När jag vaknade i morse uppvisade jag samtliga symptom på en hejdlös baksmälla. Muntorrhet, huvudvärk, yrsel och illamående. Inte alkoholförvållat - jag har inte druckit en droppe sedan min ökända fylleskandal för snart två månader sedan. Nej, den hemska nyheten från i går kväll visade sig inte vara en mardröm. Den var i stället ett faktum.
Promise Divine finns inte mer.
Om du för en vecka sedan hade bett mig lista det värsta som kan inträffa under musikåret 2012 hade jag förmodligen nämnt saker som att Kents kommande platta visar sig suga, att Tony Iommis sjukdom tvingar Black Sabbath att ställa in Europavändan i sommar, att Metaltown blir ännu sämre än förra året, att You Ate My Dogs framtågande avstannar eller att Promise Divine lägger ner.
Och det sistnämnda blev alltså verklighet.
Föregångaren till bandet hette A Fairytale Of Goodbye och bildades redan 2001. År 2005 bytte de namn till Promise Divine och efter att fullängdsdebuten "Santos" släpptes 2008 blev den slutliga uppställningen komplett. Andreas Hellséns fantastiska sångröst stod längst fram och backades upp av den dynamiska gitarristduon Mikael Brunkvist och Patrik Ström. Rytmsektionen bestod av talangfulle basisten Johan Callin Svensson och hårdslående trummisen Jimmy Brunkvist.
Under 2010s absolut sista dagar släpptes deras självbetitlade ep via Snapping Fingers Snapping Necks. Den bestod av fem låtar. Fem av de absolut bästa låtar som kommit från musiksverige under det innevarande millenniet. Från mångfasetterade "A fairytale of goodbye" och refrängstarka "76 days" (min favorit) via midtemposmockan "Sucker punch poetry" och den lugnare, bitterljuva "Postcards" till avslutande "Me, in the study, with the revolver", som bevisade att Promise Divine förmodligen är världsbäst på att få postrockiga gitarrer att bli catchiga.
I april 2011 åkte bandet ut på Sharkbait Tour och spelade bland annat i Lund. Där såg jag bandet uppvisa sin energi första gången. Drygt ett halvår senare, på Peppfest i Haninge, gjorde kvintetten en så fruktansvärt peppad spelning att jag nästan svimmade.
Och det var under Peppfest som Promise Divine gav mig det absolut finaste minne jag har från en spelning, någonsin. De spelade "76 days", tillägnad mig. Jag kände genast en klump i halsen och hur det ryckte i tårkanalen. Det var så fint. Så fint att jag hade kunnat dö två sekunder efter låten och varit nöjd med det.
I går gav de tillkänna att Promise Divine inte finns mer.
"There is no logical next step for the band. Members living in different cities, us not sharing a common musical agenda and having other commitments in our personal lives led us to the decision to put Promise Divine to rest." (Läs mer här)
I begravningssammanhang brukar klyschan "sörj inte att jag är borta, gläds åt att jag har funnits" luftas. Det är precis vad jag tänker (försöka) göra. För till syvende och sist har bandet gjort så mycket bra musik att ett glädjerus borde kunna vara ett tag till.
En fin liten bit som Promise Divine skrivit heter "This time". Den är gammal som gatan, och gjordes redan under 2005. Redan då hade bandet kläm på det här med smittande musik. Låten är mörk, dyster men inte deppig. Det finns ett driv i den som få band kan matcha när det gäller låtar med liknande atmosfär. Lyssna på refrängen och försök att bibehålla någon slags negativitet. Lyssna på hela låten, vet jag.
På plattan "Santos" finns en av de absolut hittigaste låtar bandet någonsin gjort. Den heter "Come september" och släpptes en tid senare som en digital singel (b-sidan utgjordes av likaledes underbara "Co-pilot" och U2-covern "Sunday bloody sunday"). Låten når sitt absoluta klimax framåt slutet, med den smått hysteriska körsången i refrängen.
Det finns mycket mer guld att hämta från "Santos". Min kanske absoluta favorit från skivan är den avslutande "Emergency surgery". När jag intervjuade Andreas benämnde han refrängen som en nästan direkt stöld från "Stad i ljus" av Tommy Körberg. Det vette fasen om det kan kallas stöld, men en viss likhet finns. Med skillnaden att "Emergency surgery" är ljusår bättre. Låten har många delar som är så bra att man trillar av stolen. Dess suggestiva inledning, med gitarrplock och sång innan full instrumentering äntrar ljudbilden. Den massiva avslutningen där refrängen vevas om och om igen och blir än mer intensiv för varje takt. När det slås an döda gitarrtoner två gånger i andra versen, innan en uppåtslide tar vid och ett helt vansinnigt stiligt versriff börjar spelas. Gåshud! Lyssna.
Eller ta "What starts with beers ends in tears". Härlig bromance-titel, för övrigt. Den fint vemodiga texten klär låten som hand i handske. Eller skivans mest hårdslående inslag, titelspåret och "I own the pen (chapter II)".
Jag skrev om ep:n från 2010 tidigare i texten. Men, tro mig, den är så bra att den förtjänar att nämnas igen. Som nämnt heter min favorit "76 days". Motivering? Det vanliga - stiliga melodier, fantastisk refräng, cool text och hela köret. Men det var här Promise Divine nådde sin absoluta peak med sina samtliga signum. Ganska exakt allt med låten får mig att tappa all verklighetsförankring.
Till "Me, in the study, with the revolver" gjorde bandet en video. En enkel, förmodligen ganska billig, men grymt snygg sådan. Ett sant bevis på att musikvideor kan bli hur bra som helst med enkla medel.
När du beskådar hur fin videon är, glöm inte bort att lägga märke till hur äckligt bra låten är. Lägg märke till hur den avskalade versen avlöses av den brutalt intensiva refrängen med ett så obeskrivligt lyckat resultat. Lägg märke till gitarrmelodierna. Lägg märke till det suveräna partiet med Patriks skriksång i slutet av låten.
Och det där, mina vänner, är Promise Divine. Ett av Sveriges absolut bästa band som väljer att göra sorti. Med ep:n, deras senaste släpp, och den underbara spelningen på Peppfest som bakgrund kan vi se det som att kvintetten lägger av på topp.
All heder åt det. Även om jag kommer sakna bandet. Förmodligen för evigt.
Men, "gläds åt att jag funnits" och så vidare.
En logisk avslutning på det här inlägget hade kanske varit att sätta ihop en Spotify-lista med Promise Divines bästa låtar. Det tänker jag inte göra. Jag tycker att du, som är obekant med bandet, borde lyssna igenom allt de har gjort. Precis allt.
Tack, Promise Divine, för den fantastiska musiken. Tack för alla välbehövliga verklighetsflykter ni bidragit till. Tack för att "76 days" fick uppbrottet från min senaste tjej att flyta på som den enklaste, mest naturliga sak i världen. Tack för att ni spelade "76 days" på Peppfest. Tack för att den tillägnades mig. Tack för de två grymt bra spelningarna jag fick se er göra. Tack för att ni är bland de absolut trevligaste musiker jag någonsin träffat. Tack, Andreas, för intervjun i våras.
Tack för allt. På återseende.
lördag 28 januari 2012
söndag 15 januari 2012
Först pepp, sedan antipepp och till sist succé
Ungefär så skulle man kunna beskriva Gothenburg Winter Metal, evenemanget som i går ägde rum på Trädgår'n i Göteborg. Dark Tranquillity, Amaranthe, Death Destruction, The Unguided och The Ryot stod för underhållningen.
Ursprungligen skulle emellertid Nifelheim ha spelat. Självaste Nifelheim! Världens bästa black metal-band, som jag inte sett live sedan Malmöfestivalen 2007. Och de skulle alltså spela på en sådan här tillställning och få tillfälle att ge Amaranthe- och The Unguided-kidsen mardrömmar för resten av livet. Begrip hur stort det är!
Men... nej. Någon vecka innan spelningen nås jag av beskedet att Nifelheim ställt in och ersätts av Death Destruction. Modern av alla värdelösa nyheter, ungefär.
Min ursprungliga teori är att Nifelheim lämnar återbud för att de inte vill dela scen och förknippas (typ) med band som Amaranthe och The Unguided. Men tydligen har det bara att göra med att trummisen "inte är i form". Har aldrig hört på maken något så dumt.
Nåväl.
The Ryot inleder kvällen. Vem? De hette tidigare Early To Bed. Ringer det en klocka? Kanske. Jag gillar det, men inte alltför mycket. Känns som att de försöker göra någon slags arenarock i stil med Young Guns, och visst är musiken bred och gestikulerande nog. Men de behöver slipa på framförandet. Man är ingen frontman för arenor bara för att man tar hjälp av ett mickstativ och sätter ena foten på medhörningen, liksom. Hör av er igen om ett år.
The Unguided är så sjukt mycket bättre än Sonic Syndicate någonsin varit. Jag tror en viktig anledning är att den patetiska emofjollan Robin Sjunnesson inte tillåts vara med i det nya bandet. I stället håller sångaren Roland Johansson i en av gitarrerna. Och han är en mycket skickligare gitarrist än vad Robin är. För den delen är han mycket bättre än Roger Sjunnesson i The Unguided också.
Och nu, i den här konstellationen, är det också för första gången tydligt vilken grym sångare Roland är. Viktigast - låtarna är så mycket bättre. I Sonic Syndicates katalog finns en hel del catchigt material, det är jag den första att skriva under på. Men inget håller samma klass som exempelvis "Pathfinder" och "Betrayer of the code".
I afton är framförandet mäktigt som få. Stenhårt. Jag blir smått förälskad. Dessutom måste jag tacka Robin för att han vägrar skriva på ett kontrakt som skulle ge The Unguided rätt att spela Sonic Syndicate-material. Nu slipper vi det där skräpet. Heja!
Setlista:
Pathfinder
Phoenix down
Serenade of guilt
Betrayer of the code
Green eyed demon
Inherit the earth
Härnäst ställer sig Death Destruction på scen och lirar grooveriff i stil - men inte klass - med Pantera. I fronten står Jimmie Strimell (Dead By April) och demonstrerar att han har en av landets mest imponerande skrikpipor. Dessvärre är Strimell inte alls på humör i afton, utan ser mest trött och uttråkad ut. Och hur coola riff Henrik Danhage (ex-Evergrey) än hamrar ur sig, så har bandet inga låtar att komma med. Fruktansvärt trist är vad det är, och ett helt sjukligt pinsamt nedköp jämfört med Nifelheim.
Desto mer imponerande är Amaranthe. Ja, jag vet. Man får inte gilla det här bandet, egentligen. För de har poppiga refränger och lockar fans som inte är renodlade djävulsdyrkare. Men, allvarlig talat - kredd, vad har du någonsin gjort för mig? Folk som tycker att det är viktigt att gilla "rätt" grejer borde dö en plågsam död snarast.
Jag gillar Amaranthe sjukt mycket och i kväll är första gången jag får se sextetten på scen. Öppningen är förstås sjukt förutsägbar. "Leave everything behind" - första låten på den självbetitlade debutplattan - inleder, och de tre sångarna kommer ut en efter en först när deras sångpartier tar vid. Vilken idiot som helst hade kunnat gissa att en Amaranthe-spelning inleds på det viset. Men inte desto mindre är det avväpnande coolt.
Kort och gott gör bandet ett proffsig, engagerad insats. Den enda invändningen jag har är att sångaren Jake E Berg inte verkar ha särskilt kul. I övrigt är allt på topp. Faktiskt.
