Internet är fantastiskt på sina sätt. Enkelt att få tillgång till information och enkelt att ge ut information. Har man inte kunskaper att göra sin egen hemsida, är det enkelt att starta en blogg, skaffa ett Facebook-konto eller dito på Myspace för att kunna offentliggöra information för intresserade. Inte minst är det viktigt för musikbanden där ute.
Men för tillfället är det ett helvete att få reda på grejer om musikgrupper man gillar. Förr i tiden, låt säga för två-tre år sedan, var Myspace den obestridda härskaren över informationskanaler för band. Idag har Myspace lanserat något som heter Myspace Beta, och det är fullkomligt motbjudande värdelöst. Det tar lång tid att ladda sidan, det hänger sig, det är fult och det är omöjligt att hitta den informationen man letar efter. Många band har därmed också tröttnat på det och uppdaterar inte sina Myspace-sidor längre. Förståeligt.
Över till Facebook då. Nästan alla band har en Facebook-sida. Men ännu är det inte i klass med hur Myspace var under dess finaste år. Att exempelvis hitta information om kommande spelningar är inte det lättaste. Att lägga upp ett evenemang för varje konsert är det få som gör. Och att skriva en enkel lista över kommande gig i fliken Information (som exempelvis Royal Republic gör) är det inte alla som orkar med. Jag tvivlar inte på att Facebook helt och hållet kommer att inta tronen som Myspace en gång satt på, men det har inte hänt än och det kommer att dröja.
Egna hemsidor då? Alltfler band struntar helt sonika i att ha en sådan. Många har en adress registrerad (bandnamn.se, typ) men ofta skickar den besökaren till Myspace-sidan istället, som i sin tur inte uppdaterats sedan juli 2009. Trist.
Twitter är för musikgrupper mest en förlängning av Facebook, och därmed inte fullkomligt.
En del band har hittat det fina i att skaffa en blogg och låta det agera substitut för en regelrätt hemsida, men långt ifrån alla. Långt ifrån en tiondel, rentav.
Resultat - vi befinner oss i ett jobbigt mellanläge där Google för tillfället är den bästa källan för att hitta information om ett band, oavsett om det rör sig om Iron Maiden eller Stone Carpet. Någonstans är det ganska fel, kan jag tycka.
måndag 31 januari 2011
lördag 29 januari 2011
Året i siffror, finalen (2010 del X)
Det här kommer bli den sista delen i min gravt försenade och långsamt framåtgående krönika över musikåret 2010. Efter den utmattande genomgången av skivsläppen tänker jag avsluta med lite lättsamma räkenskaper.
Kort och gott, som rubriken antyder - det är året i siffror som gäller. Varken mer eller mindre.
Antal...
...sedda konserter: 144st
...hörda, årsaktuella skivor: 300st
...skivrecensioner signerade undertecknad: 68st
...liverecensioner signerade undertecknad: 35st (här räknas inte festivalreportage in, och inte heller är samtliga 35 publicerade)
...genomförda intervjuer: 44st
...städer som konsertsammanhang fört mig till: 7st (Malmö, Köpenhamn, Lund, Göteborg, Helsingborg, Svedala, Stockholm)
...olika konserställen jag besökt under året: 18st
...besök på stamstället KB: 16st (de gånger man besökt nattklubben på samma ställe är så klart inte medräknade)
...gånger jag sett det band jag sett flest gånger under året: 4st (Adept)
Det där var egentligen allt. Dags att lämna 2010 och kasta sig huvudstupa in i musikåret 2011. En genomgång av de tio bästa januarisläppen kommer snart. En månad senare är det dags för februarisläppen. Sedan - marssläppen. Därefter... ja, ni hajar.
Kort och gott, som rubriken antyder - det är året i siffror som gäller. Varken mer eller mindre.
Antal...
...sedda konserter: 144st
...hörda, årsaktuella skivor: 300st
...skivrecensioner signerade undertecknad: 68st
...liverecensioner signerade undertecknad: 35st (här räknas inte festivalreportage in, och inte heller är samtliga 35 publicerade)
...genomförda intervjuer: 44st
...städer som konsertsammanhang fört mig till: 7st (Malmö, Köpenhamn, Lund, Göteborg, Helsingborg, Svedala, Stockholm)
...olika konserställen jag besökt under året: 18st
...besök på stamstället KB: 16st (de gånger man besökt nattklubben på samma ställe är så klart inte medräknade)
...gånger jag sett det band jag sett flest gånger under året: 4st (Adept)
Det där var egentligen allt. Dags att lämna 2010 och kasta sig huvudstupa in i musikåret 2011. En genomgång av de tio bästa januarisläppen kommer snart. En månad senare är det dags för februarisläppen. Sedan - marssläppen. Därefter... ja, ni hajar.
torsdag 27 januari 2011
Plastbitar (2010 del IX)
Puh.
Till sist lyckades jag. Att bli klar, alltså. Att sammanställa denna översikt över skivåret 2010 har tagit timme efter timme efter timme efter timme. Om vi - för enkelhetens skull - räknar med att varje platta i snitt är femtio minuter lång upptar de listade skivorna nedan sammanlagt tio och ett halvt dygns speltid.
Och ha i åtanke att en skiva inte ska bedömas efter en lyssning...
Om någon undrar - nej, jag har inget liv!
Rent konkret - exakt trehundra 2010-fullängdare har passerat mina öron. Avsiktligt att hamna på ett jämnt hundratal? Nej. Men när jag var klar med att plöja igenom de - trodde jag - sista intressanta plattorna upptäckte jag att det uppgick till tvåhundranittionio skivor. Så jag letade efter ytterligare en bara för att, och hittade We Live In Trenches-plattan i Sound Pollution-iPoolen. Den verkade spännande och fick bli skiva nummer trehundra. Ett betydligt sexigare tal att avsluta året med.
En reflektion: 2010 har saknat en absolut, självklar, skyhög superdupertopp vilket 2009 hade ("Common existence" av Thursday), men har däremot inte bjudit på någon Erben Der Schöpfung eller Screw, alltså givna kandidater för bottenbetyget (en poäng av tio möjliga). Vill i övrigt hävda att 2009 var ett något starkare skivår.
Men. Tillbaka till 2010.
Visst kan det vara lite si och så med vissa skivor. Några bör kanske räknas till 2009 för att de släpps vid olika tillfällen i olika länder, och samma sak med 2011. Men strunt samma.
Och visst, en del betyg skiljer sig från vad jag satt på skivan ifråga tidigare under året i recensionssammanhang. Jag är inte mer människa än att jag kan ändra uppfattning. Stäm mig.
Detalj: precis som när konserterna avhandlades så råder strikt alfabetisk ordning inom varje betyg. Att försöka rangordna de sextiosju plattorna jag satt 6p på är sjukt dödfött.
(räknar kallt med att ingen orkar läsa igenom allt nedan. Därför: tryck ctrl + f och sök efter den platta du undrar vad jag tyckt om. Notera också att Attack Attack! och Attack! Attack! är två olika band. Se till att du läser om rätt grupp innan du idiotförklarar mig.)
9p:
Deftones - Diamond Eyes
Tillbakagång i soundet och det starkaste låtmaterialet sedan jag minns inte när.
The Gaslight Anthem - American slang
Värdig uppföljare till "The '59 sound". Det är banne mig enormt.
Motörhead - The wörld is yours
Lemmy är i farten och då går det aldrig fel. Aldrig.
Parkway Drive - Deep blue
Tar täten i hur brutal metalcore ska låta 2010.
Woven Hand - The threshingfloor
Rakare, tyngre och i vanlig ordning helt briljant.
Zombiekrig - Undantagstillstånd Svenskspråkig zombiethrash som monstruöst krossar allt (allt!) motstånd.
8p:
A Day To Remember - What separates me from you
Idel livsnödvändiga refränger gör detta till Florida-snubbarnas bästa hittills.
Against Me! - White crosses
Schysst sound, schyssta melodier och schyssta låtar.
Bad Religion - The dissent of man
Nu är de gubbar på riktigt. Men helvete vilka låtar de kan skriva.
Black Rebel Motorcycle Club - Beat the devil's tattoo
I en egen klass när det gäller oljudsrock anno 2010.
Bring Me The Horizon - There is a hell believe me I've seen it. There is a heaven let's keep it a secret
Mer mognad. Bättre låtar. Bättre sound. Bättre allt. Jag är omvänd nu, antar jag.
Bruket - En annan klass
Det svänger, det rockar, det entusiasmerar. Vilken skiva!
Comeback Kid - Symptoms + cures
Andrew Neufeld är sällsynt övertygande och bättre låtar än så här har de aldrig skrivit.
The Damned Things - Ironiclast
Trist spelning på Copenhell, men på skiva prickar de rätt med klockrena refränger och medryckande riff.
The Dangerous Summer - Reach for the sun
Sätter fingret på allt som är vackert i världen.
Danko Jones - Below the belt
Hårdare än någonsin. Kanske rentav bättre än någonsin också.
Dark Tranquillity - We are the void
Fortsätter sin tradition av att överträffa sig själva.
Electric Wizard - Black masses
Dyrka det heliga riffet. Det här är en transförsättande ritual.
Engel - Threnody
Göteborgsmetal? Nej, nej och åter nej. Engel har något eget på gång och jag kapitulerar.
Roky Erickson with Okkervill River - True love cast out all evil
Den stämningsfulla Roky är lika bra som den diaboliska Roky.
Far - At night we live
Storslagen alternativrock av ett bortglömt band som förtjänar upprättelse.
Filter - The trouble with angels
Tyngre än på länge, men med lika fantastiska melodier som senast.
The Ghost Inside - Returners
Hardcore med melodier och breakdowns modell livsnödvändiga. Briljant, helt enkelt.
Her Bright Skies - Causing a scene
Kort och gott tolv hitlåtar. Refrängspecialisterna är bättre än någonsin.
Hurts - Happiness
Lättviktiga men samtidigt hejdlöst stiliga och fyndiga syntpoplåtar.
Invasionen - Hela världen brinner
Lyxzén är ilsken, pratglad och ful med hittiga popmelodier.
Iron Maiden - The final frontier
Enorm uppryckning och bästa Maiden-plattan på tio år.
Kent - En plats i solen
Lillebror till "Röd", likväl högkvalitativ och fantastiskt bra.
Kylesa - Spiral shadow
Även jag kan bli omvänd. Det här är som en nykter knarktripp.
Camela Leierth - Time heals nothing
Härligt meditativ pop med en fantastisk sångerska.
Laura Marling - I speak because I can
Egenartat, melankoliskt och talangfullt. Laura, singer-songwriterguldet 2010 är ditt.
Meleeh - To live and die alone
För ilskan, desperationen och skärpan.
Nevermore - The Obsidian conspiracy
Helt klart värt fem års väntan!
Pendulum - Immersion
Drum'n'bass? Det vete tusan. Jag blir bara förvirrad. Men regerar, det gör det.
Pray For Locust - Swarm
Det svänger, det köttar, det manglar och det kräver kapitulering. Årets fetaste betongkross.
Raubtier - Skriet från vildmarken
Så otroligt mycket bättre än Rammstein. Som de själva säger - världsherravälde.
Royal Republic - We are the royal
Årets rockdebut!
Sick of it All - Based on a true story
Att få stryk på gammaldags New York-manér är aldrig fel.
Social Siberia - Waterworks
Grymt lyckat soloprojekt av Chemical Vocation-gitarristen. Briljant akustisk epik, förutom de märkliga trancecore-grejerna.
Ringo Starr - Y not
Med så här starka låtar är Ringo Starr relevant även 40 år senare.
Stone Temple Pilots - Stone Temple Pilots
En stark comebackskiva. Okomplicerad, catchig rock när den är som bäst.
Volbeat - Beyond hell / above heaven
Något svagare än de två föregående skivorna, men fortfarande en samling suveräna låtar.
Watain - Lawless darkness
Inte black metal. Inte extrem metal. Inte ens metal. Det är konst.
Aaron Watson - The road & the rodeo
Infriar samtliga förväntningar och mer därtill. Watson är en gudabenådad låtskrivare.
Weapon - From the devil's tomb
Detaljrikedomen, stämningen och den totala ondskan borgar för årets vassaste black metal-alster.
Whitechapel - A new era of corruption
Finessrikt, dynamiskt, innovativt - så här vill jag ha min brutala metal.
Yersinia - Efter oss syndafloden
Mångfasetterad, emotionell, helhjärtad och poetisk ilska.
Young Guns - All our kings are dead
Fingertoppskänslan placerar britterna långt ovanför liknande poprockare.
7p:
A Hope For Home - Realis
Spännande och intressant Neuroriscore.
The Acacia Strain - Wormwood
Väldigt stabil hardcore. Lite mer tempo och 8:an hade varit given.
Agrimonia - Host of the winged
Tungt, intensivt och svårt som fan. Men gosse vad bra det är.
All That Remains -For we are many
Old school-metalcore. Det är inte för tidigt att säga det än, va?
Tomas Andersson Wij - Spår
Stämningsfullt, fint, atmosfäriskt. En prima första bekantskap med Wij.
Black City - Black City
Mustaschs grepp om tronen har vittrat. Efterföljarna kommer från Danmark och heter Black City.
The Black Pacific - The Black Pacific
Melodisk punkrock - skatepunk om du vill - med känsla och finess.
Bullet For My Valentine - Fever
Mördarlåtarna är tillbaka. Starkare skiva än "Scream aim fire".
Burn - Rock royale
Inget banbrytade, men skönt tillbakalutad rock'n'roll.
Cancer Bats - Bears, mayors, scraps & bones
Metalcore 2010 ska vara rock'n'roll.
Cathedral - The guessing game
Riffen, flummet, sången. Lee Dorrian - min favoritkuf.
Coheed and Cambria - Year of the black rainbow
Inte alls den sunkiga pop jag väntade mig, tvärtom är det väldigt njutbart.
Coliseum - House with a curse
Dissonant men ändå melodisk punk. Go' upptäckt!
Cough - Ritual abuse
Näst Electric Wizard årets skönaste riff/doom/fuzz/sludge/bulldozer-tyngd.
Crazy Lixx - New religion
80-talet håller ett fast grepp om mina kulor. Åtminstone ibland.
The Crown - Doomsday king
Hastighet, sväng och mördande gitarrarbete. En återkomst som heter duga.
Danzig - Deth red sabaoth
Gamle Glenn är härligt melankolisk numera.
Deez Nuts - This one's for you
Gangstacore? Jag lyssnar och kommer på mig själv med att ha saknat det utan att ha vetat om det.
Desultory - Counting our scars
Sjukt angelägen dödsmetall. Både old school och snyggt genomfört.
Brett Detar - Bird in the tangle
Sköna låtar och bra historieberättande kännetecknar en lyckad altcountryplatta. Brett Detar prickar av båda kriterierna med råge.
Digital Summer - Counting the hours
En smula mer variation och detta hade snuddat vid att vara briljant.
Eleven Hundred Springs - This crazy life
Gammaldags country där dansant sväng och bra låtar står i centrum.
Evocation - Apocalyptic
Tillhör eliten av återuppväckta dödsmetallik. Fast förra plattan var vassare.
Exodus - Exhibit B: The human condition
Exodus håller fortfarande och är kvalitativt pretentiösa.
Fear Factory - Mechanize
Stabil återkomst, även om Arkaea var minst lika bra.
First Blood - Silence is betrayal
Våld står i centrum. Det är alltså en lyckad hardcoreplatta.
Ellie Goulding - Lights
Blandar akustiskt och elektriskt till ett vackert och storslaget resultat.
Grand Magus - Hammer of the north
Manowar - släng er i väggen!
Greeley Estates - No rain, no rainbow
Sångaren är en guldklimp i den här habila posthardcoren.
Merle Haggard - I am what I am
Haggard håller fast vid det gamla och gör det mycket, mycket bra.
Hardcore Superstar - Split your lip
Mellanplatta, likväl en grym prestation. "What did I do" är bäst.
Heaven Shall Burn - Invictus
Ändlöst med rejäl ilska gör tyskarna mer relevanta än många genrekollegor.
Interpol - Interpol
Mörkt, melankoliskt och smått mästerligt. Jag gillar't!
The Kandidate - Until we are outnumbered
En skön adrenalinkick till metalplatta.
Khoma - A final storm
Ett sugande mörker som till slut kväver mig också.
Killing Joke - Absolute dissent
Strävt, rått, dystopiskt och svårt. "European superstate" är skoningslös.
Kingdom of Sorrow - Behind the blackest tears
Skön betongtyngd. Jamey Jasta är kung.
Kings of Leon - Because of the times
Tangerar inte "Only by the night" eller "Because of the times", men är likväl en reko prestation.
Kruger - For death glory and the end of the world
Neurosis goes Raging Speedhorn. Spännade, minst sagt.
Laments of Silence - Restart your mind
Spanjorer som på ett angenämt vis låter sjukt mycket Fear Factory.
M.A.N. - Massive audio nerve
Modern numetal - bra? Dum fråga. Klart det är!
Masterplan - Time to be king
Jörn är tillbaka och låtarna är starkare. Hurra!
Misery Index - Heirs to thievery
Svårslaget mangel. Misery Index briljerar varje gång.
The National - High violet
Skönt meditativ indierock.
Neverstore - Age of hysteria
Smittande melodisk punkrock. Lite väl många Green Day-stölder, dock.
Norma Jean - Meridional
Härligt dissonant, skrikigt och energiskt. Metalcore rules.
Poisonblack - Of rust and bones
En rå, rock'n'rollig framtoning gör detta till Poisonblacks hittills bästa. "The last song" är fenomenal!
