Om du i något sammanhang haft med mig att göra de senaste månaderna vet du säkert att Pepp Fest - en kavalkad med tonvis av grymma band som arrangerades i november förra året i Haninge - har fått en permanent plats i mitt hjärta. I förr går var det slutligen dags för mig att återvända till Haninge Kulturhus. Nu stod Pepp Kväll på agendan. Likheterna med Pepp Fest var många. Flera av banden som spelade på Pepp Fest var på nytt bokade och samma folk (alltså Pepp Crew) stod bakom. Men vi talar inte om en uppföljare. Snarare en liten treat för oss som längtar något vansinnigt efter nästa fullskaliga Pepp Fest.
Men, så klart, tar vi det hela från början.
Vid halv sju står jag utanför kulturhuset med en cigg i näven och är ivrig. Insläppet är en stund försenat och kön växer för varje sekund. Jonathan, Daniel och Zakarias från Like Torches kommer gående, hälsar och är på oförskämt gott humör. Folk släpps in.
När jag bockas av på gästlistan reagerar folket i entrén med ett "Men det är ju han!". Peppchefen Mathias Krylborn kallas genast till dörren och hälsar mig välkommen. Väldigt oväntat, givetvis, men en prima egoboost. Om min närvaro är viktig nog för att självaste arrangören ska meddelas vid min ankomst blir jag glad. (Ja, jag vet att jag låter som tidernas mest självupptagna rövhål just nu. Men, jag är tidernas mest självupptagna rövhål.)
Halv åtta, en halvtimme efter utsatt tid, går kvällens första band på scen. De heter Autumn Kills. Inget band jag har haft koll på tidigare, men jag blir genast såld. Det rör sig om metalcore enligt konstens alla regler, vilket räcker för att imponera på mig. Framför allt - stilpoäng för att de får igång en wall of death av sådan magnitud så här tidigt på kvällen. Mina ögon har de dragit på sig inför framtiden.
Pepp Fests förmodligen största succé var brittiska PaperPlanes sjukt lyckade spelning. Trion har återvänt till Pepp Kväll, men innan den "riktiga" spelningen ska sångaren Jack Bennett och basisten Kristian Arak göra ett akustiskt framträdande. I centrum står Jacks fantastiska sångröst. Förstås är det stundvis gåshudsvarning. I slutändan blir det emellertid för mycket stämma gitarren och för få låtar.
Näst på tur står Arosen, som vuxit ordentligt sedan Pepp Fest. Ungefär allt är bättre. Sångarrangemangen, som jag klagade på sist, känns mer genomarbetade, framförandet är tajtare och gitarristen Emil Ahlback har utvecklats till en formidabel scenfigur. Nu lyckas de på riktigt förmedla den lättsmälta High School-känslan i sin poppunk och få det att låta grymt bra. Jag är nöjd och vill ha ett färskt släpp i näven fort.
För oss fans av Indevotion är det skoj att sångerskan My Helmner gör en akustisk spelning på egen hand. När hon bara är understödd av en akustisk gitarr står hennes röst i centrum på ett helt annat sätt än i huvudbandet. En situation som för många inte hade varit hållbar, men för My Helmner fungerar det. Mycket bra, till och med. Indevotion-låten "Go go go go go" är förvånansvärt bra i det här formatet.
Och så är det slutligen dags. PaperPlane. På förhand gissar jag att det kommer bli fantastiskt. I efterhand konstaterar jag att det är en direkt religiös upplevelse. Jack Bennetts sångröst förtjänar att nämnas otaliga gånger. Så jag gör det. Jack Bennetts sångröst. Jack Bennetts sångröst. Jack Bennetts sångröst. Jack Bennetts sångröst. Jack Bennetts sångröst. Jack Bennetts sångröst. Jack Bennetts sångröst. Den är helt otrolig.
Under den alltför korta stund som PaperPlane står på scen är kärlek honnörsordet. Publiken är med på noterna till den grad att Jack, Kristian och Callum stundvis nästan tappar bort sig, då de blir så tagna av responsen. Precis som förra gången är höjdpunkten den avslutande "And in the end, I'll build a time machine". En mer storslagen låt får man leta efter. De stunder då Jack sjunger utan mikrofon är så vanvettigt bra att jag tappar all förankring i verkligheten.
Fred på jorden eller ytterligare en PaperPlane-spelning på svensk mark? Det sistnämnda, utan någon som helst tvekan.
Efter gigget går jag mot utgången, då naturen kallar efter en paus för att inhalera död och förintelse. Springer på vägen på arrangör-Mathias, som säger att jag måste se Royal Radio, som ska ta sig an den akustiska scenen alldeles strax. Mumlar något om att jag ska göra det efter att ha rökt. Efter två sekunder utomhus öppnar sig himlen temporärt. Ett tecken från ovan att jag borde prioriterat Royal Radio? Kanske.
Går in, ser en låt och väljer att fokusera på att sitta ner en stund i stället. Inget illa om Royal Radios musik. Men, i slutändan är jag en trött åttiosjuåring som inte klarar av att stå alltför länge utan att börja gnälla och efterlysa en sittplats. Åtminstone känner jag mig så. Jag lovar följande - nästa gång jag har chansen att se Royal Radio är de min högsta prioritet.
Hinner prata om Promise Divine med Jimmy Brunkvist (trummor, numera i Like Torches) och Johan Callin Svensson (bas), vilket så klart är grymt. Jag menar, alla vet ju att Promise Divine var ett av Sveriges absolut bästa band någonsin. Sedan är det hög tid för Indevotion. Royal Radio-sångaren Samuel Gajicki gästar låten "A bitter punk kind of a symphony". Om det låter bra? Ja och nej. Låt mig förklara. Låten är skitbra och hans röst fungerar mycket bra i sammanhanget. Framförandet är tokpeppat.
Men - ljudet. Ljudet är ett taskigt skämt som jag inte uppskattar. Gitarrerna hörs knappt och My Helmners mikrofon lever sitt eget liv. Inte bara i nämnda låt, utan under hela spelningen.
Tack och lov är det enkelt att njuta ändå. Bandet är på grymt bra humör och röjer stenhårt. Så hårt att det lyckas besegra det dåliga ljudet. Dessutom är det alltid coolt att se Mikael Brunkvist på scen. Han är stand-in för ordinarie gitarristen Noah Ekblom. Micke är sjukt kunglig i alla avseenden och således får Indevotion-spelningen en extra guldstjärna.
Jag hade gärna sett en "riktig" spelning med Tantrum To Blind, som i afton gör ett akustiskt framträdande, men det är dumt att klaga på deras fem låtar långa framträdande. Egentligen är det inte så mycket att orda om. De spelar låtarna i akustiska tappningar som samtliga låter väldigt bra och sedan är det slut. Den nya låten som de premiärspelar gör mig i alla fall grymt peppad på att höra deras kommande platta.
