"Ge fan i kokainet!"

Jo. Men. Alltså. Ja. Faktiskt. Det var fredag igår, och dagen i ära hade Mejeriet i Lund styrt upp en på pappret hyvens och felfri hårdrockskväll. Närvaro? Obligatorisk, förstås.

Först stegar mina favoriter för kvällen ut på scen. De kallar sig Michael Machine och spelar rock'n'roll så som den var menad att låta från början. Det är riffande direkt från helvetet. Det är refränger som klistrar sig fast som flugpapper på ens inre. Det är ett magiskt driv som trycker upp lyssnaren mot väggen och vägrar släppa taget förrän det passar bandet. Det är snorfyndiga trumfills. Det är skamlösa poser som skriker "Hells to the yeah, rock'n'roll!". Det är ganska exakt allting som jag begär av ett rockband.

De bästa bitarna är förstås de två som ligger på deras aktuella singel. B-sidan "Army of two" är en drabbande midtempobit som är omöjlig att inte älska och själva singeln, "Black eyed woman", är en refrängstark avslutning som heter duga upphöjt till femtonhundrasjuttiotre. Minst.

Michael Machine begagnar sig av en setlista som ser ut så här:

(instrumental inledning)
Drinking with the devil
Into the night
Army of two
Cowgirl
Steamroller
Mooncats
Michael Machine
Black eyed woman

Kort därefter sätter sig Batmans nemesis The Joker bakom trummorna och hamrar igång Killer Clan Of F.U.N.s spelning. Eller, trummisen har åtminstone sminkat sig så för att se ut som (överskattade) Heath Ledger i "The dark knight". Varför? Jag vet inte. Det är inte särskilt coolt. Hade varit så mycket tuffare om han försökt efterlikna den Joker som Jack Nicholson spelade i 1989-versionen av "Batman".

I alla fall, sångaren i det här bandet ser mer ut som en överviktig skabbpunkare än en sleazesångare, men har för den delen ändå en sjujäkla sångpipa. Allra mest oväntat är när han förklarar vad setets andra låt handlar om och vrålar "Ge fan i kokainet!". Det är förstås positivt att de sitter på sunda värderingar.

För, ärlig talat, hur många sleazerockband skulle säga något sådant? Typ ingen. Säger inte att alla inom genren faktiskt håller på med kokain, men de flesta vill åtminstone upprätthålla en image av ändlös dekadens. Sex, drugs and rock'n'roll, liksom. Ganska efterblivet, kan tyckas.

Struntsamma, Killer Clan Of F.U.N. gör en strålande spelning. Pluspoäng för en lyckad AC/DC-cover ("Dirty deeds done dirt cheap").

Kvällens översta namn är Malmös stoltaste förvaltare av åttiotalsarvet. De som kallar sig för Crazy Lixx. Första gången jag såg bandet på en scen var cirka ett halvår innan deras debutplatta "Loud minority" hamnade i butikerna. Det var på Sommarrocken i Svedala, och att säga annat än att de gjorde en strålande spelning är att ljuga.

Något senare såg jag kvartetten som förband åt Hardcore Superstar (i samma veva som gitarristen Vic Zino avvek till just dessa göteborgare). Det var ingen bra spelning. Alls. Inget fel på bandets agerande, men av någon anledning vägrade mixersnubbarna att låta gitarren höras. Alltså - trummor, bas och sång. Inget annat. För ett så pass riffbaserat band som Crazy Lixx var det förstås förödande.

Nu är det alltså dags igen. Jag hann aldrig se dem då de enbart hade Zinos ersättare Andy Dawson som gitarrist. Numera har de ytterligare en strängbändare, en snubbe som kallar sig Edd Myers.

Om två gitarrister är en nödvändighet? Nja. Det är Andy Dawson som gör alla imponerande gitarrprylar och jag vågar tro på att det hade räckt med honom. Men struntsamma.

Spelningen påbörjas å det briljantaste, med en råengagerad "Rock and a hard place" som följs upp av en minst lika smittande "Lock up your daughter".

Crazy Lixxs bästa egenskap är förmågan att få allt som var vedervärdigt med åttiotalet att bli hur coolt som helst. Deras näst bästa egenskap är det fantastiska refrängskapandet. De sitter alltså på helt enastående musik, och har alla odds på sin sida för att kvällen ska bli en succé.

Och de lyckas. Nästan. Någonstans i samband med "Blame it on love" verkar deras inledande entusiasm avta. Varför vet jag inte. Publiken sköter ju sig. Responsen är strålande. Men rutin från bandets sida tar över. Tyvärr, får tilläggas. Då ett ganska avslaget intryck dominerar den andra halvan av spelningen kan jag bara konstatera att de inte alls är ett så pass lysande liveband som de var för fyra år sedan. Vad trist.

Ytterligare ett minus för att deras bästa låt, "Death row", skippas. Det hade varit en lysande avslutning efter "Voodoo woman" och flera i publiken skriker efter den. Var tar den vägen? Hallå?

Crazy Lixxs setlista ser i sin helhet ut exakt så här:

Rock and a hard place
Lock up your daughter
Dr Hollywood
Want it
She's mine
Blame it on love
21 til I die
Road to Babylon
My medicine (R.O.C.K.)
Heroes are forever

Hell or high water
Voodoo woman

Lite fina länkar får avsluta den här farsen. Rekommenderar ni lyssnar sönder bandens alster på Spotify. Klicka nedan, vettja.

Killer Clan of F.U.N.s självbetitlade skiva på Spotify
Crazy Lixxs senaste alster "New religion" på Spotify

Efter att ni hört den lysande "New religion" kan ni gott surfa in på Muzic.se och läsa vad jag skrev om den ifjol. Bara att klicka här.

Michael Machine finns dessvärre inte på Spotify. Tyvärr är det svårt att hitta deras musik överhuvudtaget. De två låtarna på singeln ligger på Myspace, men om du helst undviker skräpsidan, så har du min fulla förståelse. Som ett litet plåster på såret kan du se den välgjorda videon till "Black eyed woman" nedan.