"...så dök sångaren upp i PA:t och krasade ungefär allting. [...] Inte för att hans sångröst var dålig, den bara passade inte in. I de låtarna han inte hade en gitarr runt halsen inbillade han sig att han var världens röjigaste metalfrontman. Fel. Fel. Dunderfel. Tvärtom gjorde han en ganska lam, töntig insats som andades "wannabe". [...] Jag funderade till sist på om det fanns något i taket som skulle stå pall för min tyngd när jag hänger mig i skosnörena."
Det skrev jag den sjuttonde januari förra året när jag stiftat bekantskap med Pharoes för första gången. Då var de förband till Chemical Vocation på Bodoni i Malmö. Jag tyckte att nästan allt med bandet sög.
Några månader senare korsades mina och Pharoes vägar igen, när det var dags för Peppfest i Haninge.
"Ser första låten med likaledes skånska Pharoes, men skiter i resten av spelningen. De imponerade inte alls som förband till Chemical Vocation i Malmö i vintras och låter inget vidare nu heller. I stället, paus för käk. Känns inte mer än rätt."
Det skrev jag dagen efter. Kanske hade jag ändrat uppfattning om bandet redan då, om jag sett hela spelningen? Det kommer vi aldrig att veta.
Tredje bekantskapen, då. Tredje gången gillt? Nästan. De öppnade för Adept på Musikens Hus i Göteborg för lite drygt en månad sedan. Då stod jag och smådiggade, men det ville inte lossna helt. I en hastig anteckning har jag skrivit att jag förmodligen kunnat uppskatta spelningen mer om jag kunnat lyssna in mig på materialet i förväg.
Det säger förstås ingenting om själva gigget, egentligen. Det säger bara att jag blev sugen på att höra plattan.
I dag släpptes Pharoes debutplatta "Circle of seasons". Den finns på Spotify nu, men den hade inte hunnit läggas upp där när jag strax efter lunchtid insåg att jag måste höra skivan. Således krälade jag in på iTunes och lade nittionio kronor på det tolv låtar långa verket. Trots att jag ägnat hela 2011 åt att hata bandet. Trots att jag åtskilliga gånger tänkt tillbaka på spelningen på Bodoni med total, ändlös avsky. Trots att jag för tjugofyra timmar sedan inte under några omständigheter skulle säga att jag gillar Pharoes.
Trots det förkastar jag resurser som kunnat ge mig två välbehövliga ciggpaket i slutet av månaden på debutplattan från det eländiga bandet.
Drar in låtarna i Winamp. Trycker på play. "Circle of seasons part 1" börjar ljuda ur högtalarna. Jag drar mig till minnes att det var den här låten de öppnade förbandsspelningen åt Adept med. Om det låter bra? Jo, det gör det. Jag sitter med spänd förväntan.
Singeln och videospåret "Stallion" tar över. Den har jag hört tidigare. Jag har sett videon och konstaterat att det är en bra låt. Med viss reservation. Jag menar, jag vill inte erkänna att jag kan ändra uppfattning. Jag vill ju hata Pharoes!
Men så följer en direkt underbar trio låtar. De bär titlarna "New lines", "Relevance of the bullet" och "Underwater statues". Min avsky tvingas retirera. För nu går det inte att värja sig (ursäkta klyschan). Den ettriga rytmsektionen sticker åt alla håll och ger spelrum åt ett gitarrarbete som kombinerar tyngd och melodi på ett sätt som i vanliga fall kräver (minst) två gitarrister. Över detta härjar Ebbe Erikssons oförskämt säregna sångstil. Han vägrar ursäkta sig eller fega ur i något läge - hela tiden stjäl han fokus på ett "älska eller hata mig"-vis.
Resultat bländar.
Som ett Thursday med rötterna i metal i stället för punk och hardcore. Som en Deftones-minion som gett sig ut på egna äventyr. Som en värdig arvtagare för all alternativ metal som fanns under nittiotalet. Som ett svartsynt U2 som försöker drapera Pantera-riff i Meshuggah-tyngd.
Jag vet inte om det där gjorde dig klokare på hur Pharoes låter. Jag vet inte heller om jag kommer vilja skriva under på det om, säg, en vecka. Kontentan bör vara att bandet hanterar både hårt och mjukt på ett svårkategoriserat vis.
Lyssna på "Circle of seasons" omedelbart. Ditt liv kommer genast att förändras till det bättre. Jag lovar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar