Den dödliga rytmens återkomst

"Som människa måste man ha rätten att få ändra sig".

Det sa Nicke Andersson i Slavestate #19 (sista pappersnumret innan tidningen blev helt digital). Då handlade det om att han startat upp Death Breath, ett dödsmetallband, trots att han en gång i tiden sagt att han aldrig skulle spela death metal igen.

I natt bekräftades det officiellt, äntligen, efter månader av spekulationer.

Refused återförenas för två spelningar på Coachella-festivalen i Kalifornien och en på Way Out West i Göteborg.

Twitter översvallade genast av reaktioner. Huvudsakligen positiva, givetvis. Allt annat vore dumt. Ett av Sveriges mest legendariska band någonsin och en av hardcorepunks absolut mest inflytelserika konstellationer, som aldrig fick något vettigt avslut på karriären ska återvända för att göra det på riktigt. Vi som aldrig hade chansen att se bandet när det begav sig - jag var sju bast när "The shape of punk to come" släpptes - kommer slutligen att få se dängor som "Pump the brakes", "Worms of the senses/faculties of the skull" och "Circle pit" framföras på scen, av dess upphovsmän.

Men en hel del negativister har också gjort sig hörda. Argumenten heter bland annat att det är dumt att försöka återskapa något som varit, att de borde stå för sitt "riktiga" slut och att de bara gör det för pengar.

Att Refused skulle försöka återskapa nittiotalet tvivlar jag på. Dennis Lyxzén är en av Sveriges mest framåtskridande musiker och skulle aldrig tillåta det.

Att de borde stå för sitt slut känns i teorin givet, men verkligen är att bandet tvingades till ett slut de absolut inte kan stå för. Sista turnén fick ett snöpligt slut på grund av trista omständigheter. Polisen avbröt rentav den sista spelningen, fyra låtar in i setet. Det blev ett storartat fiasko som Refused varken ville eller kunde återhämta sig från. Men att medlemmarna i ett band med så stort inflytande på hela musikvärlden inte skulle känna någon bitterhet över att vägs ände såg ut som den gjorde är oundvikligt. Att de vill göra ett riktigt slut är självklart.

Att de bara gör det för pengar kan ju förstås vara en del av sanningen. Men de vore i så fall inte första som gör det och knappast heller de sista. Det vore märkligt om det var så. Punk handlar om motsatsen till sådant. Men att ett band gör något för pengarna är knappast en garanti för att det kommer suga. Varför tror du At The Gates gjorde en helgrym spelning på Metaltown i somras?

När dokumentären "Refused are fucking dead" släpptes 2006 gav bandet i från sig vad som skulle vara deras allra sista pressmeddelande. Där står bland annat:

"We will never play together again and we will never try to glorify or celebrate what was".

Jag återvänder till början av den här texten:

"Som människa måste man ha rätten att få ändra sig".

Väl rutet, Nicke.