Och sedan är vi framme vid kvällens slut - Intohimo. Spelningen inleds med ett hemligt, oannonserat Like Torches-gig. Eller, nej. Nu ljuger jag. Men bröderna Kärn (Jonathan och Daniel) kommer i alla fall ut på scen för att peppa publiken och informera om att Intohimos gig filmas. Fint. Sedan kilar Jönköpingskvintetten fram ur kulisserna och river av "Tale of a seeker" som inledning. Vilket satans röj. På riktigt.
Jag har lyssnat på Intohimo sedan strax efter att de släppte "Failures, failures, failures and hope" (den kom 2007. Fan vad gammal jag är) men bara sett dem en gång tidigare. På Pepp Fest i höstas. Det var bra, tro inget annat. Men i kväll toppar de det med råge. De nya låtarna vittnar om en kvalitetshöjning, vilket inte minst de själva verkar ha insett. För allting levereras ända från tårna. Till tonerna av "Endeavour" och "We can't see with our eyes open" springer snubbarna runt på scen som besatta och är så uppspelta att det kompenserar för femton sömniga dödsmetallband. Dessutom - vi får höra ett (kort) trumsolo! Jag älskar trumsolon.
Jag vill ha den kommande ep:n i min hand nu och den kommande fullängdaren i andra handen sekund senare.
Mindre kul är att folk droppar av väldigt tidigt under spelningen och det är pinsamt få som ropar in bandet till extranumret "Dear Lisa (it's not dangerous to be afraid but it's dangerous to live in fear)". Min absoluta favorit bland alla deras låtar. Så klart är den helt fantastisk.
Ett konstaterande - Pepp Kväll är en framgång och en riktigt lyckad, peppad kväll (hepp!). Det är bara att gratulera Pepp Crew, som borde etablera sig på allvar och arrangera grejer oftare. Blir inte Pepp Fest och Pepp Kväll årliga arrangemang är risken stor att något otrevligt i min regi inträffar.
(Den som orkar räkna hur många gånger ordet "pepp" figurerar i texten vinner ett hemligt pris).
söndag 29 april 2012
söndag 22 april 2012
Passionen som växer
Troligtvis är jag sist på bollen här. Men för den delen vill jag ändå uppmärksamma att Intohimo har släppt två nya låtar, som bägge två är så bra att jag trillar av stolen. När jag sätter mig upp igen, trillar jag på nytt. Om och om igen. Du skulle förmodligen ha skrattat rejält om du varit i rummet när jag för första gången gav dessa två låtar sju minuter av mitt liv.
Nog med struntsnack - lyssna på låtarna. Och se bandet när de spelar på Pepp Kväll på fredag. Och se sedan bandet igen, när de ger sig ut på turné med For The Fallen Dreams.
Nog med struntsnack - lyssna på låtarna. Och se bandet när de spelar på Pepp Kväll på fredag. Och se sedan bandet igen, när de ger sig ut på turné med For The Fallen Dreams.
måndag 16 april 2012
16 april-peppen!
Är 16 april någon särskild peppdag, egentligen? Vet inte. Tror inte det. Min far fyller förvisso år, det är exakt ett år sedan jag fick se Promise Divine live för första gången och... nej, mer att fira än så finns väl inte. Inte mig veterligen, i alla fall.
Oavsett, så bjussar jag helt omotiverat på en liten fin spellista bestående av låtar som agerat tokpepp för mig den senaste tiden. Det mesta återfinns i kategorin "dansgolvsvåld" eller "rööörrgw", men det finns annat fint också. Som gladlynte Frank Turner.
Klicka här och lyssna. Typ nu. Tack.
Och så, givetvis, en fin liten presentation av de låtar som du måste lyssna på.
Yersinia - Vapenbröder
"Vapenbröder mina, stanna vid min sida".
Yersinia - Hågadalen (krigsidyll del II)
"Vi faller aldrig ensamma, vi kommer alltid tillbaka, om du som drömmer älskar, finns det någonting kvar".
Bastions - Augury
"I am shelved and segregated, struggling to control what I've created".
Leaving Shore - Allt färgas rött
"Slutet är nu nära, det är dags för dig, det är dags att ge upp".
Walking With Strangers - Legends
"You'll be greater than all, you'll be greater than this".
Vånna Inget - Spotta i motvind
"De kan riva varenda mur, men de kan inte lura mig".
Raubtier - Sveriges elit
"Fall ned på knä inför sveriges elit".
Gaslight Anthem - American slang
"I called for my father, but my father had died, while you told me fortunes".
Young Guns - Dearly departed
"I want to be the last thing that you see, be my dearly departed".
Start A Fire - Live to burn
"I just can't get enough, we live to burn".
Silverstein - Replace you
"I said I'd never walk away, but I can't stay here".
Accept - Teutonic terror
"So we ride through the night, with the howling wind at our backs".
Living With Lions - Regret song
"I built you up so high, your head was in the clouds, too bad you didn't look down".
Frank Turner - Photosynthesis
"I won't sit down, I won't shut up, and most of all I will not grow up".
Oavsett, så bjussar jag helt omotiverat på en liten fin spellista bestående av låtar som agerat tokpepp för mig den senaste tiden. Det mesta återfinns i kategorin "dansgolvsvåld" eller "rööörrgw", men det finns annat fint också. Som gladlynte Frank Turner.
Klicka här och lyssna. Typ nu. Tack.
Och så, givetvis, en fin liten presentation av de låtar som du måste lyssna på.
Yersinia - Vapenbröder
"Vapenbröder mina, stanna vid min sida".
Yersinia - Hågadalen (krigsidyll del II)
"Vi faller aldrig ensamma, vi kommer alltid tillbaka, om du som drömmer älskar, finns det någonting kvar".
Bastions - Augury
"I am shelved and segregated, struggling to control what I've created".
Leaving Shore - Allt färgas rött
"Slutet är nu nära, det är dags för dig, det är dags att ge upp".
Walking With Strangers - Legends
"You'll be greater than all, you'll be greater than this".
Vånna Inget - Spotta i motvind
"De kan riva varenda mur, men de kan inte lura mig".
Raubtier - Sveriges elit
"Fall ned på knä inför sveriges elit".
Gaslight Anthem - American slang
"I called for my father, but my father had died, while you told me fortunes".
Young Guns - Dearly departed
"I want to be the last thing that you see, be my dearly departed".
Start A Fire - Live to burn
"I just can't get enough, we live to burn".
Silverstein - Replace you
"I said I'd never walk away, but I can't stay here".
Accept - Teutonic terror
"So we ride through the night, with the howling wind at our backs".
Living With Lions - Regret song
"I built you up so high, your head was in the clouds, too bad you didn't look down".
Frank Turner - Photosynthesis
"I won't sit down, I won't shut up, and most of all I will not grow up".
söndag 15 april 2012
Vapenbröderna som välkomnar våren
Staden är Göteborg. Stadsdelen är Frölunda. Hållplatsen är Frölunda Torg. Adressen är Mandolingatan 47. Stället är Ungdomens Hus 1200 Kvadrat. Evenemanget heter Entering Spring. Klockan är 18:00, det är lördag nummer två i april 2012.
Entering Spring är ett monster av kvantitet. Inte mindre än tio band är bokade och ska alternera mellan två scener. Headlinerduon är två av Sveriges tveklöst bästa band - Walking With Strangers och Yersinia. Att dessa två ska lira samma kväll är tillräckligt för att jag ska tappa fattningen av eufori - det här är "Clash of the titans" på riktigt. Ursprungligen var jänkarna i This Or The Apocalypse bokade som toppnamn, men ställde - av någon anledning - in, varvid Walking With Strangers togs in som ersättare. Inte mig emot. Tvärtom. Ur min synvinkel höjde det kvaliteten på evenemanget ytterligare.
Dessutom finns utsökta Leaving Shore med i programmet som en liten pärla under kvällen. Mycket, mycket stiligt.
Men vi tar det från början.
Vid kvart över sex hoppar jag av spårvagn sju på Frölunda Torg. Insläpp på Ungdomens Hus 1200 Kvadrat skulle vara en kvart tidigare. När jag anländer har de inte öppnat dörrarna. Inte bra - är det något man ska akta sig för om man styrt upp ett sådant jätteevenemang är det tidiga förseningar. För dessa får alltid enorma kedjereaktioner, vilket kan sabba ett och annat. Och det gör det i kväll. Men mer om det senare.
Ungefär fem minuter efter utsatt tid börjar första bandet Striking Distance spela. De är helt klart det band i kväll som sticker ut mest, då de inte spelar något som kan beskrivas med core, punk, metal eller liknande. I stället - nollnolltalets svar på sjuttiotalsrock. Precis som alla andra inom genren låter inte Striking Distance särskilt sjuttiotal. Det hörs att de inspirerats av musik som kom för fyrtio år sedan, men för den delen låter de inte så. Stilen som sådan är inte min grej, men kvintetten gör det bra. Framför allt imponerar sångaren med en stark röst.
Ett band har spelat, redan är allting ungefär en kvart försenat. Starkt jobbat. Jag förstår inte hur resonemanget har varit när programmet lagts upp. Spelschemat säger att ett nytt band ska börja spela var tjugonde minut - och eftersom de två scenerna inte ska hållas i gång samtidigt bör det i praktiken innebära ganska exakt femton minuters speltid för varje band.
Men inget band håller speltiden. När band nummer två - Obliterationist - börjar spela är klockan tio över sju. Alltså det klockslag som band nummer tre - Vänsterkrok - ska inleda sitt gig. Vems fel det är vet jag inte. Det enda jag vet är att det är sjukt oproffsigt.
Strunt samma. Obliterationist, alltså. Deathcore från Hisingen. Det tokmangel som bandet piskar upp i samma sekund som de första tonerna slås an är massivt som fan. Det här ger mig samma vibbar som Molotov Solution, Beneath The Massacre och Trigger The Bloodshed - musik som är så äckelbrutal att verkligheten känns avlägsen i jämförelse. Min enda invändning är att sångaren känns ganska bajsnödig i sina tjatiga moshuppmaningar. Och att tre av snubbarna har på sig Chelsea Grin-tröjor. Att halva bandet ska hylla samma förebild samtidigt ser i ärlighetens namn ganska lökigt ut. Fast lite gulligt, på något vis.
Vänsterkrok sticker liksom Striking Distance ut en del i programmet. Rockig melodipunk på svenska står på agendan, som får mig att tänka på Invasionens första platta "Hela världen brinner". Lustigt nog är "Hela världen brinner" också en textrad i refrängen i en av deras låtar. Men tro inte att jag dissar Vänsterkrok för en sådan övertydlig likhet. Nej, i stället står jag glatt och diggar med i deras välskrivna, catchiga låtar. Bäst är låten som handlar om Jimmie Åkesson. Och det är inte bara för att alla låtar som spottar på Sverigedemokraterna måste prisas.
Varifrån I Broke The Dam tagit sitt namn behöver man inte fundera länge på. Och om man ändå undrar, blir det övertydligt i deras intro. Vi talar alltså om ett "South park"-avsnitt, om du inte hajar läget. I alla fall. Den här kvintetten sätter alla metalcoreposer helt enligt regelboken och är åtminstone intressanta att titta på. Men låtskrivandet har de glömt bort, känner jag. Det här är metalcore helt enligt regelboken, helt utan fantasi. Näst sista låten har emellertid ett snyggt malande melodiparti med publikfriande "woh-oh"-sång. Och det gillar jag. Snubbarna har helt klart en kvalitetsådra inom sig, de behöver bara hitta den lite oftare.
I januari i år lade Promise Divine ner verksamheten. Jag grät i en månad efteråt och har fortfarande inte kommit över det. I kväll får jag se ett band som med lite god vilja kanske, kanske skulle kunna ses som deras arvtagare. Jag syftar på Fading Friend från Kungsbacka. Stilen är densamma - poppig, modern rock - om än något punkigare och med skriksång som sporadisk utsmyckning. Fading Friend-snubbarna är äldre än de flesta andra musiker som spelar i kväll, och det märks. Här finns en erfarenhet och en självklarhet som sällan matchas. Av de band på Entering Spring som jag inte hört tidigare är Fading Friend tveklöst det som väcker störst intresse. De får därmed vara beredda på att ha mitt ständigt vakande öga i nacken hädanefter.
Men, jag måste dissa bandet också. För de smäller på med ett åtta låtar långt set när de har tjugo minuters speltid. Förvisso är det åtta bra låtar, tro inget annat. Men de drar över speltiden något fruktansvärt. Den försening i programmet som hängt med sedan början och byggts på med någon minut här och där blir nu genast dubbelt så stor. Inte klockrent. Inte klockrent alls. Jag kan tycka att Fading Friend borde ha slopat den avslutande Refused-covern "Rather be dead", även om de gör den bra. Men vi är inte här i kväll för att höra covers.
Är det något band i kväll som jag på förhand varit negativt inställd till är det Sort By Title. När jag såg kvintetten lira på Fängelset för en dryg månad sedan var de fruktansvärt usla. Det här med att ge upp för att det är lite folk på plats ska inget seriöst band hålla på med. Det är ett tecken på en sak, enbart en sak - att man är ett dåligt liveband.
Men i kväll har bandet bättrat sig. Responsen är inte överdådig i kväll heller, men de ser åtminstone till att kämpa lite. Poäng för det. Blir inte helsåld - musikaliskt är det fortfarande lite väl standardhistoria - men är inte så negativt inställd längre. Halleluja.
Fast oavsett vilket har de inget att sätta emot Leaving Shore. Bandet som imponerade på Fängelset samma kväll som Sort By Title gjorde raka motsatsen. Bandet som gjort en grymt rå och cool ep i "Den långa vägen hem". Bandet som tar Yersinia-influenser åt ett lika postrockigt som Bastions-mörkt håll.
I kväll spelar de enligt egen utsago inför sin största publik hittills. Nerver? Förmodligen. Men på det positiva viset. Snubbarna vet att det bara finns en utväg - att lägga i en extra växel och ge järnet. Vilket de gör. Allt hoppande och studsande på scen tar aldrig slut och musiken spelas med ett driv som många band lär vara avundsjuka på.
Helt perfekt är det inte, men i afton faller nästan allt på plats för Leaving Shore.
Nästa fiasko infinner sig när det är dags för Art Far Away att gigga. Allting är nu väldigt, väldigt, väldigt försenat. Allting skulle må bra av att Art Far Away får börja spela i princip direkt efter att Leaving Shore avslutat sitt gig. Blir det så? Ha. Ha. Ha. Ha. Ha! Nej. För ljudteknikern är inte på plats. Jag klockar inte hur länge publik och band - som är redo att börja spela - får vänta på snubben. Men det känns som en evighet.
Art Far Away är för övrigt det förmodligen mest tekniska bandet som spelar på Entering Spring. Framför allt imponerar trummisen Lowe Carlenfors, som visar att progressivt trumspel inte behöver innebära efterblivet uppvisningsspel. Hans kompande svänger, samtidigt som det innehåller detalj efter detalj som Tool gladeligen skulle plockat upp. Men mycket mer än så uppskattar jag inte Art Far Away. Jag antar att deras musik skulle kunna klassas som djent eller progressiv dödsmetall, men det är inga stilar jag har alltför mycket till övers för. Musiken är knepig, konstig och svår att greppa, men blir i slutändan alldeles för långtråkig. Jag vill ha musik med käftsmällar, inte tankenötter.
"I'm a bear with a small mind and I like my honey real sweet", sa Nalle Puh. Mickey Jupp omformulerade till "I'm a bear with a small mind and I like my music real simple". Medhåll, herr Jupp. Medhåll.
Men, så är det slutligen dags. Yersinia. De drar mest folk i kväll och ungefär alla på plats verkar kunna varenda textrad och ackordföljd som bandet plitat ner. Responsen är enastående. Folk vevar, moshar, springer runt, skriker med, hoppar från scen, publiksurfar och älskar i en utsträckning som man sällan får se. Det här är kärlek. Kärlek i sin vackraste form. När avslutande "Hågadalen (krigsidyll del II)" nalkas är Mattis Erngrens mikrofon ur funktion. Således - halva publik går upp på scen och sjunger låten för honom. Ord kan inte beskriva hur fint det är.
Inledande "Vapenbröder" är för övrigt ett så sanslöst peppingjutande stycke musik att ingenting här i världen känns oövervinnligt när låten ljuder. Spela den för mig och säg åt mig att bestiga Mount Everest - jag gör det.
Setlista:
Vapenbröder
Hoppas kräftan tar dig
Om floden var vin
Glaspärlespel
Den sista sång jag skriver till dig
Mitt bästa misstag
Repliker
Hågadalen (krigsidyll del II)
Missförstå mig inte - jag älskar Walking With Strangers. Men till och med detta band har svårt att toppa den totala urladdning som var Yersinias set. De lyckas inte. Till deras försvar ska sägas att felet inte huvudsakligen är deras.
För det första är ljudet på scenen där de ska spela (Basement stage) mycket sämre än ljudet där Yersinia spelade (Rooftop stage). För det andra får Walking With Strangers dessutom dras med kvällens i särklass sämsta ljud, sämre än de tidigare spelningarna på den här scenen. Det är nästan bara rytmsektionen som hörs. Varför vet jag inte. För det tredje stannar väldigt lite folk kvar efter Yersinia-spelningen. Publiken som välkomnar Walking With Strangers upp på scen är löjligt liten. För det fjärde är de flesta på plats nu ganska slitna och trötta efter nio band. Det är en otacksam uppgift att försöka dra igång kvällens mesta mosh så här sent, efter så många spelningar. För det femte - bandet börjar spela ungefär åttio minuter efter utsatt speltid, på grund av den sjukliga förseningen. Det är ingen vild gissning att många stuckit för att kunna ta sig hem innan spårvagnar och bussar ger upp.
Walking With Strangers insats är det dock inget fel på. Snubbarna har turnerat så mycket att de besitter en erfarenhet och en självklarhet som gör att varenda sekund under gigget sparkar stjärt. Robin Schulz har kanske Sveriges bästa skrikpipa och är en frontman av rang. Dessutom är det underbart att "The provider" och "Lost" är tillbaka i setlistan. Och nya låten "Untouchables" bådar gott. Den är rakare än det mesta på fjolårsplattan "Hardships" och lär med största sannolikhet bli en livefavorit som krossar skalle.
Setlista:
Heart
Feed
Lost
Dead hands
The provider
Legends
Untouchables
Never
Buried, dead and done
Intro
Tio minuter efter midnatt är det slut. Åttio minuter senare än planerat. Fiasko. Fiasko så in i helvete. Så otroligt dåligt arrangerat att till och med jag skäms.
Du kanske undrar varför jag tar så illa upp av förseningen. Jo, därför att det suveräna bandet Caotico spelar samma kväll på Stadsteaterns Foajébar. De ska gå på scen klockan tolv. Det ursprungliga spelschemat för Entering Spring förkunnar att det är en möjlighet att hinna med båda. I praktiken är det annorlunda. Arrangemanget på Ungdomens Hus 1200 Kvadrat formligen urinerar på alla chanser att hinna med bägge.
Därför surar jag.
Men helt förbannad och missnöjd är jag inte. Herregud, nej. Jag har fått se tio spelningar, där ingen varit sämre än att den gått att genomlida. Men det kommer förmodligen att krävas ett omänskligt vasst startfält för att jag ska besöka fler evenemang i dessa arrangörers regi. Tyvärr.
Entering Spring är ett monster av kvantitet. Inte mindre än tio band är bokade och ska alternera mellan två scener. Headlinerduon är två av Sveriges tveklöst bästa band - Walking With Strangers och Yersinia. Att dessa två ska lira samma kväll är tillräckligt för att jag ska tappa fattningen av eufori - det här är "Clash of the titans" på riktigt. Ursprungligen var jänkarna i This Or The Apocalypse bokade som toppnamn, men ställde - av någon anledning - in, varvid Walking With Strangers togs in som ersättare. Inte mig emot. Tvärtom. Ur min synvinkel höjde det kvaliteten på evenemanget ytterligare.
Dessutom finns utsökta Leaving Shore med i programmet som en liten pärla under kvällen. Mycket, mycket stiligt.
Men vi tar det från början.
Vid kvart över sex hoppar jag av spårvagn sju på Frölunda Torg. Insläpp på Ungdomens Hus 1200 Kvadrat skulle vara en kvart tidigare. När jag anländer har de inte öppnat dörrarna. Inte bra - är det något man ska akta sig för om man styrt upp ett sådant jätteevenemang är det tidiga förseningar. För dessa får alltid enorma kedjereaktioner, vilket kan sabba ett och annat. Och det gör det i kväll. Men mer om det senare.
Ungefär fem minuter efter utsatt tid börjar första bandet Striking Distance spela. De är helt klart det band i kväll som sticker ut mest, då de inte spelar något som kan beskrivas med core, punk, metal eller liknande. I stället - nollnolltalets svar på sjuttiotalsrock. Precis som alla andra inom genren låter inte Striking Distance särskilt sjuttiotal. Det hörs att de inspirerats av musik som kom för fyrtio år sedan, men för den delen låter de inte så. Stilen som sådan är inte min grej, men kvintetten gör det bra. Framför allt imponerar sångaren med en stark röst.
Ett band har spelat, redan är allting ungefär en kvart försenat. Starkt jobbat. Jag förstår inte hur resonemanget har varit när programmet lagts upp. Spelschemat säger att ett nytt band ska börja spela var tjugonde minut - och eftersom de två scenerna inte ska hållas i gång samtidigt bör det i praktiken innebära ganska exakt femton minuters speltid för varje band.
Men inget band håller speltiden. När band nummer två - Obliterationist - börjar spela är klockan tio över sju. Alltså det klockslag som band nummer tre - Vänsterkrok - ska inleda sitt gig. Vems fel det är vet jag inte. Det enda jag vet är att det är sjukt oproffsigt.
Strunt samma. Obliterationist, alltså. Deathcore från Hisingen. Det tokmangel som bandet piskar upp i samma sekund som de första tonerna slås an är massivt som fan. Det här ger mig samma vibbar som Molotov Solution, Beneath The Massacre och Trigger The Bloodshed - musik som är så äckelbrutal att verkligheten känns avlägsen i jämförelse. Min enda invändning är att sångaren känns ganska bajsnödig i sina tjatiga moshuppmaningar. Och att tre av snubbarna har på sig Chelsea Grin-tröjor. Att halva bandet ska hylla samma förebild samtidigt ser i ärlighetens namn ganska lökigt ut. Fast lite gulligt, på något vis.
Vänsterkrok sticker liksom Striking Distance ut en del i programmet. Rockig melodipunk på svenska står på agendan, som får mig att tänka på Invasionens första platta "Hela världen brinner". Lustigt nog är "Hela världen brinner" också en textrad i refrängen i en av deras låtar. Men tro inte att jag dissar Vänsterkrok för en sådan övertydlig likhet. Nej, i stället står jag glatt och diggar med i deras välskrivna, catchiga låtar. Bäst är låten som handlar om Jimmie Åkesson. Och det är inte bara för att alla låtar som spottar på Sverigedemokraterna måste prisas.
Varifrån I Broke The Dam tagit sitt namn behöver man inte fundera länge på. Och om man ändå undrar, blir det övertydligt i deras intro. Vi talar alltså om ett "South park"-avsnitt, om du inte hajar läget. I alla fall. Den här kvintetten sätter alla metalcoreposer helt enligt regelboken och är åtminstone intressanta att titta på. Men låtskrivandet har de glömt bort, känner jag. Det här är metalcore helt enligt regelboken, helt utan fantasi. Näst sista låten har emellertid ett snyggt malande melodiparti med publikfriande "woh-oh"-sång. Och det gillar jag. Snubbarna har helt klart en kvalitetsådra inom sig, de behöver bara hitta den lite oftare.
I januari i år lade Promise Divine ner verksamheten. Jag grät i en månad efteråt och har fortfarande inte kommit över det. I kväll får jag se ett band som med lite god vilja kanske, kanske skulle kunna ses som deras arvtagare. Jag syftar på Fading Friend från Kungsbacka. Stilen är densamma - poppig, modern rock - om än något punkigare och med skriksång som sporadisk utsmyckning. Fading Friend-snubbarna är äldre än de flesta andra musiker som spelar i kväll, och det märks. Här finns en erfarenhet och en självklarhet som sällan matchas. Av de band på Entering Spring som jag inte hört tidigare är Fading Friend tveklöst det som väcker störst intresse. De får därmed vara beredda på att ha mitt ständigt vakande öga i nacken hädanefter.
Men, jag måste dissa bandet också. För de smäller på med ett åtta låtar långt set när de har tjugo minuters speltid. Förvisso är det åtta bra låtar, tro inget annat. Men de drar över speltiden något fruktansvärt. Den försening i programmet som hängt med sedan början och byggts på med någon minut här och där blir nu genast dubbelt så stor. Inte klockrent. Inte klockrent alls. Jag kan tycka att Fading Friend borde ha slopat den avslutande Refused-covern "Rather be dead", även om de gör den bra. Men vi är inte här i kväll för att höra covers.
Är det något band i kväll som jag på förhand varit negativt inställd till är det Sort By Title. När jag såg kvintetten lira på Fängelset för en dryg månad sedan var de fruktansvärt usla. Det här med att ge upp för att det är lite folk på plats ska inget seriöst band hålla på med. Det är ett tecken på en sak, enbart en sak - att man är ett dåligt liveband.
Men i kväll har bandet bättrat sig. Responsen är inte överdådig i kväll heller, men de ser åtminstone till att kämpa lite. Poäng för det. Blir inte helsåld - musikaliskt är det fortfarande lite väl standardhistoria - men är inte så negativt inställd längre. Halleluja.
Fast oavsett vilket har de inget att sätta emot Leaving Shore. Bandet som imponerade på Fängelset samma kväll som Sort By Title gjorde raka motsatsen. Bandet som gjort en grymt rå och cool ep i "Den långa vägen hem". Bandet som tar Yersinia-influenser åt ett lika postrockigt som Bastions-mörkt håll.