Setlista:
Leave everything behind
Enter the maze
1 000 000 lightyears
Serendipity
My transition
Amaranthine
It's all about me (rain)
Call out my name
Automatic
Hunger
Och sist ut för i afton är Dark Tranquillity. Tänker skita i klyftiga formuleringar (sådana är jag inte bra på, heller) och konstatera helt kort:
Det här är den bästa spelning jag sett bandet göra.
Så. Mer tänker jag inte berätta här. Men en marginellt mer utförlig recension kommer finnas med i nästa Close-Up. Med andra ord - håll utkik.
Setlista:
Terminus (where death is most alive)
In my absence
The treason wall
Lost to apathy
The wonders at your feet
The mundane and the magic
Monochromatic stains
The sun fired blanks
Therein
Inside the particle storm
Zero distance
Dream oblivion
Misery's crown
Final resistance
The fatalist
Ursprungligen skulle emellertid Nifelheim ha spelat. Självaste Nifelheim! Världens bästa black metal-band, som jag inte sett live sedan Malmöfestivalen 2007. Och de skulle alltså spela på en sådan här tillställning och få tillfälle att ge Amaranthe- och The Unguided-kidsen mardrömmar för resten av livet. Begrip hur stort det är!
Men... nej. Någon vecka innan spelningen nås jag av beskedet att Nifelheim ställt in och ersätts av Death Destruction. Modern av alla värdelösa nyheter, ungefär.
Min ursprungliga teori är att Nifelheim lämnar återbud för att de inte vill dela scen och förknippas (typ) med band som Amaranthe och The Unguided. Men tydligen har det bara att göra med att trummisen "inte är i form". Har aldrig hört på maken något så dumt.
Nåväl.
The Ryot inleder kvällen. Vem? De hette tidigare Early To Bed. Ringer det en klocka? Kanske. Jag gillar det, men inte alltför mycket. Känns som att de försöker göra någon slags arenarock i stil med Young Guns, och visst är musiken bred och gestikulerande nog. Men de behöver slipa på framförandet. Man är ingen frontman för arenor bara för att man tar hjälp av ett mickstativ och sätter ena foten på medhörningen, liksom. Hör av er igen om ett år.
The Unguided är så sjukt mycket bättre än Sonic Syndicate någonsin varit. Jag tror en viktig anledning är att den patetiska emofjollan Robin Sjunnesson inte tillåts vara med i det nya bandet. I stället håller sångaren Roland Johansson i en av gitarrerna. Och han är en mycket skickligare gitarrist än vad Robin är. För den delen är han mycket bättre än Roger Sjunnesson i The Unguided också.
Och nu, i den här konstellationen, är det också för första gången tydligt vilken grym sångare Roland är. Viktigast - låtarna är så mycket bättre. I Sonic Syndicates katalog finns en hel del catchigt material, det är jag den första att skriva under på. Men inget håller samma klass som exempelvis "Pathfinder" och "Betrayer of the code".
I afton är framförandet mäktigt som få. Stenhårt. Jag blir smått förälskad. Dessutom måste jag tacka Robin för att han vägrar skriva på ett kontrakt som skulle ge The Unguided rätt att spela Sonic Syndicate-material. Nu slipper vi det där skräpet. Heja!
Setlista:
Pathfinder
Phoenix down
Serenade of guilt
Betrayer of the code
Green eyed demon
Inherit the earth
Härnäst ställer sig Death Destruction på scen och lirar grooveriff i stil - men inte klass - med Pantera. I fronten står Jimmie Strimell (Dead By April) och demonstrerar att han har en av landets mest imponerande skrikpipor. Dessvärre är Strimell inte alls på humör i afton, utan ser mest trött och uttråkad ut. Och hur coola riff Henrik Danhage (ex-Evergrey) än hamrar ur sig, så har bandet inga låtar att komma med. Fruktansvärt trist är vad det är, och ett helt sjukligt pinsamt nedköp jämfört med Nifelheim.
Desto mer imponerande är Amaranthe. Ja, jag vet. Man får inte gilla det här bandet, egentligen. För de har poppiga refränger och lockar fans som inte är renodlade djävulsdyrkare. Men, allvarlig talat - kredd, vad har du någonsin gjort för mig? Folk som tycker att det är viktigt att gilla "rätt" grejer borde dö en plågsam död snarast.
Jag gillar Amaranthe sjukt mycket och i kväll är första gången jag får se sextetten på scen. Öppningen är förstås sjukt förutsägbar. "Leave everything behind" - första låten på den självbetitlade debutplattan - inleder, och de tre sångarna kommer ut en efter en först när deras sångpartier tar vid. Vilken idiot som helst hade kunnat gissa att en Amaranthe-spelning inleds på det viset. Men inte desto mindre är det avväpnande coolt.
Kort och gott gör bandet ett proffsig, engagerad insats. Den enda invändningen jag har är att sångaren Jake E Berg inte verkar ha särskilt kul. I övrigt är allt på topp. Faktiskt.
Setlista:
Leave everything behind
Enter the maze
1 000 000 lightyears
Serendipity
My transition
Amaranthine
It's all about me (rain)
Call out my name
Automatic
Hunger
Och sist ut för i afton är Dark Tranquillity. Tänker skita i klyftiga formuleringar (sådana är jag inte bra på, heller) och konstatera helt kort:
Det här är den bästa spelning jag sett bandet göra.
Så. Mer tänker jag inte berätta här. Men en marginellt mer utförlig recension kommer finnas med i nästa Close-Up. Med andra ord - håll utkik.
Setlista:
Terminus (where death is most alive)
In my absence
The treason wall
Lost to apathy
The wonders at your feet
The mundane and the magic
Monochromatic stains
The sun fired blanks
Therein
Inside the particle storm
Zero distance
Dream oblivion
Misery's crown
Final resistance
The fatalist
fredag 13 januari 2012
Förhoppningar (skarven mellan 2011 och 2012)
Som en slutgiltig punkt på sammanfattningen av musikåret 2011 är vi framme vid den obligatoriska önskelistan. Följande som listas måste inträffa under 2012. Annars blir jag sur.
