Kvalitetsbevis

Jag ska inte låtsas som att jag egentligen har något vettigt att säga i detta nu. Men ändå. Jag måste, känner jag.

Jag återkommer allt oftare till det briljanta Uddevalla-bandet Chemical Vocation numera, märker jag. Det brukar bli så när man äntligen fått se ett band på scen. Då blir man per automatik ett större fan. Om nu inte spelningen ifråga varit värdelös, vill det säga. Men när kvintetten spelade på Bodoni i Malmö för några veckor sedan var det då inte värdelöst. Långt ifrån. Läs detta, så förstår ni.

I alla fall, vad jag ska komma till är det fantastiska kvalitetsbeviset på Chemical Vocations musik jag stött på. Nämligen, om man är på fest, stupfull, står ute och fryser vanvettigt mycket klockan tre på morgonen med en cigarett i näven, och det enda man kan diskutera är hur pass mycket större och mer framgångsrikt Chemical Vocation förtjänar att vara - visst bevisar det att bandet berör?

För det är så. Chemical Vocation borde vara större. Kändare. Mer framgångsrika. Det är sanning. En absolut sådan.

Jag föreslår att du spanar in bandet på Spotify och lyssnar, så hör du. Våga dig på den sanslöst vackra "Cold caress". Eller den sjukt dansvänliga refrängen i "Pencils and papers". Eller den (i en rättvis värld) givna världshiten "My dependence". Eller bitterljuvt harmoniska bitar som "Walls" och "Lost and found".

Är du inte övertygad om deras briljans efter den holmgången, då bör du överväga att skriva in dig på ett ställe där du får en tvångströja om överkroppen och blir instängd i en madrasserad cell. För då saknar du en väsentlig del av den grundläggande mänskliga intelligensen. Faktiskt.