I kväll spelar de enligt egen utsago inför sin största publik hittills. Nerver? Förmodligen. Men på det positiva viset. Snubbarna vet att det bara finns en utväg - att lägga i en extra växel och ge järnet. Vilket de gör. Allt hoppande och studsande på scen tar aldrig slut och musiken spelas med ett driv som många band lär vara avundsjuka på.
Helt perfekt är det inte, men i afton faller nästan allt på plats för Leaving Shore.
Nästa fiasko infinner sig när det är dags för Art Far Away att gigga. Allting är nu väldigt, väldigt, väldigt försenat. Allting skulle må bra av att Art Far Away får börja spela i princip direkt efter att Leaving Shore avslutat sitt gig. Blir det så? Ha. Ha. Ha. Ha. Ha! Nej. För ljudteknikern är inte på plats. Jag klockar inte hur länge publik och band - som är redo att börja spela - får vänta på snubben. Men det känns som en evighet.
Art Far Away är för övrigt det förmodligen mest tekniska bandet som spelar på Entering Spring. Framför allt imponerar trummisen Lowe Carlenfors, som visar att progressivt trumspel inte behöver innebära efterblivet uppvisningsspel. Hans kompande svänger, samtidigt som det innehåller detalj efter detalj som Tool gladeligen skulle plockat upp. Men mycket mer än så uppskattar jag inte Art Far Away. Jag antar att deras musik skulle kunna klassas som djent eller progressiv dödsmetall, men det är inga stilar jag har alltför mycket till övers för. Musiken är knepig, konstig och svår att greppa, men blir i slutändan alldeles för långtråkig. Jag vill ha musik med käftsmällar, inte tankenötter.
"I'm a bear with a small mind and I like my honey real sweet", sa Nalle Puh. Mickey Jupp omformulerade till "I'm a bear with a small mind and I like my music real simple". Medhåll, herr Jupp. Medhåll.
Men, så är det slutligen dags. Yersinia. De drar mest folk i kväll och ungefär alla på plats verkar kunna varenda textrad och ackordföljd som bandet plitat ner. Responsen är enastående. Folk vevar, moshar, springer runt, skriker med, hoppar från scen, publiksurfar och älskar i en utsträckning som man sällan får se. Det här är kärlek. Kärlek i sin vackraste form. När avslutande "Hågadalen (krigsidyll del II)" nalkas är Mattis Erngrens mikrofon ur funktion. Således - halva publik går upp på scen och sjunger låten för honom. Ord kan inte beskriva hur fint det är.
Inledande "Vapenbröder" är för övrigt ett så sanslöst peppingjutande stycke musik att ingenting här i världen känns oövervinnligt när låten ljuder. Spela den för mig och säg åt mig att bestiga Mount Everest - jag gör det.
Setlista:
Vapenbröder
Hoppas kräftan tar dig
Om floden var vin
Glaspärlespel
Den sista sång jag skriver till dig
Mitt bästa misstag
Repliker
Hågadalen (krigsidyll del II)
Missförstå mig inte - jag älskar Walking With Strangers. Men till och med detta band har svårt att toppa den totala urladdning som var Yersinias set. De lyckas inte. Till deras försvar ska sägas att felet inte huvudsakligen är deras.
För det första är ljudet på scenen där de ska spela (Basement stage) mycket sämre än ljudet där Yersinia spelade (Rooftop stage). För det andra får Walking With Strangers dessutom dras med kvällens i särklass sämsta ljud, sämre än de tidigare spelningarna på den här scenen. Det är nästan bara rytmsektionen som hörs. Varför vet jag inte. För det tredje stannar väldigt lite folk kvar efter Yersinia-spelningen. Publiken som välkomnar Walking With Strangers upp på scen är löjligt liten. För det fjärde är de flesta på plats nu ganska slitna och trötta efter nio band. Det är en otacksam uppgift att försöka dra igång kvällens mesta mosh så här sent, efter så många spelningar. För det femte - bandet börjar spela ungefär åttio minuter efter utsatt speltid, på grund av den sjukliga förseningen. Det är ingen vild gissning att många stuckit för att kunna ta sig hem innan spårvagnar och bussar ger upp.
Walking With Strangers insats är det dock inget fel på. Snubbarna har turnerat så mycket att de besitter en erfarenhet och en självklarhet som gör att varenda sekund under gigget sparkar stjärt. Robin Schulz har kanske Sveriges bästa skrikpipa och är en frontman av rang. Dessutom är det underbart att "The provider" och "Lost" är tillbaka i setlistan. Och nya låten "Untouchables" bådar gott. Den är rakare än det mesta på fjolårsplattan "Hardships" och lär med största sannolikhet bli en livefavorit som krossar skalle.
Setlista:
Heart
Feed
Lost
Dead hands
The provider
Legends
Untouchables
Never
Buried, dead and done
Intro
Tio minuter efter midnatt är det slut. Åttio minuter senare än planerat. Fiasko. Fiasko så in i helvete. Så otroligt dåligt arrangerat att till och med jag skäms.
Du kanske undrar varför jag tar så illa upp av förseningen. Jo, därför att det suveräna bandet Caotico spelar samma kväll på Stadsteaterns Foajébar. De ska gå på scen klockan tolv. Det ursprungliga spelschemat för Entering Spring förkunnar att det är en möjlighet att hinna med båda. I praktiken är det annorlunda. Arrangemanget på Ungdomens Hus 1200 Kvadrat formligen urinerar på alla chanser att hinna med bägge.
Därför surar jag.
Men helt förbannad och missnöjd är jag inte. Herregud, nej. Jag har fått se tio spelningar, där ingen varit sämre än att den gått att genomlida. Men det kommer förmodligen att krävas ett omänskligt vasst startfält för att jag ska besöka fler evenemang i dessa arrangörers regi. Tyvärr.
lördag 14 april 2012
Förgängliga planer?
Det här med att bo i en stad där det arrangeras förbenat många besöksvärda konserter är både en välsignelse och en förbannelse. Det jag planerar att genomföra i kväll lär slå över totalt i ena lägret - det kommer antingen bli succéartat eller katastrofalt.
Huvudprioriteten för kvällen är så klart Entering Spring på 1200 Kvadrat ute i Frölunda. De två största namnen är Walking With Strangers och Yersinia, två av Sveriges absolut bästa band. Så givetvis är ett besök obligatoriskt. Att sedan finfina Leaving Shore också spelar är så klart ytterligare ett streck i protokollet över positiva faktorer.
På minuskontot finns Sort By Title, som var så otroligt trista och oproffsiga senast jag såg dem. Men de kanske överraskar i kväll? Det vet man aldrig. Jag kommer oavsett vilket ge dem en chans.
Dessa fyra är inte de enda som spelar. Nej, addera Striking Distance, Obliterationist, Vänsterkrok, I Broke The Dam, Fading Friend och Art Far Away till uppställningen och vi har en riktig helkväll framför oss. Det ska bli fantastiskt kul.
Eller, stryk helkväll. För mina förgängliga planer säger åt mig att dra vidare efter att Walking With Strangers slagit an sista tonen. Till Stadsteaterns Foajébar, där syntpoptrion Caotico ska hålla låda. Om det kommer bli genomförbart? Om jag kommer hinna? Det återstår att se.
Men jag har väl aldrig tvekat inför en utmaning? Haha. Jo, många gånger. Men inte i kväll.
Oavsett. I går fick jag, tre veckor försenat, äntligen se Vånna Inget. De spelade på Sticky Fingers för tre helger sedan, men samma kväll lirade Alice B på, eh, Sticky Fingers, vilket jag i stället prioriterade.
Men nu återvände Vånna Inget. Till Vansinnet, ett garage (typ) vid Stigbergstorget. Ganska coolt ställe, med ett fruktansvärt jobbigt klientel. Jag älskar punk, men ser i allmänhet väldigt opunkig ut. Således, så fort jag befinner mig på en punkspelning får jag sneda blickar av dessa elitistiska människor. Jag vet att många tycker annorlunda, men punk är ingen särskilt välkomnande genre. Så upplever jag det, i alla fall.
Strunt samma, sådant får mig inte att strunta i spelningar med bra punkband. Och Vånna Inget var skitbra. Hårdslående, peppade, småilskna och entusiastiska. Inledningen med mina två favoritlåtar ("Spotta i motvind" och "Andra dagar") var så gränslöst bra att jag nästan svävade.
Irriterande ofta slutade mikrofonerna och gitarren att fungera. I halva "Som man lever" hördes bara trummor och bas. Inte helt optimalt, men Vånna Inget ska ha heder för att de vägrade låta sig sinkas av sådant. I stället - full fart framåt.
Setlista:
Spotta i motvind
Andra dagar
Hemvägen
Tickande bomb
Småstadssyndrom
Nödsignal
Snabbare
Våra drömmars död
Vi skakar liv i en trasig värld
Jag ska fly tills jag hittar hem
Som man lever
Allvar
När jag dör
Jag vet ingenting
Huvudprioriteten för kvällen är så klart Entering Spring på 1200 Kvadrat ute i Frölunda. De två största namnen är Walking With Strangers och Yersinia, två av Sveriges absolut bästa band. Så givetvis är ett besök obligatoriskt. Att sedan finfina Leaving Shore också spelar är så klart ytterligare ett streck i protokollet över positiva faktorer.
På minuskontot finns Sort By Title, som var så otroligt trista och oproffsiga senast jag såg dem. Men de kanske överraskar i kväll? Det vet man aldrig. Jag kommer oavsett vilket ge dem en chans.
Dessa fyra är inte de enda som spelar. Nej, addera Striking Distance, Obliterationist, Vänsterkrok, I Broke The Dam, Fading Friend och Art Far Away till uppställningen och vi har en riktig helkväll framför oss. Det ska bli fantastiskt kul.
Eller, stryk helkväll. För mina förgängliga planer säger åt mig att dra vidare efter att Walking With Strangers slagit an sista tonen. Till Stadsteaterns Foajébar, där syntpoptrion Caotico ska hålla låda. Om det kommer bli genomförbart? Om jag kommer hinna? Det återstår att se.
Men jag har väl aldrig tvekat inför en utmaning? Haha. Jo, många gånger. Men inte i kväll.
Oavsett. I går fick jag, tre veckor försenat, äntligen se Vånna Inget. De spelade på Sticky Fingers för tre helger sedan, men samma kväll lirade Alice B på, eh, Sticky Fingers, vilket jag i stället prioriterade.
Men nu återvände Vånna Inget. Till Vansinnet, ett garage (typ) vid Stigbergstorget. Ganska coolt ställe, med ett fruktansvärt jobbigt klientel. Jag älskar punk, men ser i allmänhet väldigt opunkig ut. Således, så fort jag befinner mig på en punkspelning får jag sneda blickar av dessa elitistiska människor. Jag vet att många tycker annorlunda, men punk är ingen särskilt välkomnande genre. Så upplever jag det, i alla fall.
Strunt samma, sådant får mig inte att strunta i spelningar med bra punkband. Och Vånna Inget var skitbra. Hårdslående, peppade, småilskna och entusiastiska. Inledningen med mina två favoritlåtar ("Spotta i motvind" och "Andra dagar") var så gränslöst bra att jag nästan svävade.
Irriterande ofta slutade mikrofonerna och gitarren att fungera. I halva "Som man lever" hördes bara trummor och bas. Inte helt optimalt, men Vånna Inget ska ha heder för att de vägrade låta sig sinkas av sådant. I stället - full fart framåt.
Setlista:
Spotta i motvind
Andra dagar
Hemvägen
Tickande bomb
Småstadssyndrom
Nödsignal
Snabbare
Våra drömmars död
Vi skakar liv i en trasig värld
Jag ska fly tills jag hittar hem
Som man lever
Allvar
När jag dör
Jag vet ingenting
söndag 1 april 2012
En dementi, en övertygelse, en ändring av uppfattning
"...så dök sångaren upp i PA:t och krasade ungefär allting. [...] Inte för att hans sångröst var dålig, den bara passade inte in. I de låtarna han inte hade en gitarr runt halsen inbillade han sig att han var världens röjigaste metalfrontman. Fel. Fel. Dunderfel. Tvärtom gjorde han en ganska lam, töntig insats som andades "wannabe". [...] Jag funderade till sist på om det fanns något i taket som skulle stå pall för min tyngd när jag hänger mig i skosnörena."
Det skrev jag den sjuttonde januari förra året när jag stiftat bekantskap med Pharoes för första gången. Då var de förband till Chemical Vocation på Bodoni i Malmö. Jag tyckte att nästan allt med bandet sög.
Några månader senare korsades mina och Pharoes vägar igen, när det var dags för Peppfest i Haninge.
"Ser första låten med likaledes skånska Pharoes, men skiter i resten av spelningen. De imponerade inte alls som förband till Chemical Vocation i Malmö i vintras och låter inget vidare nu heller. I stället, paus för käk. Känns inte mer än rätt."
Det skrev jag dagen efter. Kanske hade jag ändrat uppfattning om bandet redan då, om jag sett hela spelningen? Det kommer vi aldrig att veta.
Tredje bekantskapen, då. Tredje gången gillt? Nästan. De öppnade för Adept på Musikens Hus i Göteborg för lite drygt en månad sedan. Då stod jag och smådiggade, men det ville inte lossna helt. I en hastig anteckning har jag skrivit att jag förmodligen kunnat uppskatta spelningen mer om jag kunnat lyssna in mig på materialet i förväg.
