"We're gonna make a swell picture!"

Jag skiljer på begreppen "favoritfilm" och "bästa film". Så som jag ser det är en favoritfilm en sådan film som man kan se hur många gånger som helst utan att tröttna och som man ser med jämna mellanrum, eftersom lusten att se den faller på lite då och då. Och det behöver inte nödvändigtvis vara en av de bästa filmer man har sett. En bästa film är en sådan där skådespeleriet är på topp, där det finns en fantastisk historia och... ja, ni hajar.

Ett exempel: "The Shawshank redemption" är en fantastisk film i alla avseenden. En av de bästa filmer jag har sett, utan tvekan. Men det är knappast en av mina favoritfilmer. Första gången jag såg den var nog för sju-åtta år sedan. Det är fortfarande enda gången jag sett hela filmen på en gång. En sådan behandling får ingen favoritfilm. "Crocodile Dundee", däremot, är en av mina favoritfilmer. Jag har sett den hur många gånger som helst sedan jag var liten grabb. "The Shawshank redemption" är, givetvis, i alla avseenden en mycket bättre film. Men "Crocodile Dundee" är en favorit.

För att plocka in tuffa ord och försöka låta intelligent: "bästa film" är något objektivt, "favoritfilm" är något subjektivt. Du förstår skillnaden? Fast det måste påpekas att även om de två begreppen är olika, så är de inte motsatser.

Eftersom jag gillar listor har jag snickrat ihop en lista på mina femtio favoritfilmer. Den är rätt hastigt brainstormad, och om två veckor kommer nog åtminstone tio titlar att bytas ut. Men just nu ser listan ut så här:

1. Sin City (2005)
2. Star Wars Episode IV: A new hope (1977)
3. American beauty (1999)
4. Star Wars Episode VI: Return of the Jedi (1983)
5. Jaws (1975)
6. American history X (1998)
7. Star Wars Episode V: The empire strikes back (1980)
8. Crocodile Dundee (1986)
9. Stand by me (1986)
10. The crow (1994)
11. Die hard (1988)
12. Event horizon (1977)
13. Casablanca (1942)
14. The deer hunter (1978)
15. Se7en (1995)
16. Fight club (1999)
17. The anchorman (2004)
18. North by northwest (1959)
19. Office space (1999)
20. Shichinin no samurai (1954)
21. Crocodile Dundee II (1988)
22. 12 angry men (1957)
23. Star Wars Episode I: The phantom menace (1999)
24. North Country (2005)
25. The warriors (1979)
26. Network (1976)
27. Smokey and the bandit (1977)
28. Star Wars Episode III: Revenge of the Sith (2005)
29. A time to kill (1996)
30. Toy story 2 (1999)
31. Star Wars Episode II: Attack of the clones (2002)
32. Crocodile Dundee in Los Angeles (2001)
33. Fever pitch (1997)
34. Ratatouille (2007)
35. King Kong (1933)
36. Southern comfort (1981)
37. Diary of the dead (2007)
38. Planet of the apes (1968)
39. Up (2009)
40. To kill a mockingbird (1962)
41. Deliverance (1972)
42. No man's land (1987)
43. Rashômon (1950)
44. Beverly Hills Cop (1984)
45. The wild one (1953)
46. Toy story (1995)
47. A clockwork orange (1971)
48. Back to the future (1985)
49. Terminator (1984)
50. Life of Brian (1979)

Month by month

Eftersom jag gillar listor är det dags för en sådan. Eller, sex stycken, rättare sagt. Det är dags att utse de fem bästa plattorna för varje månad som hittills påbörjats och avslutats under detta år.

Enligt den definitionen utgår med andra ord juliplattorna. Inte bara därför, ska tilläggas. Mina noteringar säger att jag inte har hört någon platta som släppts under juli månad som är värd att nämnas. Eller, en, två kanske. Men verkligen inte fem.

Nåväl. Nu kör vi.

Januari
1. Cult Of Luna - Vertikal
2. The Joy Formidable - Wolf's law
3. Pure Love - Anthems
4. Dropkick Murphys - Signed and sealed in blood
5. Biffy Clyro - Opposites

Februari
1. Free Fall - Power & volume
2. Jenny Gabrielsson Mare - The ritual
3. Nicole Willis & The Soul Investigators - Tortured soul
4. Nick Cave And The Bad Seeds - Push the sky away
5. Like Torches - Keep your head high

Mars
1. Depeche Mode - Delta machine
2. Adept - Silence the world
3. Emmylou Harris & Rodney Crowell - Old yellow moon
4. Hurts - Exile
5. David Bowie - The next day

April
1. Bring Me The Horizon - Sempiternal
2. R.A. The Rugged Man - Legends never die
3. Charles Bradley - Victim of love
4. Deep Purple - Now what?!
5. Alenah - Alla vägar bär till Rom

Maj
1. Laura Marling - Once I was an eagle
2. Alice in Chains - The devil put dinosaurs here
3. Dark Tranquillity - Construct
4. Dillinger Escape Plan - One of us is the killer
5. A Pale Horse Named Death - Lay my soul to waste

Juni
1. Mavis Staples - One true vine
2. Palms - Palms
3. David Murray Infinity Quartet - Be my monster love
4. Scorpion Child - Scorpion Child
5. Black Sabbath - 13

Jag vill påstå att april har varit den hittills bästa skivmånaden i år. När dess topp fem skulle sammanställas blev det fler bubblare än någon annan månad. Januari och juni delar på platsen om sämsta skivmånader under detta första halvår, då dessa månader inte bjöd på en enda bubblare. Maj bjöd på blott en, som förblir onämnd.

In memoriam

Joe Strummer
Ian Dury
Frank Sinatra
Rubén González
Johnny Cash
Miles Davis
Elvin Jones
Buddy Rich
Muddy Waters
Howlin' Wolf
Gene Krupa
John Coltrane
Robert Johnson
June Carter
Jeff Hanneman
Ian Curtis
James Brown
Hank Williams
Eddie Cochran
Ritchie Valens
Buddy Holly
Clarence Clemons
Dean Martin
Layne Staley
Ronnie James Dio
Danny Federici
Janis Joplin
Sun Ra
Joey Ramone
Phil Lynott
Jon Nödtveidt
Dimebag Darrell
Levon Helm
Dusty Springfield
Würzel
John Lennon
George Harrison
Jimmy Garrison
Memphis Minnie
Ibrahim Ferrer
Mitch Lucker
Dee Dee Ramone
Charles Mingus
Mariska Veres
Elvis Presley
Sammy Davis Jr
Lux Interior
Charlie Parker
Tommy Bolin
John Bonham
Bon Scott
Jon Lord
Paul Gray
Johnny Ramone
Rory Gallagher
Mick Ronson
Louis Armstrong
Clive Burr
Dennis Wilson
Carl Wilson

Kom tillbaka. "We need you now".

"Get up, get on up"

Laura Marling - Once I was an eagle
James Brown - Live at the Apollo
R.A. The Rugged Man - Legends never die
Jerry Lee Lewis - Live at the Star Club, Hamburg
Buena Vista Social Club - Buena Vista Social Club
Buddy Holly - The best of
Rubén Gonzalez - Introducing...
Joy Formidable - Wolf's law
Wu-Tang Clan - Enter the Wu-Tang (36 chambers)
Kashmir - E.A.R.
A Tribe Called Quest - The low end theory
De La Soul - The grind date
Håkan Hellström - Det kommer aldrig va över för mig
Stiff Little Fingers - Inflammable material
Charles Bradley - Victim of love
Funkadelic - Maggot brain

Ett gäng sjukt bra skivor som på ett eller annat sätt har gått varma den sista tiden. Alternativt, kommer gå varmt den kommande tiden. Eller, gå ännu varmare.

Skivan som står överst i listan, förresten. Sablar, vad bra den är!

"Hej hej, jag vill gå hem med dig"

Jag älskar Ulf Lundell. Han har skrivit fler fantastiska låtar än någon annan svensk låtskrivare. Inte ens Jocke Berg och Joakim Thåström kan matcha honom där. Må så vara att jag anser Kent var Sveriges bästa band genom tiderna - jag lutar åt att placera Ulf Lundell på förstaplatsen som Sveriges bästa artist genom tiderna.

Första gången jag såg honom live var i höstas, på Konserthuset i Göteborg. Det var löjligt bra. En av de fyra bästa spelningarna jag såg under hela 2012 (de andra tre var Bruce Springsteens två Ullevikvällar och Pearl Jam i Köpenhamn), och då vill jag påpeka att jag snittade på ett konsertevenemang var tredje kväll under förra året.

Således, hans spelning på Sommarrock i Svedala har jag sett fram emot. Som fan. Och, till sist, i lördags, var det dags.

Jag skrev en "vanlig" recension på Muzic. Här och nu tänkte jag testa något annorlunda, nämligen att göra som kvällstidningarna gör när de recenserar stora konserter: gå igenom spelningen låt för låt, betygsätta varenda en och skriva en kort kommentar. Betygsskalan är, givetvis, ett till fem och markeras med det här fräna tecknet: ʘ. (Jag har ingen aning om vad det betyder, men det ser fräckt ut).

Nu kör vi:

Den vassa eggen ʘʘʘ

Oväntat val av öppningslåt. Ödesmättad version där Ulf Lundell sjunger bestämt och sammanbitet.

Är vi lyckliga nu? ʘʘ

Lyckas inte riktigt bli det där skenande godståget som den var i höstas, när den agerade showstarter.

Tillsammans vi två ʘʘʘʘ

Muntert sväng. Janne Barks körsång är den största behållningen. När Janne Bark och Ulf Lundell sjunger titeln i samma mikrofon mot slutet uppstår ett väldigt fint bromance-moment.

Snön faller och vi med den ʘʘʘʘ

Smart val av första temposänkare, med tanke på allsångsfaktorn.

Danielas hus ʘʘʘʘ

Kvällens mest otippade låtval. Finstämd ballad där de tyngre delarna är bäst.

Evangeline ʘʘ

Tre lugna låtar på raken är en för mycket, i synnerhet så här tidigt i setet. När Ulf dessutom sluddrar vissa textrader blir det inte mycket bättre.

Omaha ʘʘʘʘ

Om du tror att postrock och raggarrock är varandras raka motsatser har du aldrig hört "Omaha". Trummisen Anders Dahlbäck bestämmer sig dessutom för att hamra hårdrock i låten efter andra refrängen.

Rent förbannat ʘʘʘ

Bygger vidare på draget från förra låten och låter något mer bredbent än på skiva.

Kapten Kidd ʘʘʘʘ

En så här vacker refräng kommer Markus Krunegård, Oskar Linnros, Håkan Hellström och så vidare aldrig kunna skriva, hur mycket de än försöker. Ömsint, inlevelsefull tagning av en av Ulfs bästa låtar.

Förlorad värld ʘʘʘʘʘ

"Det här är sista gången vi spelar den här låten, njut" påannonserar Ulf. Efter två stenhårda anslag brakar det loss i ett högre tempo än studioversionen där hela bandet tar i från tårna, och där en ny tonartshöjning dyker upp mot slutet. "Förlorad värld" pensioneras när den låter som bäst.

Stort steg ʘʘʘ

Fortsatt högt tempo. Hårdslående röj.

 

Om sommaren ʘʘ

Refrängen har nästan Gyllene Tider-potential när det gäller att framkalla sommarkänslor. Men breaket där Ulf Lundell pratar med publiken är lite i längsta laget.

Öppen väg öppen bil ʘʘʘʘ

Undrar om inte Ulf Lundell är bättre på Rolling Stones-rock än Rolling Stones själva. Efter textraden "...som en reggae med Peps" petas en slug reggaetakt in. Hur snyggt som helst.

Folket bygger landet ʘʘʘʘ

Kraftigt omgjord version där riffet berövats på alla AC/DC-likheter. Mörker, snarare än riffrock. Plötsligt låter texten som en sträng befallning, snarare än en glad uppmaning.

Hon gör mig galen ʘʘʘʘ

Efter det jazziga trumpetintrot av Tomas Hallonsten brakar en av Ulf Lundells bästa ballader loss. Första refrängen lämnas helt åt publiken. Stämningsfullt.

Extranummer:

(Oh la la) Jag vill ha dig ʘʘʘ

Partyrock, helt enkelt. Janne Bark poserar glatt som om han spelar i ett hårdrocksband från åttiotalet.

Hem med dig ʘʘʘʘ

Femtiotalssväng med mycket orgel. Ulf Lundell kommenderar: "Vi vill inte ha några golfapplåder, vi vill ha riktiga applåder om det går" efter en bandpresentation.

Gott att leva ʘʘʘʘ

Har samma kvaliteter som när Bruce Springsteen spelar "Twist and shout" - glad, dansvänlig poprock, lämpad för allsång och som kan startas om hur många gånger som helst utan att den blir långtråkig. En lysande avslutningslåt på en sommarturné.

Sammanfattande slutbetyg? Jag satte en fyra på Muzic, det får gälla här också. Ulf Lundell är bäst.

Sebastian, 15, skiter ner sig

Någon månad innan eller efter (minns inte vilket) jag fyllde fjorton införskaffade jag min första Iron Maiden-skiva. Året var 2005 och valet föll på den självbetitlade debuten. Minns premiärlyssningen: "Prowler" och "Sanctuary" älskade jag, sedan kom "Remember tomorrow" som jag ogillade. "Phantom of the opera" avskydde jag. När "Charlotte the harlot" dök upp som åttonde låt tänkte jag "äntligen en bra låt", men så kom det lugna mellanpartiet och raserade allt.

Det tog några lyssningar, men till sist blev jag kär i skivan. Inte långt senare köpte jag "Rock in Rio". Gudars, vad jag lyssnade på den. Versionen av "Hallowed be thy name" är fortfarande en av de tio låtar som jag lyssnat på mest i hela mitt liv, trots att jag inte spelat den på flera år vid det här laget. Säger du sommaren 2005 till mig så tänker jag på "Rock in Rio", tv-sändningen av Ullevispelningen och Metallicas "Kill 'em all" (det sistnämnda är en helt annan historia som vi får ta en annan gång, men om jag inte minns fel köpte jag den och Iron Maiden-debuten vid samma Bandat & Blandat-besök).

Sedan dess har älskat Iron Maiden som ett av mina favoritband. Det skulle dröja tre år innan jag fick se bandet live, men det var värt väntan.

Hösten 2005 skaffade min familj bredband, sist av ungefär alla vi kände. Nu när vi äntligen hade snabbt internet tänkte jag naturligtvis sätta igång och ladda ner musik tills jag blev vimmelkantig. Problemet var att jag inte visste hur man gjorde. Jag googlade "download music" och hamnade på sajten Download.com. I dag är det en renodlad sida för att ladda ner gratisprogram och det var även den huvudsakliga nischen då, men sidan huserade även en del musik som artisterna själva (gissar jag) lagt upp och tillgängliggjort för allmänheten.

Jag minns två låtar som jag laddade ner. Den första var "Snow giant" med Overlorde, en schyst heavy metal-låt som jag lyssnade på en del, utan att den gjorde något djupare intryck. Den andra var "Primo Victoria" av Sabaton. Jag blev genast tvärsåld. Skickade låten till alla kompisar via MSN Messenger. Repeatade tills jag blev tokig. Tanken på att kolla upp fler låtar av bandet slog mig aldrig.

Ett år gick. Jag och en kompis hade köpt biljetter till Lordis spelning på Baltiska Hallen i Malmö. Sabaton offentliggjordes som förband. Vilken spelning de gjorde! Vi kom överens om att Lordis konsert stank, men att Sabaton regerade. Tror det förflöt ett halvår, sedan köpte jag "Attero dominatus" och lyssnade mig fördärvad på den.

Någon gång i början av 2006 hade jag bestämt mig för att spana in Helloween, efter att ha läst om dem i Sweden Rock Magazine. Laddade ner låten "The dark ride". Jag gillade den inte. Men jag lyssnade igen. Och igen. Och igen. Så här i efterhand inser jag att man hade bra mycket mer tålamod som tonåring när det gällde att lyssna in sig på musik. Till sist föll poletten ner, och jag började uppskatta Helloween.

Låtar som "I want out", "Future world", "The time of the oath", "If I could fly" och "The departed" gick varma under mina högstadieår. Jag minns fortfarande de torsdagskvällar när jag stod på busshållplatsen, skulle ta mig till simträningen och lyssnade på "Perfect gentleman" och "Steel tormentor" i mp3-spelaren. Köpte två skivor: "Keeper of the seven keys part II" och "Keeper of the seven keys: the legacy". Blev rätt besviken på bägge två, men hittade ändå ett antal sjukt bra låtar. "Occasion avenue", som återfinns på den sistnämnda, var en solklar favorit.

