Det är måndag. Jag står i tältet på Gustav Adolfs Torg och svär över scenens uselhet. Hur ska man kunna komma i stämning när barnfamiljer i mängder springer omkring, matoset är påträngande och vimmelsorlet fyller ens öron?
Norska Rebekka Karijord har med andra ord en rejäl uppförsbacke att ta sig upp för. Tyvärr lyckas hon inte skapa så mycket stämning. Men hennes spelning är ändå stundvis imponerande. Särskilt den rytmiska "Use my body while it's still young" och den vackert crescendo-arrangerade "Ode to what was lost" är en fröjd att höra. Men nästa gång Rebekka Karijord kommer till Malmö vill jag se henne spela på en mörk, liten klubb. Långt från barnfamiljer.
Prayer
Save yourself
Giant
Wear it like a crown
Oh brother
Multicolored hummingbird
You make me real
Your love
Use my body while it's still young
Ode to what was lost
The noble art of letting go
Tar mig sedan ner till Posthusplatsen, där The Royal Concept ska hålla låda. Jag såg kvartetten på Way Out West i fjol och tyckte de gjorde en okej insats. De kändes ganska gröna och särskilt sångaren David Larsson verkade nervös och osäker. Men sedan dess har bandet turnerat stenhårt, och det märks. Det är ett avsevärt mer självsäkert gäng som stegar upp på Posthusscenen och river av "On our way". Ett segt mittparti med en ny låt och en förvånansvårt tråkig version av "In the end" åsido är The Royal Concept mestadels svinbra i kväll. Allra bäst är det oväntade extranumret "My generation". Helt gitarrdrivet, och ett bevis på att bandet faktiskt kan rocka stenhårt.
On our way
Goldrushed
World on fire
Digital love (Daft Punk-cover)
Damn!
(ny låt)
In the end
(ny låt)
D-d-dance
Gimme twice
My generation (The Who-cover)
En timme senare river Shout Out Louds igång med en gungande "Sugar". Starkaste bitarna under spelningen är den postpunkiga "14th of July" och riviga "Very loud". Däremot är avslutningsduon "Walls" och "Tonight I have to leave it" inte så värst övertygande. Men fram tills dess är spelningen mycket, mycket bra.
Sugar
Impossible
Walking in your footsteps
Fall hard
Blue ice
Please please please
Destroy
Very loud
14th of July
Walls
Tonight I have to leave it
Tisdagen inleds för min del med Bassekou Kouyate & Ngoni ba på Posthusscenen under en stark, irriterade kvällssol. Det är första gången jag ser en spelning med en artist från Mali och jag gillar det skarpt. Bassekou Kouyate spelar ngoni, ett västafrikanskt stränginstrument som funnits åtminstone sedan trettonhundratalet, och han är en renodlad virtuos. En gitarrhjälte, fast med en ngoni. En ngonihjälte!
The Bronx, som spelar sedan, är något helt annat. Punk, varken mer eller mindre. Jag är inte särskilt såld på deras nya platta, som är självbetitlad precis som alla andra plattor de gjort, men det är ingen dum spelning. Sångaren Matt Caughthran är grymt cool. Han vaggar omkring på scenen som ett rastlöst fetto, verkar skönt berusad och har ett vansinnigt rasp i rösten. Ärligt, hans hals måste efter en spelning kännas värre än en bakfull, tre ciggpaket på en kväll-hals.
(Intro: Minas de cobre)
The unholy hand
White tar
Shitty future
Under the rabbit
Inveigh
Along for the ride
Too many devils
White guilt
Youth wasted
False alarm
Ribcage
Knifeman
Heart attack american
History's stranglers
Senast jag såg Johnossi var på samma plats - Stora scenen på Stortorget - för tre år sedan. Enligt vad jag minns var det en schyst spelning, men inget världsomvälvande. Och det är samma sak i kväll. Bandet är bra, men inte överväldigande. Jag tycker det är lite trist att de dragit in en tredje person till livesättningen - duoformatet var ju deras grej - men utan honom hade låtarna från nya plattan "Transitions" inte gått att spela. Största bristen är de långa, långa pauserna mellan vissa låtar. Sådant är mer förödande för drivet än många band inser. Sedan är det några låtar där framförandet inte håller rätt tempo. Ganska bra spelning på det stora hela, men Johnossi är bättre på skiva.
Into the wild
Gone forever
Bobby
Dead end
Seventeen
Party with my pain
Execution song
Man must dance
For a little while
Worried ground
Alone now
Roscoe
Everywhere with you man
18 karat gold
What's the point
Onsdag: på det igen. Den här kvällen inleds med vad som kan vara Malmöfestivalens coolaste bokning i år. Nämligen walesiska trion The Joy Formidable. Och det gänget gör en sjukt bra spelning. Alla tre musiker är en uppvisning för sig själva, har säregna spelstilar och krigar om utrymmet i ljudbilden. Det är som en välorganiserad kakofoni. Musiken låter nittiotal, men approachen är sjuttiotal. Allra bäst är avslutande "Whirring".
This ladder is ours
Austere
Little blimp
The greatest light is the greatest shade
Cholla
Maw maw song
Cradle
I don't want to see you like this
Whirring
Raska steg från Posthusscenen mot Gustav Adolfs Torg. Dags för Mariam The Believer. Hennes platta "Blood donation" är intressant och briljant på många vis, men hon kommer mer till sin rätt på scen, trots att musiken skalas av en hel del. På sätt och vis lyckas hon med det som Rebekka Karijord misslyckades med: skapa stämning, atmosfär och ett påträngande mörker trots usla förutsättningar. När Mariam The Believer spelar är det ingen i tältet som kan göra annat än att stirra och lyssna hypnotiserat. Det är som en ritual, en ceremoni, snarare än en spelning.
Blood donation
All there is and more
The string of everything
Somewhere else
Dead meat
Above the world
First haiku
Invisible giving
Love is taking me over
Förstås måste onsdagskvällen avrundas med Flogging Molly som sällskap. Finns egentligen inte så mycket att säga - septetten är alltid bra live och det här är inget undantag. Men det är nog den svagaste spelningen jag sett bandet göra. Det dröjer några låtar innan gigget lossnar och de mer energiska bitarna är ofta inte så drivna som de borde vara. Desto bättre är det i de lugnare låtarna. "Float", "The worst day since yesterday" och "If I ever leave this world" är suveräna. Men den här spelningen har inget att sätta emot prestationen på KB i november 2011.
The likes of you again
Swagger
Revolution
Selfish man
Whistles the wind
Drunken lullabies
The Kilburn high road
Saints and sinners
Requiem for a dying song
Float
Tobacco island
Rebels of the sacred heart
Devil's dance floor
If I ever leave this world alive
What's left of the flag
Seven deadly sins
The worst day since yesterday
Salty dog
Efter fem besök på sex dagar och fjorton spelningar konstaterar jag att Cult of Luna, The Joy Formidable och Mariam The Believer har varit bäst hittills. I dag står mitt sista Malmöfestivalen-besök för i år på agendan. Först: country med Lindi Ortega. Sedan: drömpop med Say Lou Lou. Sist: hiphop med El-P.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar