Just nu är jag mitt uppe i en bok som heter "Before the chop". Den innehåller krönikor som Henry Rollins skrivit för L.A. Weekly de senaste två åren. Emellanåt är det så bra läsning att jag blir lite rädd.
En passage som jag log åt för några sidor sedan löd så här:
"Youths write me and tell me that their band will go nowhere because of all the bad bands in the world. I tell them that there always has been awful music and that no great band ever wasted any time complaining, they just got it done".
Önskar att budskapet kunde gå fram till lite fler av dagens aktiva band. Hur ofta läser man inte intervjuer med okända musiker där de gnäller på valfri pågående trend och påstår att de själva minsann står för kvalitet?
Med risk för att generalisera: om du är en musiker i ett litet, ganska okänt band och känner att det finns en massa skitmusik som kväver ditt bands potential att växa och bli stort, och du inte gör mycket mer än att gnälla på detta faktum - då är du helt enkelt inte särskilt "great".
De senaste veckorna har jag sysslat med att maniskt införskaffa mer musik än jag hinner lyssna in mig på, och det fortsätter. Jag lyckas inte sluta. I dag nådde jag fram till Little Richard. Hans debutplatta "Here's Little Richard" följer ett väldigt enkelt koncept: tolv bra låtar, riktiga jävla hits, som sammanlagt klockar in på drygt tjugoåtta minuter. Skivan hinner helt enkelt inte bli dålig.
Little Richard förtjänar att omnämnas oftare än han gör nuförtiden. Han är en fantastisk sångare. Det är inte hans röst i sig som är så jäkla bra, det är styrkan, kraften, passionen, glöden, elden i det som kommer ur hans mun. Han påminner om James Brown i det avseendet.
Och vilka låtar han har spottat fram. "Lucille". "Tutti frutti". "Long tall Sally". "Keep-a-knockin'". "Jenny Jenny". "Rip it up". Ska jag fortsätta? Okej. "Ready Teddy". "Slippin' and slidin'". "Heeby jeebies". Och så, förstås, juvelen: "Good golly miss Molly". En av världshistoriens bästa låtar.
Apropå James Brown. Soulsångare. Charles Bradley. Vilken jävla pipa den snubben har. Vilken jävla pipa! Lyssnade på hans två plattor tidigare i kväll. Satan, vad bra. Gillar också hela grejen med att han är sextiofyra bast, och släppte sin debutplatta först för två år sedan. Ska sätta i mig dokumentären "Soul of America" snarast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar