst vackra "Cold caress". Eller den sjukt dansvänliga refrängen i "Pencils and papers". Eller den (i en rättvis värld) givna världshiten "My dependence". Eller bitterljuvt harmoniska bitar som "Walls" och "Lost and found".
Är du inte övertygad om deras briljans efter den holmgången, då bör du överväga att skriva in dig på ett ställe där du får en tvångströja om överkroppen och blir instängd i en madrasserad cell. För då saknar du en väsentlig del av den grundläggande mänskliga intelligensen. Faktiskt.
Jag återkommer allt oftare till det briljanta Uddevalla-bandet Chemical Vocation numera, märker jag. Det brukar bli så när man äntligen fått se ett band på scen. Då blir man per automatik ett större fan. Om nu inte spelningen ifråga varit värdelös, vill det säga. Men när kvintetten spelade på Bodoni i Malmö för några veckor sedan var det då inte värdelöst. Långt ifrån. Läs detta, så förstår ni.
I alla fall, vad jag ska komma till är det fantastiska kvalitetsbeviset på Chemical Vocations musik jag stött på. Nämligen, om man är på fest, stupfull, står ute och fryser vanvettigt mycket klockan tre på morgonen med en cigarett i näven, och det enda man kan diskutera är hur pass mycket större och mer framgångsrikt Chemical Vocation förtjänar att vara - visst bevisar det att bandet berör?
För det är så. Chemical Vocation borde vara större. Kändare. Mer framgångsrika. Det är sanning. En absolut sådan.
Jag föreslår att du spanar in bandet på Spotify och lyssnar, så hör du. Våga dig på den sanslöst vackra "Cold caress". Eller den sjukt dansvänliga refrängen i "Pencils and papers". Eller den (i en rättvis värld) givna världshiten "My dependence". Eller bitterljuvt harmoniska bitar som "Walls" och "Lost and found".
Är du inte övertygad om deras briljans efter den holmgången, då bör du överväga att skriva in dig på ett ställe där du får en tvångströja om överkroppen och blir instängd i en madrasserad cell. För då saknar du en väsentlig del av den grundläggande mänskliga intelligensen. Faktiskt.
lördag 5 februari 2011
I sällskap av tatuerade, håriga norrmän - en afton med Kvelertak
I somras bevittnade jag - och många med mig - när Converge rullade in i stan och satte Debaser Malmö i gungning. De hade dragit med sig norska Kvelertak som öppningsband (och kompletterade turnén med hypnotiska Kylesa och helvetiska Gaza). Själv trillade jag in när norrmännen hade uppskattningsvis halva setet kvar, och missade alltså mycket av deras set. Men jag var inte ensam om det. Det var väldigt välfyllt när Converge avslutade kvällen, men knappt ens tjugo pers som dykt upp för att kolla på Kvelertak.
"Vi var här i somras med Converge och då var det inte en käft som kollade på oss!" sa sångaren Erlend Hjelvik i ett av sina mellansnack när Kvelertak återigen var i stan igår kväll. Sant. Och den här gången var det många fler på plats. Kanske rentav lika många som kollade på Converge, vad vet jag.
I alla fall, det var ingen dum spelning vi fick se! Röjigt, svettigt, sluskigt, fult, rått, hårt... ungefär allting man vill ha av en spelning med några hårdingar, med andra ord.
Men låt oss ta det från början.
Initialt skulle stockholmarna i Insekt agerat öppningsband, men hälsoproblem och annat otrevligt satte käppar i hjulen för den planen. Istället fick Spirits of the Dead, norrmän de med, äran att inleda kvällen.
Och jösses. Maken till tråkigt band har jag inte stött på sedan... ja, vi stryker "sedan" och säger istället maken till tråkigt band har jag inte stött på. Trött sjuttiotalsrock. Tunt komponerad (ett trist riff och en standardiserad basgång i bakgrunden, jämt och ständigt). Talanglös. Framförd med entusiasmen hos ett kassabiträde på Ica som närmar sig pensionen efter trettio år på samma kneg. Jag var nära att somna stående. Med andra ord - Spirits of the Dead är inte bra. Vi slutar där.
Tur då att bättring skulle erbjudas. För när Kvelertak gick på scen och kastade ut den hårdslående "Fossegrim" till den extatiska publiken, då började det likna något.
Eller, börja och börja. Det hann inte börja likna något förrän det faktiskt var något. Vad det var? En fantastiskt engagerad spelning som gav ammunition åt de moshsugna, övertygelse åt de tveksamma, allsångsmaterial åt de salongsberusade och inte minst en överväldigande upplevelse åt alla.
Det studsades på scen. Det kastades med gitarrer. Tröjor åkte av, bara överkroppar åkte fram. Svetten pärlade sig för att sedan rinna i floder. Huvuden skakades till musiken. Tempot var högt och svackor fanns det inte tid för. Kort sagt - Kvelertak visste hur man ska hantera en scen och hur man ska tillfredsställa en publik. Det här var, tveklöst, den bästa spelningen jag sett hittills i år.
Ska gnällspiken fram, så var det surt att de lät bli att framföra "Liktorn" som första extranummer, vilket de gjort i andra sammanhang. Och deras skiva kostade hundrafemtio kronor. Hutlöst, men likväl stod man där som ett fån vid merchbordet och hivade fram sedlar.
Missa inte Kvelertaks framtåg. Det är bara dig själv du gör illa i så fall.
Setlistan för kvällen:
Fossegrim
Sjøhyenar (Havets herrer)
Blodtørst
Offernatt
Ulvetid
Nekroskop
Ordsmedar av rang
Mjød
Utrydd dei svake
Snilepisk
"Vi var här i somras med Converge och då var det inte en käft som kollade på oss!" sa sångaren Erlend Hjelvik i ett av sina mellansnack när Kvelertak återigen var i stan igår kväll. Sant. Och den här gången var det många fler på plats. Kanske rentav lika många som kollade på Converge, vad vet jag.
I alla fall, det var ingen dum spelning vi fick se! Röjigt, svettigt, sluskigt, fult, rått, hårt... ungefär allting man vill ha av en spelning med några hårdingar, med andra ord.
Men låt oss ta det från början.
Initialt skulle stockholmarna i Insekt agerat öppningsband, men hälsoproblem och annat otrevligt satte käppar i hjulen för den planen. Istället fick Spirits of the Dead, norrmän de med, äran att inleda kvällen.
Och jösses. Maken till tråkigt band har jag inte stött på sedan... ja, vi stryker "sedan" och säger istället maken till tråkigt band har jag inte stött på. Trött sjuttiotalsrock. Tunt komponerad (ett trist riff och en standardiserad basgång i bakgrunden, jämt och ständigt). Talanglös. Framförd med entusiasmen hos ett kassabiträde på Ica som närmar sig pensionen efter trettio år på samma kneg. Jag var nära att somna stående. Med andra ord - Spirits of the Dead är inte bra. Vi slutar där.
Tur då att bättring skulle erbjudas. För när Kvelertak gick på scen och kastade ut den hårdslående "Fossegrim" till den extatiska publiken, då började det likna något.
Eller, börja och börja. Det hann inte börja likna något förrän det faktiskt var något. Vad det var? En fantastiskt engagerad spelning som gav ammunition åt de moshsugna, övertygelse åt de tveksamma, allsångsmaterial åt de salongsberusade och inte minst en överväldigande upplevelse åt alla.
Det studsades på scen. Det kastades med gitarrer. Tröjor åkte av, bara överkroppar åkte fram. Svetten pärlade sig för att sedan rinna i floder. Huvuden skakades till musiken. Tempot var högt och svackor fanns det inte tid för. Kort sagt - Kvelertak visste hur man ska hantera en scen och hur man ska tillfredsställa en publik. Det här var, tveklöst, den bästa spelningen jag sett hittills i år.
Ska gnällspiken fram, så var det surt att de lät bli att framföra "Liktorn" som första extranummer, vilket de gjort i andra sammanhang. Och deras skiva kostade hundrafemtio kronor. Hutlöst, men likväl stod man där som ett fån vid merchbordet och hivade fram sedlar.
Missa inte Kvelertaks framtåg. Det är bara dig själv du gör illa i så fall.
Setlistan för kvällen:
Fossegrim
Sjøhyenar (Havets herrer)
Blodtørst
Offernatt
Ulvetid
Nekroskop
Ordsmedar av rang
Mjød
Utrydd dei svake
Snilepisk
onsdag 2 februari 2011
Januari månads skivskörd
Två dagar in på den andra månaden under 2011 och jag är redan tokig över hur vilket galet bra skivår vi har över oss. Av de januarisläpp som passerat mina öron kan jag utan tvekan nämna fem som givna kandidater till den slutgiltiga årsbästalistan.
Nåväl. Den tiden, den ångesten när det ska sammanställas. Nu tänker jag inte göra något mer ångestfyllt än att sammanställa en lista över de tio bästa skivorna som släppts under januari. Tanken är att göra samma sak när februari passerat, med den månadens skivor. Dito efter mars. Och efter april. Sedan... ja, ni hajar.
Den här gången är det rangordning som gäller, emellertid. Januari är traditionellt något av en lågsäsong rent kvantitativt beträffande skivsläpp, därför har jag bara spanat in totalt elva skivor. Bonafide-ep:n "Old, new, tried & true" hamnade precis utanför, då jag ämnar hålla mig till fullängdare. Hörvärd platta ändå, dock.
Och ha i åtanke - januari har varit en grymt bra månad. Även plattorna med de lägsta placeringarna är värda att spana in. Spotifylänkar ingår såklart, i mån av tillgång.
10. Diamond Dogs -The grit and the very soul (Spotify)
Jag vill inte vara negativ, men Stockholmarna Diamond Dogs saknar något för att nå ända fram med sin Stones- och Faces-inspirerade, till större delen akustiska rock. Alltför ofta sänks tempot till förmån för händelselösa ballader. I övrigt har de något häftigt på gång. Det svänger, och i vissa låtar - som "Last of the lovers" och "Absolutely no. 1" - är det snudd på hur bra som helst.
9. Onslaught - Sounds of violence
Inte i närheten av comebackplattan "Killing peace" (2007), men likväl en stabil prestation. Stundvis är riffandet hur explosivt som helst och britternas låtskrivarförmåga är inte att underskatta. Dock - en bra thrashplatta bör helst hållas kort och koncis. "Sounds of violence" hade kunnat kortas ner en kvart för starkare intensitet.
8. Astrolites - Play for keeps (Spotify)
Nej, rockabilly är egentligen inte min grej. Variation? Glöm det. Det är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli världens mest spännande musikstil. Men för den delen behöver det inte vara uselt, tvärtom. Astrolites svänger något fruktansvärt och gör mig sugen på att dansa. Det är inte fel. Dessutom är Johnny Cash-covern "Ring of fire" väldigt lyckad.
7. White Lies - Ritual (Spotify)
I samma genre som Editors och The National har White Lies svårt att tangera några stilmässiga höjder. "Ritual" är ändå en härlig lektion i Joy Divison-influerad indierock, stolpskotten "Come down" och "Peace & quiet" till trots. Att det inte når upp i samma klass som två år gamla debuten "To lose my life" går att leva med.
6. Svartsyn - Wrath upon the earth
I min lilla värld har Svartsyn alltid tillhört black metals elitskikt, mest för den fantastiska förmågan att lagra hur mycket mystik och epik som helst i riffen. Om förra plattan "Timeless reign" lämnade plats för lyssnaren att försvinna in i, är "Wrath upon the earth" betydligt rakare, hårdare och enklare med noll utrymme för eftertanke. Ondskan serveras från en annan vinkel den här gången.
5. Get Up Kids - There are rules (Spotify)
De gamla emorockarna var helt nya för mig när de spelade på West Coast Riot i somras, men de gjorde en grymt bra spelning och jag blev omedelbart ett fan. Nya plattan "There are rules" visar att väntetiden efter förra plattan (sju år) inte alls varit av ondo. I centrum står härligt refrängbaserad, emotionell rock som perfekt att slå på i hörlurarna när man sitter på bussen och helst vill fly. Fast det är fusk att återanvända "Keith case" från fjolårs-EP:n "Simple science".
4. Social Distortion - Hard times and nursery rhymes (Spotify)
Vem tvivlade? Visst är Mike Ness högst gubbig numera, och de som väntar sig punk från Social Distortion lär bli besvikna. För mig spelar det ingen roll. Jag älskar den skönt lunkande gubbrocken vi får höra i "California (hustle and flow)" och "Diamond in the rough". Countryballaden "Bakersfield" är ännu bättre och kronan på verket är den vackra "Writing on the wall". Ett mer uttömmande omdöme hittas här.
3. Funeral Party - The golden age of knowhere (Spotify)
Punk. Disco. Rock. Pop. Indie. Dans. Postpunk. Referenserna är många på Kaliforniska Funeral Partys debutplatta. Oavsett vilken etikett man vill smälla på skivan, så måste man kapitulera för den spjuveraktiga entusiasmen som finns att hämta. Inledande "New York moves to the sound of L.A." kräver att du ska dansa benen av dig. "Car wars" borde prånglas ut till alla radiolyssnare. "City in silhouettes" visar upp en mer storslagen sida av bandet. Briljant, helt enkelt. Ge oss Sverigespelningar, helst nu.
2. Times of Grace - The hymn of a broken man (Spotify)
Ursprungligen ville jag ha med skivan på min årsbästalista för 2010 i Close Up och Slavestate. Men releasedagen flyttades och den kunde alltså inte räknas till året ifråga. Struntsamma - även några månader senare är det en sjukt bra skiva som visar att Killswitch Engage inte måste vara en dålig erfarenhet. Jesse Leach gör en fantastisk sångarinsats och låtar som "Live in love", "Where the spirit leads me", "Strength in numbers" och den vackra avslutningen "Fall from grace" är faktiskt helt obetalbara.
1. Architects - The here and now (Spotify)
Trenden inom coremusik säger: utvecklas och gör något annorlunda och oväntat. Typ som Bring Me The Horizon gjorde senast. Architects hakar på med "The here and now" och smäller på med massvis med rensång, elektronik, akustiska pauser, melodier och oväntad epik. Det sätter en ny standard för briljans. Kort sagt. Så gott som alla riff ger mig känslan av att "det här riffet har jag väntat på hela mitt liv!". Sam Carter är metalcores kanske bästa rensångare. "Day in/day out" är definitionen av skoningslös. Allvarlig talat - perfektion har sällan varit så brutal.
Nåväl. Den tiden, den ångesten när det ska sammanställas. Nu tänker jag inte göra något mer ångestfyllt än att sammanställa en lista över de tio bästa skivorna som släppts under januari. Tanken är att göra samma sak när februari passerat, med den månadens skivor. Dito efter mars. Och efter april. Sedan... ja, ni hajar.
Den här gången är det rangordning som gäller, emellertid. Januari är traditionellt något av en lågsäsong rent kvantitativt beträffande skivsläpp, därför har jag bara spanat in totalt elva skivor. Bonafide-ep:n "Old, new, tried & true" hamnade precis utanför, då jag ämnar hålla mig till fullängdare. Hörvärd platta ändå, dock.
Och ha i åtanke - januari har varit en grymt bra månad. Även plattorna med de lägsta placeringarna är värda att spana in. Spotifylänkar ingår såklart, i mån av tillgång.
10. Diamond Dogs -The grit and the very soul (Spotify)
Jag vill inte vara negativ, men Stockholmarna Diamond Dogs saknar något för att nå ända fram med sin Stones- och Faces-inspirerade, till större delen akustiska rock. Alltför ofta sänks tempot till förmån för händelselösa ballader. I övrigt har de något häftigt på gång. Det svänger, och i vissa låtar - som "Last of the lovers" och "Absolutely no. 1" - är det snudd på hur bra som helst.
9. Onslaught - Sounds of violence
Inte i närheten av comebackplattan "Killing peace" (2007), men likväl en stabil prestation. Stundvis är riffandet hur explosivt som helst och britternas låtskrivarförmåga är inte att underskatta. Dock - en bra thrashplatta bör helst hållas kort och koncis. "Sounds of violence" hade kunnat kortas ner en kvart för starkare intensitet.
8. Astrolites - Play for keeps (Spotify)
Nej, rockabilly är egentligen inte min grej. Variation? Glöm det. Det är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli världens mest spännande musikstil. Men för den delen behöver det inte vara uselt, tvärtom. Astrolites svänger något fruktansvärt och gör mig sugen på att dansa. Det är inte fel. Dessutom är Johnny Cash-covern "Ring of fire" väldigt lyckad.
7. White Lies - Ritual (Spotify)
I samma genre som Editors och The National har White Lies svårt att tangera några stilmässiga höjder. "Ritual" är ändå en härlig lektion i Joy Divison-influerad indierock, stolpskotten "Come down" och "Peace & quiet" till trots. Att det inte når upp i samma klass som två år gamla debuten "To lose my life" går att leva med.
6. Svartsyn - Wrath upon the earth
I min lilla värld har Svartsyn alltid tillhört black metals elitskikt, mest för den fantastiska förmågan att lagra hur mycket mystik och epik som helst i riffen. Om förra plattan "Timeless reign" lämnade plats för lyssnaren att försvinna in i, är "Wrath upon the earth" betydligt rakare, hårdare och enklare med noll utrymme för eftertanke. Ondskan serveras från en annan vinkel den här gången.
5. Get Up Kids - There are rules (Spotify)
De gamla emorockarna var helt nya för mig när de spelade på West Coast Riot i somras, men de gjorde en grymt bra spelning och jag blev omedelbart ett fan. Nya plattan "There are rules" visar att väntetiden efter förra plattan (sju år) inte alls varit av ondo. I centrum står härligt refrängbaserad, emotionell rock som perfekt att slå på i hörlurarna när man sitter på bussen och helst vill fly. Fast det är fusk att återanvända "Keith case" från fjolårs-EP:n "Simple science".
4. Social Distortion - Hard times and nursery rhymes (Spotify)
Vem tvivlade? Visst är Mike Ness högst gubbig numera, och de som väntar sig punk från Social Distortion lär bli besvikna. För mig spelar det ingen roll. Jag älskar den skönt lunkande gubbrocken vi får höra i "California (hustle and flow)" och "Diamond in the rough". Countryballaden "Bakersfield" är ännu bättre och kronan på verket är den vackra "Writing on the wall". Ett mer uttömmande omdöme hittas här.
3. Funeral Party - The golden age of knowhere (Spotify)
Punk. Disco. Rock. Pop. Indie. Dans. Postpunk. Referenserna är många på Kaliforniska Funeral Partys debutplatta. Oavsett vilken etikett man vill smälla på skivan, så måste man kapitulera för den spjuveraktiga entusiasmen som finns att hämta. Inledande "New York moves to the sound of L.A." kräver att du ska dansa benen av dig. "Car wars" borde prånglas ut till alla radiolyssnare. "City in silhouettes" visar upp en mer storslagen sida av bandet. Briljant, helt enkelt. Ge oss Sverigespelningar, helst nu.
2. Times of Grace - The hymn of a broken man (Spotify)
Ursprungligen ville jag ha med skivan på min årsbästalista för 2010 i Close Up och Slavestate. Men releasedagen flyttades och den kunde alltså inte räknas till året ifråga. Struntsamma - även några månader senare är det en sjukt bra skiva som visar att Killswitch Engage inte måste vara en dålig erfarenhet. Jesse Leach gör en fantastisk sångarinsats och låtar som "Live in love", "Where the spirit leads me", "Strength in numbers" och den vackra avslutningen "Fall from grace" är faktiskt helt obetalbara.
1. Architects - The here and now (Spotify)
Trenden inom coremusik säger: utvecklas och gör något annorlunda och oväntat. Typ som Bring Me The Horizon gjorde senast. Architects hakar på med "The here and now" och smäller på med massvis med rensång, elektronik, akustiska pauser, melodier och oväntad epik. Det sätter en ny standard för briljans. Kort sagt. Så gott som alla riff ger mig känslan av att "det här riffet har jag väntat på hela mitt liv!". Sam Carter är metalcores kanske bästa rensångare. "Day in/day out" är definitionen av skoningslös. Allvarlig talat - perfektion har sällan varit så brutal.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)