Vapenbröderna som välkomnar våren

Staden är Göteborg. Stadsdelen är Frölunda. Hållplatsen är Frölunda Torg. Adressen är Mandolingatan 47. Stället är Ungdomens Hus 1200 Kvadrat. Evenemanget heter Entering Spring. Klockan är 18:00, det är lördag nummer två i april 2012.

Entering Spring är ett monster av kvantitet. Inte mindre än tio band är bokade och ska alternera mellan två scener. Headlinerduon är två av Sveriges tveklöst bästa band - Walking With Strangers och Yersinia. Att dessa två ska lira samma kväll är tillräckligt för att jag ska tappa fattningen av eufori - det här är "Clash of the titans" på riktigt. Ursprungligen var jänkarna i This Or The Apocalypse bokade som toppnamn, men ställde - av någon anledning - in, varvid Walking With Strangers togs in som ersättare. Inte mig emot. Tvärtom. Ur min synvinkel höjde det kvaliteten på evenemanget ytterligare.

Dessutom finns utsökta Leaving Shore med i programmet som en liten pärla under kvällen. Mycket, mycket stiligt.

Men vi tar det från början.

Vid kvart över sex hoppar jag av spårvagn sju på Frölunda Torg. Insläpp på Ungdomens Hus 1200 Kvadrat skulle vara en kvart tidigare. När jag anländer har de inte öppnat dörrarna. Inte bra - är det något man ska akta sig för om man styrt upp ett sådant jätteevenemang är det tidiga förseningar. För dessa får alltid enorma kedjereaktioner, vilket kan sabba ett och annat. Och det gör det i kväll. Men mer om det senare.

Ungefär fem minuter efter utsatt tid börjar första bandet Striking Distance spela. De är helt klart det band i kväll som sticker ut mest, då de inte spelar något som kan beskrivas med core, punk, metal eller liknande. I stället - nollnolltalets svar på sjuttiotalsrock. Precis som alla andra inom genren låter inte Striking Distance särskilt sjuttiotal. Det hörs att de inspirerats av musik som kom för fyrtio år sedan, men för den delen låter de inte så. Stilen som sådan är inte min grej, men kvintetten gör det bra. Framför allt imponerar sångaren med en stark röst.

Ett band har spelat, redan är allting ungefär en kvart försenat. Starkt jobbat. Jag förstår inte hur resonemanget har varit när programmet lagts upp. Spelschemat säger att ett nytt band ska börja spela var tjugonde minut - och eftersom de två scenerna inte ska hållas i gång samtidigt bör det i praktiken innebära ganska exakt femton minuters speltid för varje band.

Men inget band håller speltiden. När band nummer två - Obliterationist - börjar spela är klockan tio över sju. Alltså det klockslag som band nummer tre - Vänsterkrok - ska inleda sitt gig. Vems fel det är vet jag inte. Det enda jag vet är att det är sjukt oproffsigt.

Strunt samma. Obliterationist, alltså. Deathcore från Hisingen. Det tokmangel som bandet piskar upp i samma sekund som de första tonerna slås an är massivt som fan. Det här ger mig samma vibbar som Molotov Solution, Beneath The Massacre och Trigger The Bloodshed - musik som är så äckelbrutal att verkligheten känns avlägsen i jämförelse. Min enda invändning är att sångaren känns ganska bajsnödig i sina tjatiga moshuppmaningar. Och att tre av snubbarna har på sig Chelsea Grin-tröjor. Att halva bandet ska hylla samma förebild samtidigt ser i ärlighetens namn ganska lökigt ut. Fast lite gulligt, på något vis.

Vänsterkrok sticker liksom Striking Distance ut en del i programmet. Rockig melodipunk på svenska står på agendan, som får mig att tänka på Invasionens första platta "Hela världen brinner". Lustigt nog är "Hela världen brinner" också en textrad i refrängen i en av deras låtar. Men tro inte att jag dissar Vänsterkrok för en sådan övertydlig likhet. Nej, i stället står jag glatt och diggar med i deras välskrivna, catchiga låtar. Bäst är låten som handlar om Jimmie Åkesson. Och det är inte bara för att alla låtar som spottar på Sverigedemokraterna måste prisas.

Varifrån I Broke The Dam tagit sitt namn behöver man inte fundera länge på. Och om man ändå undrar, blir det övertydligt i deras intro. Vi talar alltså om ett "South park"-avsnitt, om du inte hajar läget. I alla fall. Den här kvintetten sätter alla metalcoreposer helt enligt regelboken och är åtminstone intressanta att titta på. Men låtskrivandet har de glömt bort, känner jag. Det här är metalcore helt enligt regelboken, helt utan fantasi. Näst sista låten har emellertid ett snyggt malande melodiparti med publikfriande "woh-oh"-sång. Och det gillar jag. Snubbarna har helt klart en kvalitetsådra inom sig, de behöver bara hitta den lite oftare.

I januari i år lade Promise Divine ner verksamheten. Jag grät i en månad efteråt och har fortfarande inte kommit över det. I kväll får jag se ett band som med lite god vilja kanske, kanske skulle kunna ses som deras arvtagare. Jag syftar på Fading Friend från Kungsbacka. Stilen är densamma - poppig, modern rock - om än något punkigare och med skriksång som sporadisk utsmyckning. Fading Friend-snubbarna är äldre än de flesta andra musiker som spelar i kväll, och det märks. Här finns en erfarenhet och en självklarhet som sällan matchas. Av de band på Entering Spring som jag inte hört tidigare är Fading Friend tveklöst det som väcker störst intresse. De får därmed vara beredda på att ha mitt ständigt vakande öga i nacken hädanefter.

Men, jag måste dissa bandet också. För de smäller på med ett åtta låtar långt set när de har tjugo minuters speltid. Förvisso är det åtta bra låtar, tro inget annat. Men de drar över speltiden något fruktansvärt. Den försening i programmet som hängt med sedan början och byggts på med någon minut här och där blir nu genast dubbelt så stor. Inte klockrent. Inte klockrent alls. Jag kan tycka att Fading Friend borde ha slopat den avslutande Refused-covern "Rather be dead", även om de gör den bra. Men vi är inte här i kväll för att höra covers.

Är det något band i kväll som jag på förhand varit negativt inställd till är det Sort By Title. När jag såg kvintetten lira på Fängelset för en dryg månad sedan var de fruktansvärt usla. Det här med att ge upp för att det är lite folk på plats ska inget seriöst band hålla på med. Det är ett tecken på en sak, enbart en sak - att man är ett dåligt liveband.

Men i kväll har bandet bättrat sig. Responsen är inte överdådig i kväll heller, men de ser åtminstone till att kämpa lite. Poäng för det. Blir inte helsåld - musikaliskt är det fortfarande lite väl standardhistoria - men är inte så negativt inställd längre. Halleluja.

Fast oavsett vilket har de inget att sätta emot Leaving Shore. Bandet som imponerade på Fängelset samma kväll som Sort By Title gjorde raka motsatsen. Bandet som gjort en grymt rå och cool ep i "Den långa vägen hem". Bandet som tar Yersinia-influenser åt ett lika postrockigt som Bastions-mörkt håll.

I kväll spelar de enligt egen utsago inför sin största publik hittills. Nerver? Förmodligen. Men på det positiva viset. Snubbarna vet att det bara finns en utväg - att lägga i en extra växel och ge järnet. Vilket de gör. Allt hoppande och studsande på scen tar aldrig slut och musiken spelas med ett driv som många band lär vara avundsjuka på.

Helt perfekt är det inte, men i afton faller nästan allt på plats för Leaving Shore.

Nästa fiasko infinner sig när det är dags för Art Far Away att gigga. Allting är nu väldigt, väldigt, väldigt försenat. Allting skulle må bra av att Art Far Away får börja spela i princip direkt efter att Leaving Shore avslutat sitt gig. Blir det så? Ha. Ha. Ha. Ha. Ha! Nej. För ljudteknikern är inte på plats. Jag klockar inte hur länge publik och band - som är redo att börja spela - får vänta på snubben. Men det känns som en evighet.

Art Far Away är för övrigt det förmodligen mest tekniska bandet som spelar på Entering Spring. Framför allt imponerar trummisen Lowe Carlenfors, som visar att progressivt trumspel inte behöver innebära efterblivet uppvisningsspel. Hans kompande svänger, samtidigt som det innehåller detalj efter detalj som Tool gladeligen skulle plockat upp. Men mycket mer än så uppskattar jag inte Art Far Away. Jag antar att deras musik skulle kunna klassas som djent eller progressiv dödsmetall, men det är inga stilar jag har alltför mycket till övers för. Musiken är knepig, konstig och svår att greppa, men blir i slutändan alldeles för långtråkig. Jag vill ha musik med käftsmällar, inte tankenötter.

