Debutanterna (2010 del IV)

En spännande aspekt av att sammanfatta ett gånget musikår är att se över vilka intressanta debuter som dykt upp under året.

I år vill jag påstå att Sverige har varit världsledande i att presentera förstlingverk från nya band. Av de tio debutanter jag valt att prisa är inte mindre än sju härifrån. Noterbart är också att tre av dessa valt att sjunga på sitt modersmål. Om det inte varit för att landet röstade in ett gäng illa förklädda nazister i riksdagen för några månader sedan hade jag rentav kunnat vara stolt över att vara svensk.

Jag räknar enbart fullängdare. Walking With Strangers - som egentligen krossat allt motstånd med EP:n "Buried, dead and done" - missar alltså precis målsnöret. Flera av banden nedan har också tidigare släppt varsin bolagssponsrad EP. Först i år har de kommit med fullödiga album, och därför räknas de som debutanter.

Mina favoritdebuter från i år är nedan listade i alfabetisk ordning. Vill ni veta vilken jag gillar bäst, fråga mig framåt småtimmarna en fuktig fredagsafton.

Bruket - En annan klass
Ett gäng industriarbetare från Fagersta som begripit att allting är vackert, så länge det har en fin, poetisk inramning. Fredrik Hellman är inte bara en fantastisk sångare och en riktig frontman, han är också en gudabenådad textförfattare.

Burn - Rock royale
Nej, bandnamnet kommer inte från Deep Purple-plattan. Vart det kommer från spelar faktiskt ingen roll. Vad som däremot spelar roll är att Göteborgarna i Burn begripit att rock'n'roll inte måste gå i hundranittio och ha snudd på metalliskt riffande för att gå hem under 00-talet. Istället lutar de sig tillbaka och satsar på känslan istället. Fungerar det? Idiotisk fråga! Årets skönaste rockalster.

Hurts - Happiness
Du kan knappast ha undgått att höra talas om dessa britter. Theo Hutchcraft (sång) och Adam Anderson (synt) har på "Happiness" rott ihop årets bästa poplåtar, och jag vill älska ömt med alla elva. Hade förmånen att träffa snubbarna under en knapp kvart i Stockholm innan deras ypperliga spelning på Debaser Medis, och deras genuint trevliga bemötande fick mig att bli ett ännu större fan.

Imperial State Electric - Imperial State Electric
Nicke Anderssons prestationer i Hellacopters har väl egentligen aldrig imponerat på mig. Men i Imperial State Electric tar han vara på sina sextiotalsinfluenser, och först nu - med kanonlåtar som "Holiday from my vacation" och "Lee Anne" - gillar jag något annat än hans dödsmetallkarriär.

Invasionen - Hela världen brinner
Det finns de som inte räknar detta som en debut, eftersom bandet tidigare hette Lost Patrol Band och lirade något helt annat. Men Invasionen markerar en helomvändning - nu är det ultrapolitisk, poppig och lättillgänglig punkrock på svenska som gäller. Klart det är en debut! Och med Dennis Lyxzén i fronten kan det inte gå fel.

The Kandidate - Until we are outnumbered
Forne Hatesphere-sångaren Jacob Bredahl har en sjujävla pipa att sjunga dödsthrash med. The Kandidate är vassare, brutalare och hårdare än Hatesphere. Inget världsomvälvande, men gott och väl tio käftsmällar som sitter där de ska. Synd att publikresponsen låg på minuskontot när de öppnade för Volbeat i Malmö. För i helvete, folk- begrip att dessa danskar sparkar stjärt!

Royal Republic - We are the royal
Malmökvartetten med überkarismatiske Adam Grahn i spetsen är Sveriges bästa liveband (på delad plats med Adept) idag. "We are the royal" bryter sig in i ditt hus, rockar skiten ur dig, pinkar ner dina behörigheter och försvinner innan du har en aning om vad som hände. Ett lysande exempel på livsnödvändig rock'n'roll, med andra ord.

Yersinia - Efter oss syndafloden
Som jag sa angående Bruket - med en poetisk inramning kan allt bli bra. Yersinia är mycket svårare än Bruket, och lirar en helt annan typ av musik. En relativt ny tappning av metalcore, skulle jag säga. De prickar in årets vackraste brutalitet, och jag faller. Hårt och länge.

Young Guns - All our kings are dead
Att spela halvpunkig powerpop är inte särskilt spännande på pappret. Men britterna i Young Guns gör det så mycket bättre än sina genrekollegor och komponerar låtar som faktiskt är angenämt poppiga. Dessutom vågar de blanda ut mainstreamflörtarna med snortungt riffande när andan faller på. De är ljusår före alla andra.

Zombiekrig - Undantagstillstånd
Gammaldags thrash metal med svenska texter? Hm. Nej, inte direkt vad jag längtat efter. Trodde jag. När jag hörde "Undantagstillstånd" insåg jag att det var precis tvärtom. Thrashband som lyckas leverera enbart hundraprocentliga riff på sin första platta behöver världen fler av. Texterna är härligt uppkäftiga. Musiken är förrädiskt medryckande. Känner du dig någonsin en smula utbränd på metalgenren? Lyssna på Zombiekrig. De påminner dig om exakt allt som du gillar med metal. Var det någon som sa dominans? Jag vet att jag gjorde i alla fall.

Bonus:
Dessvärre finns inte samtliga plattor ovan på Spotify. Burn finns inte, av den simpla anledningen att den inte släpps förrän om ett par dagar. Yersinia och Zombiekrig finns inte heller, av okända anledningar. Men de resterande har jag lagt upp i en spellista som du finner här. Som ersättning för Burns platta finns deras fjolårs-EP "A real rock'n'roll band".

Istället för "Efter oss syndafloden" lade jag in Yersinias två demos, "Yersinia" och "Lejonhjärta".

Zombiekrig? Inget vettigt substitut finns på Spotify. Däremot finns samtliga bitar från "Undantagstillstånd" att tillgå på Youtube. Yours truly radade upp dem i en spellista. Lyssna och köp! Det är trots allt årets bästa platta. Den är värd dina surt förvärvade slantar.

Tusan. Där avslöjade jag vilken av plattorna ovan jag gillar bäst. Oh well. Ingen skugga skall falla över de andra för det.