Jag älskar Bruce Springsteen. Och jag älskar AC/DC. Av alla artister som jag i dag fortfarande lyssnar åtminstone någorlunda aktivt på är de två de som jag gillat längst, tillsammans med The Beatles, Creedence Clearwater Revival, Iron Maiden, Motörhead, Dave Edmunds, Deep Purple, Mott The Hoople och någon till som jag inte kommer på just nu.

Men när jag fick läsa om att Bruce Springsteen börjat spela "Highway to hell" live blev jag misstänksam. Varför, liksom? Det kan väl inte bli bra. Men, jo. Titta nedan. Det är fantastiskt. Max Weinberg är chef. Vilket sväng och vilket driv! Bruce, nästa gång du kommer hit och spelar, så kan du väl köra "Highway to hell" i stället för "Shackled and drawn" eller "Waitin' on a sunny day"? Snälla?

För övrigt är Nils Lofgren en bättre gitarrist än Bruce själv, Steven Van Zandt och Tom Morello. Vill bara ha det sagt.

Spökhajen

Det var ett tag sedan, men nu är det dags igen: hajfilm! För inte alltför länge sedan släpptes en ny film som med all säkerhet hade platsat på Angry Video Game Nerds fantastiska lista över de sämsta hajfilmerna om den hade gjorts om.

Jag talar om "Ghost shark".

Premissen i ”Ghost shark” bygger, som titeln antyder, på en haj med ett spökes fördelar. Den kan dyka upp i vilket vatten som helst, när som helst, hur som helst. Spelar ingen roll om vattnet i fråga motsvarar hajens storlek eller inte. Tänk efter – hur många gånger om dagen är man i kontakt med vatten i någon form? I det här fallet innebär rentav ett glas kranvatten livsfara, för att inte tala om regn. Man måste berömma personerna bakom filmen för att de har kläckt en idé med ”Snakes on a plane”-kvaliteter.

Skönt nog sjabblas inte denna fantastiska grundförutsättning bort via de misstag som ofta syns i hajfilmer, det vill säga för få hajattacker och en handling där hajarna reduceras till perifera inslag. ”Ghost shark” byggs helt och hållet kring titeln och innehåller många avlivningar som får ”Final destination”-fanet att göra på sig av lycka.

Spoiler: Jag har två favoritattacker i filmen. Dels den där en rörmokare blir uppkäkad av spökhajen när han krånglar med någon vattenledning under en kran. Dels den där en polis dricker en pappmugg vatten från en vattenkylare. Därmed sväljer han hajen, som då käkar upp honom från insidan. Allvarligt talat - film blir inte bättre än så.

Jag har känt av någon slags musik-ADHD den senaste tiden. Alltså, jag kan inte fokusera på en skiva och rådigga. Jag hittar nytt överallt och måste lyssna på, ja, allt. Således, det har blivit en hel del upptäckter på sistone. En del grejer har varit stenbra, andra inte. Gemensamt är att jag måste lyssna mer på allihop. Vissa är gamla reliker, annat är nytt. För mig är allting ohört, dock. En snabb genomgång:

Anna Calvi - One breath
Det här är nog det mest fascinerande och spännande jag hört sedan jag minns inte när. Anna Calvi har beskrivits som en modern Patti Smith, läser jag. Kanske. Inte för att de två rent musikaliskt påminner om varandra, men Calvi förmedlar en liknande "Kreativitet i överflöd och allt måste ut - nu!"-känsla.

Carole King - Tapestry
Den här skivan rankades på trettiosjätte plats på Rolling Stones lista över de femhundra bästa skivorna någonsin. Välförtjänt? You bet.

Miles Davis - Doo-bop
Det fanns en hiphoppare i Miles Davis! Synd att den sidan aldrig hann blomma ut ordentligt.

Chvrches - The bones of what you believe
Elektronisk pop när den är som bäst.

The Paul Butterfield Blues Band - The Paul Butterfield Blues Band
Paul Butterfield är en av tidernas bästa munspelare. Vita kan också spela blues.

Dusty Springfield - Dusty in Memphis
Antar att det vore överflödigt att påpeka vilken fantastisk sångare Dusty Springfield var? Jag gör det ändå.

Ibrahim Ferrer - Buena Vista Social Club presents Ibrahim Ferrer
Mästersångaren från Buena Vista Social Club-skivan, hans solodebut. Ibrahim Ferrers röst, tonsäkerhet, timing och känsla gör honom till en av tidernas mest underskattade sångare.

The Zombies - Odessey & oracle
Jag kan knappt lyssna på "The time of the season" utan att tänka på Eminems "Rhyme or reason". Tur att bägge låtarna är asbra.

Manuel Guajiro Mirabal - Buena Vista Social Club presents Manuel Guajiro Mirabal
Trumpetaren från Buena Vista Social Club-skivan, hans solodebut. Ännu en samling mästerlig musik från Kuba.

Etta James - At last!
Både titelspåret och "I just wanna make love to you" har fastnat på mitt huvud via reklamfilmer. Minns inte vilka. Svinbra låtar på en svinbra platta.

Pavement - Slanted and enchanted
Pavement - Crooked rain, crooked rain
Pavement påminner lite om tidiga Get-Up Kids i det avseendet att det är så kackigt att man inte är säker på om det är bra eller bara skit. En sådan osäkerhet kan vara mer givande än man anar.

Jeff Buckley - Grace
Mannen, myten, legenden. Typ. Också en legendarisk skiva som jag behöver arbeta hårt med den närmaste tiden.

Bobby "Blue" Bland - Two steps from the blues
En av blueshistoriens största sångröster. 

Deafheaven - Sunbather
Ja, lite hipster är jag. Borde hata det här, men det gör jag inte. Vet inte varför.

I övrigt: två geniala skivor och mina två 2014-favoriter så här långt är Nicole Sabounés mörka debut "Must exist" samt Toni Braxton och Babyfaces skilsmässeepos "Love, marriage and divorce".

Nästa vecka är planerna att se Dead Prez på Babel, Basia Bulat på Mejeriet och Invasionen på KB. Gissar att alla tre spelningarna kommer vara galet bra.

Det finns uppenbarligen folk där ute som tror att Sverigedemokraterna är ett slags arbetarparti. Ett parti som gynnar den vanliga människan. Rörmokaren, lastbilschauffören, sjuksköterskan och framför allt pensionärerna.

Det är helt åt helvete fel.

SD är föga mer än en rasistisk upplaga av Moderaterna. Ett parti med intresse för att minska de statliga intäkterna, skära ner på välfärden och öka vinsten till de rika. Varför? Jo, för att när sjukvården faller ihop, när skolorna har slut på lärare och när de rika tjockisarna i bolagsstyrelserna blir ännu rikare - då säger de "Titta vad invandringens kostnader för med sig!". Och det tragiska är att folk går på det.

Faktum är att SD är fientliga mot ungefär allt och alla som inte är en vit, förmögen man. Punkt slut.

"Trots att många tycker sig ha noterat ett ökat fackligt intresse från Sverigedemokraterna så har partiet röstat emot ett antal klassiskt fackliga förslag. Bland annat röstade SD nej till ett förslag om nollvision mot dödsolyckor i arbetslivet och rätt till heltid för många av de som i dag arbetar deltid. Partiet har också i en egen reservation krävt fler undantag från turordningsreglerna i LAS, vilket skulle göra det enklare för arbetsgivare att sparka vem man vill."

Arbetarparti? Jo, tjena. Och jag är Frank Sinatra. Läs.

För övrigt: den ej talföre personen i klippet nedan röstades in i riksdagen 2010. För i helvete, Sverige. Bättre kan ni. Gör om, gör rätt.

Den roligaste festivalen jag var på i fjol var premiärupplagan av Vanguard Music Festival i Köpenhamn. Fantastiskt väder, underbart festivalområde och en intressant banduppställning. Fick se briljanta spelningar med Wu-Tang Clan, Håkan Hellström, De La Soul, Pharoahe Monch, Kashmir, Kitty, Daisy & Lewis, Snowboy & The Latin Section med flera.

Vanguard har ännu inte presenterat några band, eller ens datum, till i år. Så, jag tillåter mig att drömma lite. Enligt logiken "varierat utbud dag ett, hiphop dag två" vore följande startfält hur coolt som helst. Eventuell sannolikhet har inte tagits i beaktande.