"I'm a bear with a small mind and I like my honey real sweet", sa Nalle Puh. Mickey Jupp omformulerade till "I'm a bear with a small mind and I like my music real simple". Medhåll, herr Jupp. Medhåll.

Men, så är det slutligen dags. Yersinia. De drar mest folk i kväll och ungefär alla på plats verkar kunna varenda textrad och ackordföljd som bandet plitat ner. Responsen är enastående. Folk vevar, moshar, springer runt, skriker med, hoppar från scen, publiksurfar och älskar i en utsträckning som man sällan får se. Det här är kärlek. Kärlek i sin vackraste form. När avslutande "Hågadalen (krigsidyll del II)" nalkas är Mattis Erngrens mikrofon ur funktion. Således - halva publik går upp på scen och sjunger låten för honom. Ord kan inte beskriva hur fint det är.

Inledande "Vapenbröder" är för övrigt ett så sanslöst peppingjutande stycke musik att ingenting här i världen känns oövervinnligt när låten ljuder. Spela den för mig och säg åt mig att bestiga Mount Everest - jag gör det.

Setlista:
Vapenbröder
Hoppas kräftan tar dig
Om floden var vin
Glaspärlespel
Den sista sång jag skriver till dig
Mitt bästa misstag
Repliker
Hågadalen (krigsidyll del II)

Missförstå mig inte - jag älskar Walking With Strangers. Men till och med detta band har svårt att toppa den totala urladdning som var Yersinias set. De lyckas inte. Till deras försvar ska sägas att felet inte huvudsakligen är deras.

För det första är ljudet på scenen där de ska spela (Basement stage) mycket sämre än ljudet där Yersinia spelade (Rooftop stage). För det andra får Walking With Strangers dessutom dras med kvällens i särklass sämsta ljud, sämre än de tidigare spelningarna på den här scenen. Det är nästan bara rytmsektionen som hörs. Varför vet jag inte. För det tredje stannar väldigt lite folk kvar efter Yersinia-spelningen. Publiken som välkomnar Walking With Strangers upp på scen är löjligt liten. För det fjärde är de flesta på plats nu ganska slitna och trötta efter nio band. Det är en otacksam uppgift att försöka dra igång kvällens mesta mosh så här sent, efter så många spelningar. För det femte - bandet börjar spela ungefär åttio minuter efter utsatt speltid, på grund av den sjukliga förseningen. Det är ingen vild gissning att många stuckit för att kunna ta sig hem innan spårvagnar och bussar ger upp.

Walking With Strangers insats är det dock inget fel på. Snubbarna har turnerat så mycket att de besitter en erfarenhet och en självklarhet som gör att varenda sekund under gigget sparkar stjärt. Robin Schulz har kanske Sveriges bästa skrikpipa och är en frontman av rang. Dessutom är det underbart att "The provider" och "Lost" är tillbaka i setlistan. Och nya låten "Untouchables" bådar gott. Den är rakare än det mesta på fjolårsplattan "Hardships" och lär med största sannolikhet bli en livefavorit som krossar skalle.

Setlista:
Heart
Feed
Lost
Dead hands
The provider
Legends
Untouchables
Never
Buried, dead and done
Intro

Tio minuter efter midnatt är det slut. Åttio minuter senare än planerat. Fiasko. Fiasko så in i helvete. Så otroligt dåligt arrangerat att till och med jag skäms.

Du kanske undrar varför jag tar så illa upp av förseningen. Jo, därför att det suveräna bandet Caotico spelar samma kväll på Stadsteaterns Foajébar. De ska gå på scen klockan tolv. Det ursprungliga spelschemat för Entering Spring förkunnar att det är en möjlighet att hinna med båda. I praktiken är det annorlunda. Arrangemanget på Ungdomens Hus 1200 Kvadrat formligen urinerar på alla chanser att hinna med bägge.

Därför surar jag.

Men helt förbannad och missnöjd är jag inte. Herregud, nej. Jag har fått se tio spelningar, där ingen varit sämre än att den gått att genomlida. Men det kommer förmodligen att krävas ett omänskligt vasst startfält för att jag ska besöka fler evenemang i dessa arrangörers regi. Tyvärr.