Nya skivsläpp från Raised Fist, Promise Divine, Her Bright Skies, Every Time I Die, Motörhead, Converge, Jesaiah, Parkway Drive, Deftones, Alice In Chains, Bleek, Neurosis, Municipal Waste, Boysetsfire, Corroded, Wilmer X, Bruket, Hurts, The Black Pacific, Stone Temple Pilots, NOFX, Times Of Grace, The National, Velvet Revolver, Khoma, The Knockouts, The Hives, Comeback Kid, Filter, Cult Of Luna, A Day To Remember och Editors.
De kommande släppen från Zombiekrig, Your Demise, Kent, Engel, Thåström, Young Guns, Enter Shikari, Ministry, Caotico, Rush, Deville och Testament måste hålla hög klass.
Dessa bands turnéer måste göra stopp på lägliga datum i Göteborg: Gallows, Filter, Future Of The Left, Bullet For My Valentine, Funeral Party, The Dangerous Summer, Editors, Stone Temple Pilots, Placebo, The Hives, Khoma, Kings Of Leon, Radiohead, Spleen United, Strung Out, U2 och - viktigast - Thursday. Menar, de sistnämnda ska ju lägga ner verksamheten och allt. (Notera att enbart band jag aldrig sett live förr fick plats på den här punkten).
Återföreningar av Sepultura, Guns N' Roses, Destroy The Runner, Gob Squad, Isis och 2010 års Chastise-sättning.
Nine Inch Nails återupptar verksamheten.
Den pågående old school-dödstrenden avstannar totalt. Medlemmarna i samtliga band inom trenden (det är bara en trend, ingen jävla våg) klipper sig, säljer instrumenten och skaffar jobb som försäkringsförsäljare. Och deras musik raderas totalt ur alla register och medvetanden.
West Coast Riot slår på stort med NOFX, Social Distortion, Strung Out, The Offspring, Gallows, Dropkick Murphys och Promise Divine i sin lineup.
Refused spelar hela "The shape of punk to come" på Way Out West.
Ministry - i full fart med en återförening - bokas till Metaltown.
Fullängdsdebuter från följande dyker upp: Aim For The Sunrise, Humanity's Last Breath, Stone Carpet, Shallow Sense, Indevotion, Enjoy The View, Heading Back Home, Summerlin, Tag Your Targets, Michael Machine och Eldrimner.
Allt annat som jag inte skriver här men önskar mig på något plan slår också in.
Satan, vilket bra år det kan bli.
Nya skivsläpp från Raised Fist, Promise Divine, Her Bright Skies, Every Time I Die, Motörhead, Converge, Jesaiah, Parkway Drive, Deftones, Alice In Chains, Bleek, Neurosis, Municipal Waste, Boysetsfire, Corroded, Wilmer X, Bruket, Hurts, The Black Pacific, Stone Temple Pilots, NOFX, Times Of Grace, The National, Velvet Revolver, Khoma, The Knockouts, The Hives, Comeback Kid, Filter, Cult Of Luna, A Day To Remember och Editors.
De kommande släppen från Zombiekrig, Your Demise, Kent, Engel, Thåström, Young Guns, Enter Shikari, Ministry, Caotico, Rush, Deville och Testament måste hålla hög klass.
Dessa bands turnéer måste göra stopp på lägliga datum i Göteborg: Gallows, Filter, Future Of The Left, Bullet For My Valentine, Funeral Party, The Dangerous Summer, Editors, Stone Temple Pilots, Placebo, The Hives, Khoma, Kings Of Leon, Radiohead, Spleen United, Strung Out, U2 och - viktigast - Thursday. Menar, de sistnämnda ska ju lägga ner verksamheten och allt. (Notera att enbart band jag aldrig sett live förr fick plats på den här punkten).
Återföreningar av Sepultura, Guns N' Roses, Destroy The Runner, Gob Squad, Isis och 2010 års Chastise-sättning.
Nine Inch Nails återupptar verksamheten.
Den pågående old school-dödstrenden avstannar totalt. Medlemmarna i samtliga band inom trenden (det är bara en trend, ingen jävla våg) klipper sig, säljer instrumenten och skaffar jobb som försäkringsförsäljare. Och deras musik raderas totalt ur alla register och medvetanden.
West Coast Riot slår på stort med NOFX, Social Distortion, Strung Out, The Offspring, Gallows, Dropkick Murphys och Promise Divine i sin lineup.
Refused spelar hela "The shape of punk to come" på Way Out West.
Ministry - i full fart med en återförening - bokas till Metaltown.
Fullängdsdebuter från följande dyker upp: Aim For The Sunrise, Humanity's Last Breath, Stone Carpet, Shallow Sense, Indevotion, Enjoy The View, Heading Back Home, Summerlin, Tag Your Targets, Michael Machine och Eldrimner.
Allt annat som jag inte skriver här men önskar mig på något plan slår också in.
Satan, vilket bra år det kan bli.
tisdag 10 januari 2012
Den dödliga rytmens återkomst
"Som människa måste man ha rätten att få ändra sig".
Det sa Nicke Andersson i Slavestate #19 (sista pappersnumret innan tidningen blev helt digital). Då handlade det om att han startat upp Death Breath, ett dödsmetallband, trots att han en gång i tiden sagt att han aldrig skulle spela death metal igen.
I natt bekräftades det officiellt, äntligen, efter månader av spekulationer.
Refused återförenas för två spelningar på Coachella-festivalen i Kalifornien och en på Way Out West i Göteborg.
Twitter översvallade genast av reaktioner. Huvudsakligen positiva, givetvis. Allt annat vore dumt. Ett av Sveriges mest legendariska band någonsin och en av hardcorepunks absolut mest inflytelserika konstellationer, som aldrig fick något vettigt avslut på karriären ska återvända för att göra det på riktigt. Vi som aldrig hade chansen att se bandet när det begav sig - jag var sju bast när "The shape of punk to come" släpptes - kommer slutligen att få se dängor som "Pump the brakes", "Worms of the senses/faculties of the skull" och "Circle pit" framföras på scen, av dess upphovsmän.
Men en hel del negativister har också gjort sig hörda. Argumenten heter bland annat att det är dumt att försöka återskapa något som varit, att de borde stå för sitt "riktiga" slut och att de bara gör det för pengar.
Att Refused skulle försöka återskapa nittiotalet tvivlar jag på. Dennis Lyxzén är en av Sveriges mest framåtskridande musiker och skulle aldrig tillåta det.
Att de borde stå för sitt slut känns i teorin givet, men verkligen är att bandet tvingades till ett slut de absolut inte kan stå för. Sista turnén fick ett snöpligt slut på grund av trista omständigheter. Polisen avbröt rentav den sista spelningen, fyra låtar in i setet. Det blev ett storartat fiasko som Refused varken ville eller kunde återhämta sig från. Men att medlemmarna i ett band med så stort inflytande på hela musikvärlden inte skulle känna någon bitterhet över att vägs ände såg ut som den gjorde är oundvikligt. Att de vill göra ett riktigt slut är självklart.
Att de bara gör det för pengar kan ju förstås vara en del av sanningen. Men de vore i så fall inte första som gör det och knappast heller de sista. Det vore märkligt om det var så. Punk handlar om motsatsen till sådant. Men att ett band gör något för pengarna är knappast en garanti för att det kommer suga. Varför tror du At The Gates gjorde en helgrym spelning på Metaltown i somras?
När dokumentären "Refused are fucking dead" släpptes 2006 gav bandet i från sig vad som skulle vara deras allra sista pressmeddelande. Där står bland annat:
"We will never play together again and we will never try to glorify or celebrate what was".
Jag återvänder till början av den här texten:
"Som människa måste man ha rätten att få ändra sig".
Väl rutet, Nicke.
Det sa Nicke Andersson i Slavestate #19 (sista pappersnumret innan tidningen blev helt digital). Då handlade det om att han startat upp Death Breath, ett dödsmetallband, trots att han en gång i tiden sagt att han aldrig skulle spela death metal igen.
I natt bekräftades det officiellt, äntligen, efter månader av spekulationer.
Refused återförenas för två spelningar på Coachella-festivalen i Kalifornien och en på Way Out West i Göteborg.
Twitter översvallade genast av reaktioner. Huvudsakligen positiva, givetvis. Allt annat vore dumt. Ett av Sveriges mest legendariska band någonsin och en av hardcorepunks absolut mest inflytelserika konstellationer, som aldrig fick något vettigt avslut på karriären ska återvända för att göra det på riktigt. Vi som aldrig hade chansen att se bandet när det begav sig - jag var sju bast när "The shape of punk to come" släpptes - kommer slutligen att få se dängor som "Pump the brakes", "Worms of the senses/faculties of the skull" och "Circle pit" framföras på scen, av dess upphovsmän.
Men en hel del negativister har också gjort sig hörda. Argumenten heter bland annat att det är dumt att försöka återskapa något som varit, att de borde stå för sitt "riktiga" slut och att de bara gör det för pengar.
Att Refused skulle försöka återskapa nittiotalet tvivlar jag på. Dennis Lyxzén är en av Sveriges mest framåtskridande musiker och skulle aldrig tillåta det.
Att de borde stå för sitt slut känns i teorin givet, men verkligen är att bandet tvingades till ett slut de absolut inte kan stå för. Sista turnén fick ett snöpligt slut på grund av trista omständigheter. Polisen avbröt rentav den sista spelningen, fyra låtar in i setet. Det blev ett storartat fiasko som Refused varken ville eller kunde återhämta sig från. Men att medlemmarna i ett band med så stort inflytande på hela musikvärlden inte skulle känna någon bitterhet över att vägs ände såg ut som den gjorde är oundvikligt. Att de vill göra ett riktigt slut är självklart.
Att de bara gör det för pengar kan ju förstås vara en del av sanningen. Men de vore i så fall inte första som gör det och knappast heller de sista. Det vore märkligt om det var så. Punk handlar om motsatsen till sådant. Men att ett band gör något för pengarna är knappast en garanti för att det kommer suga. Varför tror du At The Gates gjorde en helgrym spelning på Metaltown i somras?
När dokumentären "Refused are fucking dead" släpptes 2006 gav bandet i från sig vad som skulle vara deras allra sista pressmeddelande. Där står bland annat:
"We will never play together again and we will never try to glorify or celebrate what was".
Jag återvänder till början av den här texten:
"Som människa måste man ha rätten att få ändra sig".
Väl rutet, Nicke.
måndag 9 januari 2012
Med hopp om reunion
Det bör inte ha undgått något att gitarristen Thomas Bredahl dessvärre lämnat Volbeat. Men det sägs att allt ont för något gott med sig. Det kan förstås diskuteras. Åtminstone i det här fallet stämmer det. Hoppas jag.
För visst måste Thomas dra igång verksamheten i sitt gamla band Gob Squad igen?
Gob Squad bildades av Thomas 1996 när han var sexton år gammal. Influenserna hette bland annat Green Day och Rancid. Det rör sig alltså om melodisk punkrock. Och vansinnigt bra sådan.
Deras aktivitet har varit begränsad de senaste åren, men så sent som 2008 - ett år efter Thomas inträde i Volbeat - släpptes den helt fantastiska plattan "Watch the cripple dance". Ett halvår tidigare, i december 2007, såg jag bandet genomföra en smått suverän förbandsspelning åt Motörhead i Köpenhamn.
De tre resterande medlemmarna har sedan tidigt 2009 varit på gång att starta ett nytt band vid namn Operation Teriyaki, men det har inte blivit mycket av det.
När bandledaren inte längre är uppbokad tio månader om året kanske de inte behöver göra det heller.
På Gobs Squads debut "Call for response" (2003) finns rentav en låt som heter "Reunion".
Återkomst! Nu!
För visst måste Thomas dra igång verksamheten i sitt gamla band Gob Squad igen?
Gob Squad bildades av Thomas 1996 när han var sexton år gammal. Influenserna hette bland annat Green Day och Rancid. Det rör sig alltså om melodisk punkrock. Och vansinnigt bra sådan.
Deras aktivitet har varit begränsad de senaste åren, men så sent som 2008 - ett år efter Thomas inträde i Volbeat - släpptes den helt fantastiska plattan "Watch the cripple dance". Ett halvår tidigare, i december 2007, såg jag bandet genomföra en smått suverän förbandsspelning åt Motörhead i Köpenhamn.
De tre resterande medlemmarna har sedan tidigt 2009 varit på gång att starta ett nytt band vid namn Operation Teriyaki, men det har inte blivit mycket av det.
När bandledaren inte längre är uppbokad tio månader om året kanske de inte behöver göra det heller.
På Gobs Squads debut "Call for response" (2003) finns rentav en låt som heter "Reunion".
Återkomst! Nu!
söndag 8 januari 2012
"A change would do you good"
Det där med att musiksmaken förändras under åren är ett gammalt, väl konstaterat faktum. Jag ska dra upp ett av många exempel.
Låten nedan snurrade ganska frekvent på något av de programmen på söndagskvällarna där musikvideor av det hårdare snittet vevades när jag gick på gymnasiet. Minns inte om det var MTVs Headbanger's ball eller VH1 Rocks. Det spelar egentligen ingen roll.
Då, när jag fick höra den minst varannan vecka under en längre period, blev jag aldrig såld på den.
Nu, för max en kvart sedan, fick jag ett ryck att spana in videon på nytt.
Och, hör och häpna, nu diggar jag. Som fan. Måste kolla in bandet lite närmare, känner jag.
Bandet är alltså Still Remains och låten heter "Dancing with the enemy". Lyssna och njut.
Låten nedan snurrade ganska frekvent på något av de programmen på söndagskvällarna där musikvideor av det hårdare snittet vevades när jag gick på gymnasiet. Minns inte om det var MTVs Headbanger's ball eller VH1 Rocks. Det spelar egentligen ingen roll.
Då, när jag fick höra den minst varannan vecka under en längre period, blev jag aldrig såld på den.
Nu, för max en kvart sedan, fick jag ett ryck att spana in videon på nytt.
Och, hör och häpna, nu diggar jag. Som fan. Måste kolla in bandet lite närmare, känner jag.
Bandet är alltså Still Remains och låten heter "Dancing with the enemy". Lyssna och njut.
fredag 6 januari 2012
Konsertårets lågvattenmärken (2011 del VI)
Givet.
Efter förra inlägget, som handlade om att lista de fyrtio bästa spelningarna under 2011, kommer här en uppföljare som utser de trettio sämsta. Eller, åtminstone de som varit minst bra.
Värt att nämna - alla uppräknade spelningar nedan har inte varit skitkassa. Vissa har "bara" varit besvikelser. Och det gör faktiskt ont i mig att nämna både Her Bright Skies och Marionette i detta sammanhang.
För det mesta rör det sig om förbandsspelningar åt betydligt bättre band. Men, de räknas också som gig. Att kasta skit på dessa är alltså fullt legitimt.
I vanlig ordning råder strikt kronologisk ordning.
Pharoes, 15/1, Bodoni i Malmö
Spirits of the Dead, 4/2, Debaser i Malmö
Purified Hatred, 25/2, KB i Malmö
Sharon van Etten, 28/2, Mejeriet i Lund
Crazy Lixx, 25/3, Mejeriet i Lund
Wasteland Skills, 8/4, Mejeriet i Lund
Fake Messiah, 9/4, Gamla Brandstationen i Svedala
Drive Like Red, 16/4, Hemgården i Lund
Soilent Green, 21/4, Debaser i Malmö
Autodafeh, 28/4, KB i Malmö
Regulations, 7/5, KB i Malmö
Black Dahlia Murder, 17/5, Stora Vega i Köpenhamn
Simon Lynge, 23/5, Koncerthuset i Köpenhamn
Bad Brains, 16/6, West Coast Riot
Doctor Midnight & The Mercy Cult, 17/6, Metaltown
Avenged Sevenfold, 18/6, Metaltown
Helhorse, 6/7, Amager Bio i Köpenhamn
Dirty Passion, 11/7, KB i Malmö
The Poodles, 16/7, Sommarrock i Svedala
Dead Man, 23/9, Jazzhuset i Göteborg
Her Bright Skies, 24/9, Sticky Fingers i Göteborg
Burn, 30/9, Henriksberg i Göteborg
Thick, 28/10, Musikens Hus i Göteborg
Unlit Face, 29/10, Belsepub i Göteborg
Degial, 6/11, Trädgår'n i Göteborg
The Mighty Stef, 11/11, KB i Malmö
Jorn, 4/12, Stora Vega i Köpenhamn
Heathen, 6/12, Trädgår'n i Göteborg
Å, 16/12, Sticky Fingers i Göteborg
Marionette, 28/12, Sticky Fingers i Göteborg
Vilka som varit absolut sämst? The Poodles i Svedala, utan nämnvärd konkurrens. De förärades rentav den här sågningen. Helhorse i Köpenhamn, Jorn i Köpenhamn, Autodafeh i Malmö och Bad Brains på West Coast Riot hamnar inte långt efter.
Otajtast i år är tveklöst Dirty Passion (11/7, KB i Malmö, förband åt Accept). Ett år tidigare bevittnade jag deras uselhet när de kylde ner publiken inför Saxon. Det är lätt att tro att de borde ha utvecklats till det bättre under tiden däremellan. Nej, helvete heller. En Parkinson-drabbad, reumatisk, åttioårig tant hade spelat mer precist än den här kvartetten. Giggar de i en stad nära dig rekommenderar jag att spana in. Total skrattfest utlovas.
