Den dagen jag får en tidsmaskin i min ägo får femtiotalet passa sig. Det här är vad man skulle kunna kalla "sjukt sevärda klipp från det förflutna". Here goes (ingen rangordning):
'
torsdag 26 september 2013
onsdag 25 september 2013
Alienhajar och riktiga hajar
Vi åker vidare, tycker jag. Tjugonio hajfilmer av totalt fyrtio har bockats av. Elva återstår. Hela listan ses med fördel här. Om någon sitter på ett tips om var "Hammerhead" kan ses odubbad - ja, hojta då till. För den tycks vara helt omöjlig att lokalisera.
Men, två hajfilmer har i alla fall hittats och avverkats sedan sist.
En hajfilm – med utomjordingar! Kan det bli bättre? Ja, det kan det nog. Därmed inte sagt att ”Raging sharks” är att förakta. Den handlar om en forskningsstation långt under vatten som befinner sig mitt i ett hajproblem. En stor skara "raging" hajar vaktar ett utomjordiskt rymdskepp som kraschlandade i sjön några år tidigare, och när nu vi jordvarelser försöker komma åt farkosten tycker hajarna förstås att det är en dålig idé.
Filmen börjar starkt. Katastrof efter katastrof inträffar och dödssiffran är föredömligt hög. Ju närmare slutet filmen kommer, desto mer spårar den ur, dock. Den slutgiltiga upplösningen kan lättast beskrivas som, eh, skum. Men överlag är ”Raging sharks” en av listans hittills mest intressanta inslag.
”Shark!” sticker ut från resterande trettionio filmer av flera anledningar. Dels kom den ut 1969, och är därmed inte bara äldst, utan även den enda filmen på listan som kom före ”Hajen” (1975). Dels spelas huvudrollen av Burt Reynolds, förmodligen den mest högprofilerade skådisen som någonsin medverkat i en hajfilm, med konkurrens av Michael Caines obegripliga sejour i ”Hajen 4” (vad tänkte han på?).
Men framför allt är den äkta. Eller, skulle kunna vara det. Stuntmannen José Marco omkom under arbetet med filmen. En påstått nedsövd haj visade sig inte alls vara nedsövd, och Marco anfölls framför rullande kameror. Han dog inte i vattnet medan kamerorna filmade, utan först på väg till sjukhus. Vissa källor hävdar att filmens första hajattack av tre är den äkta varan, att vi får se José Marco tampas för livet på riktigt. Andra källor säger att scenen som förevigade José Marcos öde inte användes i filmen, och att den hajattack som länken visar är en trickfilmad sådan med en annan stuntman. Den ser, hur som helst, ganska verklig ut.
Oavsett vilket använde filmmakarna makabert nog detta i reklamsyfte. Filmen skulle egentligen hetat ”Caine”, efter Burt Reynolds karaktär, men fick nu heta ”Shark!”. På affischen stod det ”A realistic film that became too real”, följt av ett stolt konstaterande att en haj minsann åt upp en av stuntmännen.
I sammanhanget är det förresten värt att betona att ”Shark!” är en av få filmer i sitt slag som utnyttjade riktiga hajar. Inga avancerade plåtkonstruktioner, inga billiga datoreffekter, ingen papier-maché – bara riktiga mördarfiskar.
Men egentligen har inte filmen särskilt mycket med hajar att göra. Den handlar om en bluffmakare som anlitas av två andra skumma typer för att bärga en sjunken båt. Hajar medverkar väldigt sällan, och oftast bara i form av slumpmässiga klipp som jag gissar stulits från någon ”Animal planet”-förlaga. ”Shark!” är en okej skurkfilm, men en helt värdelös hajfilm.
Men, två hajfilmer har i alla fall hittats och avverkats sedan sist.
En hajfilm – med utomjordingar! Kan det bli bättre? Ja, det kan det nog. Därmed inte sagt att ”Raging sharks” är att förakta. Den handlar om en forskningsstation långt under vatten som befinner sig mitt i ett hajproblem. En stor skara "raging" hajar vaktar ett utomjordiskt rymdskepp som kraschlandade i sjön några år tidigare, och när nu vi jordvarelser försöker komma åt farkosten tycker hajarna förstås att det är en dålig idé.
Filmen börjar starkt. Katastrof efter katastrof inträffar och dödssiffran är föredömligt hög. Ju närmare slutet filmen kommer, desto mer spårar den ur, dock. Den slutgiltiga upplösningen kan lättast beskrivas som, eh, skum. Men överlag är ”Raging sharks” en av listans hittills mest intressanta inslag.
”Shark!” sticker ut från resterande trettionio filmer av flera anledningar. Dels kom den ut 1969, och är därmed inte bara äldst, utan även den enda filmen på listan som kom före ”Hajen” (1975). Dels spelas huvudrollen av Burt Reynolds, förmodligen den mest högprofilerade skådisen som någonsin medverkat i en hajfilm, med konkurrens av Michael Caines obegripliga sejour i ”Hajen 4” (vad tänkte han på?).
Men framför allt är den äkta. Eller, skulle kunna vara det. Stuntmannen José Marco omkom under arbetet med filmen. En påstått nedsövd haj visade sig inte alls vara nedsövd, och Marco anfölls framför rullande kameror. Han dog inte i vattnet medan kamerorna filmade, utan först på väg till sjukhus. Vissa källor hävdar att filmens första hajattack av tre är den äkta varan, att vi får se José Marco tampas för livet på riktigt. Andra källor säger att scenen som förevigade José Marcos öde inte användes i filmen, och att den hajattack som länken visar är en trickfilmad sådan med en annan stuntman. Den ser, hur som helst, ganska verklig ut.
Oavsett vilket använde filmmakarna makabert nog detta i reklamsyfte. Filmen skulle egentligen hetat ”Caine”, efter Burt Reynolds karaktär, men fick nu heta ”Shark!”. På affischen stod det ”A realistic film that became too real”, följt av ett stolt konstaterande att en haj minsann åt upp en av stuntmännen.
I sammanhanget är det förresten värt att betona att ”Shark!” är en av få filmer i sitt slag som utnyttjade riktiga hajar. Inga avancerade plåtkonstruktioner, inga billiga datoreffekter, ingen papier-maché – bara riktiga mördarfiskar.
Men egentligen har inte filmen särskilt mycket med hajar att göra. Den handlar om en bluffmakare som anlitas av två andra skumma typer för att bärga en sjunken båt. Hajar medverkar väldigt sällan, och oftast bara i form av slumpmässiga klipp som jag gissar stulits från någon ”Animal planet”-förlaga. ”Shark!” är en okej skurkfilm, men en helt värdelös hajfilm.
måndag 23 september 2013
Hajfilmer, givetvis, del 4
Nej, jag har inte gett upp än. Angry Video Game Nerds lista över de fyrtio sämsta hajfilmerna har blivit min bibel, mina levnadsregler, och jag fortsätter att slösa bort mitt liv genom att plöja mig igenom listan. Tjugosju, är jag uppe i nu. Tretton återstår, varav åtminstone fem eller sex ser ut att bli svåra att hitta. Men, det är ingen anledning att ge upp.
I alla fall. Dags att gå igenom de fyra senaste erövringarna.
”Red water” handlar om ett vattenhål i Louisiana där ett företag borrar efter olja samtidigt som ett gäng skurkar försöker hitta en väska med pengar som dumpades där några år tidigare. Allt detta medan en haj simmar omkring. Största bristen är att handlingen gör hajen till en sidogrej. Den här storyn hade lika gärna kunnat utspelas på land, utan någon haj. Det behöver inte vara dåligt, men i sammanhanget – jag vill se hajaction! – är det värdelöst.
Pluspoäng för att hajen dödas på ett förvånansvärt kreativt sätt. Annars irriterar jag mig på karaktärernas stundvis sjukt motsägelsefulla ageranden. (Spoiler: ett exempel är när huvudpersonen är på väg av en brinnande båt och vänder om för att slåss med en av skurkarna för att efter tre slag vråla ”vi måste av! Båten kommer explodera!”). I sin helhet är filmen ett av listans blekare inslag.
”Blue demon” är en av listans få filmer som faktiskt är en renodlad, uttalad komedi. Den handlar om två forskare, givetvis ex-makar, som för regeringens räkning manipulerat hajar som ska kunna användas som vapen. Hajarna rymmer, förstås, och måste stoppas, förstås.
Hajarna dominerar handlingen, ändå är de knappt med. Antalet hajattacker är få. Något som irriterar mig är de scener där någon hamnar i vattnet, en haj dyker upp, men personen hinner upp på land innan hen blir uppäten. Mer korkad, blodig hajaction hade gjort susen för filmen. I övrigt: de komiska inslagen är med få undantag riktigt dåliga. Humorn är menad att vara kvick, intelligent och ska levereras med rappa repliker, men det misslyckas totalt. Resultatet är en långtråkig film som varken tillfredsställer som hajfilm eller komedi.
Titeln ”Spring break shark attack” talar tydligt om att man hoppas att nästan alla karaktärer ska bli hajmat. Större delen av filmen är en dryg collegerulle med alla dess kännetecken. Ni vet, pappmuggar, våldtäktsdroger, urspårade fester, en överspänd gymsnubbe och en snäll, spinkig kille som bägge två är intresserade av den söta tjejen i huvudrollen.
Och hajar. Det här är, också, en sådan film där man önskar sig mer av den varan. Den stora behållningen är massakern mot slutet. Den är nästan av episka proportioner. Men hajproblematiken uppdagas för sent i filmen. "Spring break shark attack" är en collegefilm med hajar som dekoration, när det borde vara tvärtom.
Man måste vara bra dum i huvudet om man frivilligt ägnar nästan tre timmar åt en film som man vet kommer suga. Att ge sig på ”Shark swarm” – som klockar in på två timmar och fyrtio minuter – är med andra ord ett smärre självmordsuppdrag. Ja, filmen är längre än vad den håller för. Men jag måste påpeka att de första cirka sjuttio-sjuttiofem minuterna är oväntat bra. Fördjupningen och konfliktupptrappningen är långt över förväntan.
Handling? En rik storfräsare försöker ta över en sömnig liten hamnstad, medan vattnet hemsöks av en – trumvirvel – hajsvärm. Antalet hajattacker är föredömligt många, och de dyker upp redan tidigt i filmen. Dock dröjer det lång tid innan de fyller någon funktion för storyn. Ofta känns de insprängda på måfå utan att tillföra något. Men, hajar som käkar människor är alltid coolt. Punkt.
Precis som i ”Spring break shark attack” bjuds vi på en massaker mot slutet, och den här är ännu mer storslagen. Hade den dykt upp efter en timme och femtio minuter i stället för efter två och en halv timme hade filmen varit mycket bättre. Men ändå, "Shark swarm" är långt bättre än jag väntade mig. Vilket i och för sig inte säger jättemycket.
I alla fall. Dags att gå igenom de fyra senaste erövringarna.
”Red water” handlar om ett vattenhål i Louisiana där ett företag borrar efter olja samtidigt som ett gäng skurkar försöker hitta en väska med pengar som dumpades där några år tidigare. Allt detta medan en haj simmar omkring. Största bristen är att handlingen gör hajen till en sidogrej. Den här storyn hade lika gärna kunnat utspelas på land, utan någon haj. Det behöver inte vara dåligt, men i sammanhanget – jag vill se hajaction! – är det värdelöst.
Pluspoäng för att hajen dödas på ett förvånansvärt kreativt sätt. Annars irriterar jag mig på karaktärernas stundvis sjukt motsägelsefulla ageranden. (Spoiler: ett exempel är när huvudpersonen är på väg av en brinnande båt och vänder om för att slåss med en av skurkarna för att efter tre slag vråla ”vi måste av! Båten kommer explodera!”). I sin helhet är filmen ett av listans blekare inslag.
”Blue demon” är en av listans få filmer som faktiskt är en renodlad, uttalad komedi. Den handlar om två forskare, givetvis ex-makar, som för regeringens räkning manipulerat hajar som ska kunna användas som vapen. Hajarna rymmer, förstås, och måste stoppas, förstås.
Hajarna dominerar handlingen, ändå är de knappt med. Antalet hajattacker är få. Något som irriterar mig är de scener där någon hamnar i vattnet, en haj dyker upp, men personen hinner upp på land innan hen blir uppäten. Mer korkad, blodig hajaction hade gjort susen för filmen. I övrigt: de komiska inslagen är med få undantag riktigt dåliga. Humorn är menad att vara kvick, intelligent och ska levereras med rappa repliker, men det misslyckas totalt. Resultatet är en långtråkig film som varken tillfredsställer som hajfilm eller komedi.
Titeln ”Spring break shark attack” talar tydligt om att man hoppas att nästan alla karaktärer ska bli hajmat. Större delen av filmen är en dryg collegerulle med alla dess kännetecken. Ni vet, pappmuggar, våldtäktsdroger, urspårade fester, en överspänd gymsnubbe och en snäll, spinkig kille som bägge två är intresserade av den söta tjejen i huvudrollen.
Och hajar. Det här är, också, en sådan film där man önskar sig mer av den varan. Den stora behållningen är massakern mot slutet. Den är nästan av episka proportioner. Men hajproblematiken uppdagas för sent i filmen. "Spring break shark attack" är en collegefilm med hajar som dekoration, när det borde vara tvärtom.
Man måste vara bra dum i huvudet om man frivilligt ägnar nästan tre timmar åt en film som man vet kommer suga. Att ge sig på ”Shark swarm” – som klockar in på två timmar och fyrtio minuter – är med andra ord ett smärre självmordsuppdrag. Ja, filmen är längre än vad den håller för. Men jag måste påpeka att de första cirka sjuttio-sjuttiofem minuterna är oväntat bra. Fördjupningen och konfliktupptrappningen är långt över förväntan.
Handling? En rik storfräsare försöker ta över en sömnig liten hamnstad, medan vattnet hemsöks av en – trumvirvel – hajsvärm. Antalet hajattacker är föredömligt många, och de dyker upp redan tidigt i filmen. Dock dröjer det lång tid innan de fyller någon funktion för storyn. Ofta känns de insprängda på måfå utan att tillföra något. Men, hajar som käkar människor är alltid coolt. Punkt.
Precis som i ”Spring break shark attack” bjuds vi på en massaker mot slutet, och den här är ännu mer storslagen. Hade den dykt upp efter en timme och femtio minuter i stället för efter två och en halv timme hade filmen varit mycket bättre. Men ändå, "Shark swarm" är långt bättre än jag väntade mig. Vilket i och för sig inte säger jättemycket.
torsdag 19 september 2013
Hajfilmer, del 3
För ett tag sedan skrev jag om Angry Video Game Nerds fantastiska video där han går igenom de fyrtio sämsta hajfilmerna någonsin. Jag uttryckte en ambition att se samtliga fyrtio, och kan nu glatt meddela att jag sett över hälften av filmerna, nämligen tjugotre stycken. Sjutton återstår. Du hittar det första inlägget med hela listan plus en genomgång av fjorton filmer här, och det andra inlägget med en genomgång av ytterligare tre stycken här. Angry Video Game Nerds video ser du här.
De sex hajfilmer jag sett sedan sist ska gås igenom här och nu.
Den film som kvalade in till förstaplatsen på listan heter "Super shark". Och ja, den suger hejdlöst. Värt att påpeka är att huvudrollsinnehavaren Sarah Lieving hade en av huvudrollerna även i "Mega shark vs crocosaurus". Hon har med andra ord potential att bli en slags förgrundsfigur inom hajfilmsgenren.
"Super shark" kretsar, förstås, kring en superhaj som är enorm och kapabel att ta sig upp på land för att förstöra pansarvagnar. Budgeten lär ha varit så låg att den brädas av innehållet i min plånbok. I början av filmen sås frön till en intrigfylld sidohandling som hajen förstås mumsar i sig innan storyn kunnat komma särskilt långt. Givetvis läggs en stor del av filmen på en bikinitävling.
Det finns tre grader av dåligt. Dåligt, så dåligt att det är bra eller roligt och slutligen så dåligt att det inte ens är roligt längre. "Super shark" är ett fint argument för att en fjärde nivå av dåligt ska införas.
”2 headed shark attack” är en sådan film där titeln säger det mesta. Den handlar om en skolklass som är på studieresa på havet när båten drar på sig ett hål i skrovet. De tar sig till en öde ö i närheten, som de upptäcker är på väg att sjunka ner i havet. Och givetvis stryker en haj med två huvuden omkring, beredd att äta allt som hamnar i vattnet. Tufft läge, eller hur?
I sin kategori – alltså korkade, dåligt gjorda lågbudgetfilmer som är så kassa att de blir bra – är den här filmen i klass med ”Sand sharks” och ”Sharknado”. Det bästa är att den innehåller många hajattacker och mycket död, vilket är precis vad man vill ha när man kollar på en sådan här film. Tumregel: ju färre karaktärer som överlever till slutet, desto bättre film.
”Dinoshark” handlar om att en dinosauriehaj (förstås) tinas ur ett isblock i Alaska, simmar ner till Mexiko och terroriserar stränderna. Den här filmen var något av en besvikelse, framför allt för att hajattackerna inte var så tydliga och blodiga som man hade önskat. Oftast får man inte se mer än en snubbe som skriker när hajen närmar sig, och sedan lite blod i vattnet. En kul grej är att filmen försöker sätta världsrekord i så kallade ”continuity goofs”. Allra roligast är att huvudpersonen Trace (Eric Balfour) saknar skägg i en scen, har skägg i nästa scen, och sedan inget skägg igen.
”Shark attack” är något mer seriöst lagd än de andra filmerna i den här listan, med skådespelare som Casper Van Dien (”Starship troopers”) och Ernie Hudson (”Ghostbusters”). Handlingen kretsar också kring mer än ”galen monsterhaj som käkar allt, måste dö”. Här hemsöks en liten fiskeby i Afrika av ett gäng hajar som fått sina hormoner modifierade och därför är mer ilskna än vanligt. Bakom detta ligger en forskare som försöker hitta ett botemedel till cancer och därför experimenterar på hajar. Och bakom honom står dessutom en rikeman som vill försöka tömma byn så att han kan tjäna pengar på olja, som tydligen finns i närområdet.
Största bristen i filmen är att hajarna blir mer åtsidolagda ju längre in i filmen man kommer. Heter filmen ”Shark attack” vill jag se just hajattacker, inte slagsmål uppe på land och skottlossning i ett forskningscenter. Jämfört med många, många andra filmer ser hajarna relativt verkliga ut, vilket är ett litet plus. Annars är filmen ganska långtråkig, även om den är mer genomtänkt och välgjord än de flesta andra filmer på listan.
I ”Shark attack 2” har hajarna från ettan fått ännu farligare, ännu större babyhajar som simmat till Kapstaden och börjat leva rövare. Att se den här filmen är som att undersöka hur länge sedan det var man såg ”Hajen” senast. För, gosse, vad många stölder filmen rymmer. Om inte filmen innehållit flera hajar, snarare än bara en, hade man nästan kunnat kalla ”Shark attack 2” för en cover på ”Hajen”.
Ett axplock:
• När folk ger sig ut för att leta upp och fånga hajen (i början av filmen är de övertygade om att det bara är en haj som belägrar stränderna) kommer de tillbaka med fel haj.
• Huvudpersonen vill stänga stranden, men får avslag av borgmästaren. När stranden är öppen blir den, förstås, anfallen av hajarna.
• I den här scenen kläms dessutom det där ökända ”utzoomning av bakgrunden med huvudpersonen i förgrunden”-klippet in.
• I slutet, när de ska försöka ta död på hajarna, är en snubbe på god väg att bli uppäten, men överlever och återkommer först när hajarna är döda.
• För att döda hajen anlitas en galen, ”stirra döden i vitögat”-snubbe som huvudpersonen inledningsvis har svårt att komma överens med.
Men på det stora hela tycker jag ”Shark attack 2” är en underhållande film, bra mycket roligare än ettan. Här får hajarna stå i centrum, handlingen kretsar till fullo kring dem och attackscenerna är härligt blodiga. Precis vad jag efterlyser.
Förutom titeln och, ja, hajtemat finns det inget som binder samman ”Shark attack 3: Megalodon” till ettan och tvåan. De hormonmodifierade superhajarna är inte med, filmen utspelar sig inte vid Afrikas kust och som för att förvirra maximalt är skådespelaren Jenny McShane – som hade en av huvudrollerna i ettan – tillbaka, men som en helt annan karaktär.
Som titeln antyder är boven i dramat en så kallad Megalodon, en förhistorisk dinosauriehaj, typ. Handlingen liknar tvåan, vilket också gör den här filmen till en ”Jaws”-ripoff, om än inte lika övertydligt. Händelseförloppet är liknande: en ondskefull haj börjar käka upp folk vid stranden, huvudpersonerna försöker övertyga viktigt folk om att det händer, det viktiga folket ignorerar vad de säger av profitskäl och huvudpersonerna ger sig ut för att döda hajen.
Noterbart är skillnaden mellan hur välgjorda hajattackerna är. I vissa scener ser de nästan verkliga ut, i andra är datoreffekterna galet påtagliga. Här finns gott om continuity goofs, huvudrollsinnehavaren John Barrowman gör en usel insats och försöken till humoristiska inslag är ganska pinsamma. Roligast eller tramsigast (det beror på hur man ser det) är när Barrowman säger till McShane ”What do you say I take you home and eat your pussy?”, vilket följs av en sexscen. I sin helhet: en roligare film än ”Shark attack”, om än inte enligt filmmakarnas vision, men långt ifrån lika underhållande som ”Shark attack 2”.
De sex hajfilmer jag sett sedan sist ska gås igenom här och nu.
Den film som kvalade in till förstaplatsen på listan heter "Super shark". Och ja, den suger hejdlöst. Värt att påpeka är att huvudrollsinnehavaren Sarah Lieving hade en av huvudrollerna även i "Mega shark vs crocosaurus". Hon har med andra ord potential att bli en slags förgrundsfigur inom hajfilmsgenren.
"Super shark" kretsar, förstås, kring en superhaj som är enorm och kapabel att ta sig upp på land för att förstöra pansarvagnar. Budgeten lär ha varit så låg att den brädas av innehållet i min plånbok. I början av filmen sås frön till en intrigfylld sidohandling som hajen förstås mumsar i sig innan storyn kunnat komma särskilt långt. Givetvis läggs en stor del av filmen på en bikinitävling.
Det finns tre grader av dåligt. Dåligt, så dåligt att det är bra eller roligt och slutligen så dåligt att det inte ens är roligt längre. "Super shark" är ett fint argument för att en fjärde nivå av dåligt ska införas.
”2 headed shark attack” är en sådan film där titeln säger det mesta. Den handlar om en skolklass som är på studieresa på havet när båten drar på sig ett hål i skrovet. De tar sig till en öde ö i närheten, som de upptäcker är på väg att sjunka ner i havet. Och givetvis stryker en haj med två huvuden omkring, beredd att äta allt som hamnar i vattnet. Tufft läge, eller hur?
I sin kategori – alltså korkade, dåligt gjorda lågbudgetfilmer som är så kassa att de blir bra – är den här filmen i klass med ”Sand sharks” och ”Sharknado”. Det bästa är att den innehåller många hajattacker och mycket död, vilket är precis vad man vill ha när man kollar på en sådan här film. Tumregel: ju färre karaktärer som överlever till slutet, desto bättre film.
”Dinoshark” handlar om att en dinosauriehaj (förstås) tinas ur ett isblock i Alaska, simmar ner till Mexiko och terroriserar stränderna. Den här filmen var något av en besvikelse, framför allt för att hajattackerna inte var så tydliga och blodiga som man hade önskat. Oftast får man inte se mer än en snubbe som skriker när hajen närmar sig, och sedan lite blod i vattnet. En kul grej är att filmen försöker sätta världsrekord i så kallade ”continuity goofs”. Allra roligast är att huvudpersonen Trace (Eric Balfour) saknar skägg i en scen, har skägg i nästa scen, och sedan inget skägg igen.
”Shark attack” är något mer seriöst lagd än de andra filmerna i den här listan, med skådespelare som Casper Van Dien (”Starship troopers”) och Ernie Hudson (”Ghostbusters”). Handlingen kretsar också kring mer än ”galen monsterhaj som käkar allt, måste dö”. Här hemsöks en liten fiskeby i Afrika av ett gäng hajar som fått sina hormoner modifierade och därför är mer ilskna än vanligt. Bakom detta ligger en forskare som försöker hitta ett botemedel till cancer och därför experimenterar på hajar. Och bakom honom står dessutom en rikeman som vill försöka tömma byn så att han kan tjäna pengar på olja, som tydligen finns i närområdet.
Största bristen i filmen är att hajarna blir mer åtsidolagda ju längre in i filmen man kommer. Heter filmen ”Shark attack” vill jag se just hajattacker, inte slagsmål uppe på land och skottlossning i ett forskningscenter. Jämfört med många, många andra filmer ser hajarna relativt verkliga ut, vilket är ett litet plus. Annars är filmen ganska långtråkig, även om den är mer genomtänkt och välgjord än de flesta andra filmer på listan.
I ”Shark attack 2” har hajarna från ettan fått ännu farligare, ännu större babyhajar som simmat till Kapstaden och börjat leva rövare. Att se den här filmen är som att undersöka hur länge sedan det var man såg ”Hajen” senast. För, gosse, vad många stölder filmen rymmer. Om inte filmen innehållit flera hajar, snarare än bara en, hade man nästan kunnat kalla ”Shark attack 2” för en cover på ”Hajen”.
Ett axplock:
• När folk ger sig ut för att leta upp och fånga hajen (i början av filmen är de övertygade om att det bara är en haj som belägrar stränderna) kommer de tillbaka med fel haj.
• Huvudpersonen vill stänga stranden, men får avslag av borgmästaren. När stranden är öppen blir den, förstås, anfallen av hajarna.
• I den här scenen kläms dessutom det där ökända ”utzoomning av bakgrunden med huvudpersonen i förgrunden”-klippet in.
• I slutet, när de ska försöka ta död på hajarna, är en snubbe på god väg att bli uppäten, men överlever och återkommer först när hajarna är döda.
• För att döda hajen anlitas en galen, ”stirra döden i vitögat”-snubbe som huvudpersonen inledningsvis har svårt att komma överens med.
Men på det stora hela tycker jag ”Shark attack 2” är en underhållande film, bra mycket roligare än ettan. Här får hajarna stå i centrum, handlingen kretsar till fullo kring dem och attackscenerna är härligt blodiga. Precis vad jag efterlyser.
Förutom titeln och, ja, hajtemat finns det inget som binder samman ”Shark attack 3: Megalodon” till ettan och tvåan. De hormonmodifierade superhajarna är inte med, filmen utspelar sig inte vid Afrikas kust och som för att förvirra maximalt är skådespelaren Jenny McShane – som hade en av huvudrollerna i ettan – tillbaka, men som en helt annan karaktär.
Som titeln antyder är boven i dramat en så kallad Megalodon, en förhistorisk dinosauriehaj, typ. Handlingen liknar tvåan, vilket också gör den här filmen till en ”Jaws”-ripoff, om än inte lika övertydligt. Händelseförloppet är liknande: en ondskefull haj börjar käka upp folk vid stranden, huvudpersonerna försöker övertyga viktigt folk om att det händer, det viktiga folket ignorerar vad de säger av profitskäl och huvudpersonerna ger sig ut för att döda hajen.
Noterbart är skillnaden mellan hur välgjorda hajattackerna är. I vissa scener ser de nästan verkliga ut, i andra är datoreffekterna galet påtagliga. Här finns gott om continuity goofs, huvudrollsinnehavaren John Barrowman gör en usel insats och försöken till humoristiska inslag är ganska pinsamma. Roligast eller tramsigast (det beror på hur man ser det) är när Barrowman säger till McShane ”What do you say I take you home and eat your pussy?”, vilket följs av en sexscen. I sin helhet: en roligare film än ”Shark attack”, om än inte enligt filmmakarnas vision, men långt ifrån lika underhållande som ”Shark attack 2”.
tisdag 17 september 2013
Brainstormad inköpslista
Alldeles nyss satte jag timern i min mobiltelefon på två minuter och bestämde mig för att brainstorma fram så många skivor som möjligt under den tiden, skivor av karaktären "som du måste ha hört innan du dör". Det här var vad jag fick fram:
Buena Vista Social Club - Buena Vista Social Club
Miles Davis - Bitches brew
James Brown - Hell
Buddy Holly - Buddy Holly
Eddie Cochran - The Eddie Cochran memorial album
Nine Inch Nails - Ghosts I-IV
Depeche Mode - Violator
Labelle - Nightbirds
Marvin Gaye - What's going on
Bob Dylan - Highway 61 revisited
Grateful Dead - Live/Dead
Jerry Lee Lewis -- Live at the Star Club, Hamburg
Frank Sinatra - In the wee small hours
Rubén Gonzalez - Introducing... Rubén Gonzalez
Aretha Franklin - I never loved a man the way I love you
Beatles - A hard day's night
Laura Marling - Once I was an eagle
Duffy - Rockferry
John Coltrane - A love supreme
Kenny Burrell - Midnight blue
Green Day - Dookie
Tool - Lateralus
Jo, förresten, Close-Up-båten avverkades häromdagen. Episkt värre, givetvis. I synnerhet Bombus och The Resistance bjöd på knäckande bra spelningar. Och en annan pendlade mellan salongsberusning, dyngfylla och bakfylla trettio timmar i sträck. Ungefär. Om du träffade mig på båten och jag sa något dumt ber jag om ursäkt.
Buena Vista Social Club - Buena Vista Social Club
Miles Davis - Bitches brew
James Brown - Hell
Buddy Holly - Buddy Holly
Eddie Cochran - The Eddie Cochran memorial album
Nine Inch Nails - Ghosts I-IV
Depeche Mode - Violator
Labelle - Nightbirds
Marvin Gaye - What's going on
Bob Dylan - Highway 61 revisited
Grateful Dead - Live/Dead
Jerry Lee Lewis -- Live at the Star Club, Hamburg
Frank Sinatra - In the wee small hours
Rubén Gonzalez - Introducing... Rubén Gonzalez
Aretha Franklin - I never loved a man the way I love you
Beatles - A hard day's night
Laura Marling - Once I was an eagle
Duffy - Rockferry
John Coltrane - A love supreme
Kenny Burrell - Midnight blue
Green Day - Dookie
Tool - Lateralus
Jo, förresten, Close-Up-båten avverkades häromdagen. Episkt värre, givetvis. I synnerhet Bombus och The Resistance bjöd på knäckande bra spelningar. Och en annan pendlade mellan salongsberusning, dyngfylla och bakfylla trettio timmar i sträck. Ungefär. Om du träffade mig på båten och jag sa något dumt ber jag om ursäkt.
måndag 9 september 2013
Hajar, igen
I går lade jag ut Angry Video Game Nerds lista på de fyrtio sämsta hajfilmerna någonsin och konstaterade att jag sett fjorton av de uppräknade. Vad jag gjorde sedan? Kollade på ytterligare tre av filmerna i listan, förstås.
Först: "Jurassic Shark". Hemmaproduktion och lågbudget deluxe. Största bristen är att filmmakarna inte inser vad folk vill ha. Om man kollar på en film som heter "Jurassic Shark" förväntar man sig galet mycket blod och folk som blir uppätna, men filmen är tyvärr sparsam med det. Och när någon väl blir uppäten väljer regissören en enkel utväg för att gestalta det: man får se hajen närma sig, det tilltänkta offret skriker, de som tittar på skriker och - vips - så ligger det blod på marken (i sådana här filmer anfaller hajar nämligen folk som står på land). Det måste påpekas att Angela Parent är den sämsta skådespelaren som någonsin tillåtits agera.
Sedan: "Jersey Shore Shark Attack". Jag har aldrig sett "Jersey Shore", men vad jag har förstått är karaktärerna i den här filmen direkta parodier på de i tv-såpan. Och, gudars, vad man hatar varenda person i filmen. Trist nog blir förvånansvärt få uppätna. Inte ens storyns antagonister blir hajföda. Jobbigast är att filmen satsar stenhårt på att ha en riktig handling där hajproblemet mest är en sidogrej. Men filmen är brutalt rolig emellanåt, om man klarar av att släppa sargen och inse att den inte är seriöst menad.
Sist: "Snow Shark: Ancient Snow Beast". Om "Jurassic Shark" var hemmaproduktion och lågbudget så... ja, ni hajar. Storyn påminner om min favorit "Sand sharks", där hajar simmar runt i sanden och jagar. Här befinner sig hajarna i snön och hemsöker en liten byhåla långt ifrån kusten. Roligast är att regissören försökt göra sekvenserna där hajar käkar upp folk så detaljerade som möjligt, med små medel. Med andra ord: det är mycket teaterblod, plastinälvor och datoreffekter á la Windows 95. Någon borde för övrigt ha skickat galet usle skådisen Michael O'Hear till en talpedagog innan han ställdes framför kameran.
Sjutton filmer i listan har jag sett. Tjugotre återstår.
Jo, eftersom listor är kul så tänker jag slänga upp en till. Nämligen en kronologisk lista över de tjugofem bästa spelningarna jag sett i år.
Khoma, 16/3, Sticky Fingers i Göteborg
Killing Joke, 22/3, Babel i Malmö
Gaslight Anthem, 6/4, Trädgår'n i Göteborg
Cult of Luna, 19/4, Lille Vega i Köpenhamn
Jon Spencer Blues Explosion, 25/4, Debaser i Malmö
Bruce Springsteen, 11/5, Friends Arena i Stockholm
Bruce Springsteen, 14/5, Parken i Köpenhamn
Bring Me The Horizon, 17/5, Amager Bio i Köpenhamn
Lucinda Williams, 23/5, KB i Malmö
Status Quo, 7/6, Falconersalen i Köpenhamn
Depeche Mode, 13/6, Parken i Köpenhamn
Alice In Chains, 14/6, Copenhell
Down, 15/6, Copenhell
Clutch, 4/7, Metaltown
Slipknot, 5/7, Metaltown
Cult of Luna, 6/7, Metaltown
Ulf Lundell, 13/7, Sommarrock
Håkan Hellström, 2/8, Vanguard Music Festival
De La Soul, 3/8, Vanguard Music Festival
Wu-Tang Clan, 3/8, Vanguard Music Festival
Deep Purple, 10/8, Getaway Rock Festival
Cult of Luna, 18/8, Malmöfestivalen
Mariam The Believer, 21/8, Malmöfestivalen
Say Lou Lou, 22/8, Malmöfestivalen
El-P, 22/8, Malmöfestivalen
Först: "Jurassic Shark". Hemmaproduktion och lågbudget deluxe. Största bristen är att filmmakarna inte inser vad folk vill ha. Om man kollar på en film som heter "Jurassic Shark" förväntar man sig galet mycket blod och folk som blir uppätna, men filmen är tyvärr sparsam med det. Och när någon väl blir uppäten väljer regissören en enkel utväg för att gestalta det: man får se hajen närma sig, det tilltänkta offret skriker, de som tittar på skriker och - vips - så ligger det blod på marken (i sådana här filmer anfaller hajar nämligen folk som står på land). Det måste påpekas att Angela Parent är den sämsta skådespelaren som någonsin tillåtits agera.
Sedan: "Jersey Shore Shark Attack". Jag har aldrig sett "Jersey Shore", men vad jag har förstått är karaktärerna i den här filmen direkta parodier på de i tv-såpan. Och, gudars, vad man hatar varenda person i filmen. Trist nog blir förvånansvärt få uppätna. Inte ens storyns antagonister blir hajföda. Jobbigast är att filmen satsar stenhårt på att ha en riktig handling där hajproblemet mest är en sidogrej. Men filmen är brutalt rolig emellanåt, om man klarar av att släppa sargen och inse att den inte är seriöst menad.
Sist: "Snow Shark: Ancient Snow Beast". Om "Jurassic Shark" var hemmaproduktion och lågbudget så... ja, ni hajar. Storyn påminner om min favorit "Sand sharks", där hajar simmar runt i sanden och jagar. Här befinner sig hajarna i snön och hemsöker en liten byhåla långt ifrån kusten. Roligast är att regissören försökt göra sekvenserna där hajar käkar upp folk så detaljerade som möjligt, med små medel. Med andra ord: det är mycket teaterblod, plastinälvor och datoreffekter á la Windows 95. Någon borde för övrigt ha skickat galet usle skådisen Michael O'Hear till en talpedagog innan han ställdes framför kameran.
Sjutton filmer i listan har jag sett. Tjugotre återstår.
Jo, eftersom listor är kul så tänker jag slänga upp en till. Nämligen en kronologisk lista över de tjugofem bästa spelningarna jag sett i år.
Khoma, 16/3, Sticky Fingers i Göteborg
Killing Joke, 22/3, Babel i Malmö
Gaslight Anthem, 6/4, Trädgår'n i Göteborg
Cult of Luna, 19/4, Lille Vega i Köpenhamn
Jon Spencer Blues Explosion, 25/4, Debaser i Malmö
Bruce Springsteen, 11/5, Friends Arena i Stockholm
Bruce Springsteen, 14/5, Parken i Köpenhamn
Bring Me The Horizon, 17/5, Amager Bio i Köpenhamn
Lucinda Williams, 23/5, KB i Malmö
Status Quo, 7/6, Falconersalen i Köpenhamn
Depeche Mode, 13/6, Parken i Köpenhamn
Alice In Chains, 14/6, Copenhell
Down, 15/6, Copenhell
Clutch, 4/7, Metaltown
Slipknot, 5/7, Metaltown
Cult of Luna, 6/7, Metaltown
Ulf Lundell, 13/7, Sommarrock
Håkan Hellström, 2/8, Vanguard Music Festival
De La Soul, 3/8, Vanguard Music Festival
Wu-Tang Clan, 3/8, Vanguard Music Festival
Deep Purple, 10/8, Getaway Rock Festival
Cult of Luna, 18/8, Malmöfestivalen
Mariam The Believer, 21/8, Malmöfestivalen
Say Lou Lou, 22/8, Malmöfestivalen
El-P, 22/8, Malmöfestivalen
söndag 8 september 2013
Shark! Shark! Shark!
Rubriken till trots ska det här inte handla om Adept. Nej, det ska faktiskt handla om - hajar! Min idol James "Angry video game nerd" Rolfe snickrade nyligen ihop en video där han går igenom de fyrtio sämsta hajfilmerna någonsin. Spana in den här.
Jag älskar filmer som är så dåliga att de är bra. Således: av de fyrtio filmerna har jag sett fjorton, varav inte mindre än fem av de som kvalat in till topp tio. Min absoluta favorit är "Sand sharks" - hajar som simmar i sanden. "Sharknado" och "Sharktopus" är nästan lika bra. "Swamp shark" har ett inte lika coolt koncept, men är ändå extremt kul.
Filmer som "Malibu shark attack" och "Bait" har ett något mer kvasiseriöst anslag än de utstuderat superlökiga filmerna, och är därför inte lika underhållande. "Shark night" är dock väldigt nära att fungera som en vanlig skräckfilm. "Deep blue sea" lär vara den som är mest seriöst menad, och därmed också en av de sämsta, på det dåliga viset.
"Mega shark vs crocosaurus" och "Mega shark vs giant octopus" är filmer att lita på: de levererar precis vad titeln lovar. Bägge två är prima underhållning, men jag föredrar den förstnämnda. Helt enkelt för att krokosaurusen är tuffare än den gigantiska bläckfisken.
De tre "Hajen"-uppföljarna - "Hajen 2", "Hajen 3" och "Hajen 4" - såg jag för en herrans massa år sedan, och minns inte mycket mer än att de var värdelösa. Den allra sämsta filmen av dessa fjorton är "Psycho shark", som också heter "Jaws in Japan". Varför? Hajen är bara med i filmens sista två minuter. Resterande tid ägnas åt att försöka bygga upp någon slags psykologisk thriller-stämning. Det går inte särskilt bra. Enda fördelen är att den bara är sjuttio minuter lång. Även om dessa sjuttio minuter känns som sjuttio timmar.
Min målsättning är givetvis att leta upp de tjugosex filmer jag inte sett och - trumvirvel - se dem.
Hela listan? Se nedan.
40. Jaws 2 (1978)
39. Jaws 3D (1983)
38. Jaws: The revenge (1987)
37. Shark kill (1976)
36. Shark hunter (2001)
35. Shark zone (2003)
34. Shark! (1969)
33. Terror storm (Cyclone, 1978)
32. Sharks in Venice (2008)
31. Spring break shark attack (2005)
30. Monster shark (Shark: Rosso nell'oceano, 1984)
29. Dark tide (2012)
28. Blue demon (2004)
27. Bait (2012)
26. Raging sharks (2005)
25. Dark waters (2003)
24. Shark swarm (2008)
23. Shark night (2011)
22. Red water (2003)
21. Hammerhead (2005)
20. Swamp shark (2011)
19. Malibu shark attack (2009)
18. Shark attack in the mediterranean (Hai-alarm auf Mallorca, (2004)
17. Megalodon (2002)
16. Shark attack (1999)
15. Shark attack 2 (2000)
14. Shark attack 3: Megalodon (2002)
13. Psycho shark (Jaws in Japan, 2009)
12. Deep blue sea (1999)
11. Dinoshark (2010)
10. 2-headed shark attack (2012)
9. Sand sharks (2011)
8. Mega shark vs crocosaurus (2010)
7. Mega shark vs giant octopus (2009)
6. Sharktopus (2010)
5. Sharknado (2013)
4. Jurassic shark (2012)
3. Snow shark: ancient snow beast (2011)
2. Jersey shore shark attack (2012)
1. Super shark (2011)
Jag älskar filmer som är så dåliga att de är bra. Således: av de fyrtio filmerna har jag sett fjorton, varav inte mindre än fem av de som kvalat in till topp tio. Min absoluta favorit är "Sand sharks" - hajar som simmar i sanden. "Sharknado" och "Sharktopus" är nästan lika bra. "Swamp shark" har ett inte lika coolt koncept, men är ändå extremt kul.
Filmer som "Malibu shark attack" och "Bait" har ett något mer kvasiseriöst anslag än de utstuderat superlökiga filmerna, och är därför inte lika underhållande. "Shark night" är dock väldigt nära att fungera som en vanlig skräckfilm. "Deep blue sea" lär vara den som är mest seriöst menad, och därmed också en av de sämsta, på det dåliga viset.
"Mega shark vs crocosaurus" och "Mega shark vs giant octopus" är filmer att lita på: de levererar precis vad titeln lovar. Bägge två är prima underhållning, men jag föredrar den förstnämnda. Helt enkelt för att krokosaurusen är tuffare än den gigantiska bläckfisken.
De tre "Hajen"-uppföljarna - "Hajen 2", "Hajen 3" och "Hajen 4" - såg jag för en herrans massa år sedan, och minns inte mycket mer än att de var värdelösa. Den allra sämsta filmen av dessa fjorton är "Psycho shark", som också heter "Jaws in Japan". Varför? Hajen är bara med i filmens sista två minuter. Resterande tid ägnas åt att försöka bygga upp någon slags psykologisk thriller-stämning. Det går inte särskilt bra. Enda fördelen är att den bara är sjuttio minuter lång. Även om dessa sjuttio minuter känns som sjuttio timmar.
Min målsättning är givetvis att leta upp de tjugosex filmer jag inte sett och - trumvirvel - se dem.
Hela listan? Se nedan.
40. Jaws 2 (1978)
39. Jaws 3D (1983)
38. Jaws: The revenge (1987)
37. Shark kill (1976)
36. Shark hunter (2001)
35. Shark zone (2003)
34. Shark! (1969)
33. Terror storm (Cyclone, 1978)
32. Sharks in Venice (2008)
31. Spring break shark attack (2005)
30. Monster shark (Shark: Rosso nell'oceano, 1984)
29. Dark tide (2012)
28. Blue demon (2004)
27. Bait (2012)
26. Raging sharks (2005)
25. Dark waters (2003)
24. Shark swarm (2008)
23. Shark night (2011)
22. Red water (2003)
21. Hammerhead (2005)
20. Swamp shark (2011)
19. Malibu shark attack (2009)
18. Shark attack in the mediterranean (Hai-alarm auf Mallorca, (2004)
17. Megalodon (2002)
16. Shark attack (1999)
15. Shark attack 2 (2000)
14. Shark attack 3: Megalodon (2002)
13. Psycho shark (Jaws in Japan, 2009)
12. Deep blue sea (1999)
11. Dinoshark (2010)
10. 2-headed shark attack (2012)
9. Sand sharks (2011)
8. Mega shark vs crocosaurus (2010)
7. Mega shark vs giant octopus (2009)
6. Sharktopus (2010)
5. Sharknado (2013)
4. Jurassic shark (2012)
3. Snow shark: ancient snow beast (2011)
2. Jersey shore shark attack (2012)
1. Super shark (2011)
fredag 6 september 2013
Att lyssna enligt ett tema
I går bestämde jag mig för att låta ett tema styra mitt musiklyssnande. Vilket tema? Färgad musik. Blues, funk, soul, r'n'b, hiphop, rock'n'roll. Det finns naturligtvis gott om vita akter inom alla dessa genrer, men endast svarta artister kvalade in till Winamp.
Så, dagen spenderades i sällskap av följande skivor (vissa är bättre än andra, så klart):
The Meters - Look ka py py
Lauryn Hill - The miseducation of Lauryn Hill
Bo Diddley - Bo Diddley
Bo Diddley - Go Bo Diddley
Parliament - Mothership connection
Earth, Wind & Fire - That's the way of the world
The Meters - Rejuvenation
War - The world is a ghetto
Sammy Davis, Jr. - Best 20 songs
Marvin Gaye - Here, my dear
Cornell Dupree - Can't get through
Mellan varje skiva petades dessutom en eller två Nas-låtar in, som avlösning. Dessutom ackompanjerade Nas kvällens joggingtur. När det var dags att knoppa in fick Sam Cooke vagga mig till sömns.
I dag? Nästan enbart jazz. Dessa har hunnits med hittills:
Ornette Coleman - This is our music
Miles Davis - Quiet nights
Ornette Coleman - Free jazz
Miles Davis - Seven steps to heaven
Ornette Coleman - Something else!!!
Plus en liten spellista med diverse låtar av fantastiska sångare, så som Frank Sinatra, Billy Joel, Sam Cooke, Ray Charles, Marvin Gaye, med flera.
Innan dagen är slut ska jag ha hunnit med de här också:
BB King - Let the good times roll
Charlie Parker - Jam session
Och någon mer.
Så, dagen spenderades i sällskap av följande skivor (vissa är bättre än andra, så klart):
The Meters - Look ka py py
Lauryn Hill - The miseducation of Lauryn Hill
Bo Diddley - Bo Diddley
Bo Diddley - Go Bo Diddley
Parliament - Mothership connection
Earth, Wind & Fire - That's the way of the world
The Meters - Rejuvenation
War - The world is a ghetto
Sammy Davis, Jr. - Best 20 songs
Marvin Gaye - Here, my dear
Cornell Dupree - Can't get through
Mellan varje skiva petades dessutom en eller två Nas-låtar in, som avlösning. Dessutom ackompanjerade Nas kvällens joggingtur. När det var dags att knoppa in fick Sam Cooke vagga mig till sömns.
I dag? Nästan enbart jazz. Dessa har hunnits med hittills:
Ornette Coleman - This is our music
Miles Davis - Quiet nights
Ornette Coleman - Free jazz
Miles Davis - Seven steps to heaven
Ornette Coleman - Something else!!!
Plus en liten spellista med diverse låtar av fantastiska sångare, så som Frank Sinatra, Billy Joel, Sam Cooke, Ray Charles, Marvin Gaye, med flera.
Innan dagen är slut ska jag ha hunnit med de här också:
BB King - Let the good times roll
Charlie Parker - Jam session
Och någon mer.
onsdag 4 september 2013
Tio skivor som åttiotalet dödade
Den 29 augusti i fjol twittrade jag ”Åttiotalet, detta eländiga avskräde till decennium då alla bra artister förstörde sin musik med rosafluffiga sockervaddsproduktioner” följt av ”'Reign in blood' hade kunnat dröja lite, och så hade åren 1980 till 1989 kunnat hoppas över helt i tideräkningen”.
En viss överdrift, förstås, men jag står för det. Den sorts ljudbild som var gängse på åttiotalet har inte åldrats lika väl som ljudbilder från nittiotalet, sjuttiotalet, sextiotalet – ja, inte ens som de från femtiotalet. Eddie Cochrans ”Summertime blues” låter betydligt mer tidlös i sin nuvarande inspelningskvalitet från 1958 än vad den hade gjort om den spelats in trettio år senare.
Visst var åttiotalet en guldålder i många musikaliska avseenden. Vem kan egentligen tänka sig lyssna på Sisters Of Mercy om det inte låter galet mycket åttiotal? Saxofonen i Rod Stewarts ”Baby Jane” låter som en nattklubbsscen i valfri halverotisk kriminalthriller från 1983, och det är hur coolt som helst. Antalet fantastiska skivor från detta decennium är för många för att räkna upp.
Men det finns en rutten aspekt av åttiotalet. Jag tänker på alla skivor med fantastiska låtar som sabbas av sjukt daterade produktioner. Skivor som man vet hade varit betydligt mer legendariska om de spelats in tio år tidigare eller tio år senare. Det finns väldigt många sådana.
Oftast när jag tänker på ”daterad åttiotalsproduktion” menar jag att gitarrbaserad musik dränkts i syntmattor och fått gitarrerna förpassade till bakgrunden. Men i en del fall rör det sig om annat, som att instrumenten låter tunna eller konstiga på ett sätt som de bara gjorde under detta årtionde. Eller att någon del av ljudbilden dras med det där onaturliga reverbet som var kutym för tjugofem-trettio år sedan.
Nedan har jag listat de tio värsta exemplen. Vill påpeka att jag (egentligen) gillar samtliga skivor, trots den hårda tonen.
10. Lucinda Williams - Lucinda Williams (1988)
Tio år innan milstolpen ”Car wheels on a gravel road” släppte Lucinda Williams sin självbetitlade platta, som blev hennes genombrott främst tack vare singelsuccén ”Passionate kisses”. Redan här står det klart att hon är en av de bästa låtskrivarna inom americana. Det står tyvärr också klart att hon borde avvaktat två år med att debutera.
Det slår en att ljudbilden skiljer sig kraftigt från låt till låt. Medan vissa spår låter extremt daterade andra inte. Ofta finns kontrasten inbördes i låtarna också – något instrument känns tidsanpassat, något annat inte. Det innebär att skivan inte låter så otidsenlig i dag som den kunde ha gjort, men också att den är ganska splittrad.
Syntljudet i inledande ”I just wanted to see you so bad” låter direkt parodiskt och det glättiga gitarrljudet tar effektivt bort Lucinda Williams patenterade melankoli. Gitarrsolot i ”Abandoned” förstörs av att gitarrljudet låter bredbent gitarrhjälte i powerballad, trots att solot i sig knappast är av den karaktären.
Nämnda ”Passionate kisses” är mest infekterad av det pågående decenniet. Framför allt leadgitarren har ett allt annat än vettigt ljud. Trumljudet i ”Change the locks” är för lättviktigt för att passa in i den här tunga bluesbiten. Stråkarna i ”Crescent city” har fått allt djup bortfiltrerat enligt åttiotalets rådande regelverk, varpå reverb har klistrats på. Resultatet är minst sagt märkligt.
Att ”Lucinda Williams” är en stark platta går inte att bortse från och den lyckas ofta hålla åttiotalets värsta sidor på armlängds avstånd. Dessvärre inte ofta nog.
Lyssna på: "Passionate kisses".
9. Bob Dylan - Empire burlesque (1985)
Omslaget är en varningsklocka. Bob Dylan i en mönstrad kavaj med uppkavlade ärmar. Fotot har ramats in av någon slags abstrakt konst. Titeln har skrivits ut med vad som ska likna bokstäver på en resultattavla. Det är det överlägset fulaste omslaget i Bob Dylans diskografi. Man kan undra vad Nick Egan, mannen bakom designen, tänkte på.
Om man inte redan vid åsynen av omslaget blivit avskräckt från lyssning blir man det tämligen omgående i inledande ”Tight connection to my heart (Has anybody seen my love?)”. Dåligt arrangerade körer, en konstigt ljudande reggaegitarr, pliktskyldigt reverb och en ljudbild som är tunnare än löksoppa utan lök. Låten är till att börja med inte någon av Dylans bästa stunder, och produktionen gör inte precis saker och ting bättre.
Melodin i ”I’ll remember you” låter som en föregångare till ”Make you feel my love” från ”Time out of mind” (1997) och hade kunnat bli en riktigt lyckad pianoballad, om inte Dylan tyckte att den skulle göras om en tidsenlig powerballad. Ni vet, en akustisk gitarr för att bygga upp mysstämning, en trummis som slår på kanten av virveltrumman. Det enda som saknas är, tack och lov, ett poservänligt gitarrsolo.
Det tar sig aldrig riktigt ju längre in i skivan man kommer. ”Clean cut kid”, som gästas av Ronnie Wood, är egentligen en cool rockabillylåt, men sabbas av onödiga körer, ett klent gitarrljud och dito trumljud. ”Emotionally yours” är en ännu mer Phil Collins-kulmagad än ”I’ll remember you”. ”Trust yourself” är direkt pinsam.
Sju och en halv minut långa ”When the night comes falling from the sky” har några träffsäkra textrader, men blir smått outhärdlig eftersom de digitala trummorna är stulna från ledmotivet till "Miami Vice".
Eftersom Bob Dylan producerade ”Empire burlesque” på egen hand går det inte att skylla på någon annan än honom för att skivan inte låter bättre. Den insikten är, som hängiven Dylan-fanatiker, ganska plågsam.
Sidospår: ”Knocked out loaded” släpptes ett år senare och är produktionsmässigt lika misslyckad som ”Empire burlesque”. Men den räddas från den här listan eftersom den har ett tuffare omslag.
Lyssna på: "Tight connection to my heart (Has anybody seen my love?".
8. Frank Sinatra - L.A. is my lady (1984)
Frank Sinatra avslutade sin studiokarriär med skivorna ”Duets” och ”Duets II” från 1993 respektive 1994. De består – förstås – av duetter med diverse sångare, bland annat Bono, Aretha Franklin, Willie Nelson, Patti Labelle och Stevie Wonder, och spelades in under sensommaren 1993.
Men den sista soloplattan som Frank Sinatra gjorde blev ”L.A. is my lady”. Låtmässigt är skivan en klar uppryckning från den sömniga föregångaren ”She shot me down ” (1981). ”Mack the knife” blev en livefavorit som hängde kvar i setlistan fram till juli 1994. Ett halvår senare pensionerade sig Frank Sinatra efter nästan sextio år i showbusiness.
På ”L.A. is my lady” gör Frank Sinatra vid sextionio års ålder en enastående sånginsats som kombinerar ungdomlig spänst med ålderdomligt rasp. Men mixningen placerar ofta sången, som borde leda musiken framåt, i skymundan. Ibland är resultatet helt fruktansvärt, när Sinatra får kriga om utrymmet i ljudbilden med digitala instrument och syntetiska effekter. Titelspåret känns ungefär som att kolla på en grynig vhs-inspelning av ”Falcon Crest”.
Ibland, som i ”The best of everything” och ”Until the real thing comes along”, är producenten Quincy Jones nära att återskapa den storslagna ådran från klassiska plattan ”Songs for swingin’ lovers” (1956). De flesta låtarna är arrangerade som om det vore femtiotal och storband på agendan, men ljudet saknar djupet från förr. Det är tunt och låter filtrerat genom alldeles för många apparater.
Mixningsansvarige Phil Ramone skaffade sig redan under sextiotalet ett rykte om att ligga i framkant när det gäller att använda innovativ teknik i sitt arbete som producent och mixare. Men det som var innovativt och tidsenligt på åttiotalet låter mycket mer daterat än dito från tio år tidigare eller tio år senare. Sällan har det bevisats så övertydligt som på ”L.A. is my lady”. Synd att tidernas bästa sångare får böta för detta faktum med sitt sista ordinarie album.
Lyssna på: "L.A. is my lady". (Den där musikvideon borde finnas med i SAOB som synonym till "åttiotalskarikatyr")
7. Motörhead - Rock'n'roll (1987)
Vi börjar med det positiva. ”All for you” är Motörheads tveklöst mest underskattade låt någonsin. En bättre poprefräng har aldrig levererats från Lemmys sida. Och ja, i det här fallet fungerar Motörhead och pop lika bra ihop som kaffe och kaka. Det inledande titelspåret borde ha blivit en av bandets mesta klassiker. Det är en bra låt nog för det. Michael Palin från Monty Python avslutar a-sidan med en underhållande liten monolog.
Sedan – det negativa. Att skivan rent produktionsmässigt är överlägset sämst i Motörheads diskografi. Under den här tiden hade bandet två gitarrister – Phil Campbell och Michael ”Würzel” Burston – men gitarrljudet är så försumbart att de hade kunnat avskeda bägge utan att man hade hört någon skillnad i vissa låtar. Gitarrsolot i titelspåret låter midi-baserat. Trumljudet är också märkligt. Det är torrt och dött, vilket producenten Guy Bidmead i desperation har försökt rädda med reverb, som det verkar ha varit rea på under den här tidseran.
Låtmässigt är ”Rock’n’roll” en reko platta, även om bästa låten från sessionen – brutala ”Just cos you got the power” – märkligt nog inte kvalade in till originalskivan och förvisades till b-sidan av singeln ”Eat the rich”. Men vid en granskning framstår produktionen som den största anledningen till att skivan inte fått någon nämnvärd klassikerstatus.
Lyssna på: "Eat the rich".
6. ZZ Top – Afterburner (1985)
Syntar överallt, det är ta mig fan syntar överallt! ZZ Tops utvecklingskurva är på många sätt märklig. Från att ha spelat bluesig helvetesboogie – tänk att Howlin’ Wolf krökar och spelar Jerry Lee Lewis-låtar tillsammans med ett gäng banditer – till att anamma ett så poppigt sound att till och med Frankie Goes To Hollywood hade skämts för det. Överdrift? Lyssna på ”Stages” och avgör själv.
Inledande ”Sleeping bag” bjuder på fler syntmattor och digitala slagverk än vad som borde vara lagligt, och är så långt från bandets svängiga, bluesbaserade bakgrund man kan komma. Trummisen Frank Beard verkar ha tyckt att riktiga trumset tillhör forntiden och att en trummaskin räcker långt. Kombinationen av stela trummor, syntar och fantasilöst riffande från Billy Gibbons sida får ”Woke up with wood” (ja, texten handlar om morgonstånd) att framstå som en dålig industrilåt. Det flåshurtiga syntarrangemanget i ”Can’t stop rockin’” tar död på vad som kunde ha varit en schyst rockabillybit. ”Velcro fly” är porr för den som gillar digitala trumpads och tortyr för alla andra.
Riktigt bajsnödigt blir det i ”Rough boy”, en lökig powerballad där instrumenteringen av allt att döma lika gärna hade kunnat skötas av Laid Back. Ni vet, de där två danska snubbarna som gjorde ”Sunshine reggae”. Att låten innehåller några sköna bluessolon ändrar inte på det faktum att ingen hade tagit i den här låten med tång om den presenterats under ett annat decennium.
”Afterburner” är huvudsakligen ett försök att reprisera framgången med ”Eliminator” (1983). Där började ZZ Top experimentera med syntar och lyckades ganska bra. Både kvalitetsmässigt – ”Legs” är inte deras bästa låt, men den är okej – och kommersiellt – den blev deras dittills största singelframgång. Om man precis gjort succé med ett nytt sound, hur bör man följa upp det? Jo, enligt principen ”extra allt”. Därför bjuder ”Afterburner” nästan enbart på överdrivna ”Legs”-kopior.
Och det är åttiotalets fel. Hade inte dåtidens singelköpare och radiolyssnare varit suckers för fluffiga syntar hade ”Gimme all your lovin’” blivit en större hit än ”Legs”, och då hade ”Afterburner” utgjorts av försök att duplikera den i stället. Det hade varit så mycket mer uthärdligt än det här.
Lyssna på: "Rough boy".
5. Status Quo - In the army now (1986)
En gång i tiden var Status Quo ett stenhårt, ösigt boogierockband. Sedan höll de på att lägga ner verksamheten, spelade på Live Aid-galan 1985 och var av kontraktsskäl tvungna att göra fler plattor. ”Återkomsten” dök upp 1986 och hette ”In the army now”. Den består inte alls av stenhård, ösig boogierock. Den låter snarare som en tonsättning av en hockeyfrisyr. Och på bandbilden i vinylens innersleeve ståtar sångaren och gitarristen Francis Rossi med den kanske brutalaste hockeyfrisyren någonsin.
Titelspåret, som gästas av gamle Slade-sångaren Noddy Holder och som gjordes i original av Bolland & Bolland, behöver vi inte avhandla särskilt ingående. Den låter åttiotalsfluffig och ska göra det. Desto viktigare är det att diskutera inledande ”Rollin’ home”. Vad vi har att göra med är tungt gungande rock’n’roll nära besläktad med John Fogertys ”Rockin’ all over the world” som hade kunnat bli en härligt ruffig pärla om hockeysyntarna kastats ut ur studion.
Ofta under skivans gång kommer man på sig själv med att fundera ”är det där en synt eller en gitarr?”. Bägge instrumenten låter horribelt dåligt. Ljudbilden i ”In your eyes” verkar ha snickrats ihop av en instrumentförsäljare, som vill visa hur många galna ljud synten som är till salu kan göra. Resultatet är en kakofoni. Det vilar något desperat över det överdistade gitarrsolot som försöker rocka till låten.
Saker och ting blir inte precis bättre av att skivan låtmässigt tillhör det dassigaste Status Quo gett ut dittills. Bandet har två sidor: boogierock och dansbandspop, och ”In the army now” ger främst utrymme åt det senare. Dock med sämre resultat än de presterat både förr och senare. Man skulle kunna se det som någon slags tur i oturen. Den här ljudbilden hade förmodligen framstått som ännu värre om den skulle appliceras på bandets hårdare låtar.
Lustigt nog är skivans allra töntigaste, fluffigaste, poppigaste och syntigaste låt min favorit: den dumglada ”Dreamin’” som öppnar b-sidan. Stäm mig gärna för inkonsekvens. Mest Streaplers-faktor har emellertid ”Invitation”.
Det kan förresten vara på sin plats att inflika att två låtar – ”Rollin’ home” och ”Red sky” – producerades av snubben som står bakom nästa album på den här listan.
Lyssna på: "Rollin' home".
4. Dave Edmunds - Riff raff (1984)
Walesiske Dave Edmunds är en av rockhistoriens mest underskattade artister. I en rättvis värld hade ”Repeat when necessary” (1979) och ”Get it” (1977) rankats som två av sjuttiotalets viktigaste plattor.
Dave Edmunds har alltid haft förmågan att göra något eget av i princip vilken låt som helst. Till och med en uttjatad countrystandard som ”Hey good lookin’” (i original av Hank Williams) låter fullkomligt naturlig i Edmunds säregna skrud som baseras på lika delar femtiotalsrock, pubrock, new wave och blues. Han har aldrig varit mycket till låtskrivare, utan har alltid till största delen lutat sig mot låtar som andra artister skrivit åt honom. Bruce Springsteen skänkte Edmunds ”From smalls things (big things one day come)” långt innan han släppte sin egen inspelning. Elvis Costello tilldelade honom ”Girls talk”. Ändå har Dave Edmunds alltid fått till ett säreget sound.
Under åttiotalet samarbetade Dave Edmunds en hel del med Electric Light Orchestra-ledaren Jeff Lynne. Ofta till ett fullkomligt motbjudande resultat. Det allra tydligaste beviset torde vara ”Riff raff” (titeln har för övrigt ingenting med AC/DC att göra). Direkt i inledande Four Tops-tolkningen ”Something about you” – en jäkligt bra låt med skön melodi, egentligen – står syntljuden, blippbloppandet och Nintendotrummorna som spön i backen.
När jag lyssnar på låten i dag fylls jag av välbehag, av nostalgiska skäl: ”Something about you” var en av mina favoritlåtar när jag upptäckte Dave Edmunds som tolvåring, och ännu inte hade några referensramar för bra och dåligt ljud. Jag har inte mage att såga låten, trots att den låter skit. Men genast när ”Breaking out” tar över står det klart att åttiotalet formligen våldtog ”Riff raff” och Dave Edmunds.
”Busted loose” är en katastrof. Gitarrerna hörs och försöker rocka till saker och ting. Men ljudbilden fylls av en monoton synt och horribelt ljudande trumpads. Det fortsätter likadant i låtar som ”Far away”, ”Steel claw”, ”S.O.S.” och ”How could I be so wrong”. Gitarrer används som garnering, syntarna får driva låtarna och trumljudet får Kraftwerk att framstå som garagepunkare i jämförelse.
Två förmildrande omständigheter finns. Eller, tre, om jag får räkna min sentimentala relation till ”Something about you”. Först: Dave Edmunds coolt tillbakalutade sångstil är alltid en fröjd för örat. Sedan: i avslutande ”Can’t get enough”, enda låten på skivan som Edmunds skrivit själv, försöker han få syntarna att låta som Jerry Lee Lewis-pianon. Det går sådär, men avsikten måste applåderas.
Lyssna på: "Something about you".
3. John Fogerty – Centerfield (1985)
”Centerfield” var den gamle Creedence Clearwater Revival-ledarens första stora comebackplatta, nio år efter ”Hoodoo” som aldrig släpptes och tio år efter sin självbetitlade solodebut. Kanske borde han ha avvaktat minst fem år till, med tanke på hur ”Centerfield” låter. Tunt, är bara förnamnet.
Ljudbilden är överlag så beskedlig att Nalle Puhs kompis Nasse framstår som barsk i jämförelse. Boven i dramat är gitarrljudet. Som i så många andra åttiotalsproduktioner låter det nästan ursäktande, som om gitarren motvilligt har kvoterats in i ljudbilden. I sådana fall brukar musiken luta sig mot uppblåsta syntmattor i stället. Men inte på ”Centerfield”. Låtarna är skrivna för att vara gitarrbaserade. Ändå låter det inte så. Det saknas något i ljudbilden. Någonting bärande, som helt sonika lyfts ut utan att ha blivit ersatt. ”Centerfield” låter, med andra ord, märkligt.
Det är synd, eftersom skivan egentligen är stark. Många låtar är bland det bästa John Fogerty skrivit, men får se sin potential undanryckt. Inledande ”The old man down the road” har blivit en av John Fogertys mest kända låtar och har samma suggestiva mörker som Creedence Clearwater Revival-klassikern ”Born on the Bayou” lagrat i tonerna, men det framgår inte så tydligt som det borde. ”Big train from Memphis” är egentligen en skön countrylåt, men låter som en förproduktion. ”Mr Greed” är en cool, riffrockig låt, men blir inte särskilt, ja, riffrockig när gitarrerna försöker gömma sig.
I vissa låtar dyker diverse instrument och detaljer upp och försöker fylla ut ljudbilden, med blandat resultat. Mest irriterande är de digitala pads som förpestar ”I can’t help myself” och ”Searchlight”. Nästan lika illa är det programmerade slagverket i titelspåret som ska förstärka rytmen. Men när en saxofon gör entré i ”Rock and roll girls” känns det som en befrielse. Det gör det, faktiskt, också när en monoton synt smyger omkring i bakgrunden i ”I saw it on TV”.
Skivan avslutas på sämsta tänkbara sätt med värdelösa discolåten ”Vanz kant danz”, som spyr pads och syntar till förbannelse. På ett sätt är det profetiskt att låten ligger sist. För ett år senare släpptes ”Eye of the zombie” där allt var åt helvete. Låtarna stank, produktionen var ännu sämre och John Fogerty gick ner under jorden. Igen. Det dröjde elva år innan uppföljaren ”Blue moon swamp” släpptes och han fick ordning på musiken.
Lyssna på: "Searchlight".
2. Bob Dylan – Infidels (1983)
Jo, det är berättigat att ha med ytterligare en Bob Dylan-platta på den här listan. Inte många artister fick sina skivor så fullkomligt ödelagda av åttiotalet som Robert Zimmerman. ”Infidels” är det värsta exemplet. Låtmässigt är det här den näst bästa skivan av sju som Bob Dylan släppte på åttiotalet, endast slagen av ”Oh mercy” (1989).
Men är ”Infidels” så bra som den borde vara? Nej.
Precis som på den redan avhandlade ”Empire burlesque” brakar allt samman genast när skivan börjar. ”Jokerman” är en tillbakalutad låt med ett soft reggaebeat, men det är bara Bob Dylans sånginsats som låter som det ska. Allt annat – gitarrer, trummor, bas, syntar, munspel, diverse övriga ljud – låter så illa som de kan göra. Och allt låter så åttiotal som något kan göra.
Dire Straits-ledaren Mark Knopfler satt vid spakarna när ”Infidels” spelades in, och spelar även gitarr på de flesta låtar. Det gör även Mick Taylor, känd från The Rolling Stones och John Mayall’s Blues Breakers. Gitarrarbetet är, förstås, utsökt nästan hela tiden. När det väl hörs. Lyssna på det bluesiga gitarrsolot i ”Sweetheart like you”.
Tyvärr lyckas Knopfler förstöra skivan. Hans arbete som producent verkar ha präglats av en nervös strävan efter att få till ett modernt sound. Således får Rolling Stones-rockiga ”Neighborhood bully” finna sig i att bli syntbaserad. Trummisen Sly Dunbar får acceptera att ingen kommer tro honom när han säger att han spelade på ”Infidels”, eftersom trummorna låter programmerade. Knopfler själv och Mick Taylor får försöka vara okej med att deras insatser dränks av dessa eviga syntmattor.
En slidegitarr har aldrig låtit sämre och plastigare än i ”Union sundown”. Outrot i ”Man of peace” hade kunnat ha en jammig vibb om inte vartenda instrument låtit så datoriserat. Mörka ”I and I” är en bortglömd pärla och en stark låt som brädar mycket annat som Dylan gjort, men det digitala trumljudet irriterar en när man lyssnar.
Bob Dylans sång är det enda som, nästan, låter som det ska i den här vidriga ljudsoppan. Alldeles för mycket reverb åsido för han låtarna framåt utan mycket uppbackning från musiken. Det är en textmässigt stark platta och Dylan låter mer inspirerad än han gjorde på föregångarna ”Shot of love” (1981) och ”Saved” (1980). ”Infidels” hade förutsättningar för att bli en galet stor klassiker. Men tyvärr vägrade åttiotalet tillåta det.
Lyssna på: "Jokerman".
1. Bruce Springsteen – Tunnel of love (1987)
“Tunnel of love” tillhör den mer hyllade delen av Bruce Springsteens diskografi. I tidningen Rolling Stones lista över tidernas femhundra bästa plattor har skivan tilldelats plats nummer fyrahundrasextiosju. I Mojos lista över tidernas hundra bästa skivor hamnade ”Tunnel of love” på sextiosjätte plats, och i Q Magazines dito placerades den på nittioförsta plats.
På ett sätt är det inte svårt att förstå varför fans och kritiker jublar över ”Tunnel of love”. Låtmaterialet är starkt. ”Brilliant disguise” är den i särklass bästa poplåten som Bruce Springsteen har skrivit. Skivan börjar riktigt lovande: inledningslåten ”Ain’t got you” är en akustisk blueslåt med en Bo Diddley-rytm. Bruce framför den själv, endast med en gitarr och ett munspel till sitt förfogande.
Men på ett annat sätt är det extremt svårt att förstå hur någon kan älska ”Tunnel of love”. För direkt i låt nummer två, ”Tougher than the rest”, brister dammen. Programmerade trummor. Syntmattor. Tunt gitarrljud. Artificiellt reverb på sången. Vad som egentligen är en grymt bra låt med en träffsäker text om att våga kasta sig handlöst in i en relation förstörs av en produktion och ljudbild som till och med hade vanärat fluffakter som The Human League och A Flock Of Seagulls.
Låtar som ”One step up”, ”All that heaven will allow” och titelspåret låter precis lika illa. Syntsolot i den i övrigt finstämda ”Two faces” är hemskt att genomlida. ”Spare parts”, ”Cautious man” och nämnda ”Ain’t got you” klarar sig med en hårsmån, eftersom de är akustiskt baserade och håller syntmattorna på avstånd, åtminstone för det mesta. De låter inte bra, men något så när acceptabelt.
Lyckas man se bortom det usla ljudet är ”Tunnel of love” en svinbra skiva som präglas av separationsångest. Bruce Springsteen skrev låtarna medan hans äktenskap med Julianne Philips höll på att braka samman. Samtidigt höll han på att distansera sig från The E Street Band. Texterna på skivan är fulla av träffsäkra funderingar kring kärlek och förhållanden. Mycket av den melankoliska melodikonsten på skivan har aldrig överträffats av någon, inte ens av Bruce själv.
Det är just därför ”Tunnel of love” är en självklar etta i den här listan, trots att det inte är den skiva som mest överdrivit åttiotalets daterade adelsmärken. Ingen skiva har så mycket förstörd potential som den här. Skivan är helgjuten låtmässigt, tveklöst i paritet med ”Born in the USA” och ”Darkness on the edge of town”. Men den gräsliga produktionen gör att skivan nästan är olyssningsbar. Och, framför allt, den skiva i Bruce Springsteens diskografi som åldrats allra sämst.
För att knyta an till inledningen, för tretusensjuhundrafemtiosju ord sedan: den där tweeten där jag kallade åttiotalet ett ”eländigt avskräde till decennium” skrevs när jag lyssnade på ”Tunnel of love”.
Lyssna på: "Tougher than the rest".
En viss överdrift, förstås, men jag står för det. Den sorts ljudbild som var gängse på åttiotalet har inte åldrats lika väl som ljudbilder från nittiotalet, sjuttiotalet, sextiotalet – ja, inte ens som de från femtiotalet. Eddie Cochrans ”Summertime blues” låter betydligt mer tidlös i sin nuvarande inspelningskvalitet från 1958 än vad den hade gjort om den spelats in trettio år senare.
Visst var åttiotalet en guldålder i många musikaliska avseenden. Vem kan egentligen tänka sig lyssna på Sisters Of Mercy om det inte låter galet mycket åttiotal? Saxofonen i Rod Stewarts ”Baby Jane” låter som en nattklubbsscen i valfri halverotisk kriminalthriller från 1983, och det är hur coolt som helst. Antalet fantastiska skivor från detta decennium är för många för att räkna upp.
Men det finns en rutten aspekt av åttiotalet. Jag tänker på alla skivor med fantastiska låtar som sabbas av sjukt daterade produktioner. Skivor som man vet hade varit betydligt mer legendariska om de spelats in tio år tidigare eller tio år senare. Det finns väldigt många sådana.
Oftast när jag tänker på ”daterad åttiotalsproduktion” menar jag att gitarrbaserad musik dränkts i syntmattor och fått gitarrerna förpassade till bakgrunden. Men i en del fall rör det sig om annat, som att instrumenten låter tunna eller konstiga på ett sätt som de bara gjorde under detta årtionde. Eller att någon del av ljudbilden dras med det där onaturliga reverbet som var kutym för tjugofem-trettio år sedan.
Nedan har jag listat de tio värsta exemplen. Vill påpeka att jag (egentligen) gillar samtliga skivor, trots den hårda tonen.
10. Lucinda Williams - Lucinda Williams (1988)
Tio år innan milstolpen ”Car wheels on a gravel road” släppte Lucinda Williams sin självbetitlade platta, som blev hennes genombrott främst tack vare singelsuccén ”Passionate kisses”. Redan här står det klart att hon är en av de bästa låtskrivarna inom americana. Det står tyvärr också klart att hon borde avvaktat två år med att debutera.
Det slår en att ljudbilden skiljer sig kraftigt från låt till låt. Medan vissa spår låter extremt daterade andra inte. Ofta finns kontrasten inbördes i låtarna också – något instrument känns tidsanpassat, något annat inte. Det innebär att skivan inte låter så otidsenlig i dag som den kunde ha gjort, men också att den är ganska splittrad.
Syntljudet i inledande ”I just wanted to see you so bad” låter direkt parodiskt och det glättiga gitarrljudet tar effektivt bort Lucinda Williams patenterade melankoli. Gitarrsolot i ”Abandoned” förstörs av att gitarrljudet låter bredbent gitarrhjälte i powerballad, trots att solot i sig knappast är av den karaktären.
Nämnda ”Passionate kisses” är mest infekterad av det pågående decenniet. Framför allt leadgitarren har ett allt annat än vettigt ljud. Trumljudet i ”Change the locks” är för lättviktigt för att passa in i den här tunga bluesbiten. Stråkarna i ”Crescent city” har fått allt djup bortfiltrerat enligt åttiotalets rådande regelverk, varpå reverb har klistrats på. Resultatet är minst sagt märkligt.
Att ”Lucinda Williams” är en stark platta går inte att bortse från och den lyckas ofta hålla åttiotalets värsta sidor på armlängds avstånd. Dessvärre inte ofta nog.
Lyssna på: "Passionate kisses".
9. Bob Dylan - Empire burlesque (1985)
Omslaget är en varningsklocka. Bob Dylan i en mönstrad kavaj med uppkavlade ärmar. Fotot har ramats in av någon slags abstrakt konst. Titeln har skrivits ut med vad som ska likna bokstäver på en resultattavla. Det är det överlägset fulaste omslaget i Bob Dylans diskografi. Man kan undra vad Nick Egan, mannen bakom designen, tänkte på.
Om man inte redan vid åsynen av omslaget blivit avskräckt från lyssning blir man det tämligen omgående i inledande ”Tight connection to my heart (Has anybody seen my love?)”. Dåligt arrangerade körer, en konstigt ljudande reggaegitarr, pliktskyldigt reverb och en ljudbild som är tunnare än löksoppa utan lök. Låten är till att börja med inte någon av Dylans bästa stunder, och produktionen gör inte precis saker och ting bättre.
Melodin i ”I’ll remember you” låter som en föregångare till ”Make you feel my love” från ”Time out of mind” (1997) och hade kunnat bli en riktigt lyckad pianoballad, om inte Dylan tyckte att den skulle göras om en tidsenlig powerballad. Ni vet, en akustisk gitarr för att bygga upp mysstämning, en trummis som slår på kanten av virveltrumman. Det enda som saknas är, tack och lov, ett poservänligt gitarrsolo.
Det tar sig aldrig riktigt ju längre in i skivan man kommer. ”Clean cut kid”, som gästas av Ronnie Wood, är egentligen en cool rockabillylåt, men sabbas av onödiga körer, ett klent gitarrljud och dito trumljud. ”Emotionally yours” är en ännu mer Phil Collins-kulmagad än ”I’ll remember you”. ”Trust yourself” är direkt pinsam.
Sju och en halv minut långa ”When the night comes falling from the sky” har några träffsäkra textrader, men blir smått outhärdlig eftersom de digitala trummorna är stulna från ledmotivet till "Miami Vice".
Eftersom Bob Dylan producerade ”Empire burlesque” på egen hand går det inte att skylla på någon annan än honom för att skivan inte låter bättre. Den insikten är, som hängiven Dylan-fanatiker, ganska plågsam.
Sidospår: ”Knocked out loaded” släpptes ett år senare och är produktionsmässigt lika misslyckad som ”Empire burlesque”. Men den räddas från den här listan eftersom den har ett tuffare omslag.
Lyssna på: "Tight connection to my heart (Has anybody seen my love?".
8. Frank Sinatra - L.A. is my lady (1984)
Frank Sinatra avslutade sin studiokarriär med skivorna ”Duets” och ”Duets II” från 1993 respektive 1994. De består – förstås – av duetter med diverse sångare, bland annat Bono, Aretha Franklin, Willie Nelson, Patti Labelle och Stevie Wonder, och spelades in under sensommaren 1993.
Men den sista soloplattan som Frank Sinatra gjorde blev ”L.A. is my lady”. Låtmässigt är skivan en klar uppryckning från den sömniga föregångaren ”She shot me down ” (1981). ”Mack the knife” blev en livefavorit som hängde kvar i setlistan fram till juli 1994. Ett halvår senare pensionerade sig Frank Sinatra efter nästan sextio år i showbusiness.
På ”L.A. is my lady” gör Frank Sinatra vid sextionio års ålder en enastående sånginsats som kombinerar ungdomlig spänst med ålderdomligt rasp. Men mixningen placerar ofta sången, som borde leda musiken framåt, i skymundan. Ibland är resultatet helt fruktansvärt, när Sinatra får kriga om utrymmet i ljudbilden med digitala instrument och syntetiska effekter. Titelspåret känns ungefär som att kolla på en grynig vhs-inspelning av ”Falcon Crest”.
Ibland, som i ”The best of everything” och ”Until the real thing comes along”, är producenten Quincy Jones nära att återskapa den storslagna ådran från klassiska plattan ”Songs for swingin’ lovers” (1956). De flesta låtarna är arrangerade som om det vore femtiotal och storband på agendan, men ljudet saknar djupet från förr. Det är tunt och låter filtrerat genom alldeles för många apparater.
Mixningsansvarige Phil Ramone skaffade sig redan under sextiotalet ett rykte om att ligga i framkant när det gäller att använda innovativ teknik i sitt arbete som producent och mixare. Men det som var innovativt och tidsenligt på åttiotalet låter mycket mer daterat än dito från tio år tidigare eller tio år senare. Sällan har det bevisats så övertydligt som på ”L.A. is my lady”. Synd att tidernas bästa sångare får böta för detta faktum med sitt sista ordinarie album.
Lyssna på: "L.A. is my lady". (Den där musikvideon borde finnas med i SAOB som synonym till "åttiotalskarikatyr")
7. Motörhead - Rock'n'roll (1987)
Vi börjar med det positiva. ”All for you” är Motörheads tveklöst mest underskattade låt någonsin. En bättre poprefräng har aldrig levererats från Lemmys sida. Och ja, i det här fallet fungerar Motörhead och pop lika bra ihop som kaffe och kaka. Det inledande titelspåret borde ha blivit en av bandets mesta klassiker. Det är en bra låt nog för det. Michael Palin från Monty Python avslutar a-sidan med en underhållande liten monolog.
Sedan – det negativa. Att skivan rent produktionsmässigt är överlägset sämst i Motörheads diskografi. Under den här tiden hade bandet två gitarrister – Phil Campbell och Michael ”Würzel” Burston – men gitarrljudet är så försumbart att de hade kunnat avskeda bägge utan att man hade hört någon skillnad i vissa låtar. Gitarrsolot i titelspåret låter midi-baserat. Trumljudet är också märkligt. Det är torrt och dött, vilket producenten Guy Bidmead i desperation har försökt rädda med reverb, som det verkar ha varit rea på under den här tidseran.
Låtmässigt är ”Rock’n’roll” en reko platta, även om bästa låten från sessionen – brutala ”Just cos you got the power” – märkligt nog inte kvalade in till originalskivan och förvisades till b-sidan av singeln ”Eat the rich”. Men vid en granskning framstår produktionen som den största anledningen till att skivan inte fått någon nämnvärd klassikerstatus.
Lyssna på: "Eat the rich".
6. ZZ Top – Afterburner (1985)
Syntar överallt, det är ta mig fan syntar överallt! ZZ Tops utvecklingskurva är på många sätt märklig. Från att ha spelat bluesig helvetesboogie – tänk att Howlin’ Wolf krökar och spelar Jerry Lee Lewis-låtar tillsammans med ett gäng banditer – till att anamma ett så poppigt sound att till och med Frankie Goes To Hollywood hade skämts för det. Överdrift? Lyssna på ”Stages” och avgör själv.
Inledande ”Sleeping bag” bjuder på fler syntmattor och digitala slagverk än vad som borde vara lagligt, och är så långt från bandets svängiga, bluesbaserade bakgrund man kan komma. Trummisen Frank Beard verkar ha tyckt att riktiga trumset tillhör forntiden och att en trummaskin räcker långt. Kombinationen av stela trummor, syntar och fantasilöst riffande från Billy Gibbons sida får ”Woke up with wood” (ja, texten handlar om morgonstånd) att framstå som en dålig industrilåt. Det flåshurtiga syntarrangemanget i ”Can’t stop rockin’” tar död på vad som kunde ha varit en schyst rockabillybit. ”Velcro fly” är porr för den som gillar digitala trumpads och tortyr för alla andra.
Riktigt bajsnödigt blir det i ”Rough boy”, en lökig powerballad där instrumenteringen av allt att döma lika gärna hade kunnat skötas av Laid Back. Ni vet, de där två danska snubbarna som gjorde ”Sunshine reggae”. Att låten innehåller några sköna bluessolon ändrar inte på det faktum att ingen hade tagit i den här låten med tång om den presenterats under ett annat decennium.
”Afterburner” är huvudsakligen ett försök att reprisera framgången med ”Eliminator” (1983). Där började ZZ Top experimentera med syntar och lyckades ganska bra. Både kvalitetsmässigt – ”Legs” är inte deras bästa låt, men den är okej – och kommersiellt – den blev deras dittills största singelframgång. Om man precis gjort succé med ett nytt sound, hur bör man följa upp det? Jo, enligt principen ”extra allt”. Därför bjuder ”Afterburner” nästan enbart på överdrivna ”Legs”-kopior.
Och det är åttiotalets fel. Hade inte dåtidens singelköpare och radiolyssnare varit suckers för fluffiga syntar hade ”Gimme all your lovin’” blivit en större hit än ”Legs”, och då hade ”Afterburner” utgjorts av försök att duplikera den i stället. Det hade varit så mycket mer uthärdligt än det här.
Lyssna på: "Rough boy".
5. Status Quo - In the army now (1986)
En gång i tiden var Status Quo ett stenhårt, ösigt boogierockband. Sedan höll de på att lägga ner verksamheten, spelade på Live Aid-galan 1985 och var av kontraktsskäl tvungna att göra fler plattor. ”Återkomsten” dök upp 1986 och hette ”In the army now”. Den består inte alls av stenhård, ösig boogierock. Den låter snarare som en tonsättning av en hockeyfrisyr. Och på bandbilden i vinylens innersleeve ståtar sångaren och gitarristen Francis Rossi med den kanske brutalaste hockeyfrisyren någonsin.
Titelspåret, som gästas av gamle Slade-sångaren Noddy Holder och som gjordes i original av Bolland & Bolland, behöver vi inte avhandla särskilt ingående. Den låter åttiotalsfluffig och ska göra det. Desto viktigare är det att diskutera inledande ”Rollin’ home”. Vad vi har att göra med är tungt gungande rock’n’roll nära besläktad med John Fogertys ”Rockin’ all over the world” som hade kunnat bli en härligt ruffig pärla om hockeysyntarna kastats ut ur studion.
Ofta under skivans gång kommer man på sig själv med att fundera ”är det där en synt eller en gitarr?”. Bägge instrumenten låter horribelt dåligt. Ljudbilden i ”In your eyes” verkar ha snickrats ihop av en instrumentförsäljare, som vill visa hur många galna ljud synten som är till salu kan göra. Resultatet är en kakofoni. Det vilar något desperat över det överdistade gitarrsolot som försöker rocka till låten.
Saker och ting blir inte precis bättre av att skivan låtmässigt tillhör det dassigaste Status Quo gett ut dittills. Bandet har två sidor: boogierock och dansbandspop, och ”In the army now” ger främst utrymme åt det senare. Dock med sämre resultat än de presterat både förr och senare. Man skulle kunna se det som någon slags tur i oturen. Den här ljudbilden hade förmodligen framstått som ännu värre om den skulle appliceras på bandets hårdare låtar.
Lustigt nog är skivans allra töntigaste, fluffigaste, poppigaste och syntigaste låt min favorit: den dumglada ”Dreamin’” som öppnar b-sidan. Stäm mig gärna för inkonsekvens. Mest Streaplers-faktor har emellertid ”Invitation”.
Det kan förresten vara på sin plats att inflika att två låtar – ”Rollin’ home” och ”Red sky” – producerades av snubben som står bakom nästa album på den här listan.
Lyssna på: "Rollin' home".
4. Dave Edmunds - Riff raff (1984)
Walesiske Dave Edmunds är en av rockhistoriens mest underskattade artister. I en rättvis värld hade ”Repeat when necessary” (1979) och ”Get it” (1977) rankats som två av sjuttiotalets viktigaste plattor.
Dave Edmunds har alltid haft förmågan att göra något eget av i princip vilken låt som helst. Till och med en uttjatad countrystandard som ”Hey good lookin’” (i original av Hank Williams) låter fullkomligt naturlig i Edmunds säregna skrud som baseras på lika delar femtiotalsrock, pubrock, new wave och blues. Han har aldrig varit mycket till låtskrivare, utan har alltid till största delen lutat sig mot låtar som andra artister skrivit åt honom. Bruce Springsteen skänkte Edmunds ”From smalls things (big things one day come)” långt innan han släppte sin egen inspelning. Elvis Costello tilldelade honom ”Girls talk”. Ändå har Dave Edmunds alltid fått till ett säreget sound.
Under åttiotalet samarbetade Dave Edmunds en hel del med Electric Light Orchestra-ledaren Jeff Lynne. Ofta till ett fullkomligt motbjudande resultat. Det allra tydligaste beviset torde vara ”Riff raff” (titeln har för övrigt ingenting med AC/DC att göra). Direkt i inledande Four Tops-tolkningen ”Something about you” – en jäkligt bra låt med skön melodi, egentligen – står syntljuden, blippbloppandet och Nintendotrummorna som spön i backen.
När jag lyssnar på låten i dag fylls jag av välbehag, av nostalgiska skäl: ”Something about you” var en av mina favoritlåtar när jag upptäckte Dave Edmunds som tolvåring, och ännu inte hade några referensramar för bra och dåligt ljud. Jag har inte mage att såga låten, trots att den låter skit. Men genast när ”Breaking out” tar över står det klart att åttiotalet formligen våldtog ”Riff raff” och Dave Edmunds.
”Busted loose” är en katastrof. Gitarrerna hörs och försöker rocka till saker och ting. Men ljudbilden fylls av en monoton synt och horribelt ljudande trumpads. Det fortsätter likadant i låtar som ”Far away”, ”Steel claw”, ”S.O.S.” och ”How could I be so wrong”. Gitarrer används som garnering, syntarna får driva låtarna och trumljudet får Kraftwerk att framstå som garagepunkare i jämförelse.
Två förmildrande omständigheter finns. Eller, tre, om jag får räkna min sentimentala relation till ”Something about you”. Först: Dave Edmunds coolt tillbakalutade sångstil är alltid en fröjd för örat. Sedan: i avslutande ”Can’t get enough”, enda låten på skivan som Edmunds skrivit själv, försöker han få syntarna att låta som Jerry Lee Lewis-pianon. Det går sådär, men avsikten måste applåderas.
Lyssna på: "Something about you".
3. John Fogerty – Centerfield (1985)
”Centerfield” var den gamle Creedence Clearwater Revival-ledarens första stora comebackplatta, nio år efter ”Hoodoo” som aldrig släpptes och tio år efter sin självbetitlade solodebut. Kanske borde han ha avvaktat minst fem år till, med tanke på hur ”Centerfield” låter. Tunt, är bara förnamnet.
Ljudbilden är överlag så beskedlig att Nalle Puhs kompis Nasse framstår som barsk i jämförelse. Boven i dramat är gitarrljudet. Som i så många andra åttiotalsproduktioner låter det nästan ursäktande, som om gitarren motvilligt har kvoterats in i ljudbilden. I sådana fall brukar musiken luta sig mot uppblåsta syntmattor i stället. Men inte på ”Centerfield”. Låtarna är skrivna för att vara gitarrbaserade. Ändå låter det inte så. Det saknas något i ljudbilden. Någonting bärande, som helt sonika lyfts ut utan att ha blivit ersatt. ”Centerfield” låter, med andra ord, märkligt.
Det är synd, eftersom skivan egentligen är stark. Många låtar är bland det bästa John Fogerty skrivit, men får se sin potential undanryckt. Inledande ”The old man down the road” har blivit en av John Fogertys mest kända låtar och har samma suggestiva mörker som Creedence Clearwater Revival-klassikern ”Born on the Bayou” lagrat i tonerna, men det framgår inte så tydligt som det borde. ”Big train from Memphis” är egentligen en skön countrylåt, men låter som en förproduktion. ”Mr Greed” är en cool, riffrockig låt, men blir inte särskilt, ja, riffrockig när gitarrerna försöker gömma sig.
I vissa låtar dyker diverse instrument och detaljer upp och försöker fylla ut ljudbilden, med blandat resultat. Mest irriterande är de digitala pads som förpestar ”I can’t help myself” och ”Searchlight”. Nästan lika illa är det programmerade slagverket i titelspåret som ska förstärka rytmen. Men när en saxofon gör entré i ”Rock and roll girls” känns det som en befrielse. Det gör det, faktiskt, också när en monoton synt smyger omkring i bakgrunden i ”I saw it on TV”.
Skivan avslutas på sämsta tänkbara sätt med värdelösa discolåten ”Vanz kant danz”, som spyr pads och syntar till förbannelse. På ett sätt är det profetiskt att låten ligger sist. För ett år senare släpptes ”Eye of the zombie” där allt var åt helvete. Låtarna stank, produktionen var ännu sämre och John Fogerty gick ner under jorden. Igen. Det dröjde elva år innan uppföljaren ”Blue moon swamp” släpptes och han fick ordning på musiken.
Lyssna på: "Searchlight".
2. Bob Dylan – Infidels (1983)
Jo, det är berättigat att ha med ytterligare en Bob Dylan-platta på den här listan. Inte många artister fick sina skivor så fullkomligt ödelagda av åttiotalet som Robert Zimmerman. ”Infidels” är det värsta exemplet. Låtmässigt är det här den näst bästa skivan av sju som Bob Dylan släppte på åttiotalet, endast slagen av ”Oh mercy” (1989).
Men är ”Infidels” så bra som den borde vara? Nej.
Precis som på den redan avhandlade ”Empire burlesque” brakar allt samman genast när skivan börjar. ”Jokerman” är en tillbakalutad låt med ett soft reggaebeat, men det är bara Bob Dylans sånginsats som låter som det ska. Allt annat – gitarrer, trummor, bas, syntar, munspel, diverse övriga ljud – låter så illa som de kan göra. Och allt låter så åttiotal som något kan göra.
Dire Straits-ledaren Mark Knopfler satt vid spakarna när ”Infidels” spelades in, och spelar även gitarr på de flesta låtar. Det gör även Mick Taylor, känd från The Rolling Stones och John Mayall’s Blues Breakers. Gitarrarbetet är, förstås, utsökt nästan hela tiden. När det väl hörs. Lyssna på det bluesiga gitarrsolot i ”Sweetheart like you”.
Tyvärr lyckas Knopfler förstöra skivan. Hans arbete som producent verkar ha präglats av en nervös strävan efter att få till ett modernt sound. Således får Rolling Stones-rockiga ”Neighborhood bully” finna sig i att bli syntbaserad. Trummisen Sly Dunbar får acceptera att ingen kommer tro honom när han säger att han spelade på ”Infidels”, eftersom trummorna låter programmerade. Knopfler själv och Mick Taylor får försöka vara okej med att deras insatser dränks av dessa eviga syntmattor.
En slidegitarr har aldrig låtit sämre och plastigare än i ”Union sundown”. Outrot i ”Man of peace” hade kunnat ha en jammig vibb om inte vartenda instrument låtit så datoriserat. Mörka ”I and I” är en bortglömd pärla och en stark låt som brädar mycket annat som Dylan gjort, men det digitala trumljudet irriterar en när man lyssnar.
Bob Dylans sång är det enda som, nästan, låter som det ska i den här vidriga ljudsoppan. Alldeles för mycket reverb åsido för han låtarna framåt utan mycket uppbackning från musiken. Det är en textmässigt stark platta och Dylan låter mer inspirerad än han gjorde på föregångarna ”Shot of love” (1981) och ”Saved” (1980). ”Infidels” hade förutsättningar för att bli en galet stor klassiker. Men tyvärr vägrade åttiotalet tillåta det.
Lyssna på: "Jokerman".
1. Bruce Springsteen – Tunnel of love (1987)
“Tunnel of love” tillhör den mer hyllade delen av Bruce Springsteens diskografi. I tidningen Rolling Stones lista över tidernas femhundra bästa plattor har skivan tilldelats plats nummer fyrahundrasextiosju. I Mojos lista över tidernas hundra bästa skivor hamnade ”Tunnel of love” på sextiosjätte plats, och i Q Magazines dito placerades den på nittioförsta plats.
På ett sätt är det inte svårt att förstå varför fans och kritiker jublar över ”Tunnel of love”. Låtmaterialet är starkt. ”Brilliant disguise” är den i särklass bästa poplåten som Bruce Springsteen har skrivit. Skivan börjar riktigt lovande: inledningslåten ”Ain’t got you” är en akustisk blueslåt med en Bo Diddley-rytm. Bruce framför den själv, endast med en gitarr och ett munspel till sitt förfogande.
Men på ett annat sätt är det extremt svårt att förstå hur någon kan älska ”Tunnel of love”. För direkt i låt nummer två, ”Tougher than the rest”, brister dammen. Programmerade trummor. Syntmattor. Tunt gitarrljud. Artificiellt reverb på sången. Vad som egentligen är en grymt bra låt med en träffsäker text om att våga kasta sig handlöst in i en relation förstörs av en produktion och ljudbild som till och med hade vanärat fluffakter som The Human League och A Flock Of Seagulls.
Låtar som ”One step up”, ”All that heaven will allow” och titelspåret låter precis lika illa. Syntsolot i den i övrigt finstämda ”Two faces” är hemskt att genomlida. ”Spare parts”, ”Cautious man” och nämnda ”Ain’t got you” klarar sig med en hårsmån, eftersom de är akustiskt baserade och håller syntmattorna på avstånd, åtminstone för det mesta. De låter inte bra, men något så när acceptabelt.
Lyckas man se bortom det usla ljudet är ”Tunnel of love” en svinbra skiva som präglas av separationsångest. Bruce Springsteen skrev låtarna medan hans äktenskap med Julianne Philips höll på att braka samman. Samtidigt höll han på att distansera sig från The E Street Band. Texterna på skivan är fulla av träffsäkra funderingar kring kärlek och förhållanden. Mycket av den melankoliska melodikonsten på skivan har aldrig överträffats av någon, inte ens av Bruce själv.
Det är just därför ”Tunnel of love” är en självklar etta i den här listan, trots att det inte är den skiva som mest överdrivit åttiotalets daterade adelsmärken. Ingen skiva har så mycket förstörd potential som den här. Skivan är helgjuten låtmässigt, tveklöst i paritet med ”Born in the USA” och ”Darkness on the edge of town”. Men den gräsliga produktionen gör att skivan nästan är olyssningsbar. Och, framför allt, den skiva i Bruce Springsteens diskografi som åldrats allra sämst.
För att knyta an till inledningen, för tretusensjuhundrafemtiosju ord sedan: den där tweeten där jag kallade åttiotalet ett ”eländigt avskräde till decennium” skrevs när jag lyssnade på ”Tunnel of love”.
Lyssna på: "Tougher than the rest".
måndag 2 september 2013
Fuck the scene
Ett begrepp som jag verkligen hatar är "Supporta scenen". Fuck "scenen". Supporta ingen jävla scen. Scentänket är vad som fragmentiserar musikvärlden. Det skapar trångsynthet, ignorans och inavel. Det är exkluderande och elitistiskt. Scentänket är vad som fått mig att nästan helt vända ryggen åt punk och hardcore. När det handlar mer om att ha rätt åsikter, rätt bandnamn på tröjorna och kasta skit på rätt band i mellansnacket än om att spela bra musik - då är något fel. Men närmar man sig musik enligt scentänket tappar man förmågan att separera dålig musik och bra musik. Då anammar man ett tankesätt som handlar om rätt och fel, snarare än bra och dåligt. Och inom musikvärlden finns inget rätt och fel.
Supporta inte "scenen". Supporta - det vill säga köp skivor och merch och besök spelningar - band du gillar och var inte rädd för att utforska musik utanför din bekvämlighetszon.
Supporta inte "scenen". Supporta - det vill säga köp skivor och merch och besök spelningar - band du gillar och var inte rädd för att utforska musik utanför din bekvämlighetszon.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)