Snirklig inledning till den störste

Bob Dylan är bäst. Så är det bara.

Håller du inte med? Då är du dum i huvudet. Faktiskt.

Till poängen - på torsdag spelar snubben på Malmö Arena. Givetvis kommer jag åka de trettio milen hemåt för att kunna se honom en gång till. Förra gången var på samma ställe i mars 2009. Då var han bra. Riktigt bra, till och med. Han spelade en cool, oväntad setlista - precis som han brukar - och framför allt formligen spratt han av energi. Ofta ryckte det i honom som en liten tioårig pojke. När han leverade "Tweedle dee & tweedle dum" från en stol kunde han inte sitta stilla en sekund.

Och naturligtvis var det inte många som kände igen en enda låt. De som folk i allmänhet har koll på - "Like a rolling stone", "All along the watchtower", "Blowin' in the wind" med flera - var så klart omarrangerade deluxe. Den sistnämnda, exempelvis, till en cool storbandsjazzversion. Obetalbart. Bob gör som han vill - han rökte upp cirka ett paket cigarretter under spelningen också - och det är därför han regerar. Därför, plus att han skrivit vansinnigt mycket bäst musik.

Bjussar helt sonika på setlistan han körde den kvällen.

Maggie's farm
The man in me
Watching the river flow
When the deal goes down
High water (for Charley Patton)
Stuck inside of mobile with the Memphis blues again
Ballad of Hollis Brown
Just like a woman
Tweedle dee & tweedle dum
Beyond the horizon
Summer days
The lonesome death of Hattie Carroll
Highway 61 revisited
Like a rolling stone
All along the watchtower
Spirit on the water
Blowin' in the wind

Och så, till poängen med det här inlägget. Nämligen att lista ett gäng av Bob Dylans låtar, som kanske inte är de mest omtalade han har gjort men som är starka favoriter hos mig. Vissa av dessa är i och för sig hyfsat välkända, men strunt samma. Favoriter, oavsett vilket.

Ingen rangordning. Ingen kronologi. Enbart strikt alfabetisk ordning. Enklast så.

Ain't talkin' (Modern times, 2006)
Mörk, suggestiv niominutare med oslagbar jazzfeeling. Fantastisk avslutning på en fantastisk platta.

As I went out one morning (John Wesley Harding, 1967)
En av de bästa texter Dylan någonsin skrivit. Woven Hand inledde en spelning i Lund med en cover på låten en gång. Det var faktiskt först då jag insåg hur bra låten är. Men förstås är originalversionen oslagbar.

Beyond the horizon (Modern times, 2006)
Tillbakalutad softjazz. Sydsvenskans recensent Håkan Engström benämnde den som tekoppsjazz i recensionen av Malmöspelningen 2009. Det är en ganska spot on beskrivning.

Blind Willie McTell (The bootleg series volumes 1-3, 1991, inspelad i samband med Infidels, 1983)
Har ingen aning om varför låten inte hamnade på "Infidels", då den spelades in i samband med dess session. Strunt samma. Den fick se dagens ljus åtta år senare. Vackert så. Världen hade varit ett mycket sämre ställe om den inte kommit ut. Dylan själv har sagt att han aldrig gjorde klart låten. Spela roll - den är enastående bra ändå.

Changing of the guards (Street legal, 1978)
Utan tvekan har den här en av de mest catchiga sångmelodier som Dylan någonsin skrivit. En rak rockdänga som utan större variation är precis hur smittande som helst i samtliga av sina sju minuter.

Day of the locusts (New morning, 1970)
En cool refrängmelodi i harmoni med ett vildvuxet pianokomp. Bäst på "New morning".

Desolation row (Highway 61 revisited, 1965)
"Highway 61 revisited" - en av musikhistoriens fem bästa plattor - avslutas med en elva minuter lång låt vars komp enbart består av två akustiska gitarrer och ett munspel, som håller sig längs samma tempo och stil rakt i genom. Med en oslagbar text blir det så fantastiskt som något kan bli.

Disease of conceit (Oh mercy, 1989)
"Oh mercy" är en av Dylans fem bästa plattor. Att välja ut höjdpunkter är lönlöst - samtliga tio spår kvalificerar sig. Men ändå måste jag vurma lite extra för "Disease of conceit". Mycket mer än ett piano, Dylans röst och tung atmosfär hörs inte. Mindre är mer!

Girl from the north country (The freewheelin' Bob Dylan, 1963)
Den här har du kanske hört. Det är förmodligen den mest kända av de listade låtarna. En fin ballad som visar upp precis hur bra Dylan är även när han sitter ensam med akustisk gitarr och munspel. Den spelades in på nytt till "Nashville skyline", som duett med Johnny Cash. Say no more.

Heart of mine (Shot of love, 1981)
Produktionen på "Shot of love" lämnar en del att önska. Men för det är "Heart of mine" ändå en av Dylans starkaste låtar. De fina melodierna är obetalbara.

Honest with me (Love and theft, 2001)
Det coola slideriffet borgar för en svängig rocklåt. Det stämmer - Dylan är oslagbar även i den här grenen.

If you ever go to Houston (Together through life, 2009)
Starkaste kortet på senaste skivan (om vi räknar bort julplattan "Christmas in the heart") är den här tillbakalutade historien, där dragspel spelar en viktig roll. Bob kan konsten att få vilket instrument som helst att låta obeskrivligt bra.

Isis (Desire, 1976)
Något av en medianlåt för "Desire"-plattan. Texten berättar någon slags Indiana Jones-historia. Dessutom visar den hur bra en fiol kan vara om den används rätt.

Love sick (Time out of mind, 1997)
Sparsmakad, så sparsmakad. Less is more, som de säger. Återigen. Sällan har det bevisats bättre än i "Love sick".

Man in the long black coat (Oh mercy, 1989)
När jag gick på Malmö Högskola skrev jag en gång en uppsats om den här låten. Så bra är den. En av de mörkaste, mest atmosfäriska låtarna som Dylan någonsin har gjort. Ekonomisk instrumentering med oslagbar stämning. Och ovanpå allt detta - en text som berättar en vansinnigt spännande historia om en mystisk man.

Mississippi (Love and theft, 2001)
Melodin i bryggan som återkommer då och då i låten ger mig gåshud. Får jag någonsin höra det här live kommer jag att gråta. Var så säker.

One more cup of coffee (valley below) (Desire, 1976)
Att Emmylou Harris gästsjunger gör en stor del av låten. Hennes röst är så vansinnigt underbar. Westernkänslan i låten är grym. Känns som en hymn om en snubbe som driver runt bland öknarna utan att ha en aning om vart han ska.

Queen Jane approximately (Highway 61 revisited)
En av de mer bitterljuva, småpoppiga låtarna på "Highway 61 revisited". Refrängen är förmodligen catchigast på plattan. Det behöver inte vara något negativt. Helvete, det är inget negativt.

Tonight I'll be staying here with you (Nashville skyline, 1969)
En ganska enkel, tillbakalutad låt med countrykänsla. Bäst på "Nashville skyline".

With god on our side (The times they are a-changin', 1964)
Ännu en låt som visar att folks fördomar om Dylans folkmusikperiod är rätt så idiotiska. Hade jag fått bestämma hade "With god on our side" avslutat varenda spelning som snubben gör.