Så här på morgonkvisten, på en måndag dessutom, är det få saker i livet som kan kallas för glädjeämnen. Men visst finns de där, någonstans.
Som det här. Chemical Vocations nya video. Den bockar av ungefär alla kriterier jag vill ha av något uppiggande i Youtube-format. Bra låt? Check. En äckligt klockren refräng? Check. Toksnygga gitarrslingor? Check. Enkelt men effektivt låtarrangemang? Check. En grymt bra sångare som verkligen får visa vad han går för? Check. En gitarrist med en svintuff keps? Check. En trummis med en bandtröja av det respektingivande slaget? Check. En gitarrist med en minst lika grym bandtröja? Check.
Vad mer begär man, egentligen?
Låten heter alltså "We're not here to give up", och finns med på kommande plattan "Write this moment". Bandet heter Chemical Vocation. Lägg det på minnet. Vi snackar om ett band som - i en rättvis värld - hade varit så stort att det inte fått plats på ens tio bloggar av det här slaget.
måndag 28 mars 2011
lördag 26 mars 2011
"Ge fan i kokainet!"
Jo. Men. Alltså. Ja. Faktiskt. Det var fredag igår, och dagen i ära hade Mejeriet i Lund styrt upp en på pappret hyvens och felfri hårdrockskväll. Närvaro? Obligatorisk, förstås.
Först stegar mina favoriter för kvällen ut på scen. De kallar sig Michael Machine och spelar rock'n'roll så som den var menad att låta från början. Det är riffande direkt från helvetet. Det är refränger som klistrar sig fast som flugpapper på ens inre. Det är ett magiskt driv som trycker upp lyssnaren mot väggen och vägrar släppa taget förrän det passar bandet. Det är snorfyndiga trumfills. Det är skamlösa poser som skriker "Hells to the yeah, rock'n'roll!". Det är ganska exakt allting som jag begär av ett rockband.
De bästa bitarna är förstås de två som ligger på deras aktuella singel. B-sidan "Army of two" är en drabbande midtempobit som är omöjlig att inte älska och själva singeln, "Black eyed woman", är en refrängstark avslutning som heter duga upphöjt till femtonhundrasjuttiotre. Minst.
Michael Machine begagnar sig av en setlista som ser ut så här:
(instrumental inledning)
Drinking with the devil
Into the night
Army of two
Cowgirl
Steamroller
Mooncats
Michael Machine
Black eyed woman
Kort därefter sätter sig Batmans nemesis The Joker bakom trummorna och hamrar igång Killer Clan Of F.U.N.s spelning. Eller, trummisen har åtminstone sminkat sig så för att se ut som (överskattade) Heath Ledger i "The dark knight". Varför? Jag vet inte. Det är inte särskilt coolt. Hade varit så mycket tuffare om han försökt efterlikna den Joker som Jack Nicholson spelade i 1989-versionen av "Batman".
I alla fall, sångaren i det här bandet ser mer ut som en överviktig skabbpunkare än en sleazesångare, men har för den delen ändå en sjujäkla sångpipa. Allra mest oväntat är när han förklarar vad setets andra låt handlar om och vrålar "Ge fan i kokainet!". Det är förstås positivt att de sitter på sunda värderingar.
För, ärlig talat, hur många sleazerockband skulle säga något sådant? Typ ingen. Säger inte att alla inom genren faktiskt håller på med kokain, men de flesta vill åtminstone upprätthålla en image av ändlös dekadens. Sex, drugs and rock'n'roll, liksom. Ganska efterblivet, kan tyckas.
Struntsamma, Killer Clan Of F.U.N. gör en strålande spelning. Pluspoäng för en lyckad AC/DC-cover ("Dirty deeds done dirt cheap").
Kvällens översta namn är Malmös stoltaste förvaltare av åttiotalsarvet. De som kallar sig för Crazy Lixx. Första gången jag såg bandet på en scen var cirka ett halvår innan deras debutplatta "Loud minority" hamnade i butikerna. Det var på Sommarrocken i Svedala, och att säga annat än att de gjorde en strålande spelning är att ljuga.
Något senare såg jag kvartetten som förband åt Hardcore Superstar (i samma veva som gitarristen Vic Zino avvek till just dessa göteborgare). Det var ingen bra spelning. Alls. Inget fel på bandets agerande, men av någon anledning vägrade mixersnubbarna att låta gitarren höras. Alltså - trummor, bas och sång. Inget annat. För ett så pass riffbaserat band som Crazy Lixx var det förstås förödande.
Nu är det alltså dags igen. Jag hann aldrig se dem då de enbart hade Zinos ersättare Andy Dawson som gitarrist. Numera har de ytterligare en strängbändare, en snubbe som kallar sig Edd Myers.
Om två gitarrister är en nödvändighet? Nja. Det är Andy Dawson som gör alla imponerande gitarrprylar och jag vågar tro på att det hade räckt med honom. Men struntsamma.
Spelningen påbörjas å det briljantaste, med en råengagerad "Rock and a hard place" som följs upp av en minst lika smittande "Lock up your daughter".
Crazy Lixxs bästa egenskap är förmågan att få allt som var vedervärdigt med åttiotalet att bli hur coolt som helst. Deras näst bästa egenskap är det fantastiska refrängskapandet. De sitter alltså på helt enastående musik, och har alla odds på sin sida för att kvällen ska bli en succé.
