Jag utfärdar en varning redan nu - det här är skrivet i någon slags affekt.
Motörhead är mitt absoluta favoritband, alla kategorier. Den första riktiga konserten jag var på var en Motörhead-spelning, på Baltiska Hallen i Malmö, den 13 december 2004. Jag har två Motörhead-tatueringar på min vänsterarm. Den ena föreställer Snaggletooth, omgiven av orden "Motörhead Rock'n'roll". Den andra föreställer omslaget till den underskattade plattan "Rock'n'roll".
Allt som allt har jag sett bandet sex gånger. Jag blev, förstås, överlycklig när de offentliggjordes som Metaltown-bokning. Det skulle bli min sjunde Motörhead-spelning. Hurra!
Men, så tillät inte Lemmys hälsa det. Hela sommarturnén ställdes in i går. Fruktansvärt, givetvis. För min del försvann fyrtionio komma fem procent av min totala Metaltown-pepp med det beskedet (fyrtionio procent av den resterande peppen utgörs av Slipknot, en procent av langos och en halv procent av vissa av de andra bokade banden).
I dag gick festivalen ut med att Mustasch ska ersätta Motörhead på torsdag. Nej, Mustach är inte lika bra som Motörhead. Det tror jag inte ens Ralf Gyllenhammar tycker. En värdig ersättare, då? Nej, så klart inte. Motörhead är världens bästa band. Det existerar inget band som kan beskrivas som en "värdig ersättare". Inte ens om Joey Ramone, Johnny Ramone och Dee Dee Ramone hade återvänt från de döda och uppträtt som... ja, du vet, inte ens då hade vi fått en "värdig ersättare".
Men är Mustasch en, under omständigheterna, okej ersättare? Tveklöst. Mustasch är ett bra band. Ett av Sveriges bästa hårdrocksband. Ett i sex av åtta fall väldigt bra liveband (baserat på mina empiriska studier). Ett band som faktiskt klarar av att hantera en festivalscen modell störst, vilket inte jättemånga fixar.
Ett sådant band lyckas festivalen ordna till sig med tre dagars varsel. Jag misstänker (grundlöst) att det inte var en jättesvår bokning att få till, men likväl är det bara att applådera. Särskilt om man tar i åtanke hur andra svenska metalfestivaler visat sig hantera bandavhopp i elfte timmen. Getaway, exempelvis, tyckte i fjol att H.E.A.T - ett lökigt glamband med en Idol-vinnare vid mikrofonen och mer fokus på second hand-kläder från åttiotalet än något annat - var ett rimligt substitut för postpunklegenderna Killing Joke.
Min poäng? Folks gnäll på att Mustasch rycker in i Lemmys ställe är löjligt. Infantilt. Patetiskt. Märk väl att jag säger detta i egenskap av tvåfaldigt Motörhead-tatuerat fan, vars samling Motörhead-skivor upptar flera hyllplan i mitt vardagsrum. Det gör inte min Mustasch-samling.
På torsdag kommer jag glatt stå och ryckas med av tuffa låtar som "The challenger", "Down in black", "I hunt alone", "Mine" och "Parasite". Det borde du också göra. Mustasch har trots allt skrivit fler beroendeframkallande hårdrocksdängor än det bandet du hoppades på skulle ersätta Motörhead någonsin kommer göra. "Dogwash", "Deep in the woods", "It's never too late" och "Bring me everyone" är jävligt bra låtar. Oavsett hur ocreddiga Mustasch må vara i mångas ögon.
Fast, snälla Mustasch, hoppa över "Accident black spot" på torsdag. Den låten har jag aldrig förstått mig på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar