Antiklimax för vissa, grymt bra för andra

Chemical Vocation tog sig ner till Malmö i lördags och gjorde sin första spelning sedan Moshpit Open i somras. Klart grabbarna i bandet var sjukt peppade. Jag med.

Två timmar innan portarna slogs upp bänkade jag mig tillsammans med bandmedlemmarna inne på Bergsgatans bästa hak för fyllekäk, Campus, för att snacka lite skit om nästa platta, förra plattan och liknande trams. Bland annat lyckades vi etablera att Chemical Vocations genre lämpligast bör kallas milfrock. Alltså rock som spelas för att locka till sig milfar.

Håll ögonen på Muzic.se för det färdiga resultatet.

I alla fall. Något senare öppnades dörrarna till Bodoni, och runt halv elva gjorde Polar City sin första spelning någonsin. Varför det dröjt vet jag inte, och jag känner mig inte nödgad att kolla upp det heller. Trion står för någon form av alternativ rock där det då och då står aggressionsutbrott på agendan. De sistnämnda bitarna var det inget fel på, problemet var att de hände alldeles för sällan. Gäsp.

Sedan - metal i form av Pharoes. Initialt tyckte jag det lät sjukt bra. Fläskiga riff och lite tyngd, liksom. Men så dök sångaren upp i PA:t och krasade ungefär allting. Rensång, rensång och lite mer rensång till musik som lämpligast hade utsmyckats med lika delar gruff och gnäll. Inte för att hans sångröst var dålig, den bara passade inte in. I de låtarna han inte hade en gitarr runt halsen inbillade han sig att han var världens röjigaste metalfrontman. Fel. Fel. Dunderfel. Tvärtom gjorde han en ganska lam, töntig insats som andades "wannabe".

Dessutom gjorde bandet snedsteget att spela alldeles för länge. Kändes som om det aldrig tog slut. Äh. Vad vet jag. De verkade ha grymt kul i bandet, i alla fall. Alltid något, även om jag till sist funderade på om det fanns något i taket som skulle stå pall för min tyngd när jag hänger mig i skosnörena.

Å ena sidan var det grymt härligt att se att de lokala snubbarna i Polar City och Pharoes dragit en stor del av sina bekantskapskretsar till Bodoni. Å andra sidan förtjänar de flesta spöstraff då de stack sekunderna efter att Pharoes slagit an sista ackordet.

Därför var det en pinsamt liten publikskara som välkomnade Chemical Vocation upp på scen. Lyckligtvis höll bandet humöret uppe och röjde för allt de var värda. Den totala peppen som killarna utstrålade gick nästan att ta på.

Sedan var den fröjd att - äntligen, får jag säga då jag inte sett dem på scen tidigare - få höra kanonlåtar som "Cold caress" och "My dependence" i det levande formatet. Refrängen i "Pencil and papers" är dessutom så löjligt mungipehöjande att jag rodnar när jag hör den i studioformat, men på scen var det ett antal snäpp värre. Så pass att jag nästan gjorde något anatomiskt omöjligt med mungiporna för att de skulle kunna höjas tillräckligt.

Riktigt gôtt att den oplanerade "Unspection" klämdes in som näst sista låt också. Sådant gör en glad!

Att kvintetten hade smuttat lite väl mycket på barens tillgångar innan spelningen och att pauserna mellan låtarna var något för långa och fyllda med en aning för mycket halvflamsigt mellansnack - det får passera.

Killarna utlovade tidigare under kvällen en releaseturné för kommande skivan "Write this moment", och att den skulle ta dem i närheten av Malmö igen. Sjukt bra, säger jag! Se till att det händer snart, bara.

Och denna jävla publiken i Malmö... vad är det med folk? Lördagen var inget exceptionellt undantag - varför är folk så otroligt blasé? Ett av Sveriges finaste rockband är i stan, och folk undviker det? Var finns logiken? Var?