När jag vaknade i morse uppvisade jag samtliga symptom på en hejdlös baksmälla. Muntorrhet, huvudvärk, yrsel och illamående. Inte alkoholförvållat - jag har inte druckit en droppe sedan min ökända fylleskandal för snart två månader sedan. Nej, den hemska nyheten från i går kväll visade sig inte vara en mardröm. Den var i stället ett faktum.
Promise Divine finns inte mer.
Om du för en vecka sedan hade bett mig lista det värsta som kan inträffa under musikåret 2012 hade jag förmodligen nämnt saker som att Kents kommande platta visar sig suga, att Tony Iommis sjukdom tvingar Black Sabbath att ställa in Europavändan i sommar, att Metaltown blir ännu sämre än förra året, att You Ate My Dogs framtågande avstannar eller att Promise Divine lägger ner.
Och det sistnämnda blev alltså verklighet.
Föregångaren till bandet hette A Fairytale Of Goodbye och bildades redan 2001. År 2005 bytte de namn till Promise Divine och efter att fullängdsdebuten "Santos" släpptes 2008 blev den slutliga uppställningen komplett. Andreas Hellséns fantastiska sångröst stod längst fram och backades upp av den dynamiska gitarristduon Mikael Brunkvist och Patrik Ström. Rytmsektionen bestod av talangfulle basisten Johan Callin Svensson och hårdslående trummisen Jimmy Brunkvist.
Under 2010s absolut sista dagar släpptes deras självbetitlade ep via Snapping Fingers Snapping Necks. Den bestod av fem låtar. Fem av de absolut bästa låtar som kommit från musiksverige under det innevarande millenniet. Från mångfasetterade "A fairytale of goodbye" och refrängstarka "76 days" (min favorit) via midtemposmockan "Sucker punch poetry" och den lugnare, bitterljuva "Postcards" till avslutande "Me, in the study, with the revolver", som bevisade att Promise Divine förmodligen är världsbäst på att få postrockiga gitarrer att bli catchiga.
I april 2011 åkte bandet ut på Sharkbait Tour och spelade bland annat i Lund. Där såg jag bandet uppvisa sin energi första gången. Drygt ett halvår senare, på Peppfest i Haninge, gjorde kvintetten en så fruktansvärt peppad spelning att jag nästan svimmade.
Och det var under Peppfest som Promise Divine gav mig det absolut finaste minne jag har från en spelning, någonsin. De spelade "76 days", tillägnad mig. Jag kände genast en klump i halsen och hur det ryckte i tårkanalen. Det var så fint. Så fint att jag hade kunnat dö två sekunder efter låten och varit nöjd med det.
I går gav de tillkänna att Promise Divine inte finns mer.
"There is no logical next step for the band. Members living in different cities, us not sharing a common musical agenda and having other commitments in our personal lives led us to the decision to put Promise Divine to rest." (Läs mer här)
I begravningssammanhang brukar klyschan "sörj inte att jag är borta, gläds åt att jag har funnits" luftas. Det är precis vad jag tänker (försöka) göra. För till syvende och sist har bandet gjort så mycket bra musik att ett glädjerus borde kunna vara ett tag till.
En fin liten bit som Promise Divine skrivit heter "This time". Den är gammal som gatan, och gjordes redan under 2005. Redan då hade bandet kläm på det här med smittande musik. Låten är mörk, dyster men inte deppig. Det finns ett driv i den som få band kan matcha när det gäller låtar med liknande atmosfär. Lyssna på refrängen och försök att bibehålla någon slags negativitet. Lyssna på hela låten, vet jag.
På plattan "Santos" finns en av de absolut hittigaste låtar bandet någonsin gjort. Den heter "Come september" och släpptes en tid senare som en digital singel (b-sidan utgjordes av likaledes underbara "Co-pilot" och U2-covern "Sunday bloody sunday"). Låten når sitt absoluta klimax framåt slutet, med den smått hysteriska körsången i refrängen.
Det finns mycket mer guld att hämta från "Santos". Min kanske absoluta favorit från skivan är den avslutande "Emergency surgery". När jag intervjuade Andreas benämnde han refrängen som en nästan direkt stöld från "Stad i ljus" av Tommy Körberg. Det vette fasen om det kan kallas stöld, men en viss likhet finns. Med skillnaden att "Emergency surgery" är ljusår bättre. Låten har många delar som är så bra att man trillar av stolen. Dess suggestiva inledning, med gitarrplock och sång innan full instrumentering äntrar ljudbilden. Den massiva avslutningen där refrängen vevas om och om igen och blir än mer intensiv för varje takt. När det slås an döda gitarrtoner två gånger i andra versen, innan en uppåtslide tar vid och ett helt vansinnigt stiligt versriff börjar spelas. Gåshud! Lyssna.
Eller ta "What starts with beers ends in tears". Härlig bromance-titel, för övrigt. Den fint vemodiga texten klär låten som hand i handske. Eller skivans mest hårdslående inslag, titelspåret och "I own the pen (chapter II)".
Jag skrev om ep:n från 2010 tidigare i texten. Men, tro mig, den är så bra att den förtjänar att nämnas igen. Som nämnt heter min favorit "76 days". Motivering? Det vanliga - stiliga melodier, fantastisk refräng, cool text och hela köret. Men det var här Promise Divine nådde sin absoluta peak med sina samtliga signum. Ganska exakt allt med låten får mig att tappa all verklighetsförankring.
Till "Me, in the study, with the revolver" gjorde bandet en video. En enkel, förmodligen ganska billig, men grymt snygg sådan. Ett sant bevis på att musikvideor kan bli hur bra som helst med enkla medel.
När du beskådar hur fin videon är, glöm inte bort att lägga märke till hur äckligt bra låten är. Lägg märke till hur den avskalade versen avlöses av den brutalt intensiva refrängen med ett så obeskrivligt lyckat resultat. Lägg märke till gitarrmelodierna. Lägg märke till det suveräna partiet med Patriks skriksång i slutet av låten.
Och det där, mina vänner, är Promise Divine. Ett av Sveriges absolut bästa band som väljer att göra sorti. Med ep:n, deras senaste släpp, och den underbara spelningen på Peppfest som bakgrund kan vi se det som att kvintetten lägger av på topp.
All heder åt det. Även om jag kommer sakna bandet. Förmodligen för evigt.
Men, "gläds åt att jag funnits" och så vidare.
En logisk avslutning på det här inlägget hade kanske varit att sätta ihop en Spotify-lista med Promise Divines bästa låtar. Det tänker jag inte göra. Jag tycker att du, som är obekant med bandet, borde lyssna igenom allt de har gjort. Precis allt.
Tack, Promise Divine, för den fantastiska musiken. Tack för alla välbehövliga verklighetsflykter ni bidragit till. Tack för att "76 days" fick uppbrottet från min senaste tjej att flyta på som den enklaste, mest naturliga sak i världen. Tack för att ni spelade "76 days" på Peppfest. Tack för att den tillägnades mig. Tack för de två grymt bra spelningarna jag fick se er göra. Tack för att ni är bland de absolut trevligaste musiker jag någonsin träffat. Tack, Andreas, för intervjun i våras.
Tack för allt. På återseende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar