Snirklig inledning till den störste

Bob Dylan är bäst. Så är det bara.

Håller du inte med? Då är du dum i huvudet. Faktiskt.

Till poängen - på torsdag spelar snubben på Malmö Arena. Givetvis kommer jag åka de trettio milen hemåt för att kunna se honom en gång till. Förra gången var på samma ställe i mars 2009. Då var han bra. Riktigt bra, till och med. Han spelade en cool, oväntad setlista - precis som han brukar - och framför allt formligen spratt han av energi. Ofta ryckte det i honom som en liten tioårig pojke. När han leverade "Tweedle dee & tweedle dum" från en stol kunde han inte sitta stilla en sekund.

Och naturligtvis var det inte många som kände igen en enda låt. De som folk i allmänhet har koll på - "Like a rolling stone", "All along the watchtower", "Blowin' in the wind" med flera - var så klart omarrangerade deluxe. Den sistnämnda, exempelvis, till en cool storbandsjazzversion. Obetalbart. Bob gör som han vill - han rökte upp cirka ett paket cigarretter under spelningen också - och det är därför han regerar. Därför, plus att han skrivit vansinnigt mycket bäst musik.

Bjussar helt sonika på setlistan han körde den kvällen.

Maggie's farm
The man in me
Watching the river flow
When the deal goes down
High water (for Charley Patton)
Stuck inside of mobile with the Memphis blues again
Ballad of Hollis Brown
Just like a woman
Tweedle dee & tweedle dum
Beyond the horizon
Summer days
The lonesome death of Hattie Carroll
Highway 61 revisited
Like a rolling stone
All along the watchtower
Spirit on the water
Blowin' in the wind

Och så, till poängen med det här inlägget. Nämligen att lista ett gäng av Bob Dylans låtar, som kanske inte är de mest omtalade han har gjort men som är starka favoriter hos mig. Vissa av dessa är i och för sig hyfsat välkända, men strunt samma. Favoriter, oavsett vilket.

Ingen rangordning. Ingen kronologi. Enbart strikt alfabetisk ordning. Enklast så.

Ain't talkin' (Modern times, 2006)
Mörk, suggestiv niominutare med oslagbar jazzfeeling. Fantastisk avslutning på en fantastisk platta.

As I went out one morning (John Wesley Harding, 1967)
En av de bästa texter Dylan någonsin skrivit. Woven Hand inledde en spelning i Lund med en cover på låten en gång. Det var faktiskt först då jag insåg hur bra låten är. Men förstås är originalversionen oslagbar.

Beyond the horizon (Modern times, 2006)
Tillbakalutad softjazz. Sydsvenskans recensent Håkan Engström benämnde den som tekoppsjazz i recensionen av Malmöspelningen 2009. Det är en ganska spot on beskrivning.

Blind Willie McTell (The bootleg series volumes 1-3, 1991, inspelad i samband med Infidels, 1983)
Har ingen aning om varför låten inte hamnade på "Infidels", då den spelades in i samband med dess session. Strunt samma. Den fick se dagens ljus åtta år senare. Vackert så. Världen hade varit ett mycket sämre ställe om den inte kommit ut. Dylan själv har sagt att han aldrig gjorde klart låten. Spela roll - den är enastående bra ändå.

Changing of the guards (Street legal, 1978)
Utan tvekan har den här en av de mest catchiga sångmelodier som Dylan någonsin skrivit. En rak rockdänga som utan större variation är precis hur smittande som helst i samtliga av sina sju minuter.

Day of the locusts (New morning, 1970)
En cool refrängmelodi i harmoni med ett vildvuxet pianokomp. Bäst på "New morning".

Desolation row (Highway 61 revisited, 1965)
"Highway 61 revisited" - en av musikhistoriens fem bästa plattor - avslutas med en elva minuter lång låt vars komp enbart består av två akustiska gitarrer och ett munspel, som håller sig längs samma tempo och stil rakt i genom. Med en oslagbar text blir det så fantastiskt som något kan bli.

Disease of conceit (Oh mercy, 1989)
"Oh mercy" är en av Dylans fem bästa plattor. Att välja ut höjdpunkter är lönlöst - samtliga tio spår kvalificerar sig. Men ändå måste jag vurma lite extra för "Disease of conceit". Mycket mer än ett piano, Dylans röst och tung atmosfär hörs inte. Mindre är mer!

Girl from the north country (The freewheelin' Bob Dylan, 1963)
Den här har du kanske hört. Det är förmodligen den mest kända av de listade låtarna. En fin ballad som visar upp precis hur bra Dylan är även när han sitter ensam med akustisk gitarr och munspel. Den spelades in på nytt till "Nashville skyline", som duett med Johnny Cash. Say no more.

Heart of mine (Shot of love, 1981)
Produktionen på "Shot of love" lämnar en del att önska. Men för det är "Heart of mine" ändå en av Dylans starkaste låtar. De fina melodierna är obetalbara.

Honest with me (Love and theft, 2001)
Det coola slideriffet borgar för en svängig rocklåt. Det stämmer - Dylan är oslagbar även i den här grenen.

If you ever go to Houston (Together through life, 2009)
Starkaste kortet på senaste skivan (om vi räknar bort julplattan "Christmas in the heart") är den här tillbakalutade historien, där dragspel spelar en viktig roll. Bob kan konsten att få vilket instrument som helst att låta obeskrivligt bra.

Isis (Desire, 1976)
Något av en medianlåt för "Desire"-plattan. Texten berättar någon slags Indiana Jones-historia. Dessutom visar den hur bra en fiol kan vara om den används rätt.

Love sick (Time out of mind, 1997)
Sparsmakad, så sparsmakad. Less is more, som de säger. Återigen. Sällan har det bevisats bättre än i "Love sick".

Man in the long black coat (Oh mercy, 1989)
När jag gick på Malmö Högskola skrev jag en gång en uppsats om den här låten. Så bra är den. En av de mörkaste, mest atmosfäriska låtarna som Dylan någonsin har gjort. Ekonomisk instrumentering med oslagbar stämning. Och ovanpå allt detta - en text som berättar en vansinnigt spännande historia om en mystisk man.

Mississippi (Love and theft, 2001)
Melodin i bryggan som återkommer då och då i låten ger mig gåshud. Får jag någonsin höra det här live kommer jag att gråta. Var så säker.

One more cup of coffee (valley below) (Desire, 1976)
Att Emmylou Harris gästsjunger gör en stor del av låten. Hennes röst är så vansinnigt underbar. Westernkänslan i låten är grym. Känns som en hymn om en snubbe som driver runt bland öknarna utan att ha en aning om vart han ska.

Queen Jane approximately (Highway 61 revisited)
En av de mer bitterljuva, småpoppiga låtarna på "Highway 61 revisited". Refrängen är förmodligen catchigast på plattan. Det behöver inte vara något negativt. Helvete, det är inget negativt.

Tonight I'll be staying here with you (Nashville skyline, 1969)
En ganska enkel, tillbakalutad låt med countrykänsla. Bäst på "Nashville skyline".

With god on our side (The times they are a-changin', 1964)
Ännu en låt som visar att folks fördomar om Dylans folkmusikperiod är rätt så idiotiska. Hade jag fått bestämma hade "With god on our side" avslutat varenda spelning som snubben gör.

Kvällsnöje

I stället för att göra det jag borde ha gjort (det vill säga skoluppgiften som ska in i morgon bitti) har jag i kväll roat mig med att kolla Rolling Stones lista över de femhunda bästa plattorna någonsin. Givetvis var jag tvungen att räkna hur många av de listade som jag har hört. Och givetvis måste jag lista dessa i det här inlägget.

Femtiofem kom jag upp i. Har säkert hör fler. Vid en sådan här avstämning är tankevurpor frekvent förekommande.

Men i alla fall.

Jag kan med säkerhet säga att minst tre fjärdedelar av de nedan listade är någonstans mellan rekommendabla och sjukt jävla asbra på kvalitetsstegen.