Vad vill jag ha sagt med allt det här? I går såg jag Iron Maiden och Sabaton på Malmö Stadion. I dag ska jag se Helloween på Sommarrock i Svedala.

Det var tredje gången jag såg Iron Maiden. Den bästa spelningen? Vet inte. Men bra som fan var det. Det var femte gången jag såg Sabaton. Den bästa spelningen? Nej, i dagsläget faller de mig inte till hundra procent i smaken och när de nästan enbart spelar låtar från "Carolus Rex" (på svenska) försvinner alla nostalgiska kvaliteter. Jag har aldrig sett Helloween förr. Hoppas på inte alltför mycket nytt material. Men oavsett vilket - kul ska det bli.

Hade jag upplevt de här två dagarna som femtonåring hade jag gått under av pepp. Skitit ner mig. Svimmat av glädje. Fällt en tår. Eller något sådant.

Setlistor från Metaltown

Ja, varför inte fortsätta en fin tradition?

Metaltown avverkades under den gångna helgen. Min pepp må ha saknats under största delen av tiden, men nog infann sig en hel del höjdpunkter ändå. Spelningar med Clutch, Slipknot och Cult Of Luna, exempelvis.

I vanlig ordning: samtliga setlistor nedan har antecknats av mig. Vissa återfinns även på Setlist.fm, antingen för att jag lagt upp dem där eller för att någon annan också klottrat ner setlistor. De presenteras givetvis i ordning efter att banden spelade.

Mustasch
Tritonus (prelude)
Heresy blasphemy
Destroyed by destruction
Down in black
It's never too late
I don't hate you
Deep in the woods
Bring me everyone
6:36
I hunt alone
Black city
Speed metal
Double nature
Ace of spades (Motörhead-cover, med Mikkey Dee på trummor)

Clutch
Earth rocker
Unto the breach
Mr Freedom
The mob goes wild
Profits of doom
DC Sound attack
Crucial velocity
Cyborg Bette
Oh Isabella
The wolf man kindly requests
Gone cold
Electric worry
One eyed dollar

The Ghost Inside
This is what I know about sacrifice
Outlive
Chrono
The great unknown
Unspoken
Dark horse
Faith or forgiveness
Test the limits
Greater distance
Between the lines
Engine 45

Asking Alexandria
Welcome
Closure
Breathless
A prophecy
The final episode (let's change the channel)
Reckless and relentless
To the stage
Dear insanity
The death of me
Run free

All That Remains
The air that I breathe
Stand up
Down thru the ages
Some of the people, all of the time
Become the catalyst
Now let them tremble
For we are many
Six
Hold on
Two weeks
This calling

Soilwork
This momentary bliss
Parasite blues
Weapon of vanity
Spectrum of eternity
Follow the hollow
Tongue
Nerve
Let this river flow
Long live the misanthrope
Rise above the sentiment
Late for the kill, early for the slaughter
Stabbing the drama

Danko Jones
Had enough
Play the blues
First date
Just a beautiful day
Dance
Code of the road
Sugar chocolate
Full of regret
Legs
Invisible
Lovercall
Cadillac
Mountain (följande avlidna musiker hyllades: Cliff Burton, Dimebag Darrell, Bon Scott, Randy Rhoads, Eric Carr, Ronnie van Zandt, 2pac Shakur, DD Ramone, Johnny Ramone, Joey Ramone, Joe Strummer, Johnny Cash, Ronnie James Dio, Clive Burr samt Jeff Hanneman)

Katatonia
Buildings
Day and then the shade
My twin
Soil's song
The racing heart
Lethean
The longest year
July
Dead letters
Forsaker

Sabaton (samtliga låtar från Carolus Rex sjöngs på svenska)
(The final countdown / The march to war)
Ghost division
Gott mitt uns
Carolus rex
Poltava
Karolinens bön
(Dominium maris baltici)
Lejonet från norden
En livstid i krig
The art of war
Primo Victoria
40:1
Metal crüe

Slipknot
(Get behind me satan)
Disasterpiece
Liberate
Wait and bleed
Get this
Before I forget
Eyeless
The blister exists
Dead memories
Sulfur
Gently
Pulse of the maggots
The heretic anthem
Psychosocial
Duality
Spit it out
(742617000027)
(sic)
People=shit
Surfacing
(Til we die)