Fredag:
Elliphant
Bassekou Kouyate & Ngoni ba
The Garifuna Collective
King Krule
The 1975
Laura Marling
Tinariwen
Toni Braxton & Babyface
Tom Waits

Lördag:
Czarface
The Pharcyde
Run The Jewels
A Tribe Called Quest
R.A. The Rugged Man
Public Enemy
Immortal Technique
Outkast

Maries vingar, tiotusen dagar och tjugotre

Få eller inga band kan få sina fans att leta så envist efter dolda meddelanden och betydelser som Tool. Ett exempel: "Viginti tres" är namnet på det sista spåret på fjärde skivan "10,000 days".

Vad betyder "Viginti tres"? Det är latin för tjugotre. Tjugotre är ett primtal, alltså ett tal som bara kan delas med ett och med sig själv. Två är också ett primtal, liksom tre. Två plus tre blir fem. Fem är också ett primtal. Dessutom: "Viginti tres" består av elva bokstäver. Elva är "Viginti tres" spårnummer på skivan. Vad är då elva? Jo, ett primtal, naturligtvis.

Vad har primtal med något att göra? Ingen vet. Men, varför tjugotre? Låttiteln "Faaip de oiad" på "Lateralus" betyder "guds röst". Hänger det ihop med "Viginti tres"? Hörde sångaren Maynard James Keenan guds röst när han var tjugotre år gammal? Eller för tjugotre år sedan? Vem vet?

Allt detta betyder förmodligen ingenting. Jag hämtade det från den här tråden. Som sagt, Tool-fans är lätt konspiratoriska.

Men det där lönar sig ibland, att vara så konspiratorisk att man tror att inget är som det verkar. Den som upptäckte hur det ligger till med de tre låtarna "Wings for Marie, part 1", "10,000 days (wings part 2)" och just "Viginti tres" måste vara riktigt nöjd.

Det här är allmän kännedom sedan länge, men för egen del var det först i dag som jag började forska lite i det. Så här ligger det till: de tre låtarna ska sitta ihop. "Viginti tres" och "Wings for Marie part 1" ska spelas upp direkt efter varandra, samtidigt som "10,000 days (wings part 2)". Vips, så bildar de tre spåren en enda låt.

Hur det upptäcktes kan man bara spekulera i, i synnerhet eftersom Tool-medlemmarna själva aldrig sagt något om detta. Men en tänkbar ledtråd är att "Wings for Marie part 1" är 6:11 lång och "Viginti tres" 5:02. 6:11 plus 5:02 blir 11:13, vilket är den exakta längden för "10,000 days" (wings part 2)". Det bevisar givetvis ingenting, men kan vara en knuff i rätt riktning om man letar efter dolda avsikter.

En annan knuff är givetvis att "Viginti tres" är ett rätt meningslöst spår på egen hand och fyller ingen funktion varken som låt eller outro. Nog måste den finnas med av en anledning? Jo, som det visar sig.

Helt lätt att undersöka detta är det inte. Jag öppnade Audacity och lade in de tre låtarna som de skulle spelas upp, men är inte så enkelt som att bara lägga "Wings for Marie part 1" efter "Viginti tres" och så sitter den perfekt. Det behövs lite finlir och petighet för att det ska synka ordentligt.

I videoklippet nedan synkar det till hundra procent. Dessvärre har upphovspersonen av okänd anledning valt att skruva upp volymen för "10,000 days (wings part 2)" alltför mycket, vilket gör att en hel del nyanser går förlorade.

Ärligt talat finns det stunder där synken varken gör till eller från. Exempelvis inledningen. De skumma "Viginti tres"-ljuden bidrar inte mycket till låten.

Varning måste dock utfärdas. När man hört de tre låtarna tillsammans är det svårt att lyssna på dem separat igen, eftersom de då framstår som lätt inkompletta. Det gör att albumet "10,000 days" i sin helhet blir ännu mer ojämnt än tidigare.

Bob Dylan 11-20, 51-100

I oktober var jag galet peppad på att jag skulle få se Bob Dylan live i Köpenhamn, två kvällar i rad. Bägge spelningarna var enastående. Fantastiska. Bäst. Om jag skulle få se en av dem en gång till hade jag valt kväll två, men kväll ett var i princip lika bra. Enda skillnaden var att Bob verkade lite, lite, lite, lite mer peppad andra kvällen, och att "Summer days" fick ge vika för "Love sick", en bättre låt.

