Kapitel ett i självbiografin

11 februari 2013, någon gång under eftermiddagen.

Skivbolagssnubben James glider in i rummet.
– Eh, Sebastian? Kan du ställa sista frågan?
Jag nickar. Tittar ner i blocket.
– Okej, let’s do this one, säger jag. Hur ofta tänker du på din dödlighet?
Oliver Sykes spärrar upp ögonen.
– Vad sa du?
– Hur ofta funderar du över faktumet att vi alla kommer dö en dag?
Oliver Sykes tar en klunk av sitt flaskvatten.
– It definitely intrigues me, börjar han.
– Men det skrämmer mig inte så mycket som det gjorde förr. Jag har ingen tro om vad som händer efteråt. Jag vet att det inte är slutet. Eller, jag tror att det inte är slutet. Jag har ingen tro om vad som händer efteråt, men jag tror väldigt starkt på att det finns så mycket mer med vad som händer just nu. Det intresserar mig, jag läser om det, jag studerar det, jag gillar att prata om det. Det är ett tungt ämne. Det är något som jag diskuterar mycket i mina texter också. Det var en period i mitt liv då jag kände att jag stod på randen till det. Det är något jag tänkt mycket på. Jag tänker inte lika mycket på det längre, men jag tycker det är spännande.

Jag nickar, tackar för svaret. Börjar plocka ihop mina grejer. Tackar för intervjun. Nämner för Oliver Sykes att jag ska ge mig ut till Heathrow med detsamma och flyga hem.
– Is that frustrating? frågar han med en Sheffield-dialekt som är lika bred som refrängerna på ”Sempiternal”.
Jag säger som det är – egentligen är det ingen big deal, men det blir det ändå eftersom jag lider av en viss flygrädsla. Oliver Sykes tittar intresserat. Jag vet inte varför jag gör det, men jag flikar in att rädslan blir värre av att jag inte dricker.
– Oh, you have nothing to calm your nerves, kommenterar Bring Me The Horizon-sångaren.
– Men tänk så här: det händer nästan aldrig. Jävla brödrostar dödar fler än flygplan. Du har större chans att dö av att någon går fram till dig på gatan och biter dig i halsen.
– Jag ska komma ihåg det, mumlar jag.

Sedan skakar vi hand, jag går ut ur rummet, tackar skivbolags-James och ger mig ut på High Street Kensington. Det snöar. Går till tunnelbanan och hoppar på ett tåg mot Heathrow. Lyssnar på ”No kings, no chains” av Aim For The Sunrise i lurarna. När jag väl är framme på Heathrow lyssnar jag på Tribulations kommande skiva ”The formulas of death” som ska vara med i nästa Soundcheck. Ingen tid att förlora, lika bra att använda den här dötiden till att lyssna in mig. Och, gosse, vad värdelös den skivan är.

Ombord på planet lyssnar jag på Terrors färska skiva, ”Live by the code”, som också ska vara med i Soundcheck. Den är cool. Jag sitter långt fram på en rad som kallas ”ekonomi extra”. Det är snäppet över ekonomiklass, men snäppet under businessklass. Vad som skiljer mig från en farsa och hans två söner som sitter på raden framför mig är att de får varm mat, medan jag får en kall, eh, vi kan kalla det sallad eller något. Lite grönsaker, några bitar potatis, lite kyckling, en bulle, en chokladbit och en bit ost. Jag gillar det. Jag är en enkel man. Hade jag fått en meny och fått välja mellan ett antal rätter hade jag nog valt den här.

”Live by the code” tar slut lika hastigt som den börjar. En torsdagsförmiddag några veckor senare hör Peter av sig och vill att jag ska skriva en lång skivrecension av plattan till söndag, eftersom den vann Soundcheck. Jag svarar ”Ja, det fixar jag”. Han svarar ”Hajar du vilken hjälte du är?”.

Inte för att jag precis känner mig som en hjälte. Varje gång jag sätter mig och försöker börja skivrecensionen kommer det inte fram något. Hur analyserar man något som låter exakt som något som redan analyserats oräkneliga gånger?

Jag gör en liten rövare. Inleder recensionen så här:

”Premiärlyssnade på 'Live by the code' ombord på ett SAS-plan någonstans ovanför Nordsjön. Knappast den ideala lyssnarsituationen, men för tjugosex minuter försvann alla obehagliga panikkänslor som den där komprimerade luften och klaustrofobiska omgivningen ofrånkomligen medför. För en stund förflyttades jag från den miljö jag avskyr mest av allt till en svettig golvspelning.”

Jag tror inte en käft där ute är intresserad av att veta att jag är flygrädd och lyssnade på Terror en gång när jag flög. Vem bryr sig, liksom? Så – varför skriver jag om det, då? För att jag inte har något annat. Jag vet fan inte vad jag ska skriva. Den brutala, men ärliga sanningen är att stycket är ren utfyllnad.

Resten av recensionen? Innehållslösa klyschor om hur hardcore ”skänker inspiration, motivation och styrka att ta sig igenom alla motgångar som livet kastar i ansiktet på en”. Och smaka på det här: ”’Live by the code’ har potential att ersätta syre när som helst”.

Jag känner mig som ett skämt och en kass ursäkt till skivrecensent när jag konstaterar ”det här får fan duga” och jag känner mig som ett ännu sämre skämt när jag läser recensionen igen några månader senare.

Dagen efter jag skickat in recensionen landar ett mejl från Robban i inkorgen. Han kallar Terror-recensionen, och en annan recension, "bäst" och tillägger ”Du borde skriva alla recensioner i tidningen” plus tre utropstecken.

Bisarrt.

Ytterligare en tid senare, när Close-Up #150 kommit ut och jag därmed tappat livslusten (vilket är en annan historia) halvligger jag i en soffa i mina föräldrars vardagsrum. Min morsa sitter i en annan soffa och bläddrar i tidningen. Hon brukar göra det varje gång ett nytt Close-Up-nummer kommer ut. Plötsligt säger hon:

– Det här bra.

Sedan läser hon upp hela stycket om SAS och ”Live by the code”.

Ännu mer bisarrt.

(Nej, jag skriver inte på en självbiografi. Du har precis läst det närmsta jag någonsin kommer komma en sådan.)

Roadtrip!

I dag: den finfina traditionen att planlöst köra runt den skånska landsbygden "with no particular place to go" (tack Chuck Berry).

För en sådan sak krävs förstås rätt musik. Bilmusik är rock'n'roll, country och "(I'm gonna be) 500 miles". Att snickra ihop en bunt bland-cd:s är nästan lika skoj som roadtrippen i sig.

CD1:
1. Buddy Holly - Everyday
2. Eddie Cochran - Jeanie, Jeanie, Jeanie
3. Eddie Cochran - Somethin' else
4. Chuck Berry - No particular place to go
5. Buddy Holly - Not fade away
6. Eddie Cochran - My way
7. Ritchie Valens - Bony Moronie
8. Eddie Cochran - Skinny Jim
9. Eddie Cochran - Weekend
10. Buddy Holly - Maybe baby
11. Eddie Cochran - C'mon everybody
12. Buddy Holly - It's so easy
13. Buddy Holly - Peggy Sue
14. Chuck Berry - Promised land
15. Buddy Holly - Oh boy!
16. The Chordettes - Lollipop
17. Chuck Berry - Sweet little sixteen
18. Buddy Holly - Rave on
19. Buddy Holly - That'll be the day
20. Eddie Cochran - Summertime blues
21. Buddy Holly - Think it over
22. Billy Joel - The longest time
23. Chuck Berry - Rock and roll music
24. Buddy Holly - Words of love
25. Eddie Cochran - Little lou
26. Chuck Berry - Roll over Beethoven
27. Eddie Cochran - Hallelujah, I love her so
28. Chuck Berry - Let it rock
29. Frank Sinatra - Downtown
30. Chuck Berry - You never can tell
31. Billy Joel - Uptown girl
32. Chuck Berry - Johnny B Goode
33. Ritchie Valens - La bamba
34. The Beatles - Twist and shout

CD2:
1. Jerry Lee Lewis - Mean woman blues
2. Jerry Lee Lewis - High school confidential
3. Jerry Lee Lewis - Money
4. Jerry Lee Lewis - Matchbox
5. Jerry Lee Lewis - What I'd say, part 1
6. Jerry Lee Lewis - What I'd say, part 2
7. Jerry Lee Lewis - Great balls of fire
8. Jerry Lee Lewis - Good golly miss Molly
9. Jerry Lee Lewis - Lewis' boogie
10. Jerry Lee Lewis - Your cheatin' heart
11. Jerry Lee Lewis - Hound dog
12. Jerry Lee Lewis - Long tall Sally
13. Jerry Lee Lewis - Whole lotta shakin' goin' on
14. Stray Cats - Rock this town
15. Stray Cats - I fought the law
16. Little Richard - Lucille
17. Little Richard - Tutti frutti
18. Stray Cats - Runaway boys
19. Little Richard - The girl can't help it
20. Little Richard - Kansas City / Hey hey hey
21. Stray Cats - Rumble in Brighton
22. Little Richard - Long tall Sally
23. Stray Cats - Rockin' all over the place
24. Little Richard - Keep-a-knockin'
25. Stray Cats - The train kept-a-rollin'
26. Stray Cats - Gene and Eddie
27. Little Richard - Ooh! My soul
28. Little Richard - Good golly miss Molly

CD3:
1. Sopranos theme
2. The Proclaimers - (I'm gonna be) 500 miles
3. Sam Cooke - Twistin' the night away
4. Nisse Hellberg - Ren och rak
5. ZZ Top - Tush
6. Billy Joel - We didn't start the fire
7. Dean Martin - Ain't that a kick in the head
8. George Thorogood - Bad to the bone
9. Ben E King - Stand by me
10. James Brown - I got you (I feel good)
11. Johnny Kidd & The Pirates - Shakin' all over
12. Rod Stewart - Baby Jane
13. The Stooges - I wanna be your dog
14. Nisse Hellberg - En doft av läder
15. The Beatles - Eight days a week
16. The Who - Baba O'riley
17. U2 - Beautiful day
18. The Clash - Should I stay or should I go
19. Steppenwolf - Born to be wild
20. Golden Earring - Radar love
21. Holst & Planeterna - Det regnar på Malmö stadion
22. Frankie Vallie - Can't take my eyes off of you

CD4:
1. Thin Lizzy - Jailbreak
2. Thin Lizzy - Are you ready
3. Journey - Anyway you want it
4. Thin Lizzy - The rocker
5. Thin Lizzy - Dancing in the moonlight
6. Foreigner - Cold as ice
7. Foreigner - Double vision
8. Thin Lizzy - Whiskey in the jar
9. Journey - The place in your heart
10. Boston - More than a feeling
11. Thin Lizzy - Don't believe a word
12. Foreigner - Hot blooded
13. Bruce Springsteen - Born to run
14. Thin Lizzy - Southbound
15. Thin Lizzy - Rosalie
16. Journey - Separate ways (worlds apart)
17. Thin Lizzy - Emerald
18. Thin Lizzy - The boys are back in town
19. Journey - Don't stop believin'

CD5 (endast Bruce Springsteen):
1. Thunder road
2. The promised land
3. Cadillac ranch
4. Prove it all night
5. Darkness on the edge of town
6. Working on the highway
7. The river
8. Radio nowhere
9. Darlington county
10. Brilliant disguise
11. Lonesome day
12. The ties that bind
13. Downbound train
14. Born in the U.S.A.
15. Seaside bar song
16. Dancing in the dark
17. Tenth avenue freeze-out
18. Rosalita (Come out tonight)
19. Badlands

CD6:
1. Jerry Reed - East bound and down
2. Bob Wayne - Road bound
3. Aaron Watson - Breaker breaker one nine
4. Bob Wayne - Everything's legal in Alabama
5. Hank Williams - I'm so lonesome I could cry
6. Johnny Cash - Sea of heartbreak
7. Jackson Taylor - Outlaws ain't wanted anymore
8. Bob Wayne - Driven by demons
9. Gram Parsons - Return of the grievous angel
10. Lucinda Williams - Car wheels on a gravel road
11. Aaron Watson - Love makin' song
12. Jackson Taylor - Miles
13. Loretta Lynn - You ain't woman enough
14. Rodney Crowell - Ain't living long like this
15. Aaron Watson - Tulsa
16. Hank Williams - Lost highway
17. Jackson Taylor - Highway 101
18. Loretta Lynn - Fist city
19. Aaron Watson - Reckless
20. Hank Williams - Hey, good lookin'
21. John Fogerty - When will I be loved
22. Emmylou Harris & Rodney Crowell - Hangin' up my heart
23. Johnny Cash - Ring of fire
24. Holly Williams - A love I think will last
25. Hank Williams - Jambalaya (on the bayou)

En Leonardo Da Vinci för både punk och metal

Ju mer jag funderar på det, desto klarare står det att inte många haft lika mycket inflytande på populärmusiken som Eddie Cochran. Jag har beskrivit honom som punkens Leonardo Da Vinci, vilket jag alldeles strax ska argumentera för. Men först vill jag förklara varför Eddie Cochran även kan omnämnas som den som uppfann hårdrock.

Det debatteras och diskuteras ofta om hårdrockens bakgrund. Att Black Sabbath var det första riktiga hårdrocks- och/eller metalbandet brukar de flesta vara överens om. Men vilken som var den första hårdrockslåten är mer omdebatterat. Vissa gör det enkelt för sig och ger "Black Sabbath" den titeln, alltså första låten på första Black Sabbath-plattan. Andra nämner "Communication breakdown" av Led Zeppelin, medan ett annat populärt val är "You really got me" av The Kinks.

En annan låt som ofta nämns är Blue Cheers version av "Summertime blues" från 1968. Vem skrev "Summertime blues"? Jo, Eddie Cochran och hans manager Jerry Capeheart. Vem spelade in den och släppte den 1958? Eddie Cochran, förstås. Med andra ord: Eddie Cochran presenterade en ritning för hårdrock, som Blue Cheer sedan realiserade. Precis som Leonardo Da Vinci ritade helikoptrar och grejer långt innan någon kunde tillverka sådana. Han uppfann grejerna innan de uppfanns. Precis som Eddie Cochran uppfann hårdrock innan det uppfanns.

Om du tillhör de som påstår att tidernas första hårdrockslåt var någon annan och därmed inte köper det nämnda argumentet för att Eddie Cochran uppfann genren, så har jag ett annat att slänga i ditt ansikte. Nämligen den helt vansinnigt tuffa låten "Somethin' else". Den skrevs av hans flickvän Sharon Sheeley och hans storebror Bob Cochran, och släpptes 1959. Vad som hörs i låten kan beskrivas som en förhistorisk variant av blastbeats, med brutalt hårt riffande ovanpå. Trummisen Earl Palmer stal förvisso trumkompet från Little Richard-låten "Keep-a-knockin'" från 1957, som spelades av Charles Connor. Skillnaden är att "Keep-a-knockin'" inte har samma tyngd som "Somethin' else". Ovanpå Earl Palmers energiska trummande riffar Eddie Cochran som om han spelar med Anthrax eller Slayer.

Frågar du mig om vilken som är den första hårdrockslåten är mitt svar "Somethin' else".

Punk? Ja, Eddie Cochran uppfann det också. Lyssna på låtar som "C'mon everybody", "Jeannie Jeannie Jeannie" och "Skinny Jim". Det är energiskt, fartfyllt med tung bas och ett driv som ett skenande ånglok. Det låter inte exakt som den punkrock som Sex Pistols och Ramones plockade fram knappt tjugo år senare, men det är samma recept - furiös intensitet och energi. Slutsatsen är enkel: utan Eddie Cochran, ingen punk.

"Jag tänker aldrig dö, nej"

Vilken hit! "Vicarious redemption" av Cult Of Luna, "Love bombing" av Free Fall", "Sleepwalking" av Bring Me The Horizon, "Devil's resting place" av Laura Marling, "Seraphina" av Kashmir, "Handsome devil's club" av Pure Love och "Fool of me" av Say Lou Lou i all ära - det här är årets bästa satans jävla låt.

Malmöfestivalen - tredje, fjärde och femte sejouren

Det är måndag. Jag står i tältet på Gustav Adolfs Torg och svär över scenens uselhet. Hur ska man kunna komma i stämning när barnfamiljer i mängder springer omkring, matoset är påträngande och vimmelsorlet fyller ens öron?

Norska Rebekka Karijord har med andra ord en rejäl uppförsbacke att ta sig upp för. Tyvärr lyckas hon inte skapa så mycket stämning. Men hennes spelning är ändå stundvis imponerande. Särskilt den rytmiska "Use my body while it's still young" och den vackert crescendo-arrangerade "Ode to what was lost" är en fröjd att höra. Men nästa gång Rebekka Karijord kommer till Malmö vill jag se henne spela på en mörk, liten klubb. Långt från barnfamiljer.

Prayer
Save yourself
Giant
Wear it like a crown
Oh brother
Multicolored hummingbird
You make me real
Your love
Use my body while it's still young
Ode to what was lost
The noble art of letting go

Tar mig sedan ner till Posthusplatsen, där The Royal Concept ska hålla låda. Jag såg kvartetten på Way Out West i fjol och tyckte de gjorde en okej insats. De kändes ganska gröna och särskilt sångaren David Larsson verkade nervös och osäker. Men sedan dess har bandet turnerat stenhårt, och det märks. Det är ett avsevärt mer självsäkert gäng som stegar upp på Posthusscenen och river av "On our way". Ett segt mittparti med en ny låt och en förvånansvårt tråkig version av "In the end" åsido är The Royal Concept mestadels svinbra i kväll. Allra bäst är det oväntade extranumret "My generation". Helt gitarrdrivet, och ett bevis på att bandet faktiskt kan rocka stenhårt.

On our way
Goldrushed
World on fire
Digital love (Daft Punk-cover)
Damn!
(ny låt)
In the end
(ny låt)
D-d-dance
Gimme twice
My generation (The Who-cover)

En timme senare river Shout Out Louds igång med en gungande "Sugar". Starkaste bitarna under spelningen är den postpunkiga "14th of July" och riviga "Very loud". Däremot är avslutningsduon "Walls" och "Tonight I have to leave it" inte så värst övertygande. Men fram tills dess är spelningen mycket, mycket bra.

Sugar
Impossible
Walking in your footsteps
Fall hard
Blue ice
Please please please
Destroy
Very loud
14th of July
Walls
Tonight I have to leave it

Tisdagen inleds för min del med Bassekou Kouyate & Ngoni ba på Posthusscenen under en stark, irriterade kvällssol. Det är första gången jag ser en spelning med en artist från Mali och jag gillar det skarpt. Bassekou Kouyate spelar ngoni, ett västafrikanskt stränginstrument som funnits åtminstone sedan trettonhundratalet, och han är en renodlad virtuos. En gitarrhjälte, fast med en ngoni. En ngonihjälte!

The Bronx, som spelar sedan, är något helt annat. Punk, varken mer eller mindre. Jag är inte särskilt såld på deras nya platta, som är självbetitlad precis som alla andra plattor de gjort, men det är ingen dum spelning. Sångaren Matt Caughthran är grymt cool. Han vaggar omkring på scenen som ett rastlöst fetto, verkar skönt berusad och har ett vansinnigt rasp i rösten. Ärligt, hans hals måste efter en spelning kännas värre än en bakfull, tre ciggpaket på en kväll-hals.

(Intro: Minas de cobre)
The unholy hand
White tar
Shitty future
Under the rabbit
Inveigh
Along for the ride
Too many devils
White guilt
Youth wasted
False alarm
Ribcage
Knifeman
Heart attack american
History's stranglers

Senast jag såg Johnossi var på samma plats - Stora scenen på Stortorget - för tre år sedan. Enligt vad jag minns var det en schyst spelning, men inget världsomvälvande. Och det är samma sak i kväll. Bandet är bra, men inte överväldigande. Jag tycker det är lite trist att de dragit in en tredje person till livesättningen - duoformatet var ju deras grej - men utan honom hade låtarna från nya plattan "Transitions" inte gått att spela. Största bristen är de långa, långa pauserna mellan vissa låtar. Sådant är mer förödande för drivet än många band inser. Sedan är det några låtar där framförandet inte håller rätt tempo. Ganska bra spelning på det stora hela, men Johnossi är bättre på skiva.

Into the wild
Gone forever
Bobby
Dead end
Seventeen
Party with my pain
Execution song
Man must dance
For a little while
Worried ground
Alone now
Roscoe
Everywhere with you man
18 karat gold
What's the point

Onsdag: på det igen. Den här kvällen inleds med vad som kan vara Malmöfestivalens coolaste bokning i år. Nämligen walesiska trion The Joy Formidable. Och det gänget gör en sjukt bra spelning. Alla tre musiker är en uppvisning för sig själva, har säregna spelstilar och krigar om utrymmet i ljudbilden. Det är som en välorganiserad kakofoni. Musiken låter nittiotal, men approachen är sjuttiotal. Allra bäst är avslutande "Whirring".

This ladder is ours
Austere
Little blimp
The greatest light is the greatest shade
Cholla
Maw maw song
Cradle
I don't want to see you like this
Whirring

Raska steg från Posthusscenen mot Gustav Adolfs Torg. Dags för Mariam The Believer. Hennes platta "Blood donation" är intressant och briljant på många vis, men hon kommer mer till sin rätt på scen, trots att musiken skalas av en hel del. På sätt och vis lyckas hon med det som Rebekka Karijord misslyckades med: skapa stämning, atmosfär och ett påträngande mörker trots usla förutsättningar. När Mariam The Believer spelar är det ingen i tältet som kan göra annat än att stirra och lyssna hypnotiserat. Det är som en ritual, en ceremoni, snarare än en spelning.

Blood donation
All there is and more
The string of everything
Somewhere else
Dead meat
Above the world
First haiku
Invisible giving
Love is taking me over

Förstås måste onsdagskvällen avrundas med Flogging Molly som sällskap. Finns egentligen inte så mycket att säga - septetten är alltid bra live och det här är inget undantag. Men det är nog den svagaste spelningen jag sett bandet göra. Det dröjer några låtar innan gigget lossnar och de mer energiska bitarna är ofta inte så drivna som de borde vara. Desto bättre är det i de lugnare låtarna. "Float", "The worst day since yesterday" och "If I ever leave this world" är suveräna. Men den här spelningen har inget att sätta emot prestationen på KB i november 2011.

The likes of you again
Swagger
Revolution
Selfish man
Whistles the wind
Drunken lullabies
The Kilburn high road
Saints and sinners
Requiem for a dying song
Float
Tobacco island
Rebels of the sacred heart
Devil's dance floor
If I ever leave this world alive
What's left of the flag
Seven deadly sins
The worst day since yesterday
Salty dog

Efter fem besök på sex dagar och fjorton spelningar konstaterar jag att Cult of Luna, The Joy Formidable och Mariam The Believer har varit bäst hittills. I dag står mitt sista Malmöfestivalen-besök för i år på agendan. Först: country med Lindi Ortega. Sedan: drömpop med Say Lou Lou. Sist: hiphop med El-P.

Malmöfestivalen dag ett och två. Eller tre.

Malmöfestivalen pågår för fullt och en annan har än så länge hunnit med att se fem spelningar.

Det började i fredags med Malmösextetten Hurricane Love på Gustaf Adolfs Torg. Innan jag avhandlar bandets insats måste jag betona hur totalt bortom all sans-usel scenen på Gustaf Adolfs Torg är. Galet jävla dålig. Det sämsta påhittet någonsin under mina år som Malmöfestivalen-besökare? Ja. Sämre än att använda Amiralen i Folkets park? Ja. Sämre än att nergradera Mölleplatsen från tre tält till ett tält? Ja. Sämre än att sluta använda Mölleplatsen helt? Hm... ja, faktiskt. Och det säger inte lite.

Att ha en scen med bord och serveringsplatser framför fungerar om man bokar bakgrundsmusik. Men Gustaf Adolfs Torg-scenen, som ersätter Lilla Sydsvenskan på Posthusplatsen, bjuder på musik som lockar aktiva lyssnare. Då ska man som musikintresserad åskådare inte behöva kriga om utrymmet med barnfamiljer som försöker hitta någonstans att sitta och äta.

Dessutom: de festivalbesökare som hänger kring Gustaf Adolfs Torg och gågatan är inte intresserade av annan musik än sjukt mainstream sådan. De festivalbesökare som är musikintresserade vill inte hänga mitt i den värsta yran.

Malmöfestivalen, jag älskar dig i många avseenden. Men det här påhittet är ta mig fan det sämsta du har kommit på. Vänligen återgå till två scener på Posthusplatsen. Eller återgå till tre tält på Mölleplatsen, men det antar jag inte kommer hända. Så jag nöjer mig med att Lilla Sydsvenskan återkommer.

Hurricane Love? Ja, en energisk sextett som spelar någon slags poprock med tydliga arenarocktendenser. Stundvis väldigt bra, men stundvis ganska grönt också. Bandet har något storartat på gång. De är inte där än, men de är nära.

Efter Hurricane Love spelade Calexico på Posthusplatsen. Det, mina vänner, var galet coolt. Allra bäst var det när bandet plockade fram "Not even Stevie Nicks" och petade in nästan hela Joy Division-låten "Love will tear us apart" mitt i. Rätt imponerande hur de lyckades ta brittisk industri- och betongmisär och förflytta det till en solstekt öken på gränsen mellan Kalifornien och Mexiko.

Setlistan såg ut så här:

Epic
Across the wire
Splitter
Roka
Dead moon
Minas de cobre
Inspiracion
Sunken waltz
Not even Stevie Nicks / Love will tear us apart
Alone again or...
Puerto
Guëro canelo

En kräftskiva i lördags innebar att såväl Tribute to Miles Davis och El Perro Del Mar missades, men i går var det dags för festivalens mesta hårdrockskväll. Först ut: lokala hjältarna Crazy Lixx. Jag gillar bandet mer än jag faktiskt gillar dem. Hur går det till? Jo, första gången jag såg kvartetten var på Sommarrock i Svedala 2007. Då spelade de i minsta tältet. De var unga, hungriga och sjukt peppade. Det var jag också. Jag hade precis slutat nian och hade inte hunnit se så jättemånga gig i mina dagar. Således tyckte jag det var stenbra. Därför kommer jag alltid ha en viss sentimental relation till Crazy Lixx.

Sedan såg jag bandet på KB i Malmö i mars 2008. Det var inte bra, mest på grund av dåligt ljud. Sedan såg jag bandet på Mejeriet i Lund i mars 2011. Det började bra, men luften gick ur bandet efter en stund och andra halvan av setet var dötråkigt.

Tro det eller ej, men något liknande hände i går. När kvintetten gick ut med "Young blood" och "Lock up your daughter" var det peppat och entusiastiskt. Sedan verkade de tröttna på att lira och balladduon "Dr Hollywood" och "Blame it on love" lät plågsamt oengagerad. Slutsats: Crazy Lixx borde aldrig tacka ja till speltider som är längre än tjugofem minuter.

Fast ett litet pluspoäng för att senaste, bleka skivan "Riot avenue" endast representerades av tre låtar.

Young blood
Lock up your daughter
Riot avenue
Cum on feel the noize / We're not gonna take it
Want it
Dr Hollywood
Blame it on love
Rock and a hard place
Road to Babylon
21 til I die
Heroes are forever
Whiskey tango foxtrot

Sedan: plats på scen för Växjös finest. Bullet, alltså. Det här var elfte gången jag såg bandet, första gången utomhus och första gången med pyroteknik. Inte bästa spelningen jag sett dem göra, men inte heller den sämsta. Dröjde till sjätte låten "Pay the price" innan gigget lyfte. Inte samma klass som gigget på Getaway förra helgen, med andra ord.

Midnight oil
Rush hour
Turn it up loud
Full pull
Rolling home
Pay the price
Rambling man
Dusk til dawn
Stay wild
Highway pirates
The rebels return
Bite the bullet

Cult Of Luna, då. Fjärde gången jag såg Umeåsnubbarna i år. Spelningen i Köpenhamn i april var magisk. Spelningen på Metaltown i juli var ännu mer magisk. Spelningen på Getaway för en och en halv vecka sedan var rätt trist. Hur skulle det bli i kväll?

Jo, stundvis i klass med Metaltown. Grejen är att Cult Of Luna måste ha mörker. Saker som är sjukt vitala för att de ska lyckas frambringa rätt stämning - ljusshow, rök i mängder och att se ut som silhuetter - faller inte på plats i dagsljus.

Men i går var mörkret där. Därmed satt ljusshowen, röken och silhuetterna där de skulle. Inlevelsen var total och de gjorde den bästa "In awe of" som jag fått nöjet att höra. Det enda som ger Metaltown-spelningen en liten fördel är att setlistan var starkare. "Vicarious redemption" och "Dark city dead man" är bättre låtar än "Ghost trail", "Finland" och "Owlwood".

(The one)
I: the weapon
Ghost trail
Finland
Owlwood
(Disharmonia)
In awe of

Det finns många kvalitetspunkter kvar i programmet innan Malmöfestivalen tackar för sig i år. I dag står Rebekka Karijord, Royal Concept och Shout Out Louds på agendan. Har svårartad ångest inför att Rebekka Karijord spelar på den avskyvärda Gustaf Adolfs Torg-scenen. Misstänker att det inte kommer bli någon som helst stämning, eftersom den kommer förstöras av folk som tycker öl är viktigare än musik. Men scenen befinner sig i alla fall i ett tält. Alltid något. Rebekka Karijords musik är ju mörk.

Malmöfestivalens mesta "missa inte"

Malmöfestivalen är en fin gammal tradition som alla utom några få bittra uppskattar. Gratis livespelningar under en veckas tid, blir det bättre?

Jag tänker inte surra om huruvida årets lineup är bättre eller sämre än förra eller förrförra eller förrförrförra året. Jag tänker bara konstatera att det finns mängder av guld i årets festivalprogram. Således, här är en liten lista på saker du och jag absolut inte får missa i år.

Cult Of Luna
Söndag 18 augusti, 22:00, Posthusscenen
”Vertikal” är en av årets bästa plattor. Ep:n ”Vertikal II” är också livsnödvändig. Spelningen på Lilla Vega i Köpenhamn i april är ett av de bästa giggen jag sett i år. Spelningen på Metaltown i juli var ännu bättre. Cult Of Luna är bäst, helt enkelt. Att spelningen på Getaway i helgen inte var mycket att ha är jag beredd att glömma bort.
Lyssna på: "Vicarious redemption" och "Dark city dead man"

Rebekka Karijord
Måndag 19 augusti, 18:00, Gustavscenen
I vintras hade jag någon timme att slå ihjäl i centrala Malmö. Jag gick in på Folk Å Rock och bläddrade bland skivor. Hittade en skiva som hette ”We become ourselves”. Gillade den mörka artworken, så jag antecknade skivans namn i telefonen. Några dagar senare kollade jag upp den. Och den är så jävla bra. Må så vara att Rebekka Karijords musik är vinter och åter vinter i varenda liten ton och detalj i ljudbilden – hon är ändå en av Malmöfestivalens mest intressanta bokningar i år.
Lyssna på: "Use my body while it's still young" och "Ode to what was lost"

