Hajfilmer, del 3

För ett tag sedan skrev jag om Angry Video Game Nerds fantastiska video där han går igenom de fyrtio sämsta hajfilmerna någonsin. Jag uttryckte en ambition att se samtliga fyrtio, och kan nu glatt meddela att jag sett över hälften av filmerna, nämligen tjugotre stycken. Sjutton återstår. Du hittar det första inlägget med hela listan plus en genomgång av fjorton filmer här, och det andra inlägget med en genomgång av ytterligare tre stycken här. Angry Video Game Nerds video ser du här.

De sex hajfilmer jag sett sedan sist ska gås igenom här och nu.

Den film som kvalade in till förstaplatsen på listan heter "Super shark". Och ja, den suger hejdlöst. Värt att påpeka är att huvudrollsinnehavaren Sarah Lieving hade en av huvudrollerna även i "Mega shark vs crocosaurus". Hon har med andra ord potential att bli en slags förgrundsfigur inom hajfilmsgenren.

"Super shark" kretsar, förstås, kring en superhaj som är enorm och kapabel att ta sig upp på land för att förstöra pansarvagnar. Budgeten lär ha varit så låg att den brädas av innehållet i min plånbok. I början av filmen sås frön till en intrigfylld sidohandling som hajen förstås mumsar i sig innan storyn kunnat komma särskilt långt. Givetvis läggs en stor del av filmen på en bikinitävling.

Det finns tre grader av dåligt. Dåligt, så dåligt att det är bra eller roligt och slutligen så dåligt att det inte ens är roligt längre. "Super shark" är ett fint argument för att en fjärde nivå av dåligt ska införas.

”2 headed shark attack” är en sådan film där titeln säger det mesta. Den handlar om en skolklass som är på studieresa på havet när båten drar på sig ett hål i skrovet. De tar sig till en öde ö i närheten, som de upptäcker är på väg att sjunka ner i havet. Och givetvis stryker en haj med två huvuden omkring, beredd att äta allt som hamnar i vattnet. Tufft läge, eller hur?

I sin kategori – alltså korkade, dåligt gjorda lågbudgetfilmer som är så kassa att de blir bra – är den här filmen i klass med ”Sand sharks” och ”Sharknado”. Det bästa är att den innehåller många hajattacker och mycket död, vilket är precis vad man vill ha när man kollar på en sådan här film. Tumregel: ju färre karaktärer som överlever till slutet, desto bättre film.

”Dinoshark” handlar om att en dinosauriehaj (förstås) tinas ur ett isblock i Alaska, simmar ner till Mexiko och terroriserar stränderna. Den här filmen var något av en besvikelse, framför allt för att hajattackerna inte var så tydliga och blodiga som man hade önskat. Oftast får man inte se mer än en snubbe som skriker när hajen närmar sig, och sedan lite blod i vattnet. En kul grej är att filmen försöker sätta världsrekord i så kallade ”continuity goofs”. Allra roligast är att huvudpersonen Trace (Eric Balfour) saknar skägg i en scen, har skägg i nästa scen, och sedan inget skägg igen.

”Shark attack” är något mer seriöst lagd än de andra filmerna i den här listan, med skådespelare som Casper Van Dien (”Starship troopers”) och Ernie Hudson (”Ghostbusters”). Handlingen kretsar också kring mer än ”galen monsterhaj som käkar allt, måste dö”. Här hemsöks en liten fiskeby i Afrika av ett gäng hajar som fått sina hormoner modifierade och därför är mer ilskna än vanligt. Bakom detta ligger en forskare som försöker hitta ett botemedel till cancer och därför experimenterar på hajar. Och bakom honom står dessutom en rikeman som vill försöka tömma byn så att han kan tjäna pengar på olja, som tydligen finns i närområdet.

Största bristen i filmen är att hajarna blir mer åtsidolagda ju längre in i filmen man kommer. Heter filmen ”Shark attack” vill jag se just hajattacker, inte slagsmål uppe på land och skottlossning i ett forskningscenter. Jämfört med många, många andra filmer ser hajarna relativt verkliga ut, vilket är ett litet plus. Annars är filmen ganska långtråkig, även om den är mer genomtänkt och välgjord än de flesta andra filmer på listan.

I ”Shark attack 2” har hajarna från ettan fått ännu farligare, ännu större babyhajar som simmat till Kapstaden och börjat leva rövare. Att se den här filmen är som att undersöka hur länge sedan det var man såg ”Hajen” senast. För, gosse, vad många stölder filmen rymmer. Om inte filmen innehållit flera hajar, snarare än bara en, hade man nästan kunnat kalla ”Shark attack 2” för en cover på ”Hajen”.

Ett axplock:
• När folk ger sig ut för att leta upp och fånga hajen (i början av filmen är de övertygade om att det bara är en haj som belägrar stränderna) kommer de tillbaka med fel haj.
• Huvudpersonen vill stänga stranden, men får avslag av borgmästaren. När stranden är öppen blir den, förstås, anfallen av hajarna.
• I den här scenen kläms dessutom det där ökända ”utzoomning av bakgrunden med huvudpersonen i förgrunden”-klippet in.
• I slutet, när de ska försöka ta död på hajarna, är en snubbe på god väg att bli uppäten, men överlever och återkommer först när hajarna är döda.
• För att döda hajen anlitas en galen, ”stirra döden i vitögat”-snubbe som huvudpersonen inledningsvis har svårt att komma överens med.

Men på det stora hela tycker jag ”Shark attack 2” är en underhållande film, bra mycket roligare än ettan. Här får hajarna stå i centrum, handlingen kretsar till fullo kring dem och attackscenerna är härligt blodiga. Precis vad jag efterlyser.

Förutom titeln och, ja, hajtemat finns det inget som binder samman ”Shark attack 3: Megalodon” till ettan och tvåan. De hormonmodifierade superhajarna är inte med, filmen utspelar sig inte vid Afrikas kust och som för att förvirra maximalt är skådespelaren Jenny McShane – som hade en av huvudrollerna i ettan – tillbaka, men som en helt annan karaktär.

Som titeln antyder är boven i dramat en så kallad Megalodon, en förhistorisk dinosauriehaj, typ. Handlingen liknar tvåan, vilket också gör den här filmen till en ”Jaws”-ripoff, om än inte lika övertydligt. Händelseförloppet är liknande: en ondskefull haj börjar käka upp folk vid stranden, huvudpersonerna försöker övertyga viktigt folk om att det händer, det viktiga folket ignorerar vad de säger av profitskäl och huvudpersonerna ger sig ut för att döda hajen.

Noterbart är skillnaden mellan hur välgjorda hajattackerna är. I vissa scener ser de nästan verkliga ut, i andra är datoreffekterna galet påtagliga. Här finns gott om continuity goofs, huvudrollsinnehavaren John Barrowman gör en usel insats och försöken till humoristiska inslag är ganska pinsamma. Roligast eller tramsigast (det beror på hur man ser det) är när Barrowman säger till McShane ”What do you say I take you home and eat your pussy?”, vilket följs av en sexscen. I sin helhet: en roligare film än ”Shark attack”, om än inte enligt filmmakarnas vision, men långt ifrån lika underhållande som ”Shark attack 2”.