Enligt den helt enastående countrysångaren Aaron Watson, i alla fall.
Så här skrev han nyss på sin Facebook-sida:
"YOU MIGHT BE A WATSON FAN IF:
10. You and your grandaddy listen to the same music.
9. You've used Aaron Watson lyrics in your wedding vows.
8. Your kids know more AW songs than lullabies.
7. Your license plate says REK LES
5. You've told a complete stranger to "Shut Up and Dance".
4. You've left your significant other standing in the parking lot for an entire concert just because they lost THEIR ticket.
3. You've spent more money on Aaron Watson memorabilia than an entire year of college tuition.
2. You've gotten a divorce... just so that "Off The Record" will apply to you."
I samband med en t-shirttävling, därav den sista punkten. Förvisso är de flesta (alla) punkterna ganska interna för oss Watson-diggare, men jag skrattade åtminstone gott åt dem. Därför förtjänade de sin plats här.
(tips: har du inte hör Watsons platta "Angels & outlaws" är ditt liv ofullständigt. Lyssna på Spotify.)
måndag 14 mars 2011
fredag 11 mars 2011
Att vackla på mållinjen men övertyga ändå
Chanser att se Danmarks genom tiderna bästa band på scen är inte precis någon bristvara, åtminstone inte om man bor i Öresundsregionen. För ganska exakt sex månader sedan inledde de sin första Europaturné sedan släppet av nya plattan "Beyond hell/above heaven" på Malmö Arena, och sex veckor senare genomförde de en redan smått legendarisk, utsåld spelning på Forum i Köpenhamn. Då flög de in samtliga gästartister som medverkat på skiva (minus Barney Greenway, som var upptagen med Napalm Death-turnerande) och filmade hela alltet för att släppas på dvd. För några veckor sedan gav de sig ut på en utsåld klubbturné i Danmark, som igår nådde Köpenhamn och Stora Vega.
Kalla mig överdrivet positiv, men dessa tre har knappast varit sketna en-i-mängden-spelningar - turnépremiär med nya scenbygget, dvd-inspelning och utsåld klubbspelning på hemmaplan.
För mig har det bara existerat ett enda alternativ vid samtliga tillfällen - obligatorisk närvaro.
Och igår var det alltså dags att titta på Volbeat på ett ställe med den blygsamma (hrrm...) kapaciteten på fjortonhundrafemtio personer. Danska horrorpunkarna The Hitchcocks öppnar kvällen en halvtimme efter utsatt tid, och gör en reko insats. Variation är inte deras starka sida, därför blir det hela ganska enformigt efter ett tag. Hade de kortat ner spelningen med tio minuter, ungefär, hade jag nog varit mer välvilligt inställd.
Cirka trettio minuter efter att den halstatuerade kvartetten lämnat scenen släcks takljuset och Motörhead-klassikern "Born to raise hell" börjar ljuda. Den avlöses av Sergei Prokofievs stycke "Montagues and capulets", innan trummisen Jon Larsen lufsar till sitt trumset och hamrar igång "The human instrument".
Michael Poulsen har dagen i ära lämnat finkläderna hemma och uppträder i en svart, reklamfri t-shirt. Förvånande nog låter han till och med bli att byta om till det välkända linnet som visar upp hans tatueringskonst.
I alla fall. Öppningen följs genast av vad som kan vara Volbeats bästa låt, titelspåret från "Guitar gangsters & cadillac blood", och att danskarna rört om i setet sedan i höstas är jag den första att applådera.
Till exempel får vi nu höra två av mina gamla favoriter, "Mr and Mrs Ness" och "Radio girl". Dessutom plockas den Social Distortion-hyllande Kitty Wells-tolkningen "Making believe" fram, och blir för min del kvällens höjdpunkt. Det är nämligen den enda låten för kvällen som jag inte hört framföras live förr.
