Först pepp, sedan antipepp och till sist succé

Ungefär så skulle man kunna beskriva Gothenburg Winter Metal, evenemanget som i går ägde rum på Trädgår'n i Göteborg. Dark Tranquillity, Amaranthe, Death Destruction, The Unguided och The Ryot stod för underhållningen.

Ursprungligen skulle emellertid Nifelheim ha spelat. Självaste Nifelheim! Världens bästa black metal-band, som jag inte sett live sedan Malmöfestivalen 2007. Och de skulle alltså spela på en sådan här tillställning och få tillfälle att ge Amaranthe- och The Unguided-kidsen mardrömmar för resten av livet. Begrip hur stort det är!

Men... nej. Någon vecka innan spelningen nås jag av beskedet att Nifelheim ställt in och ersätts av Death Destruction. Modern av alla värdelösa nyheter, ungefär.

Min ursprungliga teori är att Nifelheim lämnar återbud för att de inte vill dela scen och förknippas (typ) med band som Amaranthe och The Unguided. Men tydligen har det bara att göra med att trummisen "inte är i form". Har aldrig hört på maken något så dumt.

Nåväl.

The Ryot inleder kvällen. Vem? De hette tidigare Early To Bed. Ringer det en klocka? Kanske. Jag gillar det, men inte alltför mycket. Känns som att de försöker göra någon slags arenarock i stil med Young Guns, och visst är musiken bred och gestikulerande nog. Men de behöver slipa på framförandet. Man är ingen frontman för arenor bara för att man tar hjälp av ett mickstativ och sätter ena foten på medhörningen, liksom. Hör av er igen om ett år.

The Unguided är så sjukt mycket bättre än Sonic Syndicate någonsin varit. Jag tror en viktig anledning är att den patetiska emofjollan Robin Sjunnesson inte tillåts vara med i det nya bandet. I stället håller sångaren Roland Johansson i en av gitarrerna. Och han är en mycket skickligare gitarrist än vad Robin är. För den delen är han mycket bättre än Roger Sjunnesson i The Unguided också.

Och nu, i den här konstellationen, är det också för första gången tydligt vilken grym sångare Roland är. Viktigast - låtarna är så mycket bättre. I Sonic Syndicates katalog finns en hel del catchigt material, det är jag den första att skriva under på. Men inget håller samma klass som exempelvis "Pathfinder" och "Betrayer of the code".

I afton är framförandet mäktigt som få. Stenhårt. Jag blir smått förälskad. Dessutom måste jag tacka Robin för att han vägrar skriva på ett kontrakt som skulle ge The Unguided rätt att spela Sonic Syndicate-material. Nu slipper vi det där skräpet. Heja!

Setlista:
Pathfinder
Phoenix down
Serenade of guilt
Betrayer of the code
Green eyed demon
Inherit the earth

Härnäst ställer sig Death Destruction på scen och lirar grooveriff i stil - men inte klass - med Pantera. I fronten står Jimmie Strimell (Dead By April) och demonstrerar att han har en av landets mest imponerande skrikpipor. Dessvärre är Strimell inte alls på humör i afton, utan ser mest trött och uttråkad ut. Och hur coola riff Henrik Danhage (ex-Evergrey) än hamrar ur sig, så har bandet inga låtar att komma med. Fruktansvärt trist är vad det är, och ett helt sjukligt pinsamt nedköp jämfört med Nifelheim.

Desto mer imponerande är Amaranthe. Ja, jag vet. Man får inte gilla det här bandet, egentligen. För de har poppiga refränger och lockar fans som inte är renodlade djävulsdyrkare. Men, allvarlig talat - kredd, vad har du någonsin gjort för mig? Folk som tycker att det är viktigt att gilla "rätt" grejer borde dö en plågsam död snarast.

Jag gillar Amaranthe sjukt mycket och i kväll är första gången jag får se sextetten på scen. Öppningen är förstås sjukt förutsägbar. "Leave everything behind" - första låten på den självbetitlade debutplattan - inleder, och de tre sångarna kommer ut en efter en först när deras sångpartier tar vid. Vilken idiot som helst hade kunnat gissa att en Amaranthe-spelning inleds på det viset. Men inte desto mindre är det avväpnande coolt.

Kort och gott gör bandet ett proffsig, engagerad insats. Den enda invändningen jag har är att sångaren Jake E Berg inte verkar ha särskilt kul. I övrigt är allt på topp. Faktiskt.

Setlista:
Leave everything behind
Enter the maze
1 000 000 lightyears
Serendipity
My transition
Amaranthine
It's all about me (rain)
Call out my name
Automatic
Hunger

Och sist ut för i afton är Dark Tranquillity. Tänker skita i klyftiga formuleringar (sådana är jag inte bra på, heller) och konstatera helt kort:

Det här är den bästa spelning jag sett bandet göra.

Så. Mer tänker jag inte berätta här. Men en marginellt mer utförlig recension kommer finnas med i nästa Close-Up. Med andra ord - håll utkik.

Setlista:
Terminus (where death is most alive)
In my absence
The treason wall
Lost to apathy
The wonders at your feet
The mundane and the magic
Monochromatic stains
The sun fired blanks
Therein
Inside the particle storm
Zero distance
Dream oblivion
Misery's crown
Final resistance
The fatalist