Kapitel ett i självbiografin

11 februari 2013, någon gång under eftermiddagen.

Skivbolagssnubben James glider in i rummet.
– Eh, Sebastian? Kan du ställa sista frågan?
Jag nickar. Tittar ner i blocket.
– Okej, let’s do this one, säger jag. Hur ofta tänker du på din dödlighet?
Oliver Sykes spärrar upp ögonen.
– Vad sa du?
– Hur ofta funderar du över faktumet att vi alla kommer dö en dag?
Oliver Sykes tar en klunk av sitt flaskvatten.
– It definitely intrigues me, börjar han.
– Men det skrämmer mig inte så mycket som det gjorde förr. Jag har ingen tro om vad som händer efteråt. Jag vet att det inte är slutet. Eller, jag tror att det inte är slutet. Jag har ingen tro om vad som händer efteråt, men jag tror väldigt starkt på att det finns så mycket mer med vad som händer just nu. Det intresserar mig, jag läser om det, jag studerar det, jag gillar att prata om det. Det är ett tungt ämne. Det är något som jag diskuterar mycket i mina texter också. Det var en period i mitt liv då jag kände att jag stod på randen till det. Det är något jag tänkt mycket på. Jag tänker inte lika mycket på det längre, men jag tycker det är spännande.

Jag nickar, tackar för svaret. Börjar plocka ihop mina grejer. Tackar för intervjun. Nämner för Oliver Sykes att jag ska ge mig ut till Heathrow med detsamma och flyga hem.
– Is that frustrating? frågar han med en Sheffield-dialekt som är lika bred som refrängerna på ”Sempiternal”.
Jag säger som det är – egentligen är det ingen big deal, men det blir det ändå eftersom jag lider av en viss flygrädsla. Oliver Sykes tittar intresserat. Jag vet inte varför jag gör det, men jag flikar in att rädslan blir värre av att jag inte dricker.
– Oh, you have nothing to calm your nerves, kommenterar Bring Me The Horizon-sångaren.
– Men tänk så här: det händer nästan aldrig. Jävla brödrostar dödar fler än flygplan. Du har större chans att dö av att någon går fram till dig på gatan och biter dig i halsen.
– Jag ska komma ihåg det, mumlar jag.

Sedan skakar vi hand, jag går ut ur rummet, tackar skivbolags-James och ger mig ut på High Street Kensington. Det snöar. Går till tunnelbanan och hoppar på ett tåg mot Heathrow. Lyssnar på ”No kings, no chains” av Aim For The Sunrise i lurarna. När jag väl är framme på Heathrow lyssnar jag på Tribulations kommande skiva ”The formulas of death” som ska vara med i nästa Soundcheck. Ingen tid att förlora, lika bra att använda den här dötiden till att lyssna in mig. Och, gosse, vad värdelös den skivan är.

Ombord på planet lyssnar jag på Terrors färska skiva, ”Live by the code”, som också ska vara med i Soundcheck. Den är cool. Jag sitter långt fram på en rad som kallas ”ekonomi extra”. Det är snäppet över ekonomiklass, men snäppet under businessklass. Vad som skiljer mig från en farsa och hans två söner som sitter på raden framför mig är att de får varm mat, medan jag får en kall, eh, vi kan kalla det sallad eller något. Lite grönsaker, några bitar potatis, lite kyckling, en bulle, en chokladbit och en bit ost. Jag gillar det. Jag är en enkel man. Hade jag fått en meny och fått välja mellan ett antal rätter hade jag nog valt den här.

”Live by the code” tar slut lika hastigt som den börjar. En torsdagsförmiddag några veckor senare hör Peter av sig och vill att jag ska skriva en lång skivrecension av plattan till söndag, eftersom den vann Soundcheck. Jag svarar ”Ja, det fixar jag”. Han svarar ”Hajar du vilken hjälte du är?”.

Inte för att jag precis känner mig som en hjälte. Varje gång jag sätter mig och försöker börja skivrecensionen kommer det inte fram något. Hur analyserar man något som låter exakt som något som redan analyserats oräkneliga gånger?

Jag gör en liten rövare. Inleder recensionen så här:

”Premiärlyssnade på 'Live by the code' ombord på ett SAS-plan någonstans ovanför Nordsjön. Knappast den ideala lyssnarsituationen, men för tjugosex minuter försvann alla obehagliga panikkänslor som den där komprimerade luften och klaustrofobiska omgivningen ofrånkomligen medför. För en stund förflyttades jag från den miljö jag avskyr mest av allt till en svettig golvspelning.”

Jag tror inte en käft där ute är intresserad av att veta att jag är flygrädd och lyssnade på Terror en gång när jag flög. Vem bryr sig, liksom? Så – varför skriver jag om det, då? För att jag inte har något annat. Jag vet fan inte vad jag ska skriva. Den brutala, men ärliga sanningen är att stycket är ren utfyllnad.

Resten av recensionen? Innehållslösa klyschor om hur hardcore ”skänker inspiration, motivation och styrka att ta sig igenom alla motgångar som livet kastar i ansiktet på en”. Och smaka på det här: ”’Live by the code’ har potential att ersätta syre när som helst”.

Jag känner mig som ett skämt och en kass ursäkt till skivrecensent när jag konstaterar ”det här får fan duga” och jag känner mig som ett ännu sämre skämt när jag läser recensionen igen några månader senare.

Dagen efter jag skickat in recensionen landar ett mejl från Robban i inkorgen. Han kallar Terror-recensionen, och en annan recension, "bäst" och tillägger ”Du borde skriva alla recensioner i tidningen” plus tre utropstecken.

Bisarrt.

Ytterligare en tid senare, när Close-Up #150 kommit ut och jag därmed tappat livslusten (vilket är en annan historia) halvligger jag i en soffa i mina föräldrars vardagsrum. Min morsa sitter i en annan soffa och bläddrar i tidningen. Hon brukar göra det varje gång ett nytt Close-Up-nummer kommer ut. Plötsligt säger hon:

– Det här bra.

Sedan läser hon upp hela stycket om SAS och ”Live by the code”.

Ännu mer bisarrt.

(Nej, jag skriver inte på en självbiografi. Du har precis läst det närmsta jag någonsin kommer komma en sådan.)