Michael Denner från Mercyful Fate dyker föga förvånande upp för att spela sina delar i "7 shots". Noterar hur barnsligt överlycklig han ser ut över att stå där på scen och att publiken visar ohämmad uppskattning för den grånade gentlemannen. Det är inte heller oväntat att den vråltuffa rockabillysnubben Jakob Oelund från Taggy Tones äntrar scenen med sin ståbas och en Social Distortion-tröja under "16 dollars".
Att Köpenhamnsborna Pernille Rosendahl (The Storm) och Johan Olsen (Magtens Korridorer) inte närvarar för att sjunga sina delar i "Mary Ann's place" respektive "The garden's tale" däremot, det överraskar mig. I den förstnämnda sjunger Michael Poulsen helt enkelt Rosendahls delar, så som han brukar göra.
I trädgårdshistorien gör en äldre herre, klädd som en 1600-talsauktoritet bandet sällskap på scenen och framför Olsens sångpartier. Vem gubben är? Inte en aning. Jag har svårt att förstå Poulsens tjocka danska i mellansnacken, men tycker mig uppfatta något om att det skulle vara hans gamla lärare. Kan det verkligen stämma? Jag låter det vara osagt.
Jag hade naiva, stilla förhoppningar om att Barney Greenway skulle flygas in för att sjunga "Evelyn" dagen i ära, då Napalm Death just nu är lediga från turnerandet, men naturligtvis inträffar det inte. Istället är det Anders Lundemark från Konkhra som tar hand om growlandet. Och visst, han sköter det utan anmärkningar. Men jämfört med LG Petrov (Entombed) som tog rollen under höstens turné är han en otroligt färglös och tråkig snubbe.
Jag gillar att kvartettens första platta ratas nästan helt, då det är få låtar därifrån som kan mäta sig med vad bandet gjort senare. Men "Pool of booze, booze, booza" och Dusty Springfield-covern "I only wanna be with you" kastas in mot slutet till min förtret - byt ut låtjävlarna mot mer spännande material! De är uttjatade och fruktansvärt lågpannande jämfört med snart sagt allting på de tre senare skivorna.
Men det är bara min stilla anmärkning. Volbeat är i vilket fall som helst ett enastående liveband, och kvällens spelning ändrar inte på detta faktum. Även om den inte har mycket att sätta emot spelningen de gjorde på Forum den 19 november ifjol. När kommer dvd:n?
Volbeats setlista såg ut exakt så här:
The human instrument
Guitar gangsters & cadillac blood
Heaven nor hell
The mirror and the ripper
Radio girl
Hallelujah goat
Sad man's tongue
7 shots
Mary Ann's place
16 dollars
Mr and Mrs Ness
Makin' believe
The garden's tale
Still counting
Who they are
Evelyn
Fallen
Thanks
Pool of booze, booze, booza
Boa [JDM] (andra halvan]
I only wanna be with you
Kalla mig överdrivet positiv, men dessa tre har knappast varit sketna en-i-mängden-spelningar - turnépremiär med nya scenbygget, dvd-inspelning och utsåld klubbspelning på hemmaplan.
För mig har det bara existerat ett enda alternativ vid samtliga tillfällen - obligatorisk närvaro.
Och igår var det alltså dags att titta på Volbeat på ett ställe med den blygsamma (hrrm...) kapaciteten på fjortonhundrafemtio personer. Danska horrorpunkarna The Hitchcocks öppnar kvällen en halvtimme efter utsatt tid, och gör en reko insats. Variation är inte deras starka sida, därför blir det hela ganska enformigt efter ett tag. Hade de kortat ner spelningen med tio minuter, ungefär, hade jag nog varit mer välvilligt inställd.
Cirka trettio minuter efter att den halstatuerade kvartetten lämnat scenen släcks takljuset och Motörhead-klassikern "Born to raise hell" börjar ljuda. Den avlöses av Sergei Prokofievs stycke "Montagues and capulets", innan trummisen Jon Larsen lufsar till sitt trumset och hamrar igång "The human instrument".
Michael Poulsen har dagen i ära lämnat finkläderna hemma och uppträder i en svart, reklamfri t-shirt. Förvånande nog låter han till och med bli att byta om till det välkända linnet som visar upp hans tatueringskonst.
I alla fall. Öppningen följs genast av vad som kan vara Volbeats bästa låt, titelspåret från "Guitar gangsters & cadillac blood", och att danskarna rört om i setet sedan i höstas är jag den första att applådera.
Till exempel får vi nu höra två av mina gamla favoriter, "Mr and Mrs Ness" och "Radio girl". Dessutom plockas den Social Distortion-hyllande Kitty Wells-tolkningen "Making believe" fram, och blir för min del kvällens höjdpunkt. Det är nämligen den enda låten för kvällen som jag inte hört framföras live förr.
Michael Denner från Mercyful Fate dyker föga förvånande upp för att spela sina delar i "7 shots". Noterar hur barnsligt överlycklig han ser ut över att stå där på scen och att publiken visar ohämmad uppskattning för den grånade gentlemannen. Det är inte heller oväntat att den vråltuffa rockabillysnubben Jakob Oelund från Taggy Tones äntrar scenen med sin ståbas och en Social Distortion-tröja under "16 dollars".
Att Köpenhamnsborna Pernille Rosendahl (The Storm) och Johan Olsen (Magtens Korridorer) inte närvarar för att sjunga sina delar i "Mary Ann's place" respektive "The garden's tale" däremot, det överraskar mig. I den förstnämnda sjunger Michael Poulsen helt enkelt Rosendahls delar, så som han brukar göra.
I trädgårdshistorien gör en äldre herre, klädd som en 1600-talsauktoritet bandet sällskap på scenen och framför Olsens sångpartier. Vem gubben är? Inte en aning. Jag har svårt att förstå Poulsens tjocka danska i mellansnacken, men tycker mig uppfatta något om att det skulle vara hans gamla lärare. Kan det verkligen stämma? Jag låter det vara osagt.
Jag hade naiva, stilla förhoppningar om att Barney Greenway skulle flygas in för att sjunga "Evelyn" dagen i ära, då Napalm Death just nu är lediga från turnerandet, men naturligtvis inträffar det inte. Istället är det Anders Lundemark från Konkhra som tar hand om growlandet. Och visst, han sköter det utan anmärkningar. Men jämfört med LG Petrov (Entombed) som tog rollen under höstens turné är han en otroligt färglös och tråkig snubbe.
Jag gillar att kvartettens första platta ratas nästan helt, då det är få låtar därifrån som kan mäta sig med vad bandet gjort senare. Men "Pool of booze, booze, booza" och Dusty Springfield-covern "I only wanna be with you" kastas in mot slutet till min förtret - byt ut låtjävlarna mot mer spännande material! De är uttjatade och fruktansvärt lågpannande jämfört med snart sagt allting på de tre senare skivorna.
Men det är bara min stilla anmärkning. Volbeat är i vilket fall som helst ett enastående liveband, och kvällens spelning ändrar inte på detta faktum. Även om den inte har mycket att sätta emot spelningen de gjorde på Forum den 19 november ifjol. När kommer dvd:n?
Volbeats setlista såg ut exakt så här:
The human instrument
Guitar gangsters & cadillac blood
Heaven nor hell
The mirror and the ripper
Radio girl
Hallelujah goat
Sad man's tongue
7 shots
Mary Ann's place
16 dollars
Mr and Mrs Ness
Makin' believe
The garden's tale
Still counting
Who they are
Evelyn
Fallen
Thanks
Pool of booze, booze, booza
Boa [JDM] (andra halvan]
I only wanna be with you
onsdag 9 mars 2011
En ny Sharkbait-turné är på gång
I höstas gav sig Yersinia, Walking With Strangers, Aim For The Sunrise och Chastise på att förgylla ett antal svenska städer under några helger. Minns den stundvis dunderbriljanta kvällen i Lund, där samtliga inblandade gjorde hyvens insatser, även om det var klar klasskillnad mellan Yersinia och de andra.
Nog om den förra upplagan, nu är det dags för en ny helgturné under samma banér - Sharkbait Tour. Den här gången ser uppställningen ut som följande:
You Ate My Dog
Aim For The Sunrise
Promise Divine
Miss Grace
Drive Like Red
Heading Back Home
Jag skulle ljuga om jag sa att jag har järnkoll på alla sex grupper, men You Ate My Dog har med "Like torches" släppt en av årets hittills vassaste alster och Aim For The Sunrises fjolårs-ep "The bigger picture; hope" visar upp ett sanslöst lovande band. Och Promise Divines självbetitlade ep har sina grymt ljusa stunder.
Sammanfattningsvis - missa inte! Själv kommer jag ta mig till Lund den 16 april. Övriga datum hittar du på affischen nedan.
Nog om den förra upplagan, nu är det dags för en ny helgturné under samma banér - Sharkbait Tour. Den här gången ser uppställningen ut som följande:
You Ate My Dog
Aim For The Sunrise
Promise Divine
Miss Grace
Drive Like Red
Heading Back Home
Jag skulle ljuga om jag sa att jag har järnkoll på alla sex grupper, men You Ate My Dog har med "Like torches" släppt en av årets hittills vassaste alster och Aim For The Sunrises fjolårs-ep "The bigger picture; hope" visar upp ett sanslöst lovande band. Och Promise Divines självbetitlade ep har sina grymt ljusa stunder.
Sammanfattningsvis - missa inte! Själv kommer jag ta mig till Lund den 16 april. Övriga datum hittar du på affischen nedan.
måndag 7 mars 2011
"Din jävla odåga!"
Dags att röra sig utanför de gängse ramarna för den här bloggen. Jag var med om lite sällsynt spänning i vardagen i eftermiddags när jag hade körlektion. Låt mig berätta om vad som hände.
Rattar in bilen på Östergatan i Malmö och kör en bit. Stannar vid en övergångsställe, släpper över några fotgängare. Ser en äldre tant med rullator bli omkullknuffad och en kille runt sjutton eller arton år rusa därifrån. Två tjejer, jämnåriga med killen, står precis vid damen.
- Såg du?! Han snodde hennes plånbok! Gasa! ropar körläraren i passagerarsätet.
Jag kör iväg, gasar, men kommer inte upp i någon högre hastighet då bilen ligger i tvåans växeln.
- Gasa! Gasa! Gasa! ropar körläraren återigen, samtidigt som jag känner hur gaspedalen försvinner under foten. Det är körläraren som tar kommando.
Vi kör efter plånbokstjuven, samtidigt som ett antal fotgängare sätter fart efter honom. Killen kommer fram till en del av trottoaren som är avstängd, där en blåklädd byggnadsställning tvingar ut fotgängarna på gatan.
Killen springer nu på gatan. En snubbe korsar gatan, rusar ut framför bilen och går med i jakten. En halv sekund senare är bilen precis framför rånaren. Körläraren rycker tag i ratten och blockerar framfarten för killen, som snubblar över bilen och faller platt. Just då kommer en av de som sprungit efter och sätter ett knä i ryggen på killen. Han tar multipla, brutala polisgrepp och killen är fast.
En kvinna runt fyrtio (gissar jag) rycker plånboken ifrån honom, ger honom två eller tre sparkar.
- Din jävla odåga! skriker hon.
Inte utan ett visst medhåll från min sida, där jag sitter i förarsätet och undrar vad tusan det är som händer.
Sammanfattningsvis - tack och lov att folk av det slaget åker fast. Läser att det omskrivits av Sydsvenskan, och några frågetecken dyker upp i mitt huvud. Vem var den civilklädda polisen? Var killen verkligen i tjugoårsåldern? Han såg inte ut att vara äldre än mig (nitton), tyckte jag. Äh, det sista är väl ganska irrelevant. Läs artikeln.
Spänning i vardagen, minsann.
(notering: vill absolut inte ge mig själv någon kredd för att han ramlade omkull och kunde omhändertas, om nu någon - mot förmodan - läst in det i texten)
Rattar in bilen på Östergatan i Malmö och kör en bit. Stannar vid en övergångsställe, släpper över några fotgängare. Ser en äldre tant med rullator bli omkullknuffad och en kille runt sjutton eller arton år rusa därifrån. Två tjejer, jämnåriga med killen, står precis vid damen.
- Såg du?! Han snodde hennes plånbok! Gasa! ropar körläraren i passagerarsätet.
Jag kör iväg, gasar, men kommer inte upp i någon högre hastighet då bilen ligger i tvåans växeln.
- Gasa! Gasa! Gasa! ropar körläraren återigen, samtidigt som jag känner hur gaspedalen försvinner under foten. Det är körläraren som tar kommando.
Vi kör efter plånbokstjuven, samtidigt som ett antal fotgängare sätter fart efter honom. Killen kommer fram till en del av trottoaren som är avstängd, där en blåklädd byggnadsställning tvingar ut fotgängarna på gatan.
Killen springer nu på gatan. En snubbe korsar gatan, rusar ut framför bilen och går med i jakten. En halv sekund senare är bilen precis framför rånaren. Körläraren rycker tag i ratten och blockerar framfarten för killen, som snubblar över bilen och faller platt. Just då kommer en av de som sprungit efter och sätter ett knä i ryggen på killen. Han tar multipla, brutala polisgrepp och killen är fast.
En kvinna runt fyrtio (gissar jag) rycker plånboken ifrån honom, ger honom två eller tre sparkar.
- Din jävla odåga! skriker hon.
Inte utan ett visst medhåll från min sida, där jag sitter i förarsätet och undrar vad tusan det är som händer.
Sammanfattningsvis - tack och lov att folk av det slaget åker fast. Läser att det omskrivits av Sydsvenskan, och några frågetecken dyker upp i mitt huvud. Vem var den civilklädda polisen? Var killen verkligen i tjugoårsåldern? Han såg inte ut att vara äldre än mig (nitton), tyckte jag. Äh, det sista är väl ganska irrelevant. Läs artikeln.
Spänning i vardagen, minsann.
(notering: vill absolut inte ge mig själv någon kredd för att han ramlade omkull och kunde omhändertas, om nu någon - mot förmodan - läst in det i texten)
söndag 6 mars 2011
Att nöta vägarna garanterar belöning
I höstas tog jag mig till Stockholm för att intervjua brittiska syntpopduon Hurts och spana in deras första spelning i eget namn på svensk mark. Du hittar intervjun här och konsertrecensionen här.
I torsdags återvände Theo Hutchcraft och Adam Anderson till våra breddgrader, när de intog ett välfyllt Vega i Köpenhamn. Närvaro från min sida? Dum fråga. Låt mig skildra mina upplevelser från kvällen.
Först ska den danska kvintetten Panamah ge sig ut på scen för att presentera sin pulsfyllda elektroniska popmusik. Till stor del kreerar musiken kring en primitiv rytm som sångerskan Amalie Stender sedan får utnyttja hur hon vill till sin ganska så fantastiska sångröst. Det fungerar väldigt bra, faktiskt. Fast variationen är det så där med, och de spelar i ärlighetens namn en eller två låtar för länge för att det ska fungera fullt ut för mig. Oavsett vilket - en trevlig upptäckt, även om jag inte lär rusa benen av mig för att köpa deras plattor.
Kort senare släcks takljuset ännu en gång och vi skymtar några finklädda typer komma fram ur mörkret. Det är det fyra man starka kompbandet som går ut på scen. Något jag noterar är att uppsättningen är annorlunda mot i höstas. Trist nog är den sanslöst coola bakgrundssopranen inte med den här gången. Nya inslag är en snubbe som spelar gitarr och bas, beroende på vilken låt det är, och en tjej som spelar fiol. Förutom i "Silver lining", där hon spelar saxofon.
De tas emot med överraskande öronbedövande jubel, men det är ändå inget jämfört med när den egentliga kärnduon traskar fram. Theo har sitt ansikte riktat mot golvet medan Adam har en blombukett i handen och vinkar hälsande mot folkmassan. De ställer respektive sätter sig tillrätta och Theo sjunger igång den sanslöst vackra "Unspoken