Det säger förstås ingenting om själva gigget, egentligen. Det säger bara att jag blev sugen på att höra plattan.
I dag släpptes Pharoes debutplatta "Circle of seasons". Den finns på Spotify nu, men den hade inte hunnit läggas upp där när jag strax efter lunchtid insåg att jag måste höra skivan. Således krälade jag in på iTunes och lade nittionio kronor på det tolv låtar långa verket. Trots att jag ägnat hela 2011 åt att hata bandet. Trots att jag åtskilliga gånger tänkt tillbaka på spelningen på Bodoni med total, ändlös avsky. Trots att jag för tjugofyra timmar sedan inte under några omständigheter skulle säga att jag gillar Pharoes.
Trots det förkastar jag resurser som kunnat ge mig två välbehövliga ciggpaket i slutet av månaden på debutplattan från det eländiga bandet.
Drar in låtarna i Winamp. Trycker på play. "Circle of seasons part 1" börjar ljuda ur högtalarna. Jag drar mig till minnes att det var den här låten de öppnade förbandsspelningen åt Adept med. Om det låter bra? Jo, det gör det. Jag sitter med spänd förväntan.
Singeln och videospåret "Stallion" tar över. Den har jag hört tidigare. Jag har sett videon och konstaterat att det är en bra låt. Med viss reservation. Jag menar, jag vill inte erkänna att jag kan ändra uppfattning. Jag vill ju hata Pharoes!
Men så följer en direkt underbar trio låtar. De bär titlarna "New lines", "Relevance of the bullet" och "Underwater statues". Min avsky tvingas retirera. För nu går det inte att värja sig (ursäkta klyschan). Den ettriga rytmsektionen sticker åt alla håll och ger spelrum åt ett gitarrarbete som kombinerar tyngd och melodi på ett sätt som i vanliga fall kräver (minst) två gitarrister. Över detta härjar Ebbe Erikssons oförskämt säregna sångstil. Han vägrar ursäkta sig eller fega ur i något läge - hela tiden stjäl han fokus på ett "älska eller hata mig"-vis.
Resultat bländar.
Som ett Thursday med rötterna i metal i stället för punk och hardcore. Som en Deftones-minion som gett sig ut på egna äventyr. Som en värdig arvtagare för all alternativ metal som fanns under nittiotalet. Som ett svartsynt U2 som försöker drapera Pantera-riff i Meshuggah-tyngd.
Jag vet inte om det där gjorde dig klokare på hur Pharoes låter. Jag vet inte heller om jag kommer vilja skriva under på det om, säg, en vecka. Kontentan bör vara att bandet hanterar både hårt och mjukt på ett svårkategoriserat vis.
Lyssna på "Circle of seasons" omedelbart. Ditt liv kommer genast att förändras till det bättre. Jag lovar.
Det skrev jag den sjuttonde januari förra året när jag stiftat bekantskap med Pharoes för första gången. Då var de förband till Chemical Vocation på Bodoni i Malmö. Jag tyckte att nästan allt med bandet sög.
Några månader senare korsades mina och Pharoes vägar igen, när det var dags för Peppfest i Haninge.
"Ser första låten med likaledes skånska Pharoes, men skiter i resten av spelningen. De imponerade inte alls som förband till Chemical Vocation i Malmö i vintras och låter inget vidare nu heller. I stället, paus för käk. Känns inte mer än rätt."
Det skrev jag dagen efter. Kanske hade jag ändrat uppfattning om bandet redan då, om jag sett hela spelningen? Det kommer vi aldrig att veta.
Tredje bekantskapen, då. Tredje gången gillt? Nästan. De öppnade för Adept på Musikens Hus i Göteborg för lite drygt en månad sedan. Då stod jag och smådiggade, men det ville inte lossna helt. I en hastig anteckning har jag skrivit att jag förmodligen kunnat uppskatta spelningen mer om jag kunnat lyssna in mig på materialet i förväg.
Det säger förstås ingenting om själva gigget, egentligen. Det säger bara att jag blev sugen på att höra plattan.
I dag släpptes Pharoes debutplatta "Circle of seasons". Den finns på Spotify nu, men den hade inte hunnit läggas upp där när jag strax efter lunchtid insåg att jag måste höra skivan. Således krälade jag in på iTunes och lade nittionio kronor på det tolv låtar långa verket. Trots att jag ägnat hela 2011 åt att hata bandet. Trots att jag åtskilliga gånger tänkt tillbaka på spelningen på Bodoni med total, ändlös avsky. Trots att jag för tjugofyra timmar sedan inte under några omständigheter skulle säga att jag gillar Pharoes.
Trots det förkastar jag resurser som kunnat ge mig två välbehövliga ciggpaket i slutet av månaden på debutplattan från det eländiga bandet.
Drar in låtarna i Winamp. Trycker på play. "Circle of seasons part 1" börjar ljuda ur högtalarna. Jag drar mig till minnes att det var den här låten de öppnade förbandsspelningen åt Adept med. Om det låter bra? Jo, det gör det. Jag sitter med spänd förväntan.
Singeln och videospåret "Stallion" tar över. Den har jag hört tidigare. Jag har sett videon och konstaterat att det är en bra låt. Med viss reservation. Jag menar, jag vill inte erkänna att jag kan ändra uppfattning. Jag vill ju hata Pharoes!
Men så följer en direkt underbar trio låtar. De bär titlarna "New lines", "Relevance of the bullet" och "Underwater statues". Min avsky tvingas retirera. För nu går det inte att värja sig (ursäkta klyschan). Den ettriga rytmsektionen sticker åt alla håll och ger spelrum åt ett gitarrarbete som kombinerar tyngd och melodi på ett sätt som i vanliga fall kräver (minst) två gitarrister. Över detta härjar Ebbe Erikssons oförskämt säregna sångstil. Han vägrar ursäkta sig eller fega ur i något läge - hela tiden stjäl han fokus på ett "älska eller hata mig"-vis.
Resultat bländar.
Som ett Thursday med rötterna i metal i stället för punk och hardcore. Som en Deftones-minion som gett sig ut på egna äventyr. Som en värdig arvtagare för all alternativ metal som fanns under nittiotalet. Som ett svartsynt U2 som försöker drapera Pantera-riff i Meshuggah-tyngd.
Jag vet inte om det där gjorde dig klokare på hur Pharoes låter. Jag vet inte heller om jag kommer vilja skriva under på det om, säg, en vecka. Kontentan bör vara att bandet hanterar både hårt och mjukt på ett svårkategoriserat vis.
Lyssna på "Circle of seasons" omedelbart. Ditt liv kommer genast att förändras till det bättre. Jag lovar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)