Kul kuriosa - under Helhorses spelning (de agerade förband åt Danzig) twittrade jag följande:
"Hatar när svindåliga förband vägrar sluta spela. Helhorse, känn er träffade."
Bandets basist retweetade omgående och en nära kamrat till bandet svarade så här:
"Synes, at det er ærgerligt at du ikke er mere professionel i dine tweets, nu hvor du er skribent Du kender tydeligvis ikke facts."
Stor humor.
Efter förra inlägget, som handlade om att lista de fyrtio bästa spelningarna under 2011, kommer här en uppföljare som utser de trettio sämsta. Eller, åtminstone de som varit minst bra.
Värt att nämna - alla uppräknade spelningar nedan har inte varit skitkassa. Vissa har "bara" varit besvikelser. Och det gör faktiskt ont i mig att nämna både Her Bright Skies och Marionette i detta sammanhang.
För det mesta rör det sig om förbandsspelningar åt betydligt bättre band. Men, de räknas också som gig. Att kasta skit på dessa är alltså fullt legitimt.
I vanlig ordning råder strikt kronologisk ordning.
Pharoes, 15/1, Bodoni i Malmö
Spirits of the Dead, 4/2, Debaser i Malmö
Purified Hatred, 25/2, KB i Malmö
Sharon van Etten, 28/2, Mejeriet i Lund
Crazy Lixx, 25/3, Mejeriet i Lund
Wasteland Skills, 8/4, Mejeriet i Lund
Fake Messiah, 9/4, Gamla Brandstationen i Svedala
Drive Like Red, 16/4, Hemgården i Lund
Soilent Green, 21/4, Debaser i Malmö
Autodafeh, 28/4, KB i Malmö
Regulations, 7/5, KB i Malmö
Black Dahlia Murder, 17/5, Stora Vega i Köpenhamn
Simon Lynge, 23/5, Koncerthuset i Köpenhamn
Bad Brains, 16/6, West Coast Riot
Doctor Midnight & The Mercy Cult, 17/6, Metaltown
Avenged Sevenfold, 18/6, Metaltown
Helhorse, 6/7, Amager Bio i Köpenhamn
Dirty Passion, 11/7, KB i Malmö
The Poodles, 16/7, Sommarrock i Svedala
Dead Man, 23/9, Jazzhuset i Göteborg
Her Bright Skies, 24/9, Sticky Fingers i Göteborg
Burn, 30/9, Henriksberg i Göteborg
Thick, 28/10, Musikens Hus i Göteborg
Unlit Face, 29/10, Belsepub i Göteborg
Degial, 6/11, Trädgår'n i Göteborg
The Mighty Stef, 11/11, KB i Malmö
Jorn, 4/12, Stora Vega i Köpenhamn
Heathen, 6/12, Trädgår'n i Göteborg
Å, 16/12, Sticky Fingers i Göteborg
Marionette, 28/12, Sticky Fingers i Göteborg
Vilka som varit absolut sämst? The Poodles i Svedala, utan nämnvärd konkurrens. De förärades rentav den här sågningen. Helhorse i Köpenhamn, Jorn i Köpenhamn, Autodafeh i Malmö och Bad Brains på West Coast Riot hamnar inte långt efter.
Otajtast i år är tveklöst Dirty Passion (11/7, KB i Malmö, förband åt Accept). Ett år tidigare bevittnade jag deras uselhet när de kylde ner publiken inför Saxon. Det är lätt att tro att de borde ha utvecklats till det bättre under tiden däremellan. Nej, helvete heller. En Parkinson-drabbad, reumatisk, åttioårig tant hade spelat mer precist än den här kvartetten. Giggar de i en stad nära dig rekommenderar jag att spana in. Total skrattfest utlovas.
Kul kuriosa - under Helhorses spelning (de agerade förband åt Danzig) twittrade jag följande:
"Hatar när svindåliga förband vägrar sluta spela. Helhorse, känn er träffade."
Bandets basist retweetade omgående och en nära kamrat till bandet svarade så här:
"Synes, at det er ærgerligt at du ikke er mere professionel i dine tweets, nu hvor du er skribent Du kender tydeligvis ikke facts."
Stor humor.
torsdag 5 januari 2012
Höjdpunkter på livefronten (2011 del V)
Av de 262 spelningar jag sett under året har ett helt gäng varit fantastiskt bra. Andra har varit inte lika bra. Att lista de sämsta spelningarna är det inte omöjligt att jag gör under de kommande dagarna.
Men nu är vi positiva i stället. Beskåda - en kronologisk lista över de fyrtio bästa spelningarna jag sett under 2011.
Kvelertak, 4/2, Debaser i Malmö
Bleek, 25/2, KB i Malmö
The National, 28/2, Mejeriet i Lund
Hurts, 3/3, Vega i Köpenhamn
Rise Against, 20/3, Vega i Köpenhamn
Sham 69, 31/3, KB i Malmö
Walking With Strangers, 1/4, KB i Malmö
Adept, 2/4, Beta i Köpenhamn
Sick Of It All, 23/4, The Rock i Köpenhamn
Slim Cessna’s Auto Club, 3/5, Babel i Malmö
Swans, 4/5, Babel i Malmö
The Band Of Heathens, 11/5, Babel i Malmö
Sum 41, 16/6, West Coast Riot
The Gaslight Anthem, 16/6, West Coast Riot
All Time Low, 16/6, West Coast Riot
Cavalera Conspiracy, 17/6, Metaltown
System Of A Down, 17/6, Metaltown
Parkway Drive, 18/6, Metaltown
Volbeat, 18/6, Metaltown
Social Distortion, 29/6, Vega i Köpenhamn
Iron Maiden, 1/7, Ullevi i Göteborg
Metallica, 3/7, Ullevi i Göteborg
Wilmer X, 30/7, Helsingborgsfestivalen
Comeback Kid, 14/8, Templet i Kongens Lyngby
Supercharger, 20/8, Malmöfestivalen
Boysetsfire, 22/8, Malmöfestivalen
NOFX, 22/8, Malmöfestivalen
Hatebreed, 23/8, The Rock i Köpenhamn
Hardcore Superstar, 8/9, Close-Up-båten
Engel med Hellmans Drengar, 10/9, Lorensbergsteatern i Göteborg
Royal Republic, 28/9, Debaser i Malmö
A Day To Remember, 21/10, Brewhouse i Göteborg
Bob Dylan, 3/11, Malmö Arena
The Sisters Of Mercy, 20/11, Münchenbryggeriet i Stockholm
You Ate My Dog, 26/11, Haninge Kulturhus
Promise Divine, 26/11, Haninge Kulturhus
Saxon, 30/11, Trädgår’n i Göteborg
Motörhead, 4/12, Vega i Köpenhamn
Exodus, 6/12, Trädgår’n i Göteborg
Motörhead, 9/12, Lisebergshallen i Göteborg
Jag måste utse en vinnare av konsertguldet 2011, och det tilldelas Social Distorions fantastiska junikväll i Köpenhamn. Tätt därefter klamrar de bägge Motörhead-giggen, Bob Dylan på Malmö Arena samt Hatebreed och Sick Of It Alls respektive moshkalas på The Rock i Köpenhamn.
Den bästa helkvällen har tveklöst varit Peppfest i Haninge. You Ate My Dog och Promise Divines spelningar återfinns i listan där ovan, men även grymt bra spelningar av Indevotion, Intohimo, Paperplane och Enjoy The View beskådades. Tvåa i helkvällstävlingen hamnar Eastpak Antidote Tour på Brewhouse i Göteborg. Headlinern A Day To Remember finns i listan, men även de tre övriga banden - August Burns Red, The Ghost Inside och Living With Lions - gjorde grymt bra spelningar. The Big Four på Ullevi? "Bara" trea i den här tävlingen.
Sist - det absolut mest minnesvärda: när Promise Divine tillägnade mig "76 days" under spelningen på Peppfest. Jag vet att jag tjatar om det där. Men det finns en god anledning.
Men nu är vi positiva i stället. Beskåda - en kronologisk lista över de fyrtio bästa spelningarna jag sett under 2011.
Kvelertak, 4/2, Debaser i Malmö
Bleek, 25/2, KB i Malmö
The National, 28/2, Mejeriet i Lund
Hurts, 3/3, Vega i Köpenhamn
Rise Against, 20/3, Vega i Köpenhamn
Sham 69, 31/3, KB i Malmö
Walking With Strangers, 1/4, KB i Malmö
Adept, 2/4, Beta i Köpenhamn
Sick Of It All, 23/4, The Rock i Köpenhamn
Slim Cessna’s Auto Club, 3/5, Babel i Malmö
Swans, 4/5, Babel i Malmö
The Band Of Heathens, 11/5, Babel i Malmö
Sum 41, 16/6, West Coast Riot
The Gaslight Anthem, 16/6, West Coast Riot
All Time Low, 16/6, West Coast Riot
Cavalera Conspiracy, 17/6, Metaltown
System Of A Down, 17/6, Metaltown
Parkway Drive, 18/6, Metaltown
Volbeat, 18/6, Metaltown
Social Distortion, 29/6, Vega i Köpenhamn
Iron Maiden, 1/7, Ullevi i Göteborg
Metallica, 3/7, Ullevi i Göteborg
Wilmer X, 30/7, Helsingborgsfestivalen
Comeback Kid, 14/8, Templet i Kongens Lyngby
Supercharger, 20/8, Malmöfestivalen
Boysetsfire, 22/8, Malmöfestivalen
NOFX, 22/8, Malmöfestivalen
Hatebreed, 23/8, The Rock i Köpenhamn
Hardcore Superstar, 8/9, Close-Up-båten
Engel med Hellmans Drengar, 10/9, Lorensbergsteatern i Göteborg
Royal Republic, 28/9, Debaser i Malmö
A Day To Remember, 21/10, Brewhouse i Göteborg
Bob Dylan, 3/11, Malmö Arena
The Sisters Of Mercy, 20/11, Münchenbryggeriet i Stockholm
You Ate My Dog, 26/11, Haninge Kulturhus
Promise Divine, 26/11, Haninge Kulturhus
Saxon, 30/11, Trädgår’n i Göteborg
Motörhead, 4/12, Vega i Köpenhamn
Exodus, 6/12, Trädgår’n i Göteborg
Motörhead, 9/12, Lisebergshallen i Göteborg
Jag måste utse en vinnare av konsertguldet 2011, och det tilldelas Social Distorions fantastiska junikväll i Köpenhamn. Tätt därefter klamrar de bägge Motörhead-giggen, Bob Dylan på Malmö Arena samt Hatebreed och Sick Of It Alls respektive moshkalas på The Rock i Köpenhamn.
Den bästa helkvällen har tveklöst varit Peppfest i Haninge. You Ate My Dog och Promise Divines spelningar återfinns i listan där ovan, men även grymt bra spelningar av Indevotion, Intohimo, Paperplane och Enjoy The View beskådades. Tvåa i helkvällstävlingen hamnar Eastpak Antidote Tour på Brewhouse i Göteborg. Headlinern A Day To Remember finns i listan, men även de tre övriga banden - August Burns Red, The Ghost Inside och Living With Lions - gjorde grymt bra spelningar. The Big Four på Ullevi? "Bara" trea i den här tävlingen.
Sist - det absolut mest minnesvärda: när Promise Divine tillägnade mig "76 days" under spelningen på Peppfest. Jag vet att jag tjatar om det där. Men det finns en god anledning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)