Amaranthe
Invincible
Leave everything behind
1 000 000 light years
The nexus
Burn with me
Infinity
Afterlife
Amaranthine
Call out my name
Hunger

Hardcore Superstar
(This worm's for Ennio)
Moonshine
Bag on your head
Last call for alcohol
Kick on the upper class
Barn av vår tid (Nationalteatern-cover, utdrag)
Someome special
Guestlist
Dreamin' in a casket
Wild boys
Above the law
We don't celebrate sundays
Liberation

Cult Of Luna
(The one)
I: the weapon
Vicarious redemption
Dark city dead man
(Disharmonia)
In awe of

Danzig (alla Misfits-låtar med Doyle Wolfgang von Frankenstein på gitarr)
Skincarver
Hammer of the gods
Twist of cain
Am I demon
Her black wings
Devil's plaything
Blood and tears
Dirty black summer
How the gods kill
Death comes ripping (Misfits-låt)
Vampira (Misfits-låt)
I turned into a martian (Misfits-låt)
Skulls (Misfits-låt)
Bullet (Misfits-låt)
Astro zombies (Misfits-låt)
Last caress (Misfits-låt)
Mother
Die die my darling (Misfits-låt)

Metaltowns mesta missa inte-band

I morgon drar en av årets mest stabila traditioner igång - Metaltown i Göteborg. Eftersom ärlighet varar längst tänker jag inte hymla med att årets line-up är rätt så klen jämfört med tidigare årgångar. Men en del guld kan hittas, om man studerar spelschemat.

Visst, det suger att Dillinger Escape Plan ställt in. Och festivalens värde sjönk kraftigt när först The Last Band trycktes in i uppställningen och när sedan Motörhead ställde in. Motörhead var för min del nästan halva anledningen till att fortsätta traditionen, men - som jag skrev i går - vägrar jag sura över att de lämnat återbud och ersätts av Mustasch.

Nog förhalat - här är en genomgång av det du inte får missa.

Torsdag:

Thundermother (16:30-17:15, Blood Stage)
Tror inte jag var ensam om att ana oråd när bandet gick ut med att tre femtedelar av medlemmarna hade lämnat skutan. Metaltown blir premiärspelningen för nya sättningen. Jag är hoppfull om att det kommer bli minst lika bra som förr.

Clutch (22:30-23:30, Blood Stage)
För en herrans massa år sedan såg jag Clutch på Malmöfestivalen, och tyckte det var så tråkigt att jag nästan somnade stående. Men nu, när jag blivit gubbigare och när bandet har suveräna plattan "Earth rocker" att luta sig mot, pekar oddsen på att jag kommer uppskatta Clutch mer.

Fredag:

The Ghost Inside (14:00-14:45, Blood Stage)
"Unspoken" är en av de tuffaste hardcorelåtar som någonsin snickrats ihop. Det går en skön rysning genom ryggraden när jag tänker tillbaka på när bandet öppnade sin spelning på Brewhouse i Göteborg i oktober 2011 med den låten. Kan The Ghost Inside hantera en så här stor scen? Let's find out.

Asking Alexandria (15:00-15:45, Fire Stage)
Första gången jag såg britterna - januari 2012 - var det inget vidare. Andra gången jag såg bandet - januari 2013 - gjorde de en renodlad höjdarspelning. Jag hoppas på repris på det sistnämnda när kvintetten intar Fire Stage.

Carcass (18:15-19:15, Blood Stage)
Jag lyssnade som allra mest på britterna kring tiden när återföreningen offentliggjordes, men fick aldrig sett dem live då. Nu, nästan sex år senare, är det äntligen dags. Sextonåringen i mig kommer gråta av lycka.

Slipknot (23:45-01:00, Blood Stage)
Självklart. Tyvärr lär väl den snåla speltiden få bandet att slopa "Everything ends", "Gently", "Get this", "Liberate" och andra tuffa, inte jättesjälvklara låtar som de spelat tidigare i år. Ändå räknar jag med en alla tiders röjfest i paritet med förra Metaltownspelningen 2009 och Köpenhamnsgigget i november 2008.

Lördag:

Cult Of Luna (21:00-22:00, Close-Up-tältet)
Inte bara är "Vertikal" en av årets bästa plattor - bandet gjorde också en av årets hittills bästa spelningar när de äntrade scenen på Lille Vega i Köpenhamn i april. Kommer de kunna matcha sin bragd? Skulle inte förvåna mig.

Danzig (22:15-23:15 Fire Stage)
Att Danzig har med sig gamle kompisen Paul "Doyle Wolfgang von Frankenstein" Caiafa och spelar ett gäng Misfits-låtar med denne är förstås coolt, men för egen del ser jag mest fram emot Glenn Danzigs solomaterial. "Twist of cain", "Her black wings", "Devil's plaything" och, förstås, "Long way back from hell" - behöver jag säga mer?

"Damage case" kontra "The challenger"

Jag utfärdar en varning redan nu - det här är skrivet i någon slags affekt.

Motörhead är mitt absoluta favoritband, alla kategorier. Den första riktiga konserten jag var på var en Motörhead-spelning, på Baltiska Hallen i Malmö, den 13 december 2004. Jag har två Motörhead-tatueringar på min vänsterarm. Den ena föreställer Snaggletooth, omgiven av orden "Motörhead Rock'n'roll". Den andra föreställer omslaget till den underskattade plattan "Rock'n'roll".

Allt som allt har jag sett bandet sex gånger. Jag blev, förstås, överlycklig när de offentliggjordes som Metaltown-bokning. Det skulle bli min sjunde Motörhead-spelning. Hurra!

Men, så tillät inte Lemmys hälsa det. Hela sommarturnén ställdes in i går. Fruktansvärt, givetvis. För min del försvann fyrtionio komma fem procent av min totala Metaltown-pepp med det beskedet (fyrtionio procent av den resterande peppen utgörs av Slipknot, en procent av langos och en halv procent av vissa av de andra bokade banden).

I dag gick festivalen ut med att Mustasch ska ersätta Motörhead på torsdag. Nej, Mustach är inte lika bra som Motörhead. Det tror jag inte ens Ralf Gyllenhammar tycker. En värdig ersättare, då? Nej, så klart inte. Motörhead är världens bästa band. Det existerar inget band som kan beskrivas som en "värdig ersättare". Inte ens om Joey Ramone, Johnny Ramone och Dee Dee Ramone hade återvänt från de döda och uppträtt som... ja, du vet, inte ens då hade vi fått en "värdig ersättare".

Men är Mustasch en, under omständigheterna, okej ersättare? Tveklöst. Mustasch är ett bra band. Ett av Sveriges bästa hårdrocksband. Ett i sex av åtta fall väldigt bra liveband (baserat på mina empiriska studier). Ett band som faktiskt klarar av att hantera en festivalscen modell störst, vilket inte jättemånga fixar.

Ett sådant band lyckas festivalen ordna till sig med tre dagars varsel. Jag misstänker (grundlöst) att det inte var en jättesvår bokning att få till, men likväl är det bara att applådera. Särskilt om man tar i åtanke hur andra svenska metalfestivaler visat sig hantera bandavhopp i elfte timmen. Getaway, exempelvis, tyckte i fjol att H.E.A.T - ett lökigt glamband med en Idol-vinnare vid mikrofonen och mer fokus på second hand-kläder från åttiotalet än något annat - var ett rimligt substitut för postpunklegenderna Killing Joke.

Min poäng? Folks gnäll på att Mustasch rycker in i Lemmys ställe är löjligt. Infantilt. Patetiskt. Märk väl att jag säger detta i egenskap av tvåfaldigt Motörhead-tatuerat fan, vars samling Motörhead-skivor upptar flera hyllplan i mitt vardagsrum. Det gör inte min Mustasch-samling.

På torsdag kommer jag glatt stå och ryckas med av tuffa låtar som "The challenger", "Down in black", "I hunt alone", "Mine" och "Parasite". Det borde du också göra. Mustasch har trots allt skrivit fler beroendeframkallande hårdrocksdängor än det bandet du hoppades på skulle ersätta Motörhead någonsin kommer göra. "Dogwash", "Deep in the woods", "It's never too late" och "Bring me everyone" är jävligt bra låtar. Oavsett hur ocreddiga Mustasch må vara i mångas ögon.

Fast, snälla Mustasch, hoppa över "Accident black spot" på torsdag. Den låten har jag aldrig förstått mig på.