Def Leppard - Hysteria (472)
Bob Dylan - Love and theft (467)
The Beatles - With The Beatles (420)
Bob Dylan - Time out of mind (408)
Red Hot Chili Peppers - Californication (399)
Creedence Clearwater Revival - Willie and the poor boys (392)
The Beatles - A hard day's night (388)
Johnny Cash - American recordings (364)
Depeche Mode - Violator (342)
Black Flag - Damaged (340)
The Beatles - Help! (332)
Tom Petty and the Heartbreakers - Tom Petty and the Heartbreakers (313)
Nirvana - MTV Unplugged (311)
Eminem - The Marshall Matters LP (302)
Bob Dylan - John Wesley Harding (301)
Creedence Clearwater Revival - Cosmo's factory (265)
Metallica - Metallica (252)
The Who - My generation (236)
Bruce Springsteen - Nebraska (225)
My Bloody Valentine - Loveless (219)
Pearl Jam - Ten (207)
Nine Inch Nails - The downward spiral (200)
AC/DC - Highway to hell (199)
Green Day - Dookie (193)
Bob Dylan - Desire (174)
Metallica - Master of puppets (167)
Radiohead - OK computer (162)
Joy Division - Closer (157)
Bruce Springsteen - Darkness on the edge of town (151)
Bob Dylan - The freewheelin' Bob Dylan (97)
Creedence Clearwater Revival - Green river (95)
Johnny Cash - At Folsom Prison (88)
The Beatles - Let it be (86)
Bruce Springsteen - Born in the U.S.A. (85)
The Clash - The Clash (77)
Led Zeppelin - II (75)
AC/DC - Back in black (73)
Led Zeppelin - IV (66)
Guns N' Roses - Appetite for destruction (61)
The Beatles - Meet The Beatles (59)
John Coltrane - A love supreme (47)
Sex Pistols - Never mind the bollocks (41)
The Beatles - Please please me (39)
Ramones - Ramones (33)
Led Zeppelin - Led Zeppelin (29)
U2 - Achtung baby (26)
Bruce Springsteen - Born to run (18)
Bob Dylan - Blood on the tracks (16)
The Beatles - Abbey road (14)
Miles Davis - Kind of blue (12)
Bob Dylan - Blonde on blonde (9)
The Clash - London calling (8)
The Beatles - Rubber soul (5)
Bob Dylan - Highway 61 revisited (4)
The Beatles - Sgt Peppers lonely hearts club band (1)

(Siffrorna inom parentes anger deras placering på Rolling Stones lista, om du inte redan klurat ut det).

Oktober månads skivskörd

Here we go again.

Kommentar? Tja. Större delen av listan är riktigt bra plattor strax under steget till att bli sjukt jävla bra. Kvaliteten mattas av en aning mot slutet, men det är likväl kvalitet rakt igenom.

Inga utförliga beskrivningar av varje platta den här gången. Varför? Jag orkar inte skriva just nu. Stäm mig.

1. Siamese Fighting Fish - We are the sound
2. Threat Signal - Threat Signal
3. As You Drown - Rat king
4. Vallenfyre - A fragile king
5. Bob Malmström - Tala svenska eller dö!
6. New Found Glory - Radiosurgery
7. Nitrodive - Survival of the fittest
8. Five Finger Death Punch - American capitalist
9. Alesana - A place where the sun is silent
10. Skeletonwitch - Forever abomination

En dag att minnas

Förlåt mig för min usla ordvits i rubriken. Såg nämligen A Day To Remember igår (äntligen!). Och det var sannerligen något att minnas.

Men låt oss ta det från början.

Tar mig till Brewhouse strax innan klockan två på eftermiddagen. Har en intervju med förbandet Living With Lions inbokad. Sätter mig med Chase Brenneman (gitarr, sång) och en bakfull, förkyld Stuart Ross (sång). Sjukt trevliga snubbar.

Återvänder sedan lagom till insläppet klockan halv sju. Beskådar en vansinneskö. Och det regnar. Misär. För jag blir livrädd för att inte hinna in till när Living With Lions öppnar kvällen. De ska börja spela redan klockan sju. Och när de börjar spela de första tonerna i "Pieces" står jag fortfarande i kö för att hänga in jackan i garderoben.

Hinner in lagom till när Stuart börjar sjunga, dock. Och, satan, vilken spelning de gör. Det bidrar förstås att de är poppunkens just nu allra skickligaste låtskrivare (senaste plattan, "Holy shit", är tveklöst årets bästa skiva). Att de sedan agerar sjukt peppat och röjer så att svetten rinner i floder redan i låt två - "Regret song" - gör också sitt. Synd att publiken mest står och ser förvirrad ut när de lirar. För i helvete, kids!

Setlista:
Pieces
Regret song
A bottle of charades
In your light
She's a hack
Maple drive is still alive
My dilemma
Honesty, honestly

Sedan är det dags för The Ghost Inside. Det av kvällens band som jag har minst koll på. Spelningen förvandlar dem genast till ett nytt favoritband, dock. Tokröj.

Setlista:
Unspoken
Greater distance
Overlooked
Chrono
Destined
Faith or forgiveness
Between the lines

August Burns Red, då. Gammalt favoritband (typ). Det av kvällens band jag lyssnat längst på. Må så vara att senast plattan "Leveler" inte riktigt är i samma klass som "Messengers" och framför allt "Constellations". Det är sjukt pepp att se dem ändå. Inledande "Composure" är mer av en avslutningslåt, men i låt två - "Empire" - ordnas allting upp och i "White washed" kan vi genast tala om en explosion. Undrar varför takljuset tänds och släcks under låten, dock.

Trummisen Matt Greiners sinnessjuka pukhamrande i "Meddler" är i en klass för sig. Av de nya låtarna saknar jag "Salt & light" något fruktansvärt.

Setlista:
Composure
Empire
White washed
Internal cannon
Marianas trench
Meddler
Cutting the ties
Poor millionaire
Back burner

Ger mig sedan ut för att ta en cigarett. Möter Stuart Ross i rökrutan. Hans bakfylla har ordnat upp sig och han verkar på aningen bättre humör nu än under intervjun. Vi småpratar lite. Han visar bilder han tog på A Day To Remembers spelning igår, när sångaren Jeremy McKinnon ger sig ut på att crowdsurfa (typ) i en plastboll, en sådan som Bart Simpson hade i ett avsnitt.

Men det får vi inte se ikväll, tyvärr.

Spela roll. Spelningen är svinbra ändå. Framför allt gillar jag basisten Joshua Woodward, som är ett stort Nalle Puh-leende under hela gigget.

Man kan förstås ha sina invändningar gällande setlistan. Jag saknar "Fast forward to 2012", annars ska jag inte klaga. Får höra favoriter som "2nd sucks", "I'm made of wax Larry, what are you made of?" och "A shot in the dark". Inte att förglömma - den helt fantastiska "If it means a lot to you", som serveras som första extranummer. Storslaget!

Och så, "All signs point to Lauderdale". Gudars skymning vilken låt det är. "I hate this town, it's so washed up"... speglar exakt de känslorna jag haft för min hemhåla Svedala under alla år. Tack gode gud för att jag fått privilegiet att bosätta mig i Göteborg nu och slippa alla inavlade Sverigedemokratrövhål som förtjänar att för evigt brinna som utgör nittionio procent av Svedalas befolkning.

Sidospår. Förlåt.

Noterbart är att det här är första gången A Day To Remember gör en headlinespelning i Sverige. De bör vara nöjda med resultatet.

Setlista:
Sticks & bricks
The danger in starting a fire
A shot in the dark
You be tails, I'll be sonic
My life for hire
All I want
I'm made of wax Larry, what are you made of?
All signs point to Lauderdale
Mr highway's thinking about the end
This is the house that doubt built
2nd sucks
Why walk on water when you got boats
Monument
Homesick
Have faith in me
You should have killed me when you hade the chance
The plot to bomb the panhandle

If it means a lot to you
The downfall of us all

I förbifarten

Det här kan vara världens bästa musikvideo.



Bandet har för övrigt gjort årets bästa platta. Hej och hå.

2007 revisited

Och med det menar jag inte huvudsakligen skivåret 2007.

Utan att jag återvänt till att vara den osnutne snorunge jag var när det stod 2007 i kalendern. Gällande musiksmaken, alltså.

En period under det året, mot slutet av vårterminen (jag gick i nian då), var det helt otänkbart för mig att gå till skolan om jag inte fick se klippet där Dissection lirade "Where dead angels lie" på sin återkomstspelning 2004 först. Just då var smärtan över att aldrig ha få sett bandet live nästan fatal. Sedan lugnade den sig under några år. Nu börjar den så sakta komma tillbaka.

Ett tag ansåg jag att musik skulle byggas på blod, eld och död, ungefär. (Hej vilken fyndig referens! Not). Det var mycket black metal som gällde. De redan nämnda Dissection, förstås. Men även Nifelheim, Watain, Mayhem, Bathory, Gorgoroth med mera. Flera av dessa börjar på allvar snitsla sig i mitt medvetande igen.

Det bör tilläggas att jag där och då inte funnit den dunkla atmosfären hos Funeral Mist och Ofermod (kanske inte så konstigt, de sistnämnda hade inte ens släppt "Tiamtü" då). Nu är det annorlunda. I går kväll dundrade de två banden på högsta volym, samtidigt som jag började läsa "In cold blood" av Truman Capote och det värsta ovädret sedan jag flyttade till Göteborg slog mot rutan. Kusligt. Storslaget. Mäktigt.

Mer? Doom! Candlemass-alstret "King of the grey islands" snurrade flitigt under den här textens huvudtid. I går gick jag i genom plattan för första gången på ett antal år. Gudars, vilken musik. Och även annat av Candlemass stod högt i kurs. Reverend Bizarre och Electric Wizard också. Att återvända till dessa två har jag ännu inte hunnit göra. Men ämnar göra det snart.

Hade jag kunnat resa tillbaka i tiden till sextonåringen som bar mitt namn under 2007 hade jag först slagit honom på käften för att han aldrig fick ligga med den där snygga tjejen i parallellklassen. Sedan hade jag sagt åt honom att helt slopa idén om långt hår. Och sist - att för i hela helvetet hålla hårt i de musikaliska upptäckterna.

"Du kommer vilja återvända till dem en dag", hade jag konstaterat och spänt ögonen i honom.

Så enkelt är det.

Den mörkaste tiden är här

Det var åtminstone vad jag trodde i fredags, när jag gick vilse i Mölndal. Det var mörkt. Så jävla mörkt.

Så här ligger det till: det är fredag. Klockan är runt halv sju på kvällen. Jag är på så gott humör att det faktiskt är äckligt. Har mina skäl - tog äntligen körkort tidigare under dagen och ska snart få se självaste Zombiekrig in action.

Sätter mig på spårvagnen. Ska ta mig vidare mot Mölndal. För Zombiekrig ska tillsammans med de unga förmågorna Refusal Of Faith (vem?) och Dislocated (vem?) spela på Krokslättsgården. Kommer ombord på fyrans spårvagn något senare. En snorpackad alkis, stor som fem hus, dunsar ner bredvid mig. Lutar sig över mig ett antal gånger. Håller på att slockna. Mitt övermod slocknar lite. Det känns inte trevligt alls. Hoppar av spårvagnen på nästa hållplats och väntar en kvart på nästa. Skitsamma att jag blir lite sen. Bättre det än att bli tillplattad av en gråhårig grizzlybjörn.

Hoppar av i Mölndal. Går vilse. Yes, så dum är jag. Knackar in fel adress i mobilens gps och hamnar därför helt åt helvete fel. Hittar till slut. Missar Dislocated och halva Refusal Of Faith. Spelar ingen roll. För något senare får jag se Zombiekrig. Äntligen! Bandet som gjorde förra årets överlägset bästa platta ("Undantagstillstånd") röjer, manglar, äger och krossar. De härskar över allt och alla.

Det är thrash. Det är punk. Det är ta mig fan helt jävla briljant. Läs en recension här.

Setlista:
Dö för fan
Den mörkaste tiden är här
Opium
Döden
Du måste ner
Vad du än säger
Håll käften ge mig dina pengar
Undantagstillstånd

Det tar slut strax efter nio på kvällen. Jag har inte för avsikt att göra något särskilt, så jag börjar styra kosan hemåt. Hinner hem till Bergsjön innan Slavestate-Larsa uppmanar mig att ta mig till Sjuans Ölhall. Svag som jag är, gör jag det.

Således - det blir ett antal bärs. Jag blir lite skönt mellanfull. Så där som det ska vara.

Vaknar dagen efter. Är så bakfull att jag inte kan sitta upp. Herrejävlar. Dagen blir ett purt helvete att försöka ta sig igenom. Åtminstone de inledande timmarna jag är vaken.

Men jag lyckas komma iväg till Konserthuset vid nitton-tiden. För - det är Magnus Betnér som nalkas. Lite knappt en och en halv timmes helt fantastisk underhållning. Snubben är guld. Så är det bara.

Sedan - repris på gårdagen. Typ. Nej, inte riktigt. Jo, på sätt och vis. Möter upp en kompis som är på besök från Skåne och vi tar oss till - just det - Sjuans Ölhall. Sitter där någon timme. Dricker bärs. Så som det ska vara. Drar vidare till Flygarns Haga. Limmar lite på två tjejer. Avslutar det väldigt medvetet. Fyllekäkar. Drar hem. Inget fel på den kvällen.

Idag, då? Söndag. Föreläsning imorgon. Det luktar ändå mer öl. Ja, för fan.

Den mörkaste tiden är här.