Första gången jag såg honom live var i höstas, på Konserthuset i Göteborg. Det var löjligt bra. En av de fyra bästa spelningarna jag såg under hela 2012 (de andra tre var Bruce Springsteens två Ullevikvällar och Pearl Jam i Köpenhamn), och då vill jag påpeka att jag snittade på ett konsertevenemang var tredje kväll under förra året.
Således, hans spelning på Sommarrock i Svedala har jag sett fram emot. Som fan. Och, till sist, i lördags, var det dags.
Jag skrev en "vanlig" recension på Muzic. Här och nu tänkte jag testa något annorlunda, nämligen att göra som kvällstidningarna gör när de recenserar stora konserter: gå igenom spelningen låt för låt, betygsätta varenda en och skriva en kort kommentar. Betygsskalan är, givetvis, ett till fem och markeras med det här fräna tecknet: ʘ. (Jag har ingen aning om vad det betyder, men det ser fräckt ut).
Nu kör vi:
Den vassa eggen ʘʘʘ
Oväntat val av öppningslåt. Ödesmättad version där Ulf Lundell sjunger bestämt och sammanbitet.
Är vi lyckliga nu? ʘʘ
Lyckas inte riktigt bli det där skenande godståget som den var i höstas, när den agerade showstarter.
Tillsammans vi två ʘʘʘʘ
Muntert sväng. Janne Barks körsång är den största behållningen. När Janne Bark och Ulf Lundell sjunger titeln i samma mikrofon mot slutet uppstår ett väldigt fint bromance-moment.
Snön faller och vi med den ʘʘʘʘ
Smart val av första temposänkare, med tanke på allsångsfaktorn.
Danielas hus ʘʘʘʘ
Kvällens mest otippade låtval. Finstämd ballad där de tyngre delarna är bäst.
Evangeline ʘʘ
Tre lugna låtar på raken är en för mycket, i synnerhet så här tidigt i setet. När Ulf dessutom sluddrar vissa textrader blir det inte mycket bättre.
Omaha ʘʘʘʘ
Om du tror att postrock och raggarrock är varandras raka motsatser har du aldrig hört "Omaha". Trummisen Anders Dahlbäck bestämmer sig dessutom för att hamra hårdrock i låten efter andra refrängen.
Rent förbannat ʘʘʘ
Bygger vidare på draget från förra låten och låter något mer bredbent än på skiva.
Kapten Kidd ʘʘʘʘ
En så här vacker refräng kommer Markus Krunegård, Oskar Linnros, Håkan Hellström och så vidare aldrig kunna skriva, hur mycket de än försöker. Ömsint, inlevelsefull tagning av en av Ulfs bästa låtar.
Förlorad värld ʘʘʘʘʘ
"Det här är sista gången vi spelar den här låten, njut" påannonserar Ulf. Efter två stenhårda anslag brakar det loss i ett högre tempo än studioversionen där hela bandet tar i från tårna, och där en ny tonartshöjning dyker upp mot slutet. "Förlorad värld" pensioneras när den låter som bäst.
Stort steg ʘʘʘ
Fortsatt högt tempo. Hårdslående röj.
Om sommaren ʘʘ
Refrängen har nästan Gyllene Tider-potential när det gäller att framkalla sommarkänslor. Men breaket där Ulf Lundell pratar med publiken är lite i längsta laget.
Öppen väg öppen bil ʘʘʘʘ
Undrar om inte Ulf Lundell är bättre på Rolling Stones-rock än Rolling Stones själva. Efter textraden "...som en reggae med Peps" petas en slug reggaetakt in. Hur snyggt som helst.
Folket bygger landet ʘʘʘʘ
Kraftigt omgjord version där riffet berövats på alla AC/DC-likheter. Mörker, snarare än riffrock. Plötsligt låter texten som en sträng befallning, snarare än en glad uppmaning.
Hon gör mig galen ʘʘʘʘ
Efter det jazziga trumpetintrot av Tomas Hallonsten brakar en av Ulf Lundells bästa ballader loss. Första refrängen lämnas helt åt publiken. Stämningsfullt.
Extranummer:
(Oh la la) Jag vill ha dig ʘʘʘ
Partyrock, helt enkelt. Janne Bark poserar glatt som om han spelar i ett hårdrocksband från åttiotalet.
Hem med dig ʘʘʘʘ
Femtiotalssväng med mycket orgel. Ulf Lundell kommenderar: "Vi vill inte ha några golfapplåder, vi vill ha riktiga applåder om det går" efter en bandpresentation.
Gott att leva ʘʘʘʘ
Har samma kvaliteter som när Bruce Springsteen spelar "Twist and shout" - glad, dansvänlig poprock, lämpad för allsång och som kan startas om hur många gånger som helst utan att den blir långtråkig. En lysande avslutningslåt på en sommarturné.
Sammanfattande slutbetyg? Jag satte en fyra på Muzic, det får gälla här också. Ulf Lundell är bäst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar