Malmöfestivalen dag ett och två. Eller tre.

Malmöfestivalen pågår för fullt och en annan har än så länge hunnit med att se fem spelningar.

Det började i fredags med Malmösextetten Hurricane Love på Gustaf Adolfs Torg. Innan jag avhandlar bandets insats måste jag betona hur totalt bortom all sans-usel scenen på Gustaf Adolfs Torg är. Galet jävla dålig. Det sämsta påhittet någonsin under mina år som Malmöfestivalen-besökare? Ja. Sämre än att använda Amiralen i Folkets park? Ja. Sämre än att nergradera Mölleplatsen från tre tält till ett tält? Ja. Sämre än att sluta använda Mölleplatsen helt? Hm... ja, faktiskt. Och det säger inte lite.

Att ha en scen med bord och serveringsplatser framför fungerar om man bokar bakgrundsmusik. Men Gustaf Adolfs Torg-scenen, som ersätter Lilla Sydsvenskan på Posthusplatsen, bjuder på musik som lockar aktiva lyssnare. Då ska man som musikintresserad åskådare inte behöva kriga om utrymmet med barnfamiljer som försöker hitta någonstans att sitta och äta.

Dessutom: de festivalbesökare som hänger kring Gustaf Adolfs Torg och gågatan är inte intresserade av annan musik än sjukt mainstream sådan. De festivalbesökare som är musikintresserade vill inte hänga mitt i den värsta yran.

Malmöfestivalen, jag älskar dig i många avseenden. Men det här påhittet är ta mig fan det sämsta du har kommit på. Vänligen återgå till två scener på Posthusplatsen. Eller återgå till tre tält på Mölleplatsen, men det antar jag inte kommer hända. Så jag nöjer mig med att Lilla Sydsvenskan återkommer.

Hurricane Love? Ja, en energisk sextett som spelar någon slags poprock med tydliga arenarocktendenser. Stundvis väldigt bra, men stundvis ganska grönt också. Bandet har något storartat på gång. De är inte där än, men de är nära.

Efter Hurricane Love spelade Calexico på Posthusplatsen. Det, mina vänner, var galet coolt. Allra bäst var det när bandet plockade fram "Not even Stevie Nicks" och petade in nästan hela Joy Division-låten "Love will tear us apart" mitt i. Rätt imponerande hur de lyckades ta brittisk industri- och betongmisär och förflytta det till en solstekt öken på gränsen mellan Kalifornien och Mexiko.

Setlistan såg ut så här:

Epic
Across the wire
Splitter
Roka
Dead moon
Minas de cobre
Inspiracion
Sunken waltz
Not even Stevie Nicks / Love will tear us apart
Alone again or...
Puerto
Guëro canelo

En kräftskiva i lördags innebar att såväl Tribute to Miles Davis och El Perro Del Mar missades, men i går var det dags för festivalens mesta hårdrockskväll. Först ut: lokala hjältarna Crazy Lixx. Jag gillar bandet mer än jag faktiskt gillar dem. Hur går det till? Jo, första gången jag såg kvartetten var på Sommarrock i Svedala 2007. Då spelade de i minsta tältet. De var unga, hungriga och sjukt peppade. Det var jag också. Jag hade precis slutat nian och hade inte hunnit se så jättemånga gig i mina dagar. Således tyckte jag det var stenbra. Därför kommer jag alltid ha en viss sentimental relation till Crazy Lixx.

Sedan såg jag bandet på KB i Malmö i mars 2008. Det var inte bra, mest på grund av dåligt ljud. Sedan såg jag bandet på Mejeriet i Lund i mars 2011. Det började bra, men luften gick ur bandet efter en stund och andra halvan av setet var dötråkigt.

Tro det eller ej, men något liknande hände i går. När kvintetten gick ut med "Young blood" och "Lock up your daughter" var det peppat och entusiastiskt. Sedan verkade de tröttna på att lira och balladduon "Dr Hollywood" och "Blame it on love" lät plågsamt oengagerad. Slutsats: Crazy Lixx borde aldrig tacka ja till speltider som är längre än tjugofem minuter.

Fast ett litet pluspoäng för att senaste, bleka skivan "Riot avenue" endast representerades av tre låtar.

Young blood
Lock up your daughter
Riot avenue
Cum on feel the noize / We're not gonna take it
Want it
Dr Hollywood
Blame it on love
Rock and a hard place
Road to Babylon
21 til I die
Heroes are forever
Whiskey tango foxtrot

Sedan: plats på scen för Växjös finest. Bullet, alltså. Det här var elfte gången jag såg bandet, första gången utomhus och första gången med pyroteknik. Inte bästa spelningen jag sett dem göra, men inte heller den sämsta. Dröjde till sjätte låten "Pay the price" innan gigget lyfte. Inte samma klass som gigget på Getaway förra helgen, med andra ord.

Midnight oil
Rush hour
Turn it up loud
Full pull
Rolling home
Pay the price
Rambling man
Dusk til dawn
Stay wild
Highway pirates
The rebels return
Bite the bullet

Cult Of Luna, då. Fjärde gången jag såg Umeåsnubbarna i år. Spelningen i Köpenhamn i april var magisk. Spelningen på Metaltown i juli var ännu mer magisk. Spelningen på Getaway för en och en halv vecka sedan var rätt trist. Hur skulle det bli i kväll?

Jo, stundvis i klass med Metaltown. Grejen är att Cult Of Luna måste ha mörker. Saker som är sjukt vitala för att de ska lyckas frambringa rätt stämning - ljusshow, rök i mängder och att se ut som silhuetter - faller inte på plats i dagsljus.

Men i går var mörkret där. Därmed satt ljusshowen, röken och silhuetterna där de skulle. Inlevelsen var total och de gjorde den bästa "In awe of" som jag fått nöjet att höra. Det enda som ger Metaltown-spelningen en liten fördel är att setlistan var starkare. "Vicarious redemption" och "Dark city dead man" är bättre låtar än "Ghost trail", "Finland" och "Owlwood".

(The one)
I: the weapon
Ghost trail
Finland
Owlwood
(Disharmonia)
In awe of

Det finns många kvalitetspunkter kvar i programmet innan Malmöfestivalen tackar för sig i år. I dag står Rebekka Karijord, Royal Concept och Shout Out Louds på agendan. Har svårartad ångest inför att Rebekka Karijord spelar på den avskyvärda Gustaf Adolfs Torg-scenen. Misstänker att det inte kommer bli någon som helst stämning, eftersom den kommer förstöras av folk som tycker öl är viktigare än musik. Men scenen befinner sig i alla fall i ett tält. Alltid något. Rebekka Karijords musik är ju mörk.