Professor Green - Alive til I'm dead
Ett smärre unikum: en vit rappare som lyckas vara bra.
Raunchy - A discord electric
Skönt schizade danskar.
Red Sparowes - The fear is excruciating, but therein lies the answer
Jag saknar när de var superpretentiösa. Men de är sjukt bra lättlyssnade också.
Reverend Peyton's Big Damn Band - The wages
Så hillbilly att jag trillar av stolen. Men likväl - kul, underhållande bluegrass.
Severe Torture - Slaughtered
Världens hårdaste dödsmetallare? Tror jag det. Som att avfyra en hagelbössa mot tinningen.
Sista Sekunden - Åldras med stil
De melodiska bitarna - typ "Den sista punkaren i Sverige" - är bäst. Men de röjiga låtarna fungerar också.
Slim Cessna's Auto Club - Buried behind the barn
Altcountryns ballaste band levererar, och Jay Munly är coolast av alla.
Sonic Syndicate - We rule the night
Vad i helvete? Har Falkenbergarna börjat komponera BRA låtar?!
Splitside - This sinking ship
Välskriven melodisk punk som träffar rätt.
Stench - In putrescence
Hejdlöst svängig dödsmetall. Bara att kapitulera.
Swans - My father will guide me up a rope to the sky
Konstig skit är bra skit. I alla fall i Swans händer.
Terror - Keepers of the faith
Ett fullgott substitut för folk som vill men inte vågar ställa sig framför ett skenande godståg.
Trigger the Bloodshed - Degenerate
Svinhårt. Här finns inte utrymme för tvekan eller pessimism.
Weezer - Death to false metal
Plattan med överblivna inspelningar överträffar Weezers ordinarie 2010-släpp. Fräckt.
Your Demise - The kids we used to be...
Mer melodi och mindre moshcore än förra plattan. Bra eller dåligt? Humörfråga.
Rob Zombie - Hellbilly deluxe 2
Intensivt, hårt och hänförande. Lämna filmvärlden, Rob!
6p:
Accept - Blood of the nations
Visst saknas Udo, likväl är det fortfarande stabil och schysst heavy metal.
Angst Skvadron - Sweet posion
UFO-fanatisk Twin Peaks-black metal. Ganska intressant.
Annotations of an Autopsy - The reign of darkness
Fin uppvisning i hur deathcore ska göras säregen utan att stinka.
The Ark - In full regalia
Ojämnt och inte fullt övertygande. Men till stora delar en värdig svanesång.
Attack! Attack! - The latest fashion
Ganska bekväm poppunk. Inte ett dugg nyskapande. Men balla refränger.
Band of Horses - Infinite arms
Överträffar inte tidigare meriter, men är ändå skön, lyssningsvärd cigarrettindie.
The Birthday Massacre - Pins and needles
Gotiskt syntmetalmörker med Tim Burton-övertoner.
Black Breath - Heavy breathing
Bluesdöds? En låt i alla fall, och den regerar. Resten är okej.
Black Mountain - Wilderness heart
Skönt flummig 70-talsrock. Härlig avslappning.
Bleed From Within - Empire
Prima uppvisning i brutalt tung metalcore. Mer variation nästa gång, tack.
Bleeding Through - Bleeding Through
Dumpa rensången och det hade varit dubbelt så bra. Schysst mangel annars.
Bruce Brittain - More to love
Skön platta att slänga på när man vill slagga i soffan.
Broughton's Rules - Bounty hunter 1853
Hygglig postrock. Varken mer eller mindre.
Carnifex - Hell chose me
Välskriven brutalitet, men lite väl enformig.
Johnny Cash - American VI: Ain't no grave
Fantastiska låtar, men blott överblivet material. Borde inte släppas så här.
Cavus - Fester and putrefy
Finsk black metal som imponerar med sin harmoni och epik.
Cephalic Carnage - Misled by certainty
Väldigt stökigt grindcore/jazzkaos. Fast ganska coolt.
Chillihounds - Welcome to the show
Rock'n'roll som är omöjlig att inte gilla.
City of Fire - City of Fire
Inget revolutionerande, men Burton C. Bell hanterar sydstatsrock mycket bra.
Cypress Hill - Rise up
Även de gamla hiphophjältarna kan prestera numera.
Dark Fortress - Ylem
Överraskande uppfinningsrik och fiffig black metal.
The Dead and Living - Decadence
Intressant country/punk/folk/rock-hybrid. Något ojämnt, dock.
Dillinger Escape Plan - Option paralysis
Förvånansvärt långt bakom "Ire Works".
Disturbed - Asylum
Låtarna är inte starka nog för att kompensera för att vi hört allt innan, men David Draimans röst räddar skivan.
Dukatalon - Saved by fear
Ett rått, fulsnyggt, taggtrådslindat jävelskap med diabolisk tyngd och misär.
Facebreaker - Infected
Hårt, högljutt och tungt som en bulldozer. Inte spännande, men stabilt.
Flotsam and Jetsam - The cold
Gubbarna har envist ångat på sedan 1982 och är mycket mer relevanta än alla åldrade återföreningsfetischister.
Graverape Ritual - Against the rotten music industry
Härligt hjärnbefriad zombiethrash.
The Grotesquery - Tales of the coffin born
Grymt välkomponerad och skrämmande dödsmetall.
Imperial State Electric - Imperial State Electric
Det svänger och är skickligt gjort. Men det osar hyllningsband deluxe.
Insidious Disease - Shadowcast
Stabil dödsmetall. Helt enkelt.
Integrity - The blackest curse
Converge möter "Seasons in the Abyss". Fulsnygg hardcore, typ.
Intronaut - Valley of smoke
Knarkhårdrock. Extrem sådan.
Kataklysm - Heaven's venom
Kataklysm är alltid ett säkert kort. Inte deras bästa, men bra nog.
Kvelertak - Kvelertak
Converge, rock'n'roll och black metal i ett. Ganska coolt.
Lesra - The green rage
Tuff men något valpig hardcoredebut.
Lis Er Stille - The collibri
Annorlunda postrock. Därmed gillar jag det, men blir inte fälld.
Malrun - Beauty in chaos
Mitt emellan Takida och A Day To Remember. Fungerar faktiskt ganska bra.
Monster Magnet - Mastermind
Ett oförskämt sväng tvingar mig att kapitulera, trots enformigheten.
Murderdolls - Women and children last
Refrängerna sitter som en smäck. Lysande popcornunderhållning.
Mäbe - ..söker lögner, får sanning till svar
Thåström finns, varför behöver vi det här? Tja... för att låtarna faktiskt är väldigt bra.
Neaera - Forging the eclipse
Fem plattor på sex år. Tyskarna är arbetsnarkomaner som ånyo levererar kvalitetsmangel.
No Hawaii - Snake my charms
Spretigt, javisst, men gott och väl underhållande.
Nox Aurea - Ascending in triumph
Schysst doomdöds, även om det blir lite såsigt emellanåt.
The Ocean - Anthropocentric
Perfekt musik för att låta tankarna sväva fritt. Sådant behövs ibland.
Pro-Pain - Absolute power
Stabil NYHC. Var är moshpiten?
Roll the Dice - Roll the Dice
Behaglig, stämningsfull elektronik. Fast något enformigt.
Sabaton - Coat of arms
Stabil skiva, men den saknar de riktiga mördarrefrängerna.
Sacrifice - The ones I condemn
Inte särskilt originellt, men ganska skön retrothrash.
The Scams - Rock'n'roll krematorium
Rock'n'roll är bra för dig. The Scams tillfredsställer det dagliga behovet.
Skånska Mord - The last supper
Skånskt 70-talssväng. Fint som snus. Men mer variation hade inte varit att underskatta.
Sodom - In war and pieces
Stabilt, stabilt, stabilt. Hårt, hårt, hårt. Vi vill inte ha det på något annat vis.
Soilwork - The panic broadcast
De kunde uppenbarligen inte förbättras i all evighet.
Soulfly - Omen
Några låtar är riktiga dräpare. Resten är bra utan att briljera.
Stone Sour - Audio secrecy
Lättlyssnad men något ojämn låtsamling. Stundvis grymt bra, dock.
Sungrazer - Sungrazer
Flummig, jammig stoner. Skönt meditativt. Ge mig mer!
Serj Tankian - Imperfect harmonies
Serj har storhetsvansinne. Men gott om häftiga låtidéer också.
Time Has Come - Neurodiversity
En lite väl grön mathcorelektion, men den har sina sanslöst ljusa stunder.
Tombs - Fear is the weapon
Dissonans, ilska, djävulskap och skumma experiment. Mer intressant än bra. Men åtminstone riktigt intressant.
Torture Division - Evighetens dårar
Som att fastna under en bulldozer.
Triptykon - Eparistera daimones
Detta ÄR Celtic Frost. Därmed är det också stundvis briljant.
Underoath - Ø (disambiguation)
Låter som Deftones goes posthardcore. De mjäkiga bitarna är de bästa bitarna.
Unearthly Trance - V
En ripoff på Neurosis kan inte bli annat än bra. Men likväl en ripoff.
Unleashed - As Yggrasil trembles
Gammaldags dödsmetall. Har vi hört den förr? Ja. Men vem bryr sig om att klaga?
Valient Thorr - Stranger
Fulsnygg, punkig rock'n'roll. Det finns alltid stunder för sådant.
We are the Ocean - Cutting our teeth
Smått uppfinningsrik, om än inte originell, emo/hardcore.
We Live in Trenches - Modern hex
För all del cool hardcorepunk, även om det är något händelselöst.
Weezer - Hurley
Något ojämnt, men de bra låtarna är makalösa.
The Word Alive - Deceiver
Coolt varierad metalcore. Fast vad är grejen med de symfoniska prylarna?
5p:
108 - 18.61
Ganska cool hardcore. Men bara ganska.
The Abscence - Enemy unbound
Harmlöst melodiskt dödsthrashande. Fungerar som bakgrundsskval.
All Ends - A road to depression
Lättlyssnad metalpop. Fungerar i brist på annat.
All Out War - Into the killing fields
Småmysig brutalitet. Öppningen är dock briljant.
Allegaeon - Fragments of form and function
Melodisk dödsmetall. Så pass att dödsen nästan glöms bort. Coolt på sitt sätt.
The Amity Affliction - Youngbloods
Australiensarnas tunga sida är habil, men deras melodisinne är under all kritik. Ojämnt.
Annihilator - Annihilator
Samma visa som på de senare släppen - en del bra låtar, en del skit.
The Argent Dawn - A blank eternity
Lite, lite bättre än majoriteten inom opersonlig deathcore.
Barren Earth - Curse of the red river
Disney-romantisk, progressiv döds? Vem hade trott att det skulle fungera?
Beach House - Teen dream
Jag faller för de vackra ljudlandskapen, men det håller inte hela vägen.
Before Their Eyes - Untouchable
Poppig emo/screamo som är beklämmande ojämn. Stundvis lysande, stundvis skräp.
Blood of the Black Owl - A banishing ritual
Funeral doom deluxe. Ganska stämningsfullt.
The Cajunga - Dancing with the boys
Potential finns, men fel metod används för att förmedla den.
The Chariot - Long live
Metalcore ska peppa till mosh, inte förvirra. Berätta det för The Chariot, snälla.
Crucifyre - Infernal earthly divine
Standardiserad old school-döds med potential för utveckling.
Dagoba - Poseidon
Vekare än förra plattan, främst på grund av en sämre sånginsats.
Darkthrone - Circle the wagons
Black metal-kängpunk? Det är åtminstone bättre än gamla Darkthrone.
Death Angel - Relentless retribution
Stundvis grymt övertygande, men gallring bland låtidéerna hade inte skadat.
Deathspell Omega - Paracletus
Black metals kritikerfavoriter imponerar inte nämnvärt på mig.
Dimmu Borgir - Abrahadabra
Dimmu Borgir är lika tuffa som Lordi nuförtiden. 'Nuff said.
Dååth - Dååth
Soundet är coolt, men låtarna saknas.
Enslaved - Axioma ethica odini
Gör en hedervärd insats att hålla norsk black metal intressant.
Fuelblooded - Off the face of the earth
Tekniskt begåvad melodithrash. Lite starkare låtmaterial hade suttit fint.
Ghost - Opus eponymous
Lättviktig rock med satanisttexter. Helt okej, men vi har redan Roky Erickson.
Gormathon - Lens of guardian
Judas Priest goes dödsmetall. Typ. Klart godkänt.
Hail of Bullets - On divine winds
Dödsmetall så oomkullrunkelig som ett berg.
In Mourning - Monolith
Godkänd tänkarmetal. Lite mer hjärta nästa gång, om jag får be.
Kill The Client - Set for extinction
Hjärndöd grindcore. Varken mer eller mindre.
Kiwi Maddog - Kiwi Maddog
Godkänd retrorockprestation med snygga refränger.
Leng Tch'e - Hypomaniac
Stabil grind, men inte så värst upphetsande.
Master - The human machine
Säker men något förutsägbar dödsåterkomst.
Murder by Death - Good morning, magpie
Såsig westernindie, dock med ett visst underhållningsvärde.
Necronaut - Necronaut
Idén till projektet är roligare än själva musiken. Men för all del är det lyssningsbart.
Nifters - Zalvatore caine incorporated
Några snygga refränger, men överlag alldeles för anonymt.
Nightfall - Astron black and the thirty tyrants
Sjukt fläskigt. Tre miljarder ProToolsspår, typ. Stundvis ganska coolt.
Noctiferia - Deathculture
Ilsket och engagerande, men för få egna idéer.
The Ocean - Heliocentric
Tankeväckande, men några experiment fungerar inte fullt ut.
Tom Petty and the Heartbreakers - Mojo
Visst är det välgjort, men jag vill ha melodisk refrängstark rock från Petty. Inte blues.
The Postmarks - Memoirs at the end of the world
Lättlyssnad och ganska harmlös indiepop.
Sahg - III
Sköna riff och härligt retro. Inte sensationellt, men klart godkänt.
The Saigon Sickness - Invocation of my demon brothers
Friskt vågat, hälften vunnet. Bokstavlig talat.
Scorpions - Sting in the tail
En del schyssta låtar åsido - det märks att det är svanesången, då något engagemang inte finns kvar.
Siskiyou - Siskiyou
Schysst folksound, men inte särskilt spännande låtar.
Spazmosity - Welcome death
Hygglig dödsblackhybrid, dock utan originalitet och egenart.
Spiritual Beggars - Return to zero
Kul och svängigt. Varken mer eller mindre.
The Sword - Warp riders
Hade varit bättre om de haft en vettig sångare. Vissa riff är sjukt fina.
The Tallest Man On Earth - The wild hunt
Okej låtar med bedrövlig sång.
While She Sleeps - The north stands for nothing
Habil metalcore. Ilsket och sådant. Men inte överdrivet spännande.
Witchery - Witchkrieg
"The god who fell from earth" sparkar arsle. Resten är godkänt.
4p:
Abscess - Dawn of inhumanity
"Dead haze" är skitbra. Resten är deprimerande förutsägbart.
Aeon - Path of fire
Tekniskt dödsmangel har blivit tråkig easy listening.
And Hell Followed With - Proprioception
Strömlinjerat deathcoremangel. Vi har hört det förr och kommer höra det igen.
Arise - The reckoning
Godkänt hantverk, men ganska stelt och opersonligt.
Arson Anthem - Insecurity notoriety
Det är trist att konstatera, men Phil Anselmos nya band är mer kul än bra.
As I Lay Dying - The powerless rise
Försöker hänga med i utvecklingen, till ett högst tveksamt resultat.
Attack Attack! - Attack Attack!
De tyngre bitarna är faktiskt okej, om än generiska. Det är trancecoren som suger hejdlöst. Lyssna på We Came As Romans istället.
Babian - Hälften dör av fetma
Bob Hund möter The Hives med fåniga texter. Tack men nej tack.
Beissert - The pusher
Svängig tyngd som hade varit cool om sångaren kunnat sjunga och låtarna varit hörvärda.
Bombs of Hades - Chambers of abomination
Tapetradingnostalgi kammar hem noll hos mig.
Burzum - Belus
Det är bara myten som hindrar det här från att stinka hejdlöst.
Crashdïet - Generation wild
Men gäsp. Mötley Crue finns fortfarande, varför skulle vi behöva detta?
Dawnbringer - Nucleus
Trist, trött, harmlös och menlös heavy metal.
Duffy - Endlessly
Debuten var fantastisk, men uppföljaren visar sig vara modern av alla besvikelser.
Dundertåget - Dom feta åren är förbi
Winnerbäck-minnande "Vingars brus" är bra, resten är ganska uttråkande.
Enforcer - Diamonds
Den här fasen passerade jag på högstadiet. Sorgligt att vuxna män är kvar i den. Väx upp!
Fabri Kiareli's F.E.A.S.T. - Rise
Sjuttiotvå minuter Whitesnake-hyllningar och tveksam sång är alldeles för mycket.
Forbidden - Omega zone
Fetlagd föredettingthrash som inte gör någon glad.
Jimmy Gnecco - The heart
Ojämn solodebut från Ours-sångaren. Vissa låtar är bra, men skivan är för långdragen och splittrad.
Heathen - The evolution of chaos
Alldeles för långt och utdraget. Finns några få bra partier, dock.
High on Fire - Snakes for the divine
Ett schysst sound räcker inte hela vägen med så här trista låtar.
Ihsahn - After
Stundvis intressant, men saxofonen förstör ungefär allt.
Immaculate - Atheist crusade
Valpig och pubertal old school-thrash. Jag klarar mig utan det.
Immolation - Majesty and decay
Tekniskt och egensinnigt, men mest förvirrande.
Kenos - X-torsion
Credd för variationsrikedom, men Kenos är bara konstiga.
Killing Time - Three steps back
Mäh. Det här NYHC-liket hade de kunnat låta vila i frid.
James LaBrie - Static impulse
Jag gillar LaBries röst, men vill inte höra när han leker In Flames/Dead By April för det.
Linkin Park - A thousand suns
Men tusan vad pretentiösa de ska vara då. Några låtar hinns ju knappt med bland alla intron.
Madball - Empire
Beställde någon hardcore med en extra dos putsmedel?
Mael Mórdha - Manannán
Totalt irrelevant så länge Primordial andas.
Massive Attack - Heligoland
Splittrat och monotont - samtidigt? Credd för det.
Melvins - The bride screamed murder
Galet, galet, galet. Coolt, visst. Men inget att lyssna på-
My Endless Wishes - Never walk alone
Alltför välspelad, könlös och motbjudande stel melodisk dödsmetall. Lägg ner.
Negura Bunget - Virstele pamîntului
Stämningen är cool ibland, men oftast är det bara trist standardblack.
Nominon - Monumentbomb
Okomplicerad dödsmetall kan ha sin charm. Nominon har det dock inte.
Perfect View - Hold your dreams
AOR lika slickad och harmlös som en frisyr på Stureplan. Fast "Run" är en ganska cool låt.
Rotting Christ - Aealo
Dissection-stölderna fungerar, resten är grymt enerverande.
Sins in Vain - Enemy within
Ett fåtal tuffa riff hjälper inte med så här trista melodier och dåliga låtar.
Steelwing - Lord of the wasteland
Maidendyrkan, Maidendyrkan, Maidendyrkan. Musikvärlden består av mer än ett band, vet ni.
Suma - Ashes
Tungt som betong. Men inte särskilt hypnotiserande för det.
Sworn Amongst - Severance
Ohyggligt tråkig och stel thrash.
Tristania - Rubicon
En rappad vers och en snygg poprefräng undantaget är detta inget värt att lägga tid på.
Unruly Child - Worlds collide
Högst medioker AOR. Det är varken bra eller dåligt, det bara... är. Sådant är alltid skit.
Unsun - Clinic for dolls
Within Temptation-försöken och de kassa sångmelodierna förstör en i övrigt hygglig metalplatta.
Urbandux - Eleven:eleven
Typisk Bandit-rock, utan några minnesvärda låtar.
Kurt Wagner & Cortney Tidwell - Invariable heartache
För ojämn och ofta för smörig för att tillfredsställa min countrysmak.
Worm Ouroboros - Worm Ouroboros
Konstnärligt och utmanande, men oftast grymt sömnigt.
3p:
Arsis - Starve for the devil
Sjukt sömnig, tråkteknisk dödsmetall. Fast inledningslåten rockar.
Atheist - Jupiter
Hysterisk ekvilibrism som mest ger mig huvudvärk.
Avenged Sevenfold - Nightmare
Det enda som utmärker Avenged Sevenfold är den totala bristen på bra idéer.
Bonded by Blood - Exiled to earth
Ett trist hyllningsband med stulna låtar. Gränsar till direkt patetiskt.
Charred Walls of the Damned - Charred Walls of the Damned
Ripper Owens är ingen kvalitetsgaranti. Det här har vi hört förrut. Och då var det bättre.
Dawn of Demise - A force unstoppable
Breakdown, grisskrik, breakdown, grisskrik, breakdown... gäsp!
Delirium Bound - Delirium, dissonance and death
Necro, true, rått, hårt, äkta, whatever. Sjukt tråkigt oavsett vilket.
Korn - III: Remember who you are
Det har varit dags att lägga ner i minst femton år nu.
Mantric - The descent
Första spåret är magiskt, resten är kriminellt tråkigt.
Masshysteri - Masshysteri
Hade tjejen hållt käften och killen kunnat sjunga så hade det varit något. Men nej då.
Nihil Novi Sub Sole - Jupiter temple
Istället för stämningsfullt, som intentionen är, blir det grymt enerverande.
Pierced Arrows - Descending shadows
Säkert sjukt creddigt, men likväl tunt, tråkigt, enformig och obegåvat. Snark.
The Shadow Theory - Behind the black veil
Extralektioner på musikskolan. För tabulaturnördar only.
Styggelse - Heir today, god tomorrow
Tråkig standardblack. Allvarligt, klockorna stannar nästan.
Syn:drom - With flesh unbound
Prima exempel på hur dödsmetall ska göras dötrist.
Tankard - Vo(l)ume 14
Ölthrash är bara coolt om låtarna är svinbra. Och den här låtsamligen suger.
Through the Eyes of the Dead - Skepsis
Dryg deathcore som vi har hört till leda förrut.
Vomitor - Devil's poison
Några coola riff hindrar inte det här från att till nittio procent vara grymt intetsägande.
With Chaos in Her Wake - Treason
Det här är ju sömnigt att det gör ont.
2p:
Abigor - Time is the sulphur in the veins of the saints
Experimentellt? För all del. Olyssningsbart? Rungande ja.
Coma - Excess
Polacker som dränker hyggligt material i hejdlöst mycket avföring. Dubbelt poängavdrag för den deprimerande kvantiteten.
Cradle of Filth - Darkly darkly venus aversa
Artificiell, plastig skit som skräms lika mycket som sockervadd på Disneyland.
Eversin - Divina distopia
Kall, maskinell, steril progmetal. En dator har mer själ än så här.
Labyrinth - Return to heaven denied pt. 2
Italiensk schlager med dubbla baskaggar. 'Nuff said.
Till sist lyckades jag. Att bli klar, alltså. Att sammanställa denna översikt över skivåret 2010 har tagit timme efter timme efter timme efter timme. Om vi - för enkelhetens skull - räknar med att varje platta i snitt är femtio minuter lång upptar de listade skivorna nedan sammanlagt tio och ett halvt dygns speltid.
Och ha i åtanke att en skiva inte ska bedömas efter en lyssning...
Om någon undrar - nej, jag har inget liv!
Rent konkret - exakt trehundra 2010-fullängdare har passerat mina öron. Avsiktligt att hamna på ett jämnt hundratal? Nej. Men när jag var klar med att plöja igenom de - trodde jag - sista intressanta plattorna upptäckte jag att det uppgick till tvåhundranittionio skivor. Så jag letade efter ytterligare en bara för att, och hittade We Live In Trenches-plattan i Sound Pollution-iPoolen. Den verkade spännande och fick bli skiva nummer trehundra. Ett betydligt sexigare tal att avsluta året med.
En reflektion: 2010 har saknat en absolut, självklar, skyhög superdupertopp vilket 2009 hade ("Common existence" av Thursday), men har däremot inte bjudit på någon Erben Der Schöpfung eller Screw, alltså givna kandidater för bottenbetyget (en poäng av tio möjliga). Vill i övrigt hävda att 2009 var ett något starkare skivår.
Men. Tillbaka till 2010.
Visst kan det vara lite si och så med vissa skivor. Några bör kanske räknas till 2009 för att de släpps vid olika tillfällen i olika länder, och samma sak med 2011. Men strunt samma.
Och visst, en del betyg skiljer sig från vad jag satt på skivan ifråga tidigare under året i recensionssammanhang. Jag är inte mer människa än att jag kan ändra uppfattning. Stäm mig.
Detalj: precis som när konserterna avhandlades så råder strikt alfabetisk ordning inom varje betyg. Att försöka rangordna de sextiosju plattorna jag satt 6p på är sjukt dödfött.
(räknar kallt med att ingen orkar läsa igenom allt nedan. Därför: tryck ctrl + f och sök efter den platta du undrar vad jag tyckt om. Notera också att Attack Attack! och Attack! Attack! är två olika band. Se till att du läser om rätt grupp innan du idiotförklarar mig.)
9p:
Deftones - Diamond Eyes
Tillbakagång i soundet och det starkaste låtmaterialet sedan jag minns inte när.
The Gaslight Anthem - American slang
Värdig uppföljare till "The '59 sound". Det är banne mig enormt.
Motörhead - The wörld is yours
Lemmy är i farten och då går det aldrig fel. Aldrig.
Parkway Drive - Deep blue
Tar täten i hur brutal metalcore ska låta 2010.
Woven Hand - The threshingfloor
Rakare, tyngre och i vanlig ordning helt briljant.
Zombiekrig - Undantagstillstånd Svenskspråkig zombiethrash som monstruöst krossar allt (allt!) motstånd.
8p:
A Day To Remember - What separates me from you
Idel livsnödvändiga refränger gör detta till Florida-snubbarnas bästa hittills.
Against Me! - White crosses
Schysst sound, schyssta melodier och schyssta låtar.
Bad Religion - The dissent of man
Nu är de gubbar på riktigt. Men helvete vilka låtar de kan skriva.
Black Rebel Motorcycle Club - Beat the devil's tattoo
I en egen klass när det gäller oljudsrock anno 2010.
Bring Me The Horizon - There is a hell believe me I've seen it. There is a heaven let's keep it a secret
Mer mognad. Bättre låtar. Bättre sound. Bättre allt. Jag är omvänd nu, antar jag.
Bruket - En annan klass
Det svänger, det rockar, det entusiasmerar. Vilken skiva!
Comeback Kid - Symptoms + cures
Andrew Neufeld är sällsynt övertygande och bättre låtar än så här har de aldrig skrivit.
The Damned Things - Ironiclast
Trist spelning på Copenhell, men på skiva prickar de rätt med klockrena refränger och medryckande riff.
The Dangerous Summer - Reach for the sun
Sätter fingret på allt som är vackert i världen.
Danko Jones - Below the belt
Hårdare än någonsin. Kanske rentav bättre än någonsin också.
Dark Tranquillity - We are the void
Fortsätter sin tradition av att överträffa sig själva.
Electric Wizard - Black masses
Dyrka det heliga riffet. Det här är en transförsättande ritual.
Engel - Threnody
Göteborgsmetal? Nej, nej och åter nej. Engel har något eget på gång och jag kapitulerar.
Roky Erickson with Okkervill River - True love cast out all evil
Den stämningsfulla Roky är lika bra som den diaboliska Roky.
Far - At night we live
Storslagen alternativrock av ett bortglömt band som förtjänar upprättelse.
Filter - The trouble with angels
Tyngre än på länge, men med lika fantastiska melodier som senast.
The Ghost Inside - Returners
Hardcore med melodier och breakdowns modell livsnödvändiga. Briljant, helt enkelt.
Her Bright Skies - Causing a scene
Kort och gott tolv hitlåtar. Refrängspecialisterna är bättre än någonsin.
Hurts - Happiness
Lättviktiga men samtidigt hejdlöst stiliga och fyndiga syntpoplåtar.
Invasionen - Hela världen brinner
Lyxzén är ilsken, pratglad och ful med hittiga popmelodier.
Iron Maiden - The final frontier
Enorm uppryckning och bästa Maiden-plattan på tio år.
Kent - En plats i solen
Lillebror till "Röd", likväl högkvalitativ och fantastiskt bra.
Kylesa - Spiral shadow
Även jag kan bli omvänd. Det här är som en nykter knarktripp.
Camela Leierth - Time heals nothing
Härligt meditativ pop med en fantastisk sångerska.
Laura Marling - I speak because I can
Egenartat, melankoliskt och talangfullt. Laura, singer-songwriterguldet 2010 är ditt.
Meleeh - To live and die alone
För ilskan, desperationen och skärpan.
Nevermore - The Obsidian conspiracy
Helt klart värt fem års väntan!
Pendulum - Immersion
Drum'n'bass? Det vete tusan. Jag blir bara förvirrad. Men regerar, det gör det.
Pray For Locust - Swarm
Det svänger, det köttar, det manglar och det kräver kapitulering. Årets fetaste betongkross.
Raubtier - Skriet från vildmarken
Så otroligt mycket bättre än Rammstein. Som de själva säger - världsherravälde.
Royal Republic - We are the royal
Årets rockdebut!
Sick of it All - Based on a true story
Att få stryk på gammaldags New York-manér är aldrig fel.
Social Siberia - Waterworks
Grymt lyckat soloprojekt av Chemical Vocation-gitarristen. Briljant akustisk epik, förutom de märkliga trancecore-grejerna.
Ringo Starr - Y not
Med så här starka låtar är Ringo Starr relevant även 40 år senare.
Stone Temple Pilots - Stone Temple Pilots
En stark comebackskiva. Okomplicerad, catchig rock när den är som bäst.
Volbeat - Beyond hell / above heaven
Något svagare än de två föregående skivorna, men fortfarande en samling suveräna låtar.
Watain - Lawless darkness
Inte black metal. Inte extrem metal. Inte ens metal. Det är konst.
Aaron Watson - The road & the rodeo
Infriar samtliga förväntningar och mer därtill. Watson är en gudabenådad låtskrivare.
Weapon - From the devil's tomb
Detaljrikedomen, stämningen och den totala ondskan borgar för årets vassaste black metal-alster.
Whitechapel - A new era of corruption
Finessrikt, dynamiskt, innovativt - så här vill jag ha min brutala metal.
Yersinia - Efter oss syndafloden
Mångfasetterad, emotionell, helhjärtad och poetisk ilska.
Young Guns - All our kings are dead
Fingertoppskänslan placerar britterna långt ovanför liknande poprockare.
7p:
A Hope For Home - Realis
Spännande och intressant Neuroriscore.
The Acacia Strain - Wormwood
Väldigt stabil hardcore. Lite mer tempo och 8:an hade varit given.
Agrimonia - Host of the winged
Tungt, intensivt och svårt som fan. Men gosse vad bra det är.
All That Remains -For we are many
Old school-metalcore. Det är inte för tidigt att säga det än, va?
Tomas Andersson Wij - Spår
Stämningsfullt, fint, atmosfäriskt. En prima första bekantskap med Wij.
Black City - Black City
Mustaschs grepp om tronen har vittrat. Efterföljarna kommer från Danmark och heter Black City.
The Black Pacific - The Black Pacific
Melodisk punkrock - skatepunk om du vill - med känsla och finess.
Bullet For My Valentine - Fever
Mördarlåtarna är tillbaka. Starkare skiva än "Scream aim fire".
Burn - Rock royale
Inget banbrytade, men skönt tillbakalutad rock'n'roll.
Cancer Bats - Bears, mayors, scraps & bones
Metalcore 2010 ska vara rock'n'roll.
Cathedral - The guessing game
Riffen, flummet, sången. Lee Dorrian - min favoritkuf.
Coheed and Cambria - Year of the black rainbow
Inte alls den sunkiga pop jag väntade mig, tvärtom är det väldigt njutbart.
Coliseum - House with a curse
Dissonant men ändå melodisk punk. Go' upptäckt!
Cough - Ritual abuse
Näst Electric Wizard årets skönaste riff/doom/fuzz/sludge/bulldozer-tyngd.
Crazy Lixx - New religion
80-talet håller ett fast grepp om mina kulor. Åtminstone ibland.
The Crown - Doomsday king
Hastighet, sväng och mördande gitarrarbete. En återkomst som heter duga.
Danzig - Deth red sabaoth
Gamle Glenn är härligt melankolisk numera.
Deez Nuts - This one's for you
Gangstacore? Jag lyssnar och kommer på mig själv med att ha saknat det utan att ha vetat om det.
Desultory - Counting our scars
Sjukt angelägen dödsmetall. Både old school och snyggt genomfört.
Brett Detar - Bird in the tangle
Sköna låtar och bra historieberättande kännetecknar en lyckad altcountryplatta. Brett Detar prickar av båda kriterierna med råge.
Digital Summer - Counting the hours
En smula mer variation och detta hade snuddat vid att vara briljant.
Eleven Hundred Springs - This crazy life
Gammaldags country där dansant sväng och bra låtar står i centrum.
Evocation - Apocalyptic
Tillhör eliten av återuppväckta dödsmetallik. Fast förra plattan var vassare.
Exodus - Exhibit B: The human condition
Exodus håller fortfarande och är kvalitativt pretentiösa.
Fear Factory - Mechanize
Stabil återkomst, även om Arkaea var minst lika bra.
First Blood - Silence is betrayal
Våld står i centrum. Det är alltså en lyckad hardcoreplatta.
Ellie Goulding - Lights
Blandar akustiskt och elektriskt till ett vackert och storslaget resultat.
Grand Magus - Hammer of the north
Manowar - släng er i väggen!
Greeley Estates - No rain, no rainbow
Sångaren är en guldklimp i den här habila posthardcoren.
Merle Haggard - I am what I am
Haggard håller fast vid det gamla och gör det mycket, mycket bra.
Hardcore Superstar - Split your lip
Mellanplatta, likväl en grym prestation. "What did I do" är bäst.
Heaven Shall Burn - Invictus
Ändlöst med rejäl ilska gör tyskarna mer relevanta än många genrekollegor.
Interpol - Interpol
Mörkt, melankoliskt och smått mästerligt. Jag gillar't!
The Kandidate - Until we are outnumbered
En skön adrenalinkick till metalplatta.
Khoma - A final storm
Ett sugande mörker som till slut kväver mig också.
Killing Joke - Absolute dissent
Strävt, rått, dystopiskt och svårt. "European superstate" är skoningslös.
Kingdom of Sorrow - Behind the blackest tears
Skön betongtyngd. Jamey Jasta är kung.
Kings of Leon - Because of the times
Tangerar inte "Only by the night" eller "Because of the times", men är likväl en reko prestation.
Kruger - For death glory and the end of the world
Neurosis goes Raging Speedhorn. Spännade, minst sagt.
Laments of Silence - Restart your mind
Spanjorer som på ett angenämt vis låter sjukt mycket Fear Factory.
M.A.N. - Massive audio nerve
Modern numetal - bra? Dum fråga. Klart det är!
Masterplan - Time to be king
Jörn är tillbaka och låtarna är starkare. Hurra!
Misery Index - Heirs to thievery
Svårslaget mangel. Misery Index briljerar varje gång.
The National - High violet
Skönt meditativ indierock.
Neverstore - Age of hysteria
Smittande melodisk punkrock. Lite väl många Green Day-stölder, dock.
Norma Jean - Meridional
Härligt dissonant, skrikigt och energiskt. Metalcore rules.
Poisonblack - Of rust and bones
En rå, rock'n'rollig framtoning gör detta till Poisonblacks hittills bästa. "The last song" är fenomenal!
Professor Green - Alive til I'm dead
Ett smärre unikum: en vit rappare som lyckas vara bra.
Raunchy - A discord electric
Skönt schizade danskar.
Red Sparowes - The fear is excruciating, but therein lies the answer
Jag saknar när de var superpretentiösa. Men de är sjukt bra lättlyssnade också.
Reverend Peyton's Big Damn Band - The wages
Så hillbilly att jag trillar av stolen. Men likväl - kul, underhållande bluegrass.
Severe Torture - Slaughtered
Världens hårdaste dödsmetallare? Tror jag det. Som att avfyra en hagelbössa mot tinningen.
Sista Sekunden - Åldras med stil
De melodiska bitarna - typ "Den sista punkaren i Sverige" - är bäst. Men de röjiga låtarna fungerar också.
Slim Cessna's Auto Club - Buried behind the barn
Altcountryns ballaste band levererar, och Jay Munly är coolast av alla.
Sonic Syndicate - We rule the night
Vad i helvete? Har Falkenbergarna börjat komponera BRA låtar?!
Splitside - This sinking ship
Välskriven melodisk punk som träffar rätt.
Stench - In putrescence
Hejdlöst svängig dödsmetall. Bara att kapitulera.
Swans - My father will guide me up a rope to the sky
Konstig skit är bra skit. I alla fall i Swans händer.
Terror - Keepers of the faith
Ett fullgott substitut för folk som vill men inte vågar ställa sig framför ett skenande godståg.
Trigger the Bloodshed - Degenerate
Svinhårt. Här finns inte utrymme för tvekan eller pessimism.
Weezer - Death to false metal
Plattan med överblivna inspelningar överträffar Weezers ordinarie 2010-släpp. Fräckt.
Your Demise - The kids we used to be...
Mer melodi och mindre moshcore än förra plattan. Bra eller dåligt? Humörfråga.
Rob Zombie - Hellbilly deluxe 2
Intensivt, hårt och hänförande. Lämna filmvärlden, Rob!
6p:
Accept - Blood of the nations
Visst saknas Udo, likväl är det fortfarande stabil och schysst heavy metal.
Angst Skvadron - Sweet posion
UFO-fanatisk Twin Peaks-black metal. Ganska intressant.
Annotations of an Autopsy - The reign of darkness
Fin uppvisning i hur deathcore ska göras säregen utan att stinka.
The Ark - In full regalia
Ojämnt och inte fullt övertygande. Men till stora delar en värdig svanesång.
Attack! Attack! - The latest fashion
Ganska bekväm poppunk. Inte ett dugg nyskapande. Men balla refränger.
Band of Horses - Infinite arms
Överträffar inte tidigare meriter, men är ändå skön, lyssningsvärd cigarrettindie.
The Birthday Massacre - Pins and needles
Gotiskt syntmetalmörker med Tim Burton-övertoner.
Black Breath - Heavy breathing
Bluesdöds? En låt i alla fall, och den regerar. Resten är okej.
Black Mountain - Wilderness heart
Skönt flummig 70-talsrock. Härlig avslappning.
Bleed From Within - Empire
Prima uppvisning i brutalt tung metalcore. Mer variation nästa gång, tack.
Bleeding Through - Bleeding Through
Dumpa rensången och det hade varit dubbelt så bra. Schysst mangel annars.
Bruce Brittain - More to love
Skön platta att slänga på när man vill slagga i soffan.
Broughton's Rules - Bounty hunter 1853
Hygglig postrock. Varken mer eller mindre.
Carnifex - Hell chose me
Välskriven brutalitet, men lite väl enformig.
Johnny Cash - American VI: Ain't no grave
Fantastiska låtar, men blott överblivet material. Borde inte släppas så här.
Cavus - Fester and putrefy
Finsk black metal som imponerar med sin harmoni och epik.
Cephalic Carnage - Misled by certainty
Väldigt stökigt grindcore/jazzkaos. Fast ganska coolt.
Chillihounds - Welcome to the show
Rock'n'roll som är omöjlig att inte gilla.
City of Fire - City of Fire
Inget revolutionerande, men Burton C. Bell hanterar sydstatsrock mycket bra.
Cypress Hill - Rise up
Även de gamla hiphophjältarna kan prestera numera.
Dark Fortress - Ylem
Överraskande uppfinningsrik och fiffig black metal.
The Dead and Living - Decadence
Intressant country/punk/folk/rock-hybrid. Något ojämnt, dock.
Dillinger Escape Plan - Option paralysis
Förvånansvärt långt bakom "Ire Works".
Disturbed - Asylum
Låtarna är inte starka nog för att kompensera för att vi hört allt innan, men David Draimans röst räddar skivan.
Dukatalon - Saved by fear
Ett rått, fulsnyggt, taggtrådslindat jävelskap med diabolisk tyngd och misär.
Facebreaker - Infected
Hårt, högljutt och tungt som en bulldozer. Inte spännande, men stabilt.
Flotsam and Jetsam - The cold
Gubbarna har envist ångat på sedan 1982 och är mycket mer relevanta än alla åldrade återföreningsfetischister.
Graverape Ritual - Against the rotten music industry
Härligt hjärnbefriad zombiethrash.
The Grotesquery - Tales of the coffin born
Grymt välkomponerad och skrämmande dödsmetall.
Imperial State Electric - Imperial State Electric
Det svänger och är skickligt gjort. Men det osar hyllningsband deluxe.
Insidious Disease - Shadowcast
Stabil dödsmetall. Helt enkelt.
Integrity - The blackest curse
Converge möter "Seasons in the Abyss". Fulsnygg hardcore, typ.
Intronaut - Valley of smoke
Knarkhårdrock. Extrem sådan.
Kataklysm - Heaven's venom
Kataklysm är alltid ett säkert kort. Inte deras bästa, men bra nog.
Kvelertak - Kvelertak
Converge, rock'n'roll och black metal i ett. Ganska coolt.
Lesra - The green rage
Tuff men något valpig hardcoredebut.
Lis Er Stille - The collibri
Annorlunda postrock. Därmed gillar jag det, men blir inte fälld.
Malrun - Beauty in chaos
Mitt emellan Takida och A Day To Remember. Fungerar faktiskt ganska bra.
Monster Magnet - Mastermind
Ett oförskämt sväng tvingar mig att kapitulera, trots enformigheten.
Murderdolls - Women and children last
Refrängerna sitter som en smäck. Lysande popcornunderhållning.
Mäbe - ..söker lögner, får sanning till svar
Thåström finns, varför behöver vi det här? Tja... för att låtarna faktiskt är väldigt bra.
Neaera - Forging the eclipse
Fem plattor på sex år. Tyskarna är arbetsnarkomaner som ånyo levererar kvalitetsmangel.
No Hawaii - Snake my charms
Spretigt, javisst, men gott och väl underhållande.
Nox Aurea - Ascending in triumph
Schysst doomdöds, även om det blir lite såsigt emellanåt.
The Ocean - Anthropocentric
Perfekt musik för att låta tankarna sväva fritt. Sådant behövs ibland.
Pro-Pain - Absolute power
Stabil NYHC. Var är moshpiten?
Roll the Dice - Roll the Dice
Behaglig, stämningsfull elektronik. Fast något enformigt.
Sabaton - Coat of arms
Stabil skiva, men den saknar de riktiga mördarrefrängerna.
Sacrifice - The ones I condemn
Inte särskilt originellt, men ganska skön retrothrash.
The Scams - Rock'n'roll krematorium
Rock'n'roll är bra för dig. The Scams tillfredsställer det dagliga behovet.
Skånska Mord - The last supper
Skånskt 70-talssväng. Fint som snus. Men mer variation hade inte varit att underskatta.
Sodom - In war and pieces
Stabilt, stabilt, stabilt. Hårt, hårt, hårt. Vi vill inte ha det på något annat vis.
Soilwork - The panic broadcast
De kunde uppenbarligen inte förbättras i all evighet.
Soulfly - Omen
Några låtar är riktiga dräpare. Resten är bra utan att briljera.
Stone Sour - Audio secrecy
Lättlyssnad men något ojämn låtsamling. Stundvis grymt bra, dock.
Sungrazer - Sungrazer
Flummig, jammig stoner. Skönt meditativt. Ge mig mer!
Serj Tankian - Imperfect harmonies
Serj har storhetsvansinne. Men gott om häftiga låtidéer också.
Time Has Come - Neurodiversity
En lite väl grön mathcorelektion, men den har sina sanslöst ljusa stunder.
Tombs - Fear is the weapon
Dissonans, ilska, djävulskap och skumma experiment. Mer intressant än bra. Men åtminstone riktigt intressant.
Torture Division - Evighetens dårar
Som att fastna under en bulldozer.
Triptykon - Eparistera daimones
Detta ÄR Celtic Frost. Därmed är det också stundvis briljant.
Underoath - Ø (disambiguation)
Låter som Deftones goes posthardcore. De mjäkiga bitarna är de bästa bitarna.
Unearthly Trance - V
En ripoff på Neurosis kan inte bli annat än bra. Men likväl en ripoff.
Unleashed - As Yggrasil trembles
Gammaldags dödsmetall. Har vi hört den förr? Ja. Men vem bryr sig om att klaga?
Valient Thorr - Stranger
Fulsnygg, punkig rock'n'roll. Det finns alltid stunder för sådant.
We are the Ocean - Cutting our teeth
Smått uppfinningsrik, om än inte originell, emo/hardcore.
We Live in Trenches - Modern hex
För all del cool hardcorepunk, även om det är något händelselöst.
Weezer - Hurley
Något ojämnt, men de bra låtarna är makalösa.
The Word Alive - Deceiver
Coolt varierad metalcore. Fast vad är grejen med de symfoniska prylarna?
5p:
108 - 18.61
Ganska cool hardcore. Men bara ganska.
The Abscence - Enemy unbound
Harmlöst melodiskt dödsthrashande. Fungerar som bakgrundsskval.
All Ends - A road to depression
Lättlyssnad metalpop. Fungerar i brist på annat.
All Out War - Into the killing fields
Småmysig brutalitet. Öppningen är dock briljant.
Allegaeon - Fragments of form and function
Melodisk dödsmetall. Så pass att dödsen nästan glöms bort. Coolt på sitt sätt.
The Amity Affliction - Youngbloods
Australiensarnas tunga sida är habil, men deras melodisinne är under all kritik. Ojämnt.
Annihilator - Annihilator
Samma visa som på de senare släppen - en del bra låtar, en del skit.
The Argent Dawn - A blank eternity
Lite, lite bättre än majoriteten inom opersonlig deathcore.
Barren Earth - Curse of the red river
Disney-romantisk, progressiv döds? Vem hade trott att det skulle fungera?
Beach House - Teen dream
Jag faller för de vackra ljudlandskapen, men det håller inte hela vägen.
Before Their Eyes - Untouchable
Poppig emo/screamo som är beklämmande ojämn. Stundvis lysande, stundvis skräp.
Blood of the Black Owl - A banishing ritual
Funeral doom deluxe. Ganska stämningsfullt.
The Cajunga - Dancing with the boys
Potential finns, men fel metod används för att förmedla den.
The Chariot - Long live
Metalcore ska peppa till mosh, inte förvirra. Berätta det för The Chariot, snälla.
Crucifyre - Infernal earthly divine
Standardiserad old school-döds med potential för utveckling.
Dagoba - Poseidon
Vekare än förra plattan, främst på grund av en sämre sånginsats.
Darkthrone - Circle the wagons
Black metal-kängpunk? Det är åtminstone bättre än gamla Darkthrone.
Death Angel - Relentless retribution
Stundvis grymt övertygande, men gallring bland låtidéerna hade inte skadat.
Deathspell Omega - Paracletus
Black metals kritikerfavoriter imponerar inte nämnvärt på mig.
Dimmu Borgir - Abrahadabra
Dimmu Borgir är lika tuffa som Lordi nuförtiden. 'Nuff said.
Dååth - Dååth
Soundet är coolt, men låtarna saknas.
Enslaved - Axioma ethica odini
Gör en hedervärd insats att hålla norsk black metal intressant.
Fuelblooded - Off the face of the earth
Tekniskt begåvad melodithrash. Lite starkare låtmaterial hade suttit fint.
Ghost - Opus eponymous
Lättviktig rock med satanisttexter. Helt okej, men vi har redan Roky Erickson.
Gormathon - Lens of guardian
Judas Priest goes dödsmetall. Typ. Klart godkänt.
Hail of Bullets - On divine winds
Dödsmetall så oomkullrunkelig som ett berg.
In Mourning - Monolith
Godkänd tänkarmetal. Lite mer hjärta nästa gång, om jag får be.
Kill The Client - Set for extinction
Hjärndöd grindcore. Varken mer eller mindre.
Kiwi Maddog - Kiwi Maddog
Godkänd retrorockprestation med snygga refränger.
Leng Tch'e - Hypomaniac
Stabil grind, men inte så värst upphetsande.
Master - The human machine
Säker men något förutsägbar dödsåterkomst.
Murder by Death - Good morning, magpie
Såsig westernindie, dock med ett visst underhållningsvärde.
Necronaut - Necronaut
Idén till projektet är roligare än själva musiken. Men för all del är det lyssningsbart.
Nifters - Zalvatore caine incorporated
Några snygga refränger, men överlag alldeles för anonymt.
Nightfall - Astron black and the thirty tyrants
Sjukt fläskigt. Tre miljarder ProToolsspår, typ. Stundvis ganska coolt.
Noctiferia - Deathculture
Ilsket och engagerande, men för få egna idéer.
The Ocean - Heliocentric
Tankeväckande, men några experiment fungerar inte fullt ut.
Tom Petty and the Heartbreakers - Mojo
Visst är det välgjort, men jag vill ha melodisk refrängstark rock från Petty. Inte blues.
The Postmarks - Memoirs at the end of the world
Lättlyssnad och ganska harmlös indiepop.
Sahg - III
Sköna riff och härligt retro. Inte sensationellt, men klart godkänt.
The Saigon Sickness - Invocation of my demon brothers
Friskt vågat, hälften vunnet. Bokstavlig talat.
Scorpions - Sting in the tail
En del schyssta låtar åsido - det märks att det är svanesången, då något engagemang inte finns kvar.
Siskiyou - Siskiyou
Schysst folksound, men inte särskilt spännande låtar.
Spazmosity - Welcome death
Hygglig dödsblackhybrid, dock utan originalitet och egenart.
Spiritual Beggars - Return to zero
Kul och svängigt. Varken mer eller mindre.
The Sword - Warp riders
Hade varit bättre om de haft en vettig sångare. Vissa riff är sjukt fina.
The Tallest Man On Earth - The wild hunt
Okej låtar med bedrövlig sång.
While She Sleeps - The north stands for nothing
Habil metalcore. Ilsket och sådant. Men inte överdrivet spännande.
Witchery - Witchkrieg
"The god who fell from earth" sparkar arsle. Resten är godkänt.
4p:
Abscess - Dawn of inhumanity
"Dead haze" är skitbra. Resten är deprimerande förutsägbart.
Aeon - Path of fire
Tekniskt dödsmangel har blivit tråkig easy listening.
And Hell Followed With - Proprioception
Strömlinjerat deathcoremangel. Vi har hört det förr och kommer höra det igen.
Arise - The reckoning
Godkänt hantverk, men ganska stelt och opersonligt.
Arson Anthem - Insecurity notoriety
Det är trist att konstatera, men Phil Anselmos nya band är mer kul än bra.
As I Lay Dying - The powerless rise
Försöker hänga med i utvecklingen, till ett högst tveksamt resultat.
Attack Attack! - Attack Attack!
De tyngre bitarna är faktiskt okej, om än generiska. Det är trancecoren som suger hejdlöst. Lyssna på We Came As Romans istället.
Babian - Hälften dör av fetma
Bob Hund möter The Hives med fåniga texter. Tack men nej tack.
Beissert - The pusher
Svängig tyngd som hade varit cool om sångaren kunnat sjunga och låtarna varit hörvärda.
Bombs of Hades - Chambers of abomination
Tapetradingnostalgi kammar hem noll hos mig.
Burzum - Belus
Det är bara myten som hindrar det här från att stinka hejdlöst.
Crashdïet - Generation wild
Men gäsp. Mötley Crue finns fortfarande, varför skulle vi behöva detta?
Dawnbringer - Nucleus
Trist, trött, harmlös och menlös heavy metal.
Duffy - Endlessly
Debuten var fantastisk, men uppföljaren visar sig vara modern av alla besvikelser.
Dundertåget - Dom feta åren är förbi
Winnerbäck-minnande "Vingars brus" är bra, resten är ganska uttråkande.
Enforcer - Diamonds
Den här fasen passerade jag på högstadiet. Sorgligt att vuxna män är kvar i den. Väx upp!
Fabri Kiareli's F.E.A.S.T. - Rise
Sjuttiotvå minuter Whitesnake-hyllningar och tveksam sång är alldeles för mycket.
Forbidden - Omega zone
Fetlagd föredettingthrash som inte gör någon glad.
Jimmy Gnecco - The heart
Ojämn solodebut från Ours-sångaren. Vissa låtar är bra, men skivan är för långdragen och splittrad.
Heathen - The evolution of chaos
Alldeles för långt och utdraget. Finns några få bra partier, dock.
High on Fire - Snakes for the divine
Ett schysst sound räcker inte hela vägen med så här trista låtar.
Ihsahn - After
Stundvis intressant, men saxofonen förstör ungefär allt.
Immaculate - Atheist crusade
Valpig och pubertal old school-thrash. Jag klarar mig utan det.
Immolation - Majesty and decay
Tekniskt och egensinnigt, men mest förvirrande.
Kenos - X-torsion
Credd för variationsrikedom, men Kenos är bara konstiga.
Killing Time - Three steps back
Mäh. Det här NYHC-liket hade de kunnat låta vila i frid.
James LaBrie - Static impulse
Jag gillar LaBries röst, men vill inte höra när han leker In Flames/Dead By April för det.
Linkin Park - A thousand suns
Men tusan vad pretentiösa de ska vara då. Några låtar hinns ju knappt med bland alla intron.
Madball - Empire
Beställde någon hardcore med en extra dos putsmedel?
Mael Mórdha - Manannán
Totalt irrelevant så länge Primordial andas.
Massive Attack - Heligoland
Splittrat och monotont - samtidigt? Credd för det.
Melvins - The bride screamed murder
Galet, galet, galet. Coolt, visst. Men inget att lyssna på-
My Endless Wishes - Never walk alone
Alltför välspelad, könlös och motbjudande stel melodisk dödsmetall. Lägg ner.
Negura Bunget - Virstele pamîntului
Stämningen är cool ibland, men oftast är det bara trist standardblack.
Nominon - Monumentbomb
Okomplicerad dödsmetall kan ha sin charm. Nominon har det dock inte.
Perfect View - Hold your dreams
AOR lika slickad och harmlös som en frisyr på Stureplan. Fast "Run" är en ganska cool låt.
Rotting Christ - Aealo
Dissection-stölderna fungerar, resten är grymt enerverande.
Sins in Vain - Enemy within
Ett fåtal tuffa riff hjälper inte med så här trista melodier och dåliga låtar.
Steelwing - Lord of the wasteland
Maidendyrkan, Maidendyrkan, Maidendyrkan. Musikvärlden består av mer än ett band, vet ni.
Suma - Ashes
Tungt som betong. Men inte särskilt hypnotiserande för det.
Sworn Amongst - Severance
Ohyggligt tråkig och stel thrash.
Tristania - Rubicon
En rappad vers och en snygg poprefräng undantaget är detta inget värt att lägga tid på.
Unruly Child - Worlds collide
Högst medioker AOR. Det är varken bra eller dåligt, det bara... är. Sådant är alltid skit.
Unsun - Clinic for dolls
Within Temptation-försöken och de kassa sångmelodierna förstör en i övrigt hygglig metalplatta.
Urbandux - Eleven:eleven
Typisk Bandit-rock, utan några minnesvärda låtar.
Kurt Wagner & Cortney Tidwell - Invariable heartache
För ojämn och ofta för smörig för att tillfredsställa min countrysmak.
Worm Ouroboros - Worm Ouroboros
Konstnärligt och utmanande, men oftast grymt sömnigt.
3p:
Arsis - Starve for the devil
Sjukt sömnig, tråkteknisk dödsmetall. Fast inledningslåten rockar.
Atheist - Jupiter
Hysterisk ekvilibrism som mest ger mig huvudvärk.
Avenged Sevenfold - Nightmare
Det enda som utmärker Avenged Sevenfold är den totala bristen på bra idéer.
Bonded by Blood - Exiled to earth
Ett trist hyllningsband med stulna låtar. Gränsar till direkt patetiskt.
Charred Walls of the Damned - Charred Walls of the Damned
Ripper Owens är ingen kvalitetsgaranti. Det här har vi hört förrut. Och då var det bättre.
Dawn of Demise - A force unstoppable
Breakdown, grisskrik, breakdown, grisskrik, breakdown... gäsp!
Delirium Bound - Delirium, dissonance and death
Necro, true, rått, hårt, äkta, whatever. Sjukt tråkigt oavsett vilket.
Korn - III: Remember who you are
Det har varit dags att lägga ner i minst femton år nu.
Mantric - The descent
Första spåret är magiskt, resten är kriminellt tråkigt.
Masshysteri - Masshysteri
Hade tjejen hållt käften och killen kunnat sjunga så hade det varit något. Men nej då.
Nihil Novi Sub Sole - Jupiter temple
Istället för stämningsfullt, som intentionen är, blir det grymt enerverande.
Pierced Arrows - Descending shadows
Säkert sjukt creddigt, men likväl tunt, tråkigt, enformig och obegåvat. Snark.
The Shadow Theory - Behind the black veil
Extralektioner på musikskolan. För tabulaturnördar only.
Styggelse - Heir today, god tomorrow
Tråkig standardblack. Allvarligt, klockorna stannar nästan.
Syn:drom - With flesh unbound
Prima exempel på hur dödsmetall ska göras dötrist.
Tankard - Vo(l)ume 14
Ölthrash är bara coolt om låtarna är svinbra. Och den här låtsamligen suger.
Through the Eyes of the Dead - Skepsis
Dryg deathcore som vi har hört till leda förrut.
Vomitor - Devil's poison
Några coola riff hindrar inte det här från att till nittio procent vara grymt intetsägande.
With Chaos in Her Wake - Treason
Det här är ju sömnigt att det gör ont.
2p:
Abigor - Time is the sulphur in the veins of the saints
Experimentellt? För all del. Olyssningsbart? Rungande ja.
Coma - Excess
Polacker som dränker hyggligt material i hejdlöst mycket avföring. Dubbelt poängavdrag för den deprimerande kvantiteten.
Cradle of Filth - Darkly darkly venus aversa
Artificiell, plastig skit som skräms lika mycket som sockervadd på Disneyland.
Eversin - Divina distopia
Kall, maskinell, steril progmetal. En dator har mer själ än så här.
Labyrinth - Return to heaven denied pt. 2
Italiensk schlager med dubbla baskaggar. 'Nuff said.
lördag 22 januari 2011
Avgränsningar (2010 del VIII)
Årskrönikan fortsätter framåt i dronetempo och är på väg att sätta världsrekord i att vara försenad.
Det är ännu inte dags för den maffiga genomgången av det totala skivåret. Istället är tiden inne att utse en eller en handfull vinnare inom särskilda kategorier.
Visst är genrer otroligt töntigt att bry sig om. Väldigt svåra att avgöra i många fall också. Se benämningarna som fingervisningar snarare än musikaliska Berlinmurar. Det har jag gjort i alla fall.
Årets...
...black: Weapon - From the devil's tomb
...death: Misery Index - Heirs to thievery
...thrash: Zombiekrig - Undantagstillstånd
...doom: Electric Wizard - Black masses
...metalcore: Parkway Drive - Deep blue
...hardcore: Comeback Kid - Symptoms + cures, Sick Of It All - Based on a true story
...deathcore: Whitechapel - A new era of corruption
...posthardcore: Yersinia - Efter oss syndafloden
...moshcore: Your Demise - The kids we used to be...
...popcore: A Day To Remember - What separates me from you
...whatevercore: A Hope For Home - Realis
...indierock: National - High violet
...alternativrock: Dangerous Summer - Reach for the sun, Black Rebel Motorcycle Club - Beat the devil's tattoo
...rock: Gaslight Anthem - American slang, Against Me! - White crosses
...powerpoppunk: Young Guns - All our kings are dead
...alternativmetal: Deftones - Diamond eyes
...singer-songwriter: Camela Leierth - Time heals nothing, Laura Marling - I speak because I can
...country: Aaron Watson - The road & the rodeo
...gothic americana: Woven Hand - The threshingfloor
...altcountry: Brett Detar - Bird in the tangle, Slim Cessna's Auto Club - Buried behind the barn
...syntpop: Hurts - Happiness
...rockpunk på svenska: Bruket - En annan klass
...indierockpunk på svenska: Invasionen - Hela världen brinner
...industri: Raubtier - Skriet från vildmarken
...sludge: Cough - Ritual abuse
...postrock: Red Sparowes - The fear is excruciating, but therein lies the answer
Det är ännu inte dags för den maffiga genomgången av det totala skivåret. Istället är tiden inne att utse en eller en handfull vinnare inom särskilda kategorier.
Visst är genrer otroligt töntigt att bry sig om. Väldigt svåra att avgöra i många fall också. Se benämningarna som fingervisningar snarare än musikaliska Berlinmurar. Det har jag gjort i alla fall.
Årets...
...black: Weapon - From the devil's tomb
...death: Misery Index - Heirs to thievery
...thrash: Zombiekrig - Undantagstillstånd
...doom: Electric Wizard - Black masses
...metalcore: Parkway Drive - Deep blue
...hardcore: Comeback Kid - Symptoms + cures, Sick Of It All - Based on a true story
...deathcore: Whitechapel - A new era of corruption
...posthardcore: Yersinia - Efter oss syndafloden
...moshcore: Your Demise - The kids we used to be...
...popcore: A Day To Remember - What separates me from you
...whatevercore: A Hope For Home - Realis
...indierock: National - High violet
...alternativrock: Dangerous Summer - Reach for the sun, Black Rebel Motorcycle Club - Beat the devil's tattoo
...rock: Gaslight Anthem - American slang, Against Me! - White crosses
...powerpoppunk: Young Guns - All our kings are dead
...alternativmetal: Deftones - Diamond eyes
...singer-songwriter: Camela Leierth - Time heals nothing, Laura Marling - I speak because I can
...country: Aaron Watson - The road & the rodeo
...gothic americana: Woven Hand - The threshingfloor
...altcountry: Brett Detar - Bird in the tangle, Slim Cessna's Auto Club - Buried behind the barn
...syntpop: Hurts - Happiness
...rockpunk på svenska: Bruket - En annan klass
...indierockpunk på svenska: Invasionen - Hela världen brinner
...industri: Raubtier - Skriet från vildmarken
...sludge: Cough - Ritual abuse
...postrock: Red Sparowes - The fear is excruciating, but therein lies the answer
måndag 17 januari 2011
Antiklimax för vissa, grymt bra för andra
Chemical Vocation tog sig ner till Malmö i lördags och gjorde sin första spelning sedan Moshpit Open i somras. Klart grabbarna i bandet var sjukt peppade. Jag med.
Två timmar innan portarna slogs upp bänkade jag mig tillsammans med bandmedlemmarna inne på Bergsgatans bästa hak för fyllekäk, Campus, för att snacka lite skit om nästa platta, förra plattan och liknande trams. Bland annat lyckades vi etablera att Chemical Vocations genre lämpligast bör kallas milfrock. Alltså rock som spelas för att locka till sig milfar.
Håll ögonen på Muzic.se för det färdiga resultatet.
I alla fall. Något senare öppnades dörrarna till Bodoni, och runt halv elva gjorde Polar City sin första spelning någonsin. Varför det dröjt vet jag inte, och jag känner mig inte nödgad att kolla upp det heller. Trion står för någon form av alternativ rock där det då och då står aggressionsutbrott på agendan. De sistnämnda bitarna var det inget fel på, problemet var att de hände alldeles för sällan. Gäsp.
Sedan - metal i form av Pharoes. Initialt tyckte jag det lät sjukt bra. Fläskiga riff och lite tyngd, liksom. Men så dök sångaren upp i PA:t och krasade ungefär allting. Rensång, rensång och lite mer rensång till musik som lämpligast hade utsmyckats med lika delar gruff och gnäll. Inte för att hans sångröst var dålig, den bara passade inte in. I de låtarna han inte hade en gitarr runt halsen inbillade han sig att han var världens röjigaste metalfrontman. Fel. Fel. Dunderfel. Tvärtom gjorde han en ganska lam, töntig insats som andades "wannabe".
Dessutom gjorde bandet snedsteget att spela alldeles för länge. Kändes som om det aldrig tog slut. Äh. Vad vet jag. De verkade ha grymt kul i bandet, i alla fall. Alltid något, även om jag till sist funderade på om det fanns något i taket som skulle stå pall för min tyngd när jag hänger mig i skosnörena.
Å ena sidan var det grymt härligt att se att de lokala snubbarna i Polar City och Pharoes dragit en stor del av sina bekantskapskretsar till Bodoni. Å andra sidan förtjänar de flesta spöstraff då de stack sekunderna efter att Pharoes slagit an sista ackordet.
Därför var det en pinsamt liten publikskara som välkomnade Chemical Vocation upp på scen. Lyckligtvis höll bandet humöret uppe och röjde för allt de var värda. Den totala peppen som killarna utstrålade gick nästan att ta på.
Sedan var den fröjd att - äntligen, får jag säga då jag inte sett dem på scen tidigare - få höra kanonlåtar som "Cold caress" och "My dependence" i det levande formatet. Refrängen i "Pencil and papers" är dessutom så löjligt mungipehöjande att jag rodnar när jag hör den i studioformat, men på scen var det ett antal snäpp värre. Så pass att jag nästan gjorde något anatomiskt omöjligt med mungiporna för att de skulle kunna höjas tillräckligt.
Riktigt gôtt att den oplanerade "Unspection" klämdes in som näst sista låt också. Sådant gör en glad!
Att kvintetten hade smuttat lite väl mycket på barens tillgångar innan spelningen och att pauserna mellan låtarna var något för långa och fyllda med en aning för mycket halvflamsigt mellansnack - det får passera.
Killarna utlovade tidigare under kvällen en releaseturné för kommande skivan "Write this moment", och att den skulle ta dem i närheten av Malmö igen. Sjukt bra, säger jag! Se till att det händer snart, bara.
Och denna jävla publiken i Malmö... vad är det med folk? Lördagen var inget exceptionellt undantag - varför är folk så otroligt blasé? Ett av Sveriges finaste rockband är i stan, och folk undviker det? Var finns logiken? Var?
Två timmar innan portarna slogs upp bänkade jag mig tillsammans med bandmedlemmarna inne på Bergsgatans bästa hak för fyllekäk, Campus, för att snacka lite skit om nästa platta, förra plattan och liknande trams. Bland annat lyckades vi etablera att Chemical Vocations genre lämpligast bör kallas milfrock. Alltså rock som spelas för att locka till sig milfar.
Håll ögonen på Muzic.se för det färdiga resultatet.
I alla fall. Något senare öppnades dörrarna till Bodoni, och runt halv elva gjorde Polar City sin första spelning någonsin. Varför det dröjt vet jag inte, och jag känner mig inte nödgad att kolla upp det heller. Trion står för någon form av alternativ rock där det då och då står aggressionsutbrott på agendan. De sistnämnda bitarna var det inget fel på, problemet var att de hände alldeles för sällan. Gäsp.
Sedan - metal i form av Pharoes. Initialt tyckte jag det lät sjukt bra. Fläskiga riff och lite tyngd, liksom. Men så dök sångaren upp i PA:t och krasade ungefär allting. Rensång, rensång och lite mer rensång till musik som lämpligast hade utsmyckats med lika delar gruff och gnäll. Inte för att hans sångröst var dålig, den bara passade inte in. I de låtarna han inte hade en gitarr runt halsen inbillade han sig att han var världens röjigaste metalfrontman. Fel. Fel. Dunderfel. Tvärtom gjorde han en ganska lam, töntig insats som andades "wannabe".
Dessutom gjorde bandet snedsteget att spela alldeles för länge. Kändes som om det aldrig tog slut. Äh. Vad vet jag. De verkade ha grymt kul i bandet, i alla fall. Alltid något, även om jag till sist funderade på om det fanns något i taket som skulle stå pall för min tyngd när jag hänger mig i skosnörena.
Å ena sidan var det grymt härligt att se att de lokala snubbarna i Polar City och Pharoes dragit en stor del av sina bekantskapskretsar till Bodoni. Å andra sidan förtjänar de flesta spöstraff då de stack sekunderna efter att Pharoes slagit an sista ackordet.
Därför var det en pinsamt liten publikskara som välkomnade Chemical Vocation upp på scen. Lyckligtvis höll bandet humöret uppe och röjde för allt de var värda. Den totala peppen som killarna utstrålade gick nästan att ta på.
Sedan var den fröjd att - äntligen, får jag säga då jag inte sett dem på scen tidigare - få höra kanonlåtar som "Cold caress" och "My dependence" i det levande formatet. Refrängen i "Pencil and papers" är dessutom så löjligt mungipehöjande att jag rodnar när jag hör den i studioformat, men på scen var det ett antal snäpp värre. Så pass att jag nästan gjorde något anatomiskt omöjligt med mungiporna för att de skulle kunna höjas tillräckligt.
Riktigt gôtt att den oplanerade "Unspection" klämdes in som näst sista låt också. Sådant gör en glad!
Att kvintetten hade smuttat lite väl mycket på barens tillgångar innan spelningen och att pauserna mellan låtarna var något för långa och fyllda med en aning för mycket halvflamsigt mellansnack - det får passera.
Killarna utlovade tidigare under kvällen en releaseturné för kommande skivan "Write this moment", och att den skulle ta dem i närheten av Malmö igen. Sjukt bra, säger jag! Se till att det händer snart, bara.
Och denna jävla publiken i Malmö... vad är det med folk? Lördagen var inget exceptionellt undantag - varför är folk så otroligt blasé? Ett av Sveriges finaste rockband är i stan, och folk undviker det? Var finns logiken? Var?
torsdag 13 januari 2011
Sick of it All gästar Köpenhamn
Legendariska NYHC-veteranerna Sick of it All - vars senaste släpp "Based on a true story" tillhör 2010s absoluta höjdpunkter - fyller tjugofem år under 2011. Det firar kvartetten med att turnera. Förstås. "25 years of non stop touring" heter deras turné, och är menad att pågå under hela året, utan pauser.
Ambitionen tar Koller-bröderna och deras kumpaner till The Rock i Köpenhamn den 23 april. Var där eller var fyrkantig - du vill inte missa att höra dunderdängor som "Death or jail", "Uprising nation" eller "Scratch the surface" i livetappning.
Mer info hittas med fördel här. Tills vidare kan du läsa om hur det lät när jag snackade med Lou Koller (sång) i våras. Du hittar del ett här och del två här.
söndag 9 januari 2011
Hit collection (2010 del VII)
Tanken slog mig nyss att jag inte slutgiltigt sammanfattat vilka som varit de bästa enskilda låtarna under 2010. I oktober gav jag ifrån mig en liten Spotify-lista innehållande några av de bästa låtarna. Men inte på något sätt kunde jag då fälla en avgörande dom, om vilka som borde vara med.
Det tänker jag göra nu. En Spotify-lista finns längst ner i inlägget. Vissa låtar finns inte på Spotify, därför har jag på vissa ställen länkat till Youtube istället. Håll till godo.
Två regler innan startskottet ljuder; dels är bara en låt per band tillåtet, dels är det alfabetisk ordning som råder. Tolka alltså inte ordningen som ett dåligt försök till rangordning.
Against Me! - I was a teenage anarchist (från "White crosses")
"Do you remember when you were young and wanted to set the world on fire?" undrar Tom Gabel. När han sjunger så fantastiskt och skriver så underbara texter har åldern ingen betydelse. Jag kommer vilja bränna ner världen även när jag är pensionär för Toms skull.
Black Rebel Motorcycle Club - River styx (från "Beat the devil's tattoo")
Inom oljudsrock anno 2010 var det ingen som slog Black Rebel Motorcycle Club på fingrarna. "River styx" har en av årets coolaste rytmer och jag surar över att den inte spelades i Malmö i våras.
Bring Me The Horizon - It never ends (från "There is a hell, believe me I've seen it. There is a heaven let's keep it a secret")
Visst är öppningsspåret "Crucify me" en mer talande representant för var Bring Me The Horizon befinner sig musikaliskt nuförtiden, men "It never ends" är en långt coolare låt. "I said it once, I said it twice, I said it thousand fucking times", gormar Oliver Sykes. Jag vet, Oliver. Till slut hajade även jag.
Bruket - Stad som aldrig vaknar (från "En annan klass")
Rolling Stones-riffande, en dansant rytm, texter som romantiserar arbetarklassen och en sångare i världsklass. Hur kan man säga nej till "Stad som aldrig vaknar", och Bruket i allmänhet?
Coheed and Cambria - Far (från "Year of the black rainbow")
Ska erkänna att jag aldrig varit något större fan av Coheed and Cambria, men senaste släppet "Year of the black rainbow" är faktiskt kolossalt bra. Bäst är den skönt Nine Inch Nails-studsiga balladen "Far".
Comeback Kid - Because of all (från "Symptoms + cures")
Kanadickerna kan röja, förstöra och ställa till med jävelskap, men de kan även förmedla skönt ilsken melankoli, så som i "Because of all". Bästa låten på årets bästa platta i genren (melodisk hardcorepunk, vill det säga).
The Dangerous Summer - Where I want to be (från "Reach for the sun")
Den här borde kanske inte få vara med, eftersom "Reach for the sun" släpptes redan 2009 i USA. Först 2010 kom den till Europa dock. Det är väl ett gränsfall. Äh, strunt samma. Det är min blogg, jag bestämmer och "Where I want to be" är en äckligt bra låt.
Danko Jones - I think bad thoughts (från "Below the belt")
Sällan har Danko varit mer träffsäker än i öppningsspåret på "Below the belt". "I can break your heart at the drop of a hat / stab you in the back in two minutes flat / screw your girl in the back of my Cadillac / I think bad thoughts". Behöver jag skriva mer?
Dark Tranquillity - Arkhangelsk (från "We are the void")
Känslan är mörk, dyster, karg, iskall, Ryssland, dystopisk... ungefär som det Dark Tranquillity vi lärt känna sedan tidigare. Göteborgarna spelar inte någons liga utom sin egen, vilken den suveräna "Arkhangelsk" tydligt visar.
Deftones - Diamond Eyes (från "Diamond eyes")
Deftones återvände till sist, efter en traumatisk period för bandet. Återkomsten innebar en av årets allra, allra bästa plattor och i titelspåret prickade de in en refräng som få kan matcha.
Engel - Feed the weak (från "Threnody")
På "Threnody" plockar Engel med sig allt som var bra på debuten "Absolute design", förädlar det ytterligare och adderar ytterligare influenser för att toppa ett briljant verk. "Feed the weak" är 10-talets svar på In Flames gamla dänga "Only for the weak". Alltså - en sanslöst publikfriande, hittig hårdrocksdänga för generationer.
Roky Erickson with Okkervil River - Goodbye sweet dreams (från "True love cast out all evil")
Ja, jag vet. "Goodbye sweet dreams" är en ganska gammal låt. Men på Rokys nya platta sätts den i ett helt enastående arrangemang och blir om möjligt ännu mer drabbande än tidigare.
Far - At night we live (från "At night we live")
Deftones polare återvände till slut, efter tolv år, med en groteskt bra skiva. Titelspåret handlar om Deftones-bassisten Chi Cheng, som fortfarande ligger i koma efter en bilolycka och är sanslöst vacker. Lyssna på Youtube.
Filter - No love (från "The trouble with angels")
Richard Patrick är tillbaka och denna gången med sin kanske bästa skiva någonsin. I "No love" visar han vilken fantastisk sångare och refrängmakare han är, och jag hade kunnat skada någon för att höra Filter spela låten live på våra breddgrader.
The Gaslight Anthem - Bring it on (från "American slang")
Inte många textförfattare kan mäta sig med Brian Fallon. Inte många sångare kan mäta sig med Brian Fallon. Inte många rockband kan mäta sig med The Gaslight Anthem. Inte många rockalbum kan mäta sig med "American Slang". Inte många låtar överhuvudtaget kan mäta sig med "Bring it on". Hajar ni?
Hurts - Evelyn (från "Happiness")
Få kan ha missat brittiska syntpopsensationen Hurts. Deras debut "Happiness" förtjänar att upptäckas. Faktiskt. Dess starkaste och mörkaste kort heter "Evelyn", och är inte bara min favorit på skivan. Även ena halvan av bandet, syntspelaren Adam Anderson, omnämner den som höjdpunkt.
Invasionen - Livet med ett samvete (från "Hela världen brinner")
Dennis Lyxzén tycks vara oförmögen att misslyckas. Invasionen är rätt och slätt hans ambition att på ren svenska förklara hur jävligt Sverige är så länge Alliansen styr. Totalt medhåll. "Ni har gett mig så mycket bränsle att hälften vore nog / och ni undrar hur det gick som det gick / att ni inte förstod". Fundera på det, Reinfeldt.
Kent - Varje gång du möter min blick (från "En plats i solen")
"Varje gång du möter min blick blir min värld en aning större". Precis som alltid när Jocke Berg ska beskriva kärleken slår han huvudet på spiken. "En plats i solen" må vara blott en lightversion av "Röd", men Kent är ändå Kent - det vill säga Sveriges bästa band.
Khoma - Osiris (från "A final storm")
Jag vet att jag var onödigt hård mot "A final storm" i Close Ups Soundcheck, men även syndaren vaknar till sist. "Osiris" är en tung och angelägen studie i mörker och är ett perfekt ackompanjemang till en svinkall, mörk vinterpromenad.
Killing Joke - European superstate (från "Absolute dissent")
"Absolute dissent" är en helt skoningslös platta, och dess höjdpunkt är den dystopiskt syntiga "European superstate". Jaz Coleman skådar slutet, och Killing Joke utgör soundtracket. Då är det uthärdligt.
Camela Leierth - So sad (från "Time heals nothing")
Jag kan inte påstå att jag blev överdrivet begeistrad när Camela Leierth lirade med Kent i våras. Det dröjde till släppet av debutskivan innan jag blev helsåld. "So sad" visar vilken fantastisk sångerska Camela är, och är en av årets skönaste studier i melankoli.
Motörhead - Brotherhood of man (från "The wörld is yours")
"Orgasmatron" är en klassisk Motörhead-låt. På "Brotherhood of man" anammar Lemmy, Phil och Mikkey känslan från den gamla dängan utan att för den delen rippa sig själva. Tvärtom känns den förvånansvärt fräsch. Lemmy är fortfarande gud.
The National - Anyone's ghost (från "High violet")
Jag är sanlöst svag för Brooklynsnubbarnas skönt meditativa indierock och i synnerhet för Tom Berningers Ian Curtis-minnande röst. I "Anyone's ghost" hittar de en rytm som de hade kunnat mala i en evighet utan att jag skulle tröttna. Missa inte det kommande Sverigebesöket.
Parkway Drive - Set to destroy (från "Deep blue")
På en och en halv minut hinner australiensarna mangla sönder ungefär allt i sin väg, och de sparade den ultimata krossaren till sista låten på skivan. Kaxigt.
Pendulum - The island part 1 (Dusk) (från "Immersion")
Nej, drum'n'bass är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att vara min grej. Men för Pendulum måste jag göra ett undantag, då "Immersion" är en av årets allra coolaste skivor. Dess höjdpunkt är den första halvan av "The island". Det går inte att säga nej till den fantastiska, hoppvänliga melodin.
Raubtier - Lennart (från "Skriet från vildmarken")
Ett gäng übernorrlänningar som skriver en låt om en kannibal som heter Lennart? Visst må det låta komiskt, men inte desto mindre är hitfaktorn så total att jag måste kapitulera. Du med.
Royal Republic - Full steam spacemachine (från "We are the royal")
Alla som sett Royal Republic live vet vilket vanvettigt rockband det är. När "Full steam spacemachine" avslutas med det mest sinnessjuka röj rockgenren upplevt på åratal är det omöjligt att inte älska det. Hoppa på Royal-tåget, nu. Jag vet att du inte kommer ångra det.
Sick of it All - Death or jail (från "Based on a true story")
Jag måste bruka våld när jag hör "Death or jail". En mer peppande dänga har inte dykt upp på hur länge som helst. Mitt liv är inte komplett förrän jag fått röja sönder i en moshpit till tonerna av låten.
Volbeat - Evelyn (från "Beyond hell / above heaven")
Klyschigt standardval från plattan, men "Evelyn" är faktiskt ett givet utropstecken. Du vet redan vem som sjunger större delen av låten. Han gör det helt suveränt. Du vet vem som sjöng delarna när låten drogs ut på turné. Han gjorde det också helt suveränt.
Whitechapel - The darkest day of man (från "A new era of corruption")
Deathcore måste inte vara generiskt och hjärndött. Whitechapel prioriterar finess, innovation och dynamik och är därför hästlängder före sina genrekollegor. I "Darkest day of man" prickar de också in ett av årets coolaste riff. Lyssna på Youtube.
Woven Hand - The threshingfloor (från "The threshingfloor")
Jag har sagt det förr och jag säger det igen - David Eugene Edwards är det största musikaliska geniet sedan Bob Dylan. Senaste skivan från Woven Hand är tyngre och rakare än tidigare verk, och titelspåret är dess mest lysande exempel. Att höra låten live på en högljudd, svettig och trång spelning på Lilla Vega i våras är bland det största jag varit med om i konsertsammanhang. Lyssna på Youtube.
Yersinia - Den sista sång jag skriver till dig (från "Efter oss syndafloden")
Uppsala akademicore. Dansgolvsvåld. Rööörrgw. Kärt barn har många namn, som de säger. Spelar ingen roll vad man vill kalla Yersinias musik, då den är i en klass för sig själv oavsett vilken etikett den förses med. Lyssna på Youtube.
Young Guns - Weight of the world (från "All our kings are dead")
Lättviktig powerpop görs inte bättre än av brittiska Young Guns. "Weight of the world" har en refräng som är helt oemotståndlig och obetalbar. Om bara folk kunde inse deras storhet.
Your Demise - The kids we used to be (från "The kids we used to be")
Förra skivan "Ignorance never dies" var moshcore och inget annat. Till "The kids we used to be" plockade britterna in fler influenser och utsmyckade två låtar med rensång. Och tusan så bra de gör det.
Zombiekrig - Vad du än säger (från "Undantagstillstånd")
Göteborgska Zombiekrig gjorde årets bästa platta (jo!) och med "Vad du än säger" skrev de årets coolaste dra åt helve din jävla idiot-dänga. "Det spelar ingen roll vad du säger till mig, för vad du än säger, så säger jag NEJ!". Lyssna på Youtube.
Hela härligheten, utöver de Youtube-länkade låtarna, finns att avnjuta här. Lyssna, förundras och fall på knä. Musik anno 2010 blir inte bättre än så här. Punkt.
Det tänker jag göra nu. En Spotify-lista finns längst ner i inlägget. Vissa låtar finns inte på Spotify, därför har jag på vissa ställen länkat till Youtube istället. Håll till godo.
Två regler innan startskottet ljuder; dels är bara en låt per band tillåtet, dels är det alfabetisk ordning som råder. Tolka alltså inte ordningen som ett dåligt försök till rangordning.
Against Me! - I was a teenage anarchist (från "White crosses")
"Do you remember when you were young and wanted to set the world on fire?" undrar Tom Gabel. När han sjunger så fantastiskt och skriver så underbara texter har åldern ingen betydelse. Jag kommer vilja bränna ner världen även när jag är pensionär för Toms skull.
Black Rebel Motorcycle Club - River styx (från "Beat the devil's tattoo")
Inom oljudsrock anno 2010 var det ingen som slog Black Rebel Motorcycle Club på fingrarna. "River styx" har en av årets coolaste rytmer och jag surar över att den inte spelades i Malmö i våras.
Bring Me The Horizon - It never ends (från "There is a hell, believe me I've seen it. There is a heaven let's keep it a secret")
Visst är öppningsspåret "Crucify me" en mer talande representant för var Bring Me The Horizon befinner sig musikaliskt nuförtiden, men "It never ends" är en långt coolare låt. "I said it once, I said it twice, I said it thousand fucking times", gormar Oliver Sykes. Jag vet, Oliver. Till slut hajade även jag.
Bruket - Stad som aldrig vaknar (från "En annan klass")
Rolling Stones-riffande, en dansant rytm, texter som romantiserar arbetarklassen och en sångare i världsklass. Hur kan man säga nej till "Stad som aldrig vaknar", och Bruket i allmänhet?
Coheed and Cambria - Far (från "Year of the black rainbow")
Ska erkänna att jag aldrig varit något större fan av Coheed and Cambria, men senaste släppet "Year of the black rainbow" är faktiskt kolossalt bra. Bäst är den skönt Nine Inch Nails-studsiga balladen "Far".
Comeback Kid - Because of all (från "Symptoms + cures")
Kanadickerna kan röja, förstöra och ställa till med jävelskap, men de kan även förmedla skönt ilsken melankoli, så som i "Because of all". Bästa låten på årets bästa platta i genren (melodisk hardcorepunk, vill det säga).
The Dangerous Summer - Where I want to be (från "Reach for the sun")
Den här borde kanske inte få vara med, eftersom "Reach for the sun" släpptes redan 2009 i USA. Först 2010 kom den till Europa dock. Det är väl ett gränsfall. Äh, strunt samma. Det är min blogg, jag bestämmer och "Where I want to be" är en äckligt bra låt.
Danko Jones - I think bad thoughts (från "Below the belt")
Sällan har Danko varit mer träffsäker än i öppningsspåret på "Below the belt". "I can break your heart at the drop of a hat / stab you in the back in two minutes flat / screw your girl in the back of my Cadillac / I think bad thoughts". Behöver jag skriva mer?
Dark Tranquillity - Arkhangelsk (från "We are the void")
Känslan är mörk, dyster, karg, iskall, Ryssland, dystopisk... ungefär som det Dark Tranquillity vi lärt känna sedan tidigare. Göteborgarna spelar inte någons liga utom sin egen, vilken den suveräna "Arkhangelsk" tydligt visar.
Deftones - Diamond Eyes (från "Diamond eyes")
Deftones återvände till sist, efter en traumatisk period för bandet. Återkomsten innebar en av årets allra, allra bästa plattor och i titelspåret prickade de in en refräng som få kan matcha.
Engel - Feed the weak (från "Threnody")
På "Threnody" plockar Engel med sig allt som var bra på debuten "Absolute design", förädlar det ytterligare och adderar ytterligare influenser för att toppa ett briljant verk. "Feed the weak" är 10-talets svar på In Flames gamla dänga "Only for the weak". Alltså - en sanslöst publikfriande, hittig hårdrocksdänga för generationer.
Roky Erickson with Okkervil River - Goodbye sweet dreams (från "True love cast out all evil")
Ja, jag vet. "Goodbye sweet dreams" är en ganska gammal låt. Men på Rokys nya platta sätts den i ett helt enastående arrangemang och blir om möjligt ännu mer drabbande än tidigare.
Far - At night we live (från "At night we live")
Deftones polare återvände till slut, efter tolv år, med en groteskt bra skiva. Titelspåret handlar om Deftones-bassisten Chi Cheng, som fortfarande ligger i koma efter en bilolycka och är sanslöst vacker. Lyssna på Youtube.
Filter - No love (från "The trouble with angels")
Richard Patrick är tillbaka och denna gången med sin kanske bästa skiva någonsin. I "No love" visar han vilken fantastisk sångare och refrängmakare han är, och jag hade kunnat skada någon för att höra Filter spela låten live på våra breddgrader.
The Gaslight Anthem - Bring it on (från "American slang")
Inte många textförfattare kan mäta sig med Brian Fallon. Inte många sångare kan mäta sig med Brian Fallon. Inte många rockband kan mäta sig med The Gaslight Anthem. Inte många rockalbum kan mäta sig med "American Slang". Inte många låtar överhuvudtaget kan mäta sig med "Bring it on". Hajar ni?
Hurts - Evelyn (från "Happiness")
Få kan ha missat brittiska syntpopsensationen Hurts. Deras debut "Happiness" förtjänar att upptäckas. Faktiskt. Dess starkaste och mörkaste kort heter "Evelyn", och är inte bara min favorit på skivan. Även ena halvan av bandet, syntspelaren Adam Anderson, omnämner den som höjdpunkt.
Invasionen - Livet med ett samvete (från "Hela världen brinner")
Dennis Lyxzén tycks vara oförmögen att misslyckas. Invasionen är rätt och slätt hans ambition att på ren svenska förklara hur jävligt Sverige är så länge Alliansen styr. Totalt medhåll. "Ni har gett mig så mycket bränsle att hälften vore nog / och ni undrar hur det gick som det gick / att ni inte förstod". Fundera på det, Reinfeldt.
Kent - Varje gång du möter min blick (från "En plats i solen")
"Varje gång du möter min blick blir min värld en aning större". Precis som alltid när Jocke Berg ska beskriva kärleken slår han huvudet på spiken. "En plats i solen" må vara blott en lightversion av "Röd", men Kent är ändå Kent - det vill säga Sveriges bästa band.
Khoma - Osiris (från "A final storm")
Jag vet att jag var onödigt hård mot "A final storm" i Close Ups Soundcheck, men även syndaren vaknar till sist. "Osiris" är en tung och angelägen studie i mörker och är ett perfekt ackompanjemang till en svinkall, mörk vinterpromenad.
Killing Joke - European superstate (från "Absolute dissent")
"Absolute dissent" är en helt skoningslös platta, och dess höjdpunkt är den dystopiskt syntiga "European superstate". Jaz Coleman skådar slutet, och Killing Joke utgör soundtracket. Då är det uthärdligt.
Camela Leierth - So sad (från "Time heals nothing")
Jag kan inte påstå att jag blev överdrivet begeistrad när Camela Leierth lirade med Kent i våras. Det dröjde till släppet av debutskivan innan jag blev helsåld. "So sad" visar vilken fantastisk sångerska Camela är, och är en av årets skönaste studier i melankoli.
Motörhead - Brotherhood of man (från "The wörld is yours")
"Orgasmatron" är en klassisk Motörhead-låt. På "Brotherhood of man" anammar Lemmy, Phil och Mikkey känslan från den gamla dängan utan att för den delen rippa sig själva. Tvärtom känns den förvånansvärt fräsch. Lemmy är fortfarande gud.
The National - Anyone's ghost (från "High violet")
Jag är sanlöst svag för Brooklynsnubbarnas skönt meditativa indierock och i synnerhet för Tom Berningers Ian Curtis-minnande röst. I "Anyone's ghost" hittar de en rytm som de hade kunnat mala i en evighet utan att jag skulle tröttna. Missa inte det kommande Sverigebesöket.
Parkway Drive - Set to destroy (från "Deep blue")
På en och en halv minut hinner australiensarna mangla sönder ungefär allt i sin väg, och de sparade den ultimata krossaren till sista låten på skivan. Kaxigt.
Pendulum - The island part 1 (Dusk) (från "Immersion")
Nej, drum'n'bass är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att vara min grej. Men för Pendulum måste jag göra ett undantag, då "Immersion" är en av årets allra coolaste skivor. Dess höjdpunkt är den första halvan av "The island". Det går inte att säga nej till den fantastiska, hoppvänliga melodin.
Raubtier - Lennart (från "Skriet från vildmarken")
Ett gäng übernorrlänningar som skriver en låt om en kannibal som heter Lennart? Visst må det låta komiskt, men inte desto mindre är hitfaktorn så total att jag måste kapitulera. Du med.
Royal Republic - Full steam spacemachine (från "We are the royal")
Alla som sett Royal Republic live vet vilket vanvettigt rockband det är. När "Full steam spacemachine" avslutas med det mest sinnessjuka röj rockgenren upplevt på åratal är det omöjligt att inte älska det. Hoppa på Royal-tåget, nu. Jag vet att du inte kommer ångra det.
Sick of it All - Death or jail (från "Based on a true story")
Jag måste bruka våld när jag hör "Death or jail". En mer peppande dänga har inte dykt upp på hur länge som helst. Mitt liv är inte komplett förrän jag fått röja sönder i en moshpit till tonerna av låten.
Volbeat - Evelyn (från "Beyond hell / above heaven")
Klyschigt standardval från plattan, men "Evelyn" är faktiskt ett givet utropstecken. Du vet redan vem som sjunger större delen av låten. Han gör det helt suveränt. Du vet vem som sjöng delarna när låten drogs ut på turné. Han gjorde det också helt suveränt.
Whitechapel - The darkest day of man (från "A new era of corruption")
Deathcore måste inte vara generiskt och hjärndött. Whitechapel prioriterar finess, innovation och dynamik och är därför hästlängder före sina genrekollegor. I "Darkest day of man" prickar de också in ett av årets coolaste riff. Lyssna på Youtube.
Woven Hand - The threshingfloor (från "The threshingfloor")
Jag har sagt det förr och jag säger det igen - David Eugene Edwards är det största musikaliska geniet sedan Bob Dylan. Senaste skivan från Woven Hand är tyngre och rakare än tidigare verk, och titelspåret är dess mest lysande exempel. Att höra låten live på en högljudd, svettig och trång spelning på Lilla Vega i våras är bland det största jag varit med om i konsertsammanhang. Lyssna på Youtube.
Yersinia - Den sista sång jag skriver till dig (från "Efter oss syndafloden")
Uppsala akademicore. Dansgolvsvåld. Rööörrgw. Kärt barn har många namn, som de säger. Spelar ingen roll vad man vill kalla Yersinias musik, då den är i en klass för sig själv oavsett vilken etikett den förses med. Lyssna på Youtube.
Young Guns - Weight of the world (från "All our kings are dead")
Lättviktig powerpop görs inte bättre än av brittiska Young Guns. "Weight of the world" har en refräng som är helt oemotståndlig och obetalbar. Om bara folk kunde inse deras storhet.
Your Demise - The kids we used to be (från "The kids we used to be")
Förra skivan "Ignorance never dies" var moshcore och inget annat. Till "The kids we used to be" plockade britterna in fler influenser och utsmyckade två låtar med rensång. Och tusan så bra de gör det.
Zombiekrig - Vad du än säger (från "Undantagstillstånd")
Göteborgska Zombiekrig gjorde årets bästa platta (jo!) och med "Vad du än säger" skrev de årets coolaste dra åt helve din jävla idiot-dänga. "Det spelar ingen roll vad du säger till mig, för vad du än säger, så säger jag NEJ!". Lyssna på Youtube.
Hela härligheten, utöver de Youtube-länkade låtarna, finns att avnjuta här. Lyssna, förundras och fall på knä. Musik anno 2010 blir inte bättre än så här. Punkt.
torsdag 6 januari 2011
Chemical Vocation besöker Malmö
Uddevallakvintetten Chemical Vocation släppte 2008 sin fullängdsdebut "A misfit in progress" och arbetar för närvarande oförtrutet på en uppföljare som förväntas komma i vår.
Men den 15 januari tar de en paus i arbetet för att besöka Bodoni i Malmö. Förstås är det ett givet besök för alla som har ett musikintresse som inkluderar distade gitarrer i någon form.
Facebookevenemanget för, eh, evenemanget hittar du här. Vill du lyssna på deras musik på Spotify klickar du med fördel här.
Dyk upp, visa din support för ett hårt arbetande band och stöd tesen om/upptäck att den svenska scenen för band vars genrebenämning slutar på core är bland det coolaste i musikvärlden just nu. Vi syns där!
onsdag 5 januari 2011
Medelmåttorna (2010 del VI)
Satt och läste Emil Jensens blogg (väldigt läsvärd!), där han i ett inlägg konstaterade att listor över det mest genomsnittliga alltid glöms bort.
Helt rätt, Emil. Därför blir den sjätte delen i min gravt försenade 2010-krönika en topp 20 över de mest mediokra och medelmåttiga musikupplevelserna jag varit med om under året. Hoppas inte herr Jensen blir sur för att jag snattar hans idé.
20. Arises comebackplatta "The reckoning".
Trummisen Daniel Bugno var en hyvens prick när jag intervjuade honom för Slavestate, och jag önskar hans hårt arbetande band all framgång de kan nå. Men hade inte "The reckoning" låtit precis som ungefär alla andra melodiska dödsthrashplattor där ute så jag rentav kunnat hylla Alingsåsarna.
19. The Pains of Being Pure at Hearts spelning på Malmöfestivalen
De schyssta låtarna håller skutan uppe, men det mest uttrycksfulla ögonblicket under hela spelningen är när keyboardisten Peggy Wang ler sött och säger "Thanks, Sweden". Annars? Trista kläder, stelt framförande och blickar mot skosnörena. Utom sångaren Kip Berman, som fäster ögonen på någonting långt borta i horisonten. Undrar vad tusan det är som är så intressant där borta?
18. Golden Kanines avslutning på förbandsgigget åt Roky Erickson i Malmö
Under själva spelningen är Golden Kanine ömsom ganska hyfsade, ömsom grymt tråkiga. Men så kommer vi till slutet. Alla i bandet lämnar scenen, som banden brukar göra när spelningen är slut. Men inte sångaren. Han sätter sig ner på golvet och börjar skruva på några grejer vid pedalerna. Vips! Det kommer en massa rundgång ur högtalarna. Öhm... jaha...? Det river ner de största applåderna de får under sin korta speltid, i alla fall. Eller vänta, deras speltid är ju slut. Vad dum jag är.
17. Emmures frontfigur Frankie Palmeri under deras spelning i Stockholm
Han ser ut som en fetlagd hiphopsnubbe och gör inte mycket mer än att vagga runt planlöst på scenen medan han sjunger (skriker) ganska oengagerat. Mellansnacket? Lite lojt mumlande om "circle pit" och "glad to be here". Tusan, alltså. Vilken snubbe!
16. Gitarrljudet under Danko Jones årliga Malmöspelning
För all del, vi hör gitarren. Eller, vänta. Gör vi det? Inte jag i alla fall. Eller, jo. Där gjorde jag. Men inte där. Nu kom det tillbaka. Nu försvann det. Har inte den här låten ett coolt lead här? Varför spelar inte Danko det? Det gör han ju, han rör på fingrarna. Men jag hör inte. *Högljudd suck*
15. Min recension av Superchargers spelning på Copenhell
Jag minns inte hur den kom till, eller ens att den kom till och avsäger mig allt samröre med texten. Leta upp den på Muzic.se om du känner för att slösa bort två minuter av ditt liv på årets mest intetsägande recension.
14. Sabatons nya platta "Coat of arms"
Jag kan inte döma ut den för att den är dålig. Den är för stabil och pinsamt tuff för det. Jag kan inte prisa den och höja den till skyarna. Den har inte de riktiga kanonlåtarna som Sabaton förr i tiden skämde bort oss med. Den bara... är. Så tråkigt.
13. Ian Hauglands fruktansvärda rumpchock under Europes spelning på Sommarrocken i Svedala
Nej, vad hemskt. Ian Haugland (trummor) rycker åt sig en mikrofon och låter som en kåt våldtäktsman när han säger att han vill se "bara underkroppar". Sedan ställer han sig upp på trumpallen och visar rumpan för publiken. Skandalöst! Jag tror säkert att de 6000 berusade bönderna i publiken blev alldeles chockade.
12. Genidraget att låta Amanda Jenssens speltid krocka med Royal Republic på Malmöfestivalen
Det var väl ändå ganska onödigt?
11. Genidraget att låta Band of Horses speltid krocka med Against Me! på Malmöfestivalen
Det var väl ändå ganska onödigt? Alla talar om Band of Horses, om hur fantastiskt det var. Och Against Me! gjorde i sin tur festivalens bästa spelning enligt undertecknad. Men jag hade velat se båda. Tydligen var det för mycket begärt.
10. Mikael Wilhelmssons (Aggressive Chill) mellansnack
Under förbandsgigget åt Mustasch i Malmö vågar han ta tillräckligt med plats och utstråla karisma nog för han ska kunna klassas som en godkänd frontman. Men kan han säga något roligare än "hur är det med hårdrockarna i Malmö?" och "jag vill höra er skrika"?
9. Tom Pettys bluesambitioner
Inte för att Tom Petty and the Heartbreakers lirar sin blues dåligt på "Mojo", tvärtom är det oftast ganska njutbart. Men killen har skrivit "Refugee", "American girl", "Free falling", "I won't back down", "Southern accents" med många flera. Det känns fel att höra en kille sjunga blues när man vet att han har riktiga rocklåtar med riktiga refränger i sig. Ungefär som att se Bruce Willis medverka i trams som "Cop out"och "The kid". Han är egentligen världens coolaste actionskådis, vem vill se när han hanterar roller som medelålderslosers utan anmärkningar?
8. Plattan "Never walk alone" av My Endless Wishes
Ett band som består av pojkvän (gitarr) och flickvän (sång) har automatiskt oddsen emot sig. My Endless Wishes varvar obefintliga sångmelodier med riff som hämtade från mellanstadiets musikundervisning och får skylla sig själva.
7. De ålderstigna thrashtjockisarnas 2010-plattor
Varken Heathen, Death Angel eller Forbidden har släppt per definition dåliga skivor under året. Men det hörs lång väg att de längtar till torsdagsbingot och de dagliga pillren på ålderdomshemmet. Att de upprepar varje riff femton gånger mer än nödvändigt pekar också på senilitet.
6. Easy listening-dödsen
Aeon, Bombs of Hades, Master, Immolation, Crucifyre, The Abscence, Syn:drom... ska inte death metal vara brutalt, ilsket och skrämma skiten ur lyssnaren? Varför upplever jag deprimerande många dödsplattor som harmlös loungemusik, då?
5. Avatars försök att nå världsherravälde
De verkar vara hyvens killar och ger alltid järnet på scen. Efter spelningarna hänger samtliga medlemmar med fansen och delar ut flyers till ännu inte övertygade människor. Men deras senaste skiva är gränslöst usel. Synd att inte alla bitar faller på plats för snubbarna.
4. Mike Portnoys eviga strul
Att lämna en säker pensionsfond som Dream Theater visade sig inte vara helt klockrent när han sedan avhystes från Avenged Sevenfold. Synd på en så pass överjordisk trummis.
3. Vädret under West Coast Riot
Till vädermakterna: bestäm er. Fram till cirka klockan 18:00 är det varmt och skönt. Nästan för varmt. Sedan kommer iskall blåst som förstör hälsa och ljudbild. Det börjar som en nästan för varm sommardag och slutar som den värsta oktoberkvällen. Kan jag åtminstone få nöjet att bli ordentligt förbannad över vädret? Nej, det ska alternera mellan bra och dåligt. Irriterande.
2. Tomas Ledin
Jag ska inte påstå att jag har koll på vad Tomas Ledin har gjort under 2010. Men han är ändå given som Konungen Öfver Det Mediokra. Eller, han kom bara tvåa den här gången. Drottningen, då.
1. Takidas spelning på Sommarrocken i Svedala
Jag kan föreställa mig en framtida grammisgala. Carola Häggkvist ska dela ut priset för "Årets mest medelmåttiga band". Hon håller ett kort tal där hon förklarar att hon själv egentligen är en shoe-in för priset. Men Takida ror hem det. Motivering? Spelningen på Svedalarocken, såklart. Bandmedlemmarna gungar lite. Skakar lite på huvudet. Tar några väl valda steg mot scenkanten. Takida är så medelmåttiga att de faktiskt är rent motbjudande. Därför borde de egentligen vara diskvalificerade från listan. Oh well.
Helt rätt, Emil. Därför blir den sjätte delen i min gravt försenade 2010-krönika en topp 20 över de mest mediokra och medelmåttiga musikupplevelserna jag varit med om under året. Hoppas inte herr Jensen blir sur för att jag snattar hans idé.
20. Arises comebackplatta "The reckoning".
Trummisen Daniel Bugno var en hyvens prick när jag intervjuade honom för Slavestate, och jag önskar hans hårt arbetande band all framgång de kan nå. Men hade inte "The reckoning" låtit precis som ungefär alla andra melodiska dödsthrashplattor där ute så jag rentav kunnat hylla Alingsåsarna.
19. The Pains of Being Pure at Hearts spelning på Malmöfestivalen
De schyssta låtarna håller skutan uppe, men det mest uttrycksfulla ögonblicket under hela spelningen är när keyboardisten Peggy Wang ler sött och säger "Thanks, Sweden". Annars? Trista kläder, stelt framförande och blickar mot skosnörena. Utom sångaren Kip Berman, som fäster ögonen på någonting långt borta i horisonten. Undrar vad tusan det är som är så intressant där borta?
