Om det rullar in en skranglig buss från 60-talet, där det står Bullet stort på båda sidorna, i staden där du bor, då vet du genast var kvällens vildaste party kommer äga rum.
I fredags var det Malmös tur. Hur pass vild festen blev vet jag inte. Att allas våra favorithårdrockare från Växjö levererade en grymt bra konsert tidigare under kvällen, det är jag emellertid bergsäker på.
Men först upptogs scenen av en kvinnlig trummis, en uppblåsbar Barbara, en keyboardist som uppförde sig ganska flamsigt, en gitarrist och en bassist som båda såg ut att vara hämtade från en gayklubb och inte minst en sångare som visste hur man skulle bjuda på sig själv. Detta är alltså en beskrivning av Malmöbandet Dolly Daggers, som musikaliskt låter som någonting mittemellan Billy Idol, tidiga Depeche Mode och filmmusiken till "Snuten i Hollywood".
Om de gjorde en bra spelning? Tja, om inte annat en jäkligt underhållande sådan. 80-talet är i mitt tycke ett ganska överskattat decennium (även om jag inte levde då), och därför fungerade inte det musikaliska till hundra procent för mig. Men jag uppskattade att de kunde genomföra sin grej med pondus nog att hålla sig på rätt sida om det alltför pinsamma. Kudos för det.
Att ett band av det snittet skulle öppna för självaste Bullet, det hade jag inte satsat mina pengar på. För publiken som var där ville ha hårdrock och inget annat. Och när de fem lantisarna stegade ut på scen, så fick de just det. Hårdrock. Levererat med de största av hjärtan och den mest oförfalskade av passioner.
Jag tycker fortfarande - precis som på Close Up-båten - att det är fusk att låta inledningen till "Highway pirates" ligga förinspelad. Och att de sedan förra veckan slopat "Rock'n'roll remedy" från setlistan är faktiskt väldigt dåligt. Och jag sa ju åt Hampus Klang (gitarr) när jag intervjuade honom tidigare under dagen att de borde köra "The rebels return", och han sa att det skulle de "nog" göra. Vart den blev av? Det vet jag inte.
Men med ett band som Bullet - som på tre fullängdsskivor och en EP skrapat ihop hur många fantastiska hits som helst - kan man aldrig bli nöjd med setlistan.
Istället konstaterar jag att de utvecklats som liveband. Hell Hofers röst håller bättre och längre nuförtiden. Körsången sitter som en smäck när den framförs av samtliga fyra instrumentalister. De skamlösa hårdrocksposerna känns mer självklara än någonsin. Allvarligt - Bullet är ett sanslöst bra livebnad.
Ett minus har jag emellertid att tillägga, och det är att "Pay the price" och "One deal with the devil" lirades i alltför snabba versioner. Men det är väl en petitess antar jag. I övrigt - suveränt!
Fast den bästa Bullet-spelningen jag sett är fortfarande den som genomfördes på Restaurang Bodoni i januari 2008. Så fick jag sagt det också.
Setlistan såg för övrigt ut så här:
Highway pirates
Back on the road
Turn it up loud
Stay wild
Down and out
Rambling man
Roadking
Heading for the top
One deal with the devil
Heavy metal dynamite
Pay the price
Dusk til dawn
Bite the bullet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar