Rekordförsök på Kulturbolaget

Lördag kväll. Klockan är kvart i åtta och datumet är den nittonde mars. Jag har precis köpt ett paket cigarretter på Ica vid Möllevångstorget och går till KB där The Ark ska stå för underhållningen kvällen i ära och genomföra den första av två Malmöspelningar på klubbdelen av bandets avskedsturné.

Jag anade det knappast på förhand, men under kvällen får jag bevittna alternativt uppleva ett antal rekordförsök gällande diverse detaljer i konsertsammanhang. Åtminstone personliga rekord för Kulturbolaget.

Först och främst, en längre kö till ingången strax innan insläpp har jag aldrig varit med om på det här stället. Heder till personalen för att den rör sig snabbt så fort dörrarna öppnats, dock.

Att kön är så lång har förstås att göra med att spelningen är utsåld, vilket leder oss till kvällens rekordförsök nummer två - att fylla lokalen till en helt absurd bristningsgräns. Jag har varit på utsålda spelningar på KB förr, men aldrig varit med om mer folk inne i de anrika lokalerna än ikväll. Spontant känns det som att de passerat den egentliga kapaciteten med råge. Rekord? Tveklöst.

Den som varit på KB vet att ventilationssystemet är direkt pinsamt. Är det mer än hundra människor i lokalen samtidigt kan man räkna med att svettas floder, oavsett klädsel, väder och publikaktivitet. Om det blir ett nytt försök till temperaturrekord? Ja. Lyckas det? Nja... nej. Det var snäppet värre när Saxon spelade här för fyra år sedan. Då immade trots allt glasdörrarna igen.

Men två av tre lyckade rekordförsök är väl inte så illa?

Att nämna något om konserten också kan kanske vara på sin plats. Min enda tidigare erfarenhet av livebandet The Ark var när de spelade på Malmöfestivalen efter att de släppt "Prayer for the weekend". För all del en bra spelning, men jag var inget större fan då och uppskattade det därför inte så som jag borde ha gjort.

My bad.

Numera gillar jag bandet grymt mycket, emellertid. Och trots att medlemmarna börjar bli gamla och tjocka - framför allt ser gitarristen Mikael Jepson ganska trött ut under konsertens första halva - presterar de.

Ola Salo är en helt sanslöst bra frontman, vilket knappast behövs påpekas. I "Laurel wreath" ger han sig ut på promenad på sofforna och borden som är placerade bredvid scenen med ett ansiktsuttryck som hämtat från "Exorcisten". "Uriel" framför han ensam med en akustisk gitarr, och gör det med den äran. Han inleder en ändlöst emotionell version av "It takes a fool to remain sane" med ett långt, hjärtligt brandtal om normalitet, stolthet och skam.

I "Let your body decide" får han halvvägs genom låten sällskap av Moto Boy som förvandlar det till en lysande duett. Gästen tackas med en kyss när dängan nått sitt slut.

En invändning mot spelningen måste jag nämna, emellertid. Varför skynda sig igenom "The worrying kind" med en version som enbart består av piano och sång? Herregud, det låter mer som en cover på Maia Hirasawas oändligt usla version av låten, än ett framförande av bandet som skrev den. Det är i grund och botten en fantastisk låt - bidrag till Melodifestivalen eller inte - och att ändra på detta faktum är faktiskt idioti.

I övrigt är det en helt suverän spelning. Om inte The Ark avslutar årets upplaga av Malmöfestivalen och sätter punkt för sin karriär där ska jag äta upp min hatt.

Måste förresten nämna det igen. Maia Hirasawas version av "The worrying kind" är så usel att den inte ens förtjänar att ligga underst i en gudsförgäten komposttunna i Västra Vemmenhög. Faktiskt.

The Arks setlista såg förresten ut så här:

Hey modern days
Clamour for glamour
Angelheads
Breaking up with god
Joy surrender
Father of a son
Superstar
Uriel
The worrying kind
Disease
Prayer for the weekend
Let your body decide
Laurel wreath
It takes a fool to remain sane
The apocalypse is over

Patchouli
Rock city wankers (ytterst kort tease)
Echo chamber (lite längre, men fortfarande kort, tease)
One of us is gonna die young
Calleth you, cometh I