18. Golden Kanines avslutning på förbandsgigget åt Roky Erickson i Malmö
Under själva spelningen är Golden Kanine ömsom ganska hyfsade, ömsom grymt tråkiga. Men så kommer vi till slutet. Alla i bandet lämnar scenen, som banden brukar göra när spelningen är slut. Men inte sångaren. Han sätter sig ner på golvet och börjar skruva på några grejer vid pedalerna. Vips! Det kommer en massa rundgång ur högtalarna. Öhm... jaha...? Det river ner de största applåderna de får under sin korta speltid, i alla fall. Eller vänta, deras speltid är ju slut. Vad dum jag är.
17. Emmures frontfigur Frankie Palmeri under deras spelning i Stockholm
Han ser ut som en fetlagd hiphopsnubbe och gör inte mycket mer än att vagga runt planlöst på scenen medan han sjunger (skriker) ganska oengagerat. Mellansnacket? Lite lojt mumlande om "circle pit" och "glad to be here". Tusan, alltså. Vilken snubbe!
16. Gitarrljudet under Danko Jones årliga Malmöspelning
För all del, vi hör gitarren. Eller, vänta. Gör vi det? Inte jag i alla fall. Eller, jo. Där gjorde jag. Men inte där. Nu kom det tillbaka. Nu försvann det. Har inte den här låten ett coolt lead här? Varför spelar inte Danko det? Det gör han ju, han rör på fingrarna. Men jag hör inte. *Högljudd suck*
15. Min recension av Superchargers spelning på Copenhell
Jag minns inte hur den kom till, eller ens att den kom till och avsäger mig allt samröre med texten. Leta upp den på Muzic.se om du känner för att slösa bort två minuter av ditt liv på årets mest intetsägande recension.
14. Sabatons nya platta "Coat of arms"
Jag kan inte döma ut den för att den är dålig. Den är för stabil och pinsamt tuff för det. Jag kan inte prisa den och höja den till skyarna. Den har inte de riktiga kanonlåtarna som Sabaton förr i tiden skämde bort oss med. Den bara... är. Så tråkigt.
13. Ian Hauglands fruktansvärda rumpchock under Europes spelning på Sommarrocken i Svedala
Nej, vad hemskt. Ian Haugland (trummor) rycker åt sig en mikrofon och låter som en kåt våldtäktsman när han säger att han vill se "bara underkroppar". Sedan ställer han sig upp på trumpallen och visar rumpan för publiken. Skandalöst! Jag tror säkert att de 6000 berusade bönderna i publiken blev alldeles chockade.
12. Genidraget att låta Amanda Jenssens speltid krocka med Royal Republic på Malmöfestivalen
Det var väl ändå ganska onödigt?
11. Genidraget att låta Band of Horses speltid krocka med Against Me! på Malmöfestivalen
Det var väl ändå ganska onödigt? Alla talar om Band of Horses, om hur fantastiskt det var. Och Against Me! gjorde i sin tur festivalens bästa spelning enligt undertecknad. Men jag hade velat se båda. Tydligen var det för mycket begärt.
10. Mikael Wilhelmssons (Aggressive Chill) mellansnack
Under förbandsgigget åt Mustasch i Malmö vågar han ta tillräckligt med plats och utstråla karisma nog för han ska kunna klassas som en godkänd frontman. Men kan han säga något roligare än "hur är det med hårdrockarna i Malmö?" och "jag vill höra er skrika"?
9. Tom Pettys bluesambitioner
Inte för att Tom Petty and the Heartbreakers lirar sin blues dåligt på "Mojo", tvärtom är det oftast ganska njutbart. Men killen har skrivit "Refugee", "American girl", "Free falling", "I won't back down", "Southern accents" med många flera. Det känns fel att höra en kille sjunga blues när man vet att han har riktiga rocklåtar med riktiga refränger i sig. Ungefär som att se Bruce Willis medverka i trams som "Cop out"och "The kid". Han är egentligen världens coolaste actionskådis, vem vill se när han hanterar roller som medelålderslosers utan anmärkningar?
8. Plattan "Never walk alone" av My Endless Wishes
Ett band som består av pojkvän (gitarr) och flickvän (sång) har automatiskt oddsen emot sig. My Endless Wishes varvar obefintliga sångmelodier med riff som hämtade från mellanstadiets musikundervisning och får skylla sig själva.
7. De ålderstigna thrashtjockisarnas 2010-plattor
Varken Heathen, Death Angel eller Forbidden har släppt per definition dåliga skivor under året. Men det hörs lång väg att de längtar till torsdagsbingot och de dagliga pillren på ålderdomshemmet. Att de upprepar varje riff femton gånger mer än nödvändigt pekar också på senilitet.
6. Easy listening-dödsen
Aeon, Bombs of Hades, Master, Immolation, Crucifyre, The Abscence, Syn:drom... ska inte death metal vara brutalt, ilsket och skrämma skiten ur lyssnaren? Varför upplever jag deprimerande många dödsplattor som harmlös loungemusik, då?
5. Avatars försök att nå världsherravälde
De verkar vara hyvens killar och ger alltid järnet på scen. Efter spelningarna hänger samtliga medlemmar med fansen och delar ut flyers till ännu inte övertygade människor. Men deras senaste skiva är gränslöst usel. Synd att inte alla bitar faller på plats för snubbarna.
4. Mike Portnoys eviga strul
Att lämna en säker pensionsfond som Dream Theater visade sig inte vara helt klockrent när han sedan avhystes från Avenged Sevenfold. Synd på en så pass överjordisk trummis.
3. Vädret under West Coast Riot
Till vädermakterna: bestäm er. Fram till cirka klockan 18:00 är det varmt och skönt. Nästan för varmt. Sedan kommer iskall blåst som förstör hälsa och ljudbild. Det börjar som en nästan för varm sommardag och slutar som den värsta oktoberkvällen. Kan jag åtminstone få nöjet att bli ordentligt förbannad över vädret? Nej, det ska alternera mellan bra och dåligt. Irriterande.
2. Tomas Ledin
Jag ska inte påstå att jag har koll på vad Tomas Ledin har gjort under 2010. Men han är ändå given som Konungen Öfver Det Mediokra. Eller, han kom bara tvåa den här gången. Drottningen, då.
1. Takidas spelning på Sommarrocken i Svedala
Jag kan föreställa mig en framtida grammisgala. Carola Häggkvist ska dela ut priset för "Årets mest medelmåttiga band". Hon håller ett kort tal där hon förklarar att hon själv egentligen är en shoe-in för priset. Men Takida ror hem det. Motivering? Spelningen på Svedalarocken, såklart. Bandmedlemmarna gungar lite. Skakar lite på huvudet. Tar några väl valda steg mot scenkanten. Takida är så medelmåttiga att de faktiskt är rent motbjudande. Därför borde de egentligen vara diskvalificerade från listan. Oh well.
tisdag 4 januari 2011
Med löfte om bättring
Jag vet om att händer alldeles för lite här.
Så jag väljer den säkra utvägen och skyller på att jag är ständigt upptagen. Jobb. Skola. Körskola. Recensionsskrivande. Intervjuande. Man måste hinna sova, äta och skita också. Men man måste också klämma in bloggande på schemat.
Och det ska jag bli bättre på!
Vill passa på att pusha för Fars senaste platta "At night we live". Helt fantastisk är den. Recension läser du här.
Helt fantastisk är också Architects kommande platta. Ett litet snack med frontmannen Sam Carter kan du hitta om du klickar här.
Det där är all shameless self-promotion jag tänkt göra för tillfället. Nu - över till att promota några Malmöpågar som lirar helt skandalöst härlig rock'n'roll. Videon till låten "Black eyed woman" måste ses. Åtminstone måste låten höras.
Så jag väljer den säkra utvägen och skyller på att jag är ständigt upptagen. Jobb. Skola. Körskola. Recensionsskrivande. Intervjuande. Man måste hinna sova, äta och skita också. Men man måste också klämma in bloggande på schemat.
Och det ska jag bli bättre på!
Vill passa på att pusha för Fars senaste platta "At night we live". Helt fantastisk är den. Recension läser du här.
Helt fantastisk är också Architects kommande platta. Ett litet snack med frontmannen Sam Carter kan du hitta om du klickar här.
Det där är all shameless self-promotion jag tänkt göra för tillfället. Nu - över till att promota några Malmöpågar som lirar helt skandalöst härlig rock'n'roll. Videon till låten "Black eyed woman" måste ses. Åtminstone måste låten höras.
söndag 2 januari 2011
The upcoming
Nej, min långdragna årskrönika har inte nått sitt slut än. Skivavhandlingen dröjer. Jag ämnar dock hålla mig till min satta deadline, den 15 januari.
I alla fall. 2011 ser ut att kunna vara ett kvalitativt men inte särskilt kvantitativt konsertår. Det finns en del planerat, en del värt att se. Men inte i några stora massor, precis.
Det här är emellertid inte rätt tid att misströsta för det. Låt mig guida er genom konsertvåren och förklara vad som är värt att se.
Bring Me The Horizon, Architects (KB, Malmö, 26 januari)
Sheffield-snubbarnas senaste platta med titeln "There is a hell believe me I've seen it, there is a heaven, let's keep it a secret" är ett monstruöst verk som sammanfattar hur hård musik ska låta 2010. Architects å sin sida definierar 2011 med kommande plattan "The here and now", som är ännu vassare. Obligatorisk närvaro, annars spöstraff.
Close Up-båten med Napalm Death, Adept, Raised Fist, Bullet, Paradise Lost, Engel och Black City (Stockholm, 10-11 februari)
Med en sådan banduppställning kan jag inte hålla mig från att göra min kryssningsdebut. Nytt material från Adept och Bullet är att vänta i samband med båten. Kommer bli legendariskt. Sanna mina ord.
The National (Färs och Frosta Sparbank Arena, Lund, 28 februari)
Creddpajaser eller skönt melankoliska Joy Division-arvtagare? Jag håller på det senare. Tippar på att det kan bli en bra måndag och en trevlig start på arbetsveckan.
Hurts (Stora Vega, Köpenhamn, 3 mars)
Adam Anderson och Theo Hutchcraft imponerade stort på mig i Stockholm i höstas. Att jag skulle missa när de återvänder till större lokaler är alltså uteslutet. Dessa snubbar kommer om några år vara lika stora som Depeche Mode. Haka på redan nu!
Volbeat (Stora Vega, Köpenhamn, 10 mars)
När Michael Poulsen och hans mannar sålde ut Forum för några månader sedan gjorde de en legendarisk arenaspelning som visade deras storhet och förevigades med en dvd-inspelning. Nu är det dags för en klubbturné i hemlandet. Har man turen att bo nära landet finns det ingen anledning att utebli, med andra ord.
Ulf Lundell (Konserthuset, Malmö, 18 mars)
Har tappat räkningen på hur många gånger jag missat Lundell, men nu är det äntligen dags. Förväntar mig inte att han ska lira mina favoritlåtar, men bara att få se gamle Uffe kommer bli coolt.
The Ark (KB, Malmö, 19 mars)
Att The Ark ska lägga ner efter en tjugo år lång karriär har väl ingen missat? Under våren nalkas en klubbturné som följs upp av festivaler och stora utekonserter under sommaren. Ta dina chanser att se ett av Sveriges bästa liveband innan det är för sent.
Rise Against (Stora Vega, Köpenhamn, 20 mars)
Dominans på West Coast Riot och en ny platta i görningen. Tim McIlrath och hans mannar är ett unikum till band. Nämligen ett sådant som nått enorm framgång utan att böja på sina (ofta halvt extrema) åsikter. De förtjänar ditt stöd.
The Haunted (Mejeriet, Lund, 8 april)
En viss besvikelse på deras spelning på Malmöfestivalen kan inte sätta p för en tradition. Haunted ska ses live minst en gång om året. Den här gången i Lund. Förväntningarna inför nya plattan "Unseen" är för övrigt höga.
Rush (Malmö Arena, 8 maj)
Hur coolt är det inte att självaste Rush bokats till Percy Nilsson Skrytbygge Arena? Innehar parkettplåtar med stolsnummer långt fram. Tre och en halv timme futuristisk, kanadensisk progrock står på agendan. Jag räknar dagarna.
Amon Amarth, The Black Dahlia Murder (Stora Vega, Köpenhamn, 17 maj)
Vikingarna från Tumba kan vara Sveriges mest stabila liveband. Och tar de med sig The Black Dahlia Murder får inga kostnader sparas för att återigen se dem dominera en scen nära dig. Jag vet att kommande skivan "Surtur rising" kommer innebära dominans i stereon också.
Iron Maiden (Ullevi, Göteborg, 1 juli)
Ännu ett säkert kort. Ska bli spännande att se hur de närmar sig senaste plattan "The final frontier" i konsertformatet. Jag hoppas på att den spelas i sin helhet. Den är värd det. I övrigt: jag skulle bli sjukt förvånad om inte Maiden - kända för sin svågerpolitik - anlitar Rise To Remain att agera öppningsband. Bruce Dickinsons son sjunger ju där. Men det skulle jag inte ha något emot. Rise To Remain är bra. Iron Maiden är bäst. Oh, how jag längtar till sommaren!
I alla fall. 2011 ser ut att kunna vara ett kvalitativt men inte särskilt kvantitativt konsertår. Det finns en del planerat, en del värt att se. Men inte i några stora massor, precis.
Det här är emellertid inte rätt tid att misströsta för det. Låt mig guida er genom konsertvåren och förklara vad som är värt att se.
Bring Me The Horizon, Architects (KB, Malmö, 26 januari)
Sheffield-snubbarnas senaste platta med titeln "There is a hell believe me I've seen it, there is a heaven, let's keep it a secret" är ett monstruöst verk som sammanfattar hur hård musik ska låta 2010. Architects å sin sida definierar 2011 med kommande plattan "The here and now", som är ännu vassare. Obligatorisk närvaro, annars spöstraff.
Close Up-båten med Napalm Death, Adept, Raised Fist, Bullet, Paradise Lost, Engel och Black City (Stockholm, 10-11 februari)
Med en sådan banduppställning kan jag inte hålla mig från att göra min kryssningsdebut. Nytt material från Adept och Bullet är att vänta i samband med båten. Kommer bli legendariskt. Sanna mina ord.
The National (Färs och Frosta Sparbank Arena, Lund, 28 februari)
Creddpajaser eller skönt melankoliska Joy Division-arvtagare? Jag håller på det senare. Tippar på att det kan bli en bra måndag och en trevlig start på arbetsveckan.
Hurts (Stora Vega, Köpenhamn, 3 mars)
Adam Anderson och Theo Hutchcraft imponerade stort på mig i Stockholm i höstas. Att jag skulle missa när de återvänder till större lokaler är alltså uteslutet. Dessa snubbar kommer om några år vara lika stora som Depeche Mode. Haka på redan nu!
Volbeat (Stora Vega, Köpenhamn, 10 mars)
När Michael Poulsen och hans mannar sålde ut Forum för några månader sedan gjorde de en legendarisk arenaspelning som visade deras storhet och förevigades med en dvd-inspelning. Nu är det dags för en klubbturné i hemlandet. Har man turen att bo nära landet finns det ingen anledning att utebli, med andra ord.
Ulf Lundell (Konserthuset, Malmö, 18 mars)
Har tappat räkningen på hur många gånger jag missat Lundell, men nu är det äntligen dags. Förväntar mig inte att han ska lira mina favoritlåtar, men bara att få se gamle Uffe kommer bli coolt.
The Ark (KB, Malmö, 19 mars)
Att The Ark ska lägga ner efter en tjugo år lång karriär har väl ingen missat? Under våren nalkas en klubbturné som följs upp av festivaler och stora utekonserter under sommaren. Ta dina chanser att se ett av Sveriges bästa liveband innan det är för sent.
Rise Against (Stora Vega, Köpenhamn, 20 mars)
Dominans på West Coast Riot och en ny platta i görningen. Tim McIlrath och hans mannar är ett unikum till band. Nämligen ett sådant som nått enorm framgång utan att böja på sina (ofta halvt extrema) åsikter. De förtjänar ditt stöd.
The Haunted (Mejeriet, Lund, 8 april)
En viss besvikelse på deras spelning på Malmöfestivalen kan inte sätta p för en tradition. Haunted ska ses live minst en gång om året. Den här gången i Lund. Förväntningarna inför nya plattan "Unseen" är för övrigt höga.
Rush (Malmö Arena, 8 maj)
Hur coolt är det inte att självaste Rush bokats till Percy Nilsson Skrytbygge Arena? Innehar parkettplåtar med stolsnummer långt fram. Tre och en halv timme futuristisk, kanadensisk progrock står på agendan. Jag räknar dagarna.
Amon Amarth, The Black Dahlia Murder (Stora Vega, Köpenhamn, 17 maj)
Vikingarna från Tumba kan vara Sveriges mest stabila liveband. Och tar de med sig The Black Dahlia Murder får inga kostnader sparas för att återigen se dem dominera en scen nära dig. Jag vet att kommande skivan "Surtur rising" kommer innebära dominans i stereon också.
Iron Maiden (Ullevi, Göteborg, 1 juli)
Ännu ett säkert kort. Ska bli spännande att se hur de närmar sig senaste plattan "The final frontier" i konsertformatet. Jag hoppas på att den spelas i sin helhet. Den är värd det. I övrigt: jag skulle bli sjukt förvånad om inte Maiden - kända för sin svågerpolitik - anlitar Rise To Remain att agera öppningsband. Bruce Dickinsons son sjunger ju där. Men det skulle jag inte ha något emot. Rise To Remain är bra. Iron Maiden är bäst. Oh, how jag längtar till sommaren!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)