Bassekou Kouyate & Ngoni ba
Tisdag 20 augusti, 18:00, Posthusscenen
En ngoni är ett traditionellt västafrikanskt stränginstrument som påminner en smula om en banjo och/eller en mandolin. Bassekou Kouyate är en karl från Mali som är en av världens mest kända ngonispelare. Tidigare i år släppte han och hans kompband Ngoni ba sin tredje platta ”Jama ko”, som utgörs av helt briljant afrikansk blues.
Lyssna på: ”Ne me fatigue pas” och "Wagadou"

The Joy Formidable
Onsdag 21 augusti, 18:00, Posthusscenen
En av årets största upptäckter för min del. Senaste skivan ”Wolf’s law” har snabbt utvecklats till att bli en av mina favoritplattor från i år. Den walesiska trion står för lika delar alternativrock, indierock och shoegaze och kommer gå hem hos Malmös hipsters.
Lyssna på: "The leopard & the lung" och "This ladder is ours"

Mariam The Believer
Onsdag 21 augusti, 20:00, Gustavscenen
Jag såg duon Wildbirds & Peacedrums när de spelade förband åt Refused på KB i Malmö. Jag tyckte det sög. Nu, drygt ett halvår senare, kollar jag in en platta som heter ”Blood donation”. Den är signerad Mariam The Believer, egentligen Mariam Wallentin, som sjunger i Wildbirds & Peacedrums. Som soloartist är hon mycket bättre. Hennes sångröst kommer mer till sin rätt när musiken består av vettig instrumentering, och låtarna har en skönt experimentell ådra.
Lyssna på: "The string of everything" och "Blood donation"

Lindi Ortega
Torsdag 22 augusti, 18:00, Posthusscenen
Jag brukar säga att sommartider är countrytider. Med andra ord känns det rätt självklart att välkomna Lindi Ortega från Ontario och ta farväl av den här årstiden. Till saken hör att senaste plattan ”Cigarrettes and truckstops” är svinbra.
Lyssna på: "Heaven has no vacancy" och "Murder of crows"

Say Lou Lou
Torsdag 22 augusti, 20:00, Gustavscenen
Den svensk-australiska syskonduon som tidigare kallade sig Saint Lou Lou. Deras musik hamnar oftast i facket dream pop, vilket förstås är en fantastiskt vacker genrestämpel. Om resten av deras material håller samma klass som de tre släppta låtarna ”Julian”, ”Fool of me” och ”Maybe you” kommer deras spelning på Gustav Adolfs Torg frambringa många tårar.
Lyssna på: alla tre, för bövelen

El-P
Torsdag 22 augusti, 22:00, Posthusscenen
El-P heter egentligen Jaime Meline och kommer från Brooklyn. Förra året släppte han en skiva som heter ”Cancer for cure”. Den är vansinnigt tuff. Snubben kör på en slags dubstepinfluerad hiphop som är lika mörk som Däleks bästa stunder och helt omöjlig att slita öronen från.
Lyssna på: "Drones over Bklyn" och "For my upstairs neighbor"

Slutsats: det är väldigt mycket mörker bland årets bokningar. På ett sätt hoppas jag därmed på grå himmel och regn under festivalen. Men på ett annat, eller många andra, sätt hoppas jag inte på grå himmel och regn.

Setlistor och tjafs från Getaway

Även en helg detta år tillbringades i Gävle. Getaway 2013 bjöd måhända inte på ett riktigt lika tufft startfält som i fjol, men hade likväl en del tufft att kasta åt ens håll.

Bäst var, med ganska god marginal, Deep Purple. Gubbarna sjöd av spelglädje och lekfullhet, och höll sig (nästan) alltid på rätt sida om gränsen mellan underhållande jammande och tråkigt navelskådande. Stiligaste draget var när gitarristen Steve Morse petade in delar av ZZ Tops "La grange" i solot i "Black night". Att kunna ro i hamn sådana saker är ett kvitto på att man är en stor musiker.

Andra extremt bra grejer var, utan rangordning, Adept, Isobel & November, Ceremonial Oath, Blood Command, Bullet, System Of A Down, The Kristet Utseende och Soilwork. Däremot var både Cult Of Luna och Exodus besvikelser, i synnerhet eftersom de senaste respektive spelningarna jag såg med dem var svinbra.

I tävlingsgrenen "Se ett band så många gånger som möjligt" kan jag konstatera att fredagens Adept-spelning var min elfte med bandet (notering: eftersom "The business of living" utgick ur setet är nu "Sound the alarm" och "Shark! Shark! Shark!" de enda två låtarna som spelats samtliga gånger jag sett dem). Bullets lördagsgig var det tionde jag såg med Växjökvintetten och det första sedan KB-spelningen i februari 2011. Soilwork sågs för sjätte gången, Lamb Of God för femte gången, och Cult Of Luna, Nicke Borg Homeland och Trivium för fjärde gången.

Bästa och mest utförliga rapporteringen från Getaway hittar du här. Ett antal tuffa recensioner kommer också att kunna beskådas i Close-Ups septembernummer.