Och de lyckas. Nästan. Någonstans i samband med "Blame it on love" verkar deras inledande entusiasm avta. Varför vet jag inte. Publiken sköter ju sig. Responsen är strålande. Men rutin från bandets sida tar över. Tyvärr, får tilläggas. Då ett ganska avslaget intryck dominerar den andra halvan av spelningen kan jag bara konstatera att de inte alls är ett så pass lysande liveband som de var för fyra år sedan. Vad trist.
Ytterligare ett minus för att deras bästa låt, "Death row", skippas. Det hade varit en lysande avslutning efter "Voodoo woman" och flera i publiken skriker efter den. Var tar den vägen? Hallå?
Crazy Lixxs setlista ser i sin helhet ut exakt så här:
Rock and a hard place
Lock up your daughter
Dr Hollywood
Want it
She's mine
Blame it on love
21 til I die
Road to Babylon
My medicine (R.O.C.K.)
Heroes are forever
Hell or high water
Voodoo woman
Lite fina länkar får avsluta den här farsen. Rekommenderar ni lyssnar sönder bandens alster på Spotify. Klicka nedan, vettja.
Killer Clan of F.U.N.s självbetitlade skiva på Spotify
Crazy Lixxs senaste alster "New religion" på Spotify
Efter att ni hört den lysande "New religion" kan ni gott surfa in på Muzic.se och läsa vad jag skrev om den ifjol. Bara att klicka här.
Michael Machine finns dessvärre inte på Spotify. Tyvärr är det svårt att hitta deras musik överhuvudtaget. De två låtarna på singeln ligger på Myspace, men om du helst undviker skräpsidan, så har du min fulla förståelse. Som ett litet plåster på såret kan du se den välgjorda videon till "Black eyed woman" nedan.
Först stegar mina favoriter för kvällen ut på scen. De kallar sig Michael Machine och spelar rock'n'roll så som den var menad att låta från början. Det är riffande direkt från helvetet. Det är refränger som klistrar sig fast som flugpapper på ens inre. Det är ett magiskt driv som trycker upp lyssnaren mot väggen och vägrar släppa taget förrän det passar bandet. Det är snorfyndiga trumfills. Det är skamlösa poser som skriker "Hells to the yeah, rock'n'roll!". Det är ganska exakt allting som jag begär av ett rockband.
De bästa bitarna är förstås de två som ligger på deras aktuella singel. B-sidan "Army of two" är en drabbande midtempobit som är omöjlig att inte älska och själva singeln, "Black eyed woman", är en refrängstark avslutning som heter duga upphöjt till femtonhundrasjuttiotre. Minst.
Michael Machine begagnar sig av en setlista som ser ut så här:
(instrumental inledning)
Drinking with the devil
Into the night
Army of two
Cowgirl
Steamroller
Mooncats
Michael Machine
Black eyed woman
Kort därefter sätter sig Batmans nemesis The Joker bakom trummorna och hamrar igång Killer Clan Of F.U.N.s spelning. Eller, trummisen har åtminstone sminkat sig så för att se ut som (överskattade) Heath Ledger i "The dark knight". Varför? Jag vet inte. Det är inte särskilt coolt. Hade varit så mycket tuffare om han försökt efterlikna den Joker som Jack Nicholson spelade i 1989-versionen av "Batman".
I alla fall, sångaren i det här bandet ser mer ut som en överviktig skabbpunkare än en sleazesångare, men har för den delen ändå en sjujäkla sångpipa. Allra mest oväntat är när han förklarar vad setets andra låt handlar om och vrålar "Ge fan i kokainet!". Det är förstås positivt att de sitter på sunda värderingar.
För, ärlig talat, hur många sleazerockband skulle säga något sådant? Typ ingen. Säger inte att alla inom genren faktiskt håller på med kokain, men de flesta vill åtminstone upprätthålla en image av ändlös dekadens. Sex, drugs and rock'n'roll, liksom. Ganska efterblivet, kan tyckas.
Struntsamma, Killer Clan Of F.U.N. gör en strålande spelning. Pluspoäng för en lyckad AC/DC-cover ("Dirty deeds done dirt cheap").
Kvällens översta namn är Malmös stoltaste förvaltare av åttiotalsarvet. De som kallar sig för Crazy Lixx. Första gången jag såg bandet på en scen var cirka ett halvår innan deras debutplatta "Loud minority" hamnade i butikerna. Det var på Sommarrocken i Svedala, och att säga annat än att de gjorde en strålande spelning är att ljuga.
Något senare såg jag kvartetten som förband åt Hardcore Superstar (i samma veva som gitarristen Vic Zino avvek till just dessa göteborgare). Det var ingen bra spelning. Alls. Inget fel på bandets agerande, men av någon anledning vägrade mixersnubbarna att låta gitarren höras. Alltså - trummor, bas och sång. Inget annat. För ett så pass riffbaserat band som Crazy Lixx var det förstås förödande.
Nu är det alltså dags igen. Jag hann aldrig se dem då de enbart hade Zinos ersättare Andy Dawson som gitarrist. Numera har de ytterligare en strängbändare, en snubbe som kallar sig Edd Myers.
Om två gitarrister är en nödvändighet? Nja. Det är Andy Dawson som gör alla imponerande gitarrprylar och jag vågar tro på att det hade räckt med honom. Men struntsamma.
Spelningen påbörjas å det briljantaste, med en råengagerad "Rock and a hard place" som följs upp av en minst lika smittande "Lock up your daughter".
Crazy Lixxs bästa egenskap är förmågan att få allt som var vedervärdigt med åttiotalet att bli hur coolt som helst. Deras näst bästa egenskap är det fantastiska refrängskapandet. De sitter alltså på helt enastående musik, och har alla odds på sin sida för att kvällen ska bli en succé.
Och de lyckas. Nästan. Någonstans i samband med "Blame it on love" verkar deras inledande entusiasm avta. Varför vet jag inte. Publiken sköter ju sig. Responsen är strålande. Men rutin från bandets sida tar över. Tyvärr, får tilläggas. Då ett ganska avslaget intryck dominerar den andra halvan av spelningen kan jag bara konstatera att de inte alls är ett så pass lysande liveband som de var för fyra år sedan. Vad trist.
Ytterligare ett minus för att deras bästa låt, "Death row", skippas. Det hade varit en lysande avslutning efter "Voodoo woman" och flera i publiken skriker efter den. Var tar den vägen? Hallå?
Crazy Lixxs setlista ser i sin helhet ut exakt så här:
Rock and a hard place
Lock up your daughter
Dr Hollywood
Want it
She's mine
Blame it on love
21 til I die
Road to Babylon
My medicine (R.O.C.K.)
Heroes are forever
Hell or high water
Voodoo woman
Lite fina länkar får avsluta den här farsen. Rekommenderar ni lyssnar sönder bandens alster på Spotify. Klicka nedan, vettja.
Killer Clan of F.U.N.s självbetitlade skiva på Spotify
Crazy Lixxs senaste alster "New religion" på Spotify
Efter att ni hört den lysande "New religion" kan ni gott surfa in på Muzic.se och läsa vad jag skrev om den ifjol. Bara att klicka här.
Michael Machine finns dessvärre inte på Spotify. Tyvärr är det svårt att hitta deras musik överhuvudtaget. De två låtarna på singeln ligger på Myspace, men om du helst undviker skräpsidan, så har du min fulla förståelse. Som ett litet plåster på såret kan du se den välgjorda videon till "Black eyed woman" nedan.
fredag 25 mars 2011
Förgiftning
Det är mycket som händer nu, mycket som är på gång.
I söndags, till exempel, tog jag mig till Köpenhamn för att spana in Rise Against på deras "Endgame"-turné. Och för all del, vi snackar om ett suveränt bra liveband, vilket aftonen ifråga inte alls ändrade på. I synnerhet "State of the union", "Prayer of the refugee", "Survive" och nya singeln "Help is on the way" fick publiken att röja till förbannelse. Jag själv inkluderad.
Rise Against-setet såg kvällen i ära ut så här:
Chamber the cartridge
State of the union
The good left undone
Heaven knows
Re-education (through labor)
Survive
Like the angel
Help is on the way
The dirt whispered
Injection
Prayer of the refugee
Audience of one
Architects
Savior
Swing life away
Hero of war
Black masks and gasoline
Give it all
Ready to fall
Förbands-Coliseum levererade, tveklöst. Men det kan aldrig gå fel när frontmannen liknar en grizzlybjörn. Allvarligt, försök komma på ett band som har en sångare som liknar ett sådant djur och som inte är bra. Det går inte. Med viss reservation mot Coliseum för att de inte hade tillräckligt många spännande låtar för att ro i hamn ett fyrtiofem minuter långt set. En halvtimme hade räckt. Fast struntsamma. "Blind in one eye" är en sanslöst cool låt.
I går stod det något helt annat på agendan.
"And now for something completely different", som Monty Python-gänget hade sagt.
KB bjöd på fri entré (tack!) och raggade upp Blekinges coolaste punkband Splitside som supportakt till Los Angeles-kvintetten The Aggrolites. Jag hade vägarna förbi enbart för Splitside. Och ett bra liveband är det minsta man kan säga att kvartetten är.
Det är höga jämfotahopp, det är tokigt slängande med instrumenten, det är kärnfull, melodisk, välkomponerad punk och det är kängor åt ungefär allt som är fel i samhället. Framför allt har "To: Jimmie" världens bästa låttext. Vilken Jimmie den är tillägnad? Gissa själv.
I alla fall. Vi fick höra en nykomponerad låt som vittnade om en utveckling åt det hårdare hållet. Vi fick höra sjukt engagerade versioner av "El sepulturero" och "One dollar whore". Vi fick höra en sanslöst klockren avslutning i "Coast of Spain". Kort sagt - vi fick ett grymt bra set av Splitside.
Och setlistan såg ut så här:
To: Jimmie
The flood
It's over
Voices from the dead
(ny låt)
One dollar whore
El sepulturero
Intoxication
Coast of Spain
The Aggrolites, däremot, det är en helt annan femma. Visst ser keyboardisten ut som en medlem i typ Madball eller Agnostic Front eller något av liknande hårdhet. Men trummisen liknar snubben i "Karate kid" och basisten för tankarna till Kjell Bergkvist.
Hur det låter? Vet inte hur det bör klassificeras, men någon form av reggae? Många vill kalla det för ska. Andra som skinheadmusik. Jag vet inte. Det svänger och baseras på baktakt, typ. Mer än så kan jag inte säga.
Och jo, de gör det bra. Det kan jag inte invända mot. Men variation är inte deras starka sida och en åttio minuter lång spelning är lite väl mycket. Väntan på "Countryman fiddle" - den enda låten jag minns hur den går - blir ganska lång, då den spelas som första extranummer.
Men folk verkar ha kul. Det dansas och hoppas och skriks och sjungs och det ena och det andra. Så visst, en cool kväll. Tveklöst.
I söndags, till exempel, tog jag mig till Köpenhamn för att spana in Rise Against på deras "Endgame"-turné. Och för all del, vi snackar om ett suveränt bra liveband, vilket aftonen ifråga inte alls ändrade på. I synnerhet "State of the union", "Prayer of the refugee", "Survive" och nya singeln "Help is on the way" fick publiken att röja till förbannelse. Jag själv inkluderad.
Rise Against-setet såg kvällen i ära ut så här:
Chamber the cartridge
State of the union
The good left undone
Heaven knows
Re-education (through labor)
Survive
Like the angel
Help is on the way
The dirt whispered
Injection
Prayer of the refugee
Audience of one
Architects
Savior
Swing life away
Hero of war
Black masks and gasoline
Give it all
Ready to fall
Förbands-Coliseum levererade, tveklöst. Men det kan aldrig gå fel när frontmannen liknar en grizzlybjörn. Allvarligt, försök komma på ett band som har en sångare som liknar ett sådant djur och som inte är bra. Det går inte. Med viss reservation mot Coliseum för att de inte hade tillräckligt många spännande låtar för att ro i hamn ett fyrtiofem minuter långt set. En halvtimme hade räckt. Fast struntsamma. "Blind in one eye" är en sanslöst cool låt.
I går stod det något helt annat på agendan.
"And now for something completely different", som Monty Python-gänget hade sagt.
KB bjöd på fri entré (tack!) och raggade upp Blekinges coolaste punkband Splitside som supportakt till Los Angeles-kvintetten The Aggrolites. Jag hade vägarna förbi enbart för Splitside. Och ett bra liveband är det minsta man kan säga att kvartetten är.
Det är höga jämfotahopp, det är tokigt slängande med instrumenten, det är kärnfull, melodisk, välkomponerad punk och det är kängor åt ungefär allt som är fel i samhället. Framför allt har "To: Jimmie" världens bästa låttext. Vilken Jimmie den är tillägnad? Gissa själv.
I alla fall. Vi fick höra en nykomponerad låt som vittnade om en utveckling åt det hårdare hållet. Vi fick höra sjukt engagerade versioner av "El sepulturero" och "One dollar whore". Vi fick höra en sanslöst klockren avslutning i "Coast of Spain". Kort sagt - vi fick ett grymt bra set av Splitside.
Och setlistan såg ut så här:
To: Jimmie
The flood
It's over
Voices from the dead
(ny låt)
One dollar whore
El sepulturero
Intoxication
Coast of Spain
The Aggrolites, däremot, det är en helt annan femma. Visst ser keyboardisten ut som en medlem i typ Madball eller Agnostic Front eller något av liknande hårdhet. Men trummisen liknar snubben i "Karate kid" och basisten för tankarna till Kjell Bergkvist.
Hur det låter? Vet inte hur det bör klassificeras, men någon form av reggae? Många vill kalla det för ska. Andra som skinheadmusik. Jag vet inte. Det svänger och baseras på baktakt, typ. Mer än så kan jag inte säga.
Och jo, de gör det bra. Det kan jag inte invända mot. Men variation är inte deras starka sida och en åttio minuter lång spelning är lite väl mycket. Väntan på "Countryman fiddle" - den enda låten jag minns hur den går - blir ganska lång, då den spelas som första extranummer.
Men folk verkar ha kul. Det dansas och hoppas och skriks och sjungs och det ena och det andra. Så visst, en cool kväll. Tveklöst.
söndag 20 mars 2011
Rekordförsök på Kulturbolaget
Lördag kväll. Klockan är kvart i åtta och datumet är den nittonde mars. Jag har precis köpt ett paket cigarretter på Ica vid Möllevångstorget och går till KB där The Ark ska stå för underhållningen kvällen i ära och genomföra den första av två Malmöspelningar på klubbdelen av bandets avskedsturné.
Jag anade det knappast på förhand, men under kvällen får jag bevittna alternativt uppleva ett antal rekordförsök gällande diverse detaljer i konsertsammanhang. Åtminstone personliga rekord för Kulturbolaget.
Först och främst, en längre kö till ingången strax innan insläpp har jag aldrig varit med om på det här stället. Heder till personalen för att den rör sig snabbt så fort dörrarna öppnats, dock.
Att kön är så lång har förstås att göra med att spelningen är utsåld, vilket leder oss till kvällens rekordförsök nummer två - att fylla lokalen till en helt absurd bristningsgräns. Jag har varit på utsålda spelningar på KB förr, men aldrig varit med om mer folk inne i de anrika lokalerna än ikväll. Spontant känns det som att de passerat den egentliga kapaciteten med råge. Rekord? Tveklöst.
Den som varit på KB vet att ventilationssystemet är direkt pinsamt. Är det mer än hundra människor i lokalen samtidigt kan man räkna med att svettas floder, oavsett klädsel, väder och publikaktivitet. Om det blir ett nytt försök till temperaturrekord? Ja. Lyckas det? Nja... nej. Det var snäppet värre när Saxon spelade här för fyra år sedan. Då immade trots allt glasdörrarna igen.
Men två av tre lyckade rekordförsök är väl inte så illa?
Att nämna något om konserten också kan kanske vara på sin plats. Min enda tidigare erfarenhet av livebandet The Ark var när de spelade på Malmöfestivalen efter att de släppt "Prayer for the weekend". För all del en bra spelning, men jag var inget större fan då och uppskattade det därför inte så som jag borde ha gjort.
My bad.
Numera gillar jag bandet grymt mycket, emellertid. Och trots att medlemmarna börjar bli gamla och tjocka - framför allt ser gitarristen Mikael Jepson ganska trött ut under konsertens första halva - presterar de.
Ola Salo är en helt sanslöst bra frontman, vilket knappast behövs påpekas. I "Laurel wreath" ger han sig ut på promenad på sofforna och borden som är placerade bredvid scenen med ett ansiktsuttryck som hämtat från "Exorcisten". "Uriel" framför han ensam med en akustisk gitarr, och gör det med den äran. Han inleder en ändlöst emotionell version av "It takes a fool to remain sane" med ett långt, hjärtligt brandtal om normalitet, stolthet och skam.
I "Let your body decide" får han halvvägs genom låten sällskap av Moto Boy som förvandlar det till en lysande duett. Gästen tackas med en kyss när dängan nått sitt slut.
En invändning mot spelningen måste jag nämna, emellertid. Varför skynda sig igenom "The worrying kind" med en version som enbart består av piano och sång? Herregud, det låter mer som en cover på Maia Hirasawas oändligt usla version av låten, än ett framförande av bandet som skrev den. Det är i grund och botten en fantastisk låt - bidrag till Melodifestivalen eller inte - och att ändra på detta faktum är faktiskt idioti.
I övrigt är det en helt suverän spelning. Om inte The Ark avslutar årets upplaga av Malmöfestivalen och sätter punkt för sin karriär där ska jag äta upp min hatt.
Måste förresten nämna det igen. Maia Hirasawas version av "The worrying kind" är så usel att den inte ens förtjänar att ligga underst i en gudsförgäten komposttunna i Västra Vemmenhög. Faktiskt.
The Arks setlista såg förresten ut så här:
Hey modern days
Clamour for glamour
Angelheads
Breaking up with god
Joy surrender
Father of a son
Superstar
Uriel
The worrying kind
Disease
Prayer for the weekend
Let your body decide
Laurel wreath
It takes a fool to remain sane
The apocalypse is over
Patchouli
Rock city wankers (ytterst kort tease)
Echo chamber (lite längre, men fortfarande kort, tease)
One of us is gonna die young
Calleth you, cometh I
Jag anade det knappast på förhand, men under kvällen får jag bevittna alternativt uppleva ett antal rekordförsök gällande diverse detaljer i konsertsammanhang. Åtminstone personliga rekord för Kulturbolaget.
Först och främst, en längre kö till ingången strax innan insläpp har jag aldrig varit med om på det här stället. Heder till personalen för att den rör sig snabbt så fort dörrarna öppnats, dock.
Att kön är så lång har förstås att göra med att spelningen är utsåld, vilket leder oss till kvällens rekordförsök nummer två - att fylla lokalen till en helt absurd bristningsgräns. Jag har varit på utsålda spelningar på KB förr, men aldrig varit med om mer folk inne i de anrika lokalerna än ikväll. Spontant känns det som att de passerat den egentliga kapaciteten med råge. Rekord? Tveklöst.
Den som varit på KB vet att ventilationssystemet är direkt pinsamt. Är det mer än hundra människor i lokalen samtidigt kan man räkna med att svettas floder, oavsett klädsel, väder och publikaktivitet. Om det blir ett nytt försök till temperaturrekord? Ja. Lyckas det? Nja... nej. Det var snäppet värre när Saxon spelade här för fyra år sedan. Då immade trots allt glasdörrarna igen.
Men två av tre lyckade rekordförsök är väl inte så illa?
Att nämna något om konserten också kan kanske vara på sin plats. Min enda tidigare erfarenhet av livebandet The Ark var när de spelade på Malmöfestivalen efter att de släppt "Prayer for the weekend". För all del en bra spelning, men jag var inget större fan då och uppskattade det därför inte så som jag borde ha gjort.
My bad.
Numera gillar jag bandet grymt mycket, emellertid. Och trots att medlemmarna börjar bli gamla och tjocka - framför allt ser gitarristen Mikael Jepson ganska trött ut under konsertens första halva - presterar de.
Ola Salo är en helt sanslöst bra frontman, vilket knappast behövs påpekas. I "Laurel wreath" ger han sig ut på promenad på sofforna och borden som är placerade bredvid scenen med ett ansiktsuttryck som hämtat från "Exorcisten". "Uriel" framför han ensam med en akustisk gitarr, och gör det med den äran. Han inleder en ändlöst emotionell version av "It takes a fool to remain sane" med ett långt, hjärtligt brandtal om normalitet, stolthet och skam.
I "Let your body decide" får han halvvägs genom låten sällskap av Moto Boy som förvandlar det till en lysande duett. Gästen tackas med en kyss när dängan nått sitt slut.
En invändning mot spelningen måste jag nämna, emellertid. Varför skynda sig igenom "The worrying kind" med en version som enbart består av piano och sång? Herregud, det låter mer som en cover på Maia Hirasawas oändligt usla version av låten, än ett framförande av bandet som skrev den. Det är i grund och botten en fantastisk låt - bidrag till Melodifestivalen eller inte - och att ändra på detta faktum är faktiskt idioti.
I övrigt är det en helt suverän spelning. Om inte The Ark avslutar årets upplaga av Malmöfestivalen och sätter punkt för sin karriär där ska jag äta upp min hatt.
Måste förresten nämna det igen. Maia Hirasawas version av "The worrying kind" är så usel att den inte ens förtjänar att ligga underst i en gudsförgäten komposttunna i Västra Vemmenhög. Faktiskt.
The Arks setlista såg förresten ut så här:
Hey modern days
Clamour for glamour
Angelheads
Breaking up with god
Joy surrender
Father of a son
Superstar
Uriel
The worrying kind
Disease
Prayer for the weekend
Let your body decide
Laurel wreath
It takes a fool to remain sane
The apocalypse is over
Patchouli
Rock city wankers (ytterst kort tease)
Echo chamber (lite längre, men fortfarande kort, tease)
One of us is gonna die young
Calleth you, cometh I
lördag 19 mars 2011
Vem fan är In Flames?
Allvarlig talat.
För när Engel - vars grundare och huvudman heter Niclas Engelin och känns igen från de där andra, större göteborgarna - ställer sig på scen slår det gnistor om kvintetten. Det har det inte gjort om In Flames på åratal.
Fast nog med jämförelser.
Igår rullade Engel-vanen till Danmark och parkerade utanför The Rock i Köpenhamn. Utan förband, märkligt nog, stegar snubbarna på scen till en Rasmus Seebach-låt (jag vet: ?!) och avfyrar den gigantiska "Six feet deep" som inledning. Den drabbar publiken likt ett illasinnat bombanfall.
Det är inte mycket folk på plats - uppskattningsvis kanske femtio pers - men Engel-snubbarna vägrar sura över det. Istället ger de järnet, oavbrutet, och ser till att de få som tagit sig dit blir nöjda med kvällen. Bandet prioriterar att göra spelningen till en sådan spelning som besökarna kommer berätta om för sina frånvarande kamrater i ordalag som "du ville være der, du dum idiot!". (tack till Google Translate)
Kvällens höjdpunkter - utöver den redan nämnda, helt enorma inledningen - är många. Den grooviga, snyggt melodiska midtempobiten "Heartsick" tillägnas trummisen Jimmy Olaussons flickvän och ger sångaren Mangan Klavborn tillfälle att visa upp sig från sin bästa vokala sida. Mangelnummer som "Propaganda" och "For those who will resist" är förstås enastående, och det dundersköna titelspåret från "Threnody"-plattan kan bryta ben och knäcka nackar.
Fast bäst är nog ändå kvällens avslutande låttrio. Singelspåret "Sense the fire" sitter på en refräng som de flesta metalband hade kunnat offra all sin utrustning för. Min favorit "Feed the weak", som dessvärre saknades på Close Up-båten, är en publikfriare utan dess like och öppningsspåret från debuten "Absolute design", "In splendour", är en snortung avslutare med en puls som fortfarande känns när jag sitter på Öresundståget hem.
En avrundande fråga jag vill ha svar på: varför får inte Engel större spelningar än på ett glest The Rock? Gudarna ska veta att de är mer förtjänta av det än många andra större band.
Jag vet inte.
Engels setlista:
Six feet deep
Casket closing
For those who will resist
Heartsick
Hurricane season
Down
Trial & error
Threnody
Propaganda
Sense the fire
Feed the weak
In splendour
För när Engel - vars grundare och huvudman heter Niclas Engelin och känns igen från de där andra, större göteborgarna - ställer sig på scen slår det gnistor om kvintetten. Det har det inte gjort om In Flames på åratal.
Fast nog med jämförelser.
Igår rullade Engel-vanen till Danmark och parkerade utanför The Rock i Köpenhamn. Utan förband, märkligt nog, stegar snubbarna på scen till en Rasmus Seebach-låt (jag vet: ?!) och avfyrar den gigantiska "Six feet deep" som inledning. Den drabbar publiken likt ett illasinnat bombanfall.
Det är inte mycket folk på plats - uppskattningsvis kanske femtio pers - men Engel-snubbarna vägrar sura över det. Istället ger de järnet, oavbrutet, och ser till att de få som tagit sig dit blir nöjda med kvällen. Bandet prioriterar att göra spelningen till en sådan spelning som besökarna kommer berätta om för sina frånvarande kamrater i ordalag som "du ville være der, du dum idiot!". (tack till Google Translate)
Kvällens höjdpunkter - utöver den redan nämnda, helt enorma inledningen - är många. Den grooviga, snyggt melodiska midtempobiten "Heartsick" tillägnas trummisen Jimmy Olaussons flickvän och ger sångaren Mangan Klavborn tillfälle att visa upp sig från sin bästa vokala sida. Mangelnummer som "Propaganda" och "For those who will resist" är förstås enastående, och det dundersköna titelspåret från "Threnody"-plattan kan bryta ben och knäcka nackar.
Fast bäst är nog ändå kvällens avslutande låttrio. Singelspåret "Sense the fire" sitter på en refräng som de flesta metalband hade kunnat offra all sin utrustning för. Min favorit "Feed the weak", som dessvärre saknades på Close Up-båten, är en publikfriare utan dess like och öppningsspåret från debuten "Absolute design", "In splendour", är en snortung avslutare med en puls som fortfarande känns när jag sitter på Öresundståget hem.
En avrundande fråga jag vill ha svar på: varför får inte Engel större spelningar än på ett glest The Rock? Gudarna ska veta att de är mer förtjänta av det än många andra större band.
Jag vet inte.
Engels setlista:
Six feet deep
Casket closing
For those who will resist
Heartsick
Hurricane season
Down
Trial & error
Threnody
Propaganda
Sense the fire
Feed the weak
In splendour
fredag 18 mars 2011
Gratisspelning med Splitside
Helt korrekt. Arbetarklasspunkarna i Splitside - i viss konkurrens med Royal Republic-sångaren Adam Grahn det bästa som kommit från Blekinge - öppnar för The Aggrolites på KB i Malmö på torsdag (alltså den mars). Inträde? Noll kronor. Det finns ingen ursäkt att inte närvara.
Ska erkänna att jag har noll koll på huvudbandet, men Splitside är ett gäng som förtjänar att supportas. Så - dyk upp och visa din uppskattning för ett band som kan skriva grymt klockrena melodiska punkhits och som har ett gäng smått fantastiska låttexter på sitt samvete.
Bäst är förstås "To Jimmie", öppningslåten från fjolårsplattan "This sinking ship". Vilken Jimmie det är som låten handlar om, det lär jag inte behöva påpeka. Nu väntar jag bara på uppföljaren "To Kent", där Jimmies apliknande och sju resor värre kollega får en välbehövlig känga i plytet.
Ska erkänna att jag har noll koll på huvudbandet, men Splitside är ett gäng som förtjänar att supportas. Så - dyk upp och visa din uppskattning för ett band som kan skriva grymt klockrena melodiska punkhits och som har ett gäng smått fantastiska låttexter på sitt samvete.
Bäst är förstås "To Jimmie", öppningslåten från fjolårsplattan "This sinking ship". Vilken Jimmie det är som låten handlar om, det lär jag inte behöva påpeka. Nu väntar jag bara på uppföljaren "To Kent", där Jimmies apliknande och sju resor värre kollega får en välbehövlig känga i plytet.
torsdag 17 mars 2011
Stress, pengabrist, beslutsångest
Det är tre ord som beskriver konsertvåren fram till, låt säga första juni. Inte för att kalendern blir mindre fullsmockad när våren övergår till sommar, men någon form av avgränsning måste trots allt finnas.
Låt oss utgå från imorgon. Engel gästar The Rock i Köpenhamn, vilket är givet att spana in. The Ark spelar inför ett utsålt KB i Malmö dagen efter, vilket också är givet att spana in. Rise Against håller hov på Vega i Köpenhamn dagen efter det, vilket förstås också är givet att spana in. Tre konserter på tre dagar. Och jag som för närvarande går holmgång mot en livshotande förkylning. Skit också.
Veckan efter ser jämförelsevis lugn ut. Royal Republic har på grund av sångaren Adam Grahns halsinfektion skjutit upp ett antal spelningar, vilket innebär att konserten på Beta i Köpenhamn den 26 mars inte blir av. Men dagen innan är det rock'n'roll på Mejeriet i Lund. Crazy Lixx är huvudband, och det är förstås fint som snus. Dock är det förbands-Michael Machine som agerar dragplåster för min del.
Adept är Sveriges bästa band i den hårdare kategorin (överlag är det dock Kent), och därför borde det innebära spöstraff om man inte spanar in Nordenturnén tillsammans med brittiska While She Sleeps och svenska, briljanta Walking With Strangers. För min del betyder detta rent konkret att jag tar mig till KB i Malmö den 1 april och Beta i Köpenhamn dagen efter.
Fredag veckan efter spelar The Haunted i Lund. Goes without saying att det måste ses.
Dock är jag nog mer entusiastisk över vad som sker veckan efter. Sharkbait Tour II har vägarna förbi Folkets Hus i Lund. De tre huvudnamnen You Ate My Dog, Aim For The Sunrise och Promise Divine är förstås högkvalitativa så det förslår. Dagen efter är det dags att dansa tills man stupar på Färs och Frosta Sparbank Arena i Lund. Dropkick Murphys står för underhållningen, och jag har ingen anledning att tro att den här konserten skulle vara mindre bra än de andra två spelningarna jag sett bandet göra.
Dropkick Murphys tar med sig Sick Of It All som förband, vilket är helt enormt. Veckan efter spelar samma NYHC:are på The Rock i Köpenhamn i eget namn. Givet besök? You bet.
Den 28 april är det dags att kamma syntlugg till förmån för Nitzer Ebbs spelning på KB.
Vad som händer den 3 maj är ristat i sten. Jag kommer prick klockan nio på morgonen begå debut på Systembolaget och senare på kvällen se Slim Cessna's Auto Club med Jay Munly i spetsen på Babel i Malmö. Världens ballaste altcountryband skulle spelat där vid den tiden förra året, men den där satans Eyjafjallajökull satte käppar i hjulet för det.
Swans spelar på samma ställe dagen efter. Om det blir till att titta på det också har jag inte beslutat mig för än, men det är nästan för coolt för att missa. I alla fall hänger det en biljett till Rush på Malmö Arena den 8 maj här hemma.
För cirka fyrtio minuter sedan satte jag The Band of Heathens självbetitlade debutplatta i spelaren, och sedan dess har jag bestämt mig för att finnas i publiken när detta smått fantastiska countryband håller låda på Babel den 11 maj.
Sist i maj månad - åtminstone sett till vad som är planerat för tillfället - är Tumbas stoltheter Amon Amarth, som tyvärr dissar Malmö på deras kommande turné, men däremot intar Vega i Köpenhamn. Spikat besök, förstås.
Hur en annan ska ha råd med allt det där? Hur en annan ska ha tid med allt det där? Hur en annan ska kunna besluta sig för att gå på just dessa konserter och inte alla andra som arrangeras under samma tid och är minst lika intressanta? Tro mig, det är inte lätt.
Låt oss utgå från imorgon. Engel gästar The Rock i Köpenhamn, vilket är givet att spana in. The Ark spelar inför ett utsålt KB i Malmö dagen efter, vilket också är givet att spana in. Rise Against håller hov på Vega i Köpenhamn dagen efter det, vilket förstås också är givet att spana in. Tre konserter på tre dagar. Och jag som för närvarande går holmgång mot en livshotande förkylning. Skit också.
Veckan efter ser jämförelsevis lugn ut. Royal Republic har på grund av sångaren Adam Grahns halsinfektion skjutit upp ett antal spelningar, vilket innebär att konserten på Beta i Köpenhamn den 26 mars inte blir av. Men dagen innan är det rock'n'roll på Mejeriet i Lund. Crazy Lixx är huvudband, och det är förstås fint som snus. Dock är det förbands-Michael Machine som agerar dragplåster för min del.
Adept är Sveriges bästa band i den hårdare kategorin (överlag är det dock Kent), och därför borde det innebära spöstraff om man inte spanar in Nordenturnén tillsammans med brittiska While She Sleeps och svenska, briljanta Walking With Strangers. För min del betyder detta rent konkret att jag tar mig till KB i Malmö den 1 april och Beta i Köpenhamn dagen efter.
Fredag veckan efter spelar The Haunted i Lund. Goes without saying att det måste ses.
Dock är jag nog mer entusiastisk över vad som sker veckan efter. Sharkbait Tour II har vägarna förbi Folkets Hus i Lund. De tre huvudnamnen You Ate My Dog, Aim For The Sunrise och Promise Divine är förstås högkvalitativa så det förslår. Dagen efter är det dags att dansa tills man stupar på Färs och Frosta Sparbank Arena i Lund. Dropkick Murphys står för underhållningen, och jag har ingen anledning att tro att den här konserten skulle vara mindre bra än de andra två spelningarna jag sett bandet göra.
Dropkick Murphys tar med sig Sick Of It All som förband, vilket är helt enormt. Veckan efter spelar samma NYHC:are på The Rock i Köpenhamn i eget namn. Givet besök? You bet.
Den 28 april är det dags att kamma syntlugg till förmån för Nitzer Ebbs spelning på KB.
Vad som händer den 3 maj är ristat i sten. Jag kommer prick klockan nio på morgonen begå debut på Systembolaget och senare på kvällen se Slim Cessna's Auto Club med Jay Munly i spetsen på Babel i Malmö. Världens ballaste altcountryband skulle spelat där vid den tiden förra året, men den där satans Eyjafjallajökull satte käppar i hjulet för det.
Swans spelar på samma ställe dagen efter. Om det blir till att titta på det också har jag inte beslutat mig för än, men det är nästan för coolt för att missa. I alla fall hänger det en biljett till Rush på Malmö Arena den 8 maj här hemma.
För cirka fyrtio minuter sedan satte jag The Band of Heathens självbetitlade debutplatta i spelaren, och sedan dess har jag bestämt mig för att finnas i publiken när detta smått fantastiska countryband håller låda på Babel den 11 maj.
Sist i maj månad - åtminstone sett till vad som är planerat för tillfället - är Tumbas stoltheter Amon Amarth, som tyvärr dissar Malmö på deras kommande turné, men däremot intar Vega i Köpenhamn. Spikat besök, förstås.
Hur en annan ska ha råd med allt det där? Hur en annan ska ha tid med allt det där? Hur en annan ska kunna besluta sig för att gå på just dessa konserter och inte alla andra som arrangeras under samma tid och är minst lika intressanta? Tro mig, det är inte lätt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)