Förgängliga planer?

Det här med att bo i en stad där det arrangeras förbenat många besöksvärda konserter är både en välsignelse och en förbannelse. Det jag planerar att genomföra i kväll lär slå över totalt i ena lägret - det kommer antingen bli succéartat eller katastrofalt.

Huvudprioriteten för kvällen är så klart Entering Spring på 1200 Kvadrat ute i Frölunda. De två största namnen är Walking With Strangers och Yersinia, två av Sveriges absolut bästa band. Så givetvis är ett besök obligatoriskt. Att sedan finfina Leaving Shore också spelar är så klart ytterligare ett streck i protokollet över positiva faktorer.

På minuskontot finns Sort By Title, som var så otroligt trista och oproffsiga senast jag såg dem. Men de kanske överraskar i kväll? Det vet man aldrig. Jag kommer oavsett vilket ge dem en chans.

Dessa fyra är inte de enda som spelar. Nej, addera Striking Distance, Obliterationist, Vänsterkrok, I Broke The Dam, Fading Friend och Art Far Away till uppställningen och vi har en riktig helkväll framför oss. Det ska bli fantastiskt kul.

Eller, stryk helkväll. För mina förgängliga planer säger åt mig att dra vidare efter att Walking With Strangers slagit an sista tonen. Till Stadsteaterns Foajébar, där syntpoptrion Caotico ska hålla låda. Om det kommer bli genomförbart? Om jag kommer hinna? Det återstår att se.

Men jag har väl aldrig tvekat inför en utmaning? Haha. Jo, många gånger. Men inte i kväll.

Oavsett. I går fick jag, tre veckor försenat, äntligen se Vånna Inget. De spelade på Sticky Fingers för tre helger sedan, men samma kväll lirade Alice B på, eh, Sticky Fingers, vilket jag i stället prioriterade.

Men nu återvände Vånna Inget. Till Vansinnet, ett garage (typ) vid Stigbergstorget. Ganska coolt ställe, med ett fruktansvärt jobbigt klientel. Jag älskar punk, men ser i allmänhet väldigt opunkig ut. Således, så fort jag befinner mig på en punkspelning får jag sneda blickar av dessa elitistiska människor. Jag vet att många tycker annorlunda, men punk är ingen särskilt välkomnande genre. Så upplever jag det, i alla fall.

Strunt samma, sådant får mig inte att strunta i spelningar med bra punkband. Och Vånna Inget var skitbra. Hårdslående, peppade, småilskna och entusiastiska. Inledningen med mina två favoritlåtar ("Spotta i motvind" och "Andra dagar") var så gränslöst bra att jag nästan svävade.

Irriterande ofta slutade mikrofonerna och gitarren att fungera. I halva "Som man lever" hördes bara trummor och bas. Inte helt optimalt, men Vånna Inget ska ha heder för att de vägrade låta sig sinkas av sådant. I stället - full fart framåt.

Setlista:
Spotta i motvind
Andra dagar
Hemvägen
Tickande bomb
Småstadssyndrom
Nödsignal
Snabbare
Våra drömmars död
Vi skakar liv i en trasig värld
Jag ska fly tills jag hittar hem
Som man lever
Allvar
När jag dör
Jag vet ingenting