Men nu, en stolt tradition: uppradningen av de setlistor jag antecknade under festivalen. Det här var faktiskt första festivalen någonsin där jag envist skrev ner låtlistor från samtliga gig jag såg. En del finns på Setlist.fm, andra inte. Alla är utlovat hundra procent korrekta, med reservation för två grejer. Först: någon eller några av The Kristet Utseendes nya låtar kanske kommer få andra titlar när deras nya platta släpps. Sedan: F.K.Ü. klämde in en mängd sekundlånga småprylar mellan låtarna. Det kan vara att någon av dem räknas som en låt, som jag missat.

Låtlista från spelningen med Dave Lombardo-ledda Philm får emellertid utgå, eftersom över hälften av setet utgjordes av nya, osläppta låtar som inte går att hitta några titlar på.

Nog förhalat, nu kör vi:

Ceremonial Oath
(Prologue: Sworn to avenge)
The invocator
For I have sinned
Enthroned
Only evil prevails
Thunderworld
Lords of twilight
Ceremonial Oath
The lost name of God
The book of truth
Submit to death (Grotesque-cover)

Katatonia
Buildings
Day and then the shade
My twin
Burn the remembrance
Soil's song
The racing heart
Lethean
The longest year
July
Dead letters
Forsaker
Leaders

Cult Of Luna
(The one)
I: the weapon
Ghost trail
Finland
Owlwood
(Disharmonia)
In awe of

Blood Command
Pissed off and slightly offended
March of the swan elite
Cult of the new beat
True north
Agenda suicide
Death to all but us!
On and on chameleon
Party all the way to the hospital
Incorporate use of cloak and dagger
High five for life
Alarm all assassins!
Every exception has it's rule

Trivium
Throes of perdition
Down from the sky
Becoming the dragon
Brave this storm
Watch the world burn
Black
Strife
Dusk dismantled
A gunshot to the head of trepidation
(Capsizing the sea)
In waves
Pull harder on the strings of your martyr

Lamb Of God
Desolation
Ghost walking
Walk with me in hell
Set to fail
Ruin
Now you've got something to die for
Omerta
(The passing)
In your words
Laid to rest
Redneck
Black label

Isobel & November
Heir
Last feather flown
Yeshua

Smash Into Pieces
Heroes (As we are)
Crash and burn
A friend like you
Rockstar
Unbreakable
I want you to know
Colder
Fading

Beardfish
Voluntary slavery
Turn to gravel
Ludwig & Sverker
This matter of mine

Adept
Forever and a day
Secrets
The ivory tower
The ocean grave
Sound the alarm
An era of treachery
Shark! Shark! Shark!
Dead planet
The lost boys

F.K.Ü.
(Moshocalypse now)
Rise of the mosh mongers
Cannibal detox
The pit and the poser
Where moshers dwell
He saw her today
Horror metal man
Agent Amy Steel
Black hole hell
Scream bloody mosher
Dead coroner
Twitch of the thrash nerve
Maniac
To mosh

Exodus
The ballad of Leonard and Charles
Beyond the pale
Children of a worthless god
Iconoclasm
Blacklist
A lesson in violence
Bonded by blood
Fabulous disaster
The toxic waltz
Strike of the beast

Soilwork
This momentary bliss
Parasite blues
Weapon of vanity
Spectrum of eternity
Follow the hollow
Tongue
Nerve
Let this river flow
Long live the misanthrope
Rise above the sentiment
Late for the kill, early for the slaughter
Stabbing the drama

System Of A Down
Aerials
Suite-Pee (endast första halvan)
Prison song
I-E-A-I-A-I-O
Soldier side - intro
B.Y.O.B.
Deer dance
Radio/Video
Peephole
Hypnotize
Needles
Ddevil
Lost in Hollywood
X
Suggestions
Psycho
Chop suey!
Lonely day
Question!
A.D.D.
Holy mountains
Spiders
Cigaro
Toxicity
Sugar

Zodiac Ciphers
Burnt flesh suffering
Shadows of war
Twisted transformed design
Endless scream
Tormented being
Silhouette of a ghost

Nicke Borg Homeland
Brand new hate (Backyard Babies-låt)
This army
Makin' out with chaos
Midsummer mad
Year by year (Backyard Babies-låt)
Borrowed feathers
Heroes and heroines (Backyard Babies-låt)
All stars
Earn the crown (Backyard Babies-låt)
Leaving home
Bad luck (Social Distortion-cover)
End of the rainbow
Minus celsius (Backyard Babies-låt)

Bullet
Midnight oil
Rush hour
Turn it up loud
Full pull
Rolling home
Pay the price
Rambling man
Dusk til dawn
Stay wild
Highway pirates
The rebels return
Bite the bullet

Deep Purple
Highway star
Into the fire
Hard lovin' man
Vincent Price
Strange kind of woman
Contact lost
The well-dressed guitar
The mule
Hell to pay
Lazy
Above and beyond
No one came
Perfect strangers
Space truckin'
Smoke on the water
Green onions (Booker T & the MG's-cover)
Hush (Billy Joe Royal-cover)
Black night

The Kristet Utseende
Pang på pungen i Portugal
Djävulsvingar över kapellet
Transa i Transylvanien
Revolution i expansion
Moffegreven
Inferno pervers
Kairos fjollor
Excalibur
Rockar med Jesus
Bomb!
Bärs som bärs
Alien brännvin
Åt håll käft
Det var satans fel
Count dynamo Beirut
Inquisitore
Kristen tjackfabrik (á capella)
Club Raki Turkye
Quinna
En manlig brud till satan