Januari månads skivskörd

Två dagar in på den andra månaden under 2011 och jag är redan tokig över hur vilket galet bra skivår vi har över oss. Av de januarisläpp som passerat mina öron kan jag utan tvekan nämna fem som givna kandidater till den slutgiltiga årsbästalistan.

Nåväl. Den tiden, den ångesten när det ska sammanställas. Nu tänker jag inte göra något mer ångestfyllt än att sammanställa en lista över de tio bästa skivorna som släppts under januari. Tanken är att göra samma sak när februari passerat, med den månadens skivor. Dito efter mars. Och efter april. Sedan... ja, ni hajar.

Den här gången är det rangordning som gäller, emellertid. Januari är traditionellt något av en lågsäsong rent kvantitativt beträffande skivsläpp, därför har jag bara spanat in totalt elva skivor. Bonafide-ep:n "Old, new, tried & true" hamnade precis utanför, då jag ämnar hålla mig till fullängdare. Hörvärd platta ändå, dock.

Och ha i åtanke - januari har varit en grymt bra månad. Även plattorna med de lägsta placeringarna är värda att spana in. Spotifylänkar ingår såklart, i mån av tillgång.

10. Diamond Dogs -The grit and the very soul (Spotify)
Jag vill inte vara negativ, men Stockholmarna Diamond Dogs saknar något för att nå ända fram med sin Stones- och Faces-inspirerade, till större delen akustiska rock. Alltför ofta sänks tempot till förmån för händelselösa ballader. I övrigt har de något häftigt på gång. Det svänger, och i vissa låtar - som "Last of the lovers" och "Absolutely no. 1" - är det snudd på hur bra som helst.

9. Onslaught - Sounds of violence
Inte i närheten av comebackplattan "Killing peace" (2007), men likväl en stabil prestation. Stundvis är riffandet hur explosivt som helst och britternas låtskrivarförmåga är inte att underskatta. Dock - en bra thrashplatta bör helst hållas kort och koncis. "Sounds of violence" hade kunnat kortas ner en kvart för starkare intensitet.

8. Astrolites - Play for keeps (Spotify)
Nej, rockabilly är egentligen inte min grej. Variation? Glöm det. Det är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli världens mest spännande musikstil. Men för den delen behöver det inte vara uselt, tvärtom. Astrolites svänger något fruktansvärt och gör mig sugen på att dansa. Det är inte fel. Dessutom är Johnny Cash-covern "Ring of fire" väldigt lyckad.

7. White Lies - Ritual (Spotify)
I samma genre som Editors och The National har White Lies svårt att tangera några stilmässiga höjder. "Ritual" är ändå en härlig lektion i Joy Divison-influerad indierock, stolpskotten "Come down" och "Peace & quiet" till trots. Att det inte når upp i samma klass som två år gamla debuten "To lose my life" går att leva med.

6. Svartsyn - Wrath upon the earth
I min lilla värld har Svartsyn alltid tillhört black metals elitskikt, mest för den fantastiska förmågan att lagra hur mycket mystik och epik som helst i riffen. Om förra plattan "Timeless reign" lämnade plats för lyssnaren att försvinna in i, är "Wrath upon the earth" betydligt rakare, hårdare och enklare med noll utrymme för eftertanke. Ondskan serveras från en annan vinkel den här gången.

5. Get Up Kids - There are rules (Spotify)
De gamla emorockarna var helt nya för mig när de spelade på West Coast Riot i somras, men de gjorde en grymt bra spelning och jag blev omedelbart ett fan. Nya plattan "There are rules" visar att väntetiden efter förra plattan (sju år) inte alls varit av ondo. I centrum står härligt refrängbaserad, emotionell rock som perfekt att slå på i hörlurarna när man sitter på bussen och helst vill fly. Fast det är fusk att återanvända "Keith case" från fjolårs-EP:n "Simple science".

4. Social Distortion - Hard times and nursery rhymes (Spotify)
Vem tvivlade? Visst är Mike Ness högst gubbig numera, och de som väntar sig punk från Social Distortion lär bli besvikna. För mig spelar det ingen roll. Jag älskar den skönt lunkande gubbrocken vi får höra i "California (hustle and flow)" och "Diamond in the rough". Countryballaden "Bakersfield" är ännu bättre och kronan på verket är den vackra "Writing on the wall". Ett mer uttömmande omdöme hittas här.

3. Funeral Party - The golden age of knowhere (Spotify)
Punk. Disco. Rock. Pop. Indie. Dans. Postpunk. Referenserna är många på Kaliforniska Funeral Partys debutplatta. Oavsett vilken etikett man vill smälla på skivan, så måste man kapitulera för den spjuveraktiga entusiasmen som finns att hämta. Inledande "New York moves to the sound of L.A." kräver att du ska dansa benen av dig. "Car wars" borde prånglas ut till alla radiolyssnare. "City in silhouettes" visar upp en mer storslagen sida av bandet. Briljant, helt enkelt. Ge oss Sverigespelningar, helst nu.

2. Times of Grace - The hymn of a broken man (Spotify)
Ursprungligen ville jag ha med skivan på min årsbästalista för 2010 i Close Up och Slavestate. Men releasedagen flyttades och den kunde alltså inte räknas till året ifråga. Struntsamma - även några månader senare är det en sjukt bra skiva som visar att Killswitch Engage inte måste vara en dålig erfarenhet. Jesse Leach gör en fantastisk sångarinsats och låtar som "Live in love", "Where the spirit leads me", "Strength in numbers" och den vackra avslutningen "Fall from grace" är faktiskt helt obetalbara.

1. Architects - The here and now (Spotify)
Trenden inom coremusik säger: utvecklas och gör något annorlunda och oväntat. Typ som Bring Me The Horizon gjorde senast. Architects hakar på med "The here and now" och smäller på med massvis med rensång, elektronik, akustiska pauser, melodier och oväntad epik. Det sätter en ny standard för briljans. Kort sagt. Så gott som alla riff ger mig känslan av att "det här riffet har jag väntat på hela mitt liv!". Sam Carter är metalcores kanske bästa rensångare. "Day in/day out" är definitionen av skoningslös. Allvarlig talat - perfektion har sällan varit så brutal.