Dagen innan den första spelningen skrev jag ett inlägg enligt "[band eller artist] och jag"-principen. Där listade jag också Bob Dylans tio bästa plattor, och radade dessutom upp hans femtio bästa låtar.

Det har blivit dags för en uppföljare. Först: hans elfte till tjugonde bästa skivor.

20. Saved (1980)
19. New morning (1970)
18. Blood on the tracks (1975)
17. The freewheelin' Bob Dylan (1963)
16. Bringing it all back home (1965)
15. Together through life (2009)
14. Nashville skyline (1969)
13. The times they are a-changin' (1964)
12. Street legal (1978)
11. Tempest (2012)

Sedan: hans femtioförsta till hundrade bästa låtar. Kronologisk ordning, givetvis.

”Song to Woody” ("Bob Dylan", 1962)
”Don’t think twice, it’s alright” ("The freewheelin' Bob Dylan, 1963)
“Ballad of Hollis Brown” ("The times they are a-changin'", 1964)
“The lonesome death of Hattie Carroll” ("The times they are a-changin'", 1964)
“All I really wanna do” ("Another side of Bob Dylan, 1964)
“I don’t believe you (She acts like we never have met)” ("Another side of Bob Dylan, 1964)
“It ain’t me babe” ("Another side of Bob Dylan, 1964)
“She belongs to me” ("Bringing it all back home", 1965)
“It’s all over now, baby blue” ("Bringing it all back home", 1965)
“It takes a lot to laugh, it takes a train to cry” ("Highway 61 revisited", 1965)
“From a Buick 6” ("Highway 61 revisited", 1965)
“Highway 61 revisited” ("Highway 61 revisited", 1965)
“Just like Tom Thumb’s blues” ("Highway 61 revisited", 1965)
“Sad eyed lady of the lowlands” ("Blonde on blonde", 1966)
“The ballad of Frankie Lee and Judas Priest” ("John Wesley Harding", 1967)
“Dear landlord” ("John Wesley Harding", 1967)
“The wicked messenger” ("John Wesley Harding", 1967)
“Country pie” ("Nashville skyline", 1969)
“New morning” ("New morning", 1970)
“Tomorrow is a long time” ("Bob Dylan's greatest hits vol II", 1971)
“Forever young” ("Planet waves", 1974)
“The wedding song” ("Planet waves", 1974)
“Simple twist of fate” ("Blood on the tracks", 1975)
“Idiot wind” ("Blood on the tracks", 1975)
“You’re gonna make me lonesome when you go” ("Blood on the tracks", 1975)
“Shelter from the storm” ("Blood on the tracks", 1975)
“Shot of love” ("Shot of love", 1981)
“Jokerman” ("Infidels", 1983)
“Political world” ("Oh mercy", 1989)
“Ring them bells” ("Oh mercy", 1989)
“What good am I?” ("Oh mercy", 1989)
“Disease of conceit” ("Oh mercy", 1989)
“Cats in the well” ("Under the red sky", 1990)
“Tryin’ to get to heaven” ("Time out of mind", 1997)
“Not dark yet” ("Time out of mind", 1997)
“Floater (Too much to ask)” ("Love and theft", 2001)
“Cry a while” ("Love and theft", 2001)
“Sugar baby” ("Love and theft", 2001)
“Waitin’ for you” ("Divine secrets of the ya-ya sisterhood OST", 2002)
“When the deal goes down” ("Modern times", 2006)
“Beyond the horizon” ("Modern times", 2006)
“The levee’s gonna break” ("Modern times", 2006)
“Dreamin’ of you” ("Tell tale signs: the bootleg series vol 8, rare and unreleased 1989-2006", 2008)
“Marchin’ to the city” ("Tell tale signs: the bootleg series vol 8, rare and unreleased 1989-2006", 2008)
“Beyond here lies nothin’” ("Together through life", 2009)
”Forgetful heart” ("Together through life", 2009)
“Do you hear what I hear” ("Christmas in the heart", 2009)
”Soon after midnight” ("Tempest", 2012)
”Long and wasted years” ("Tempest", 2012)
”Scarlet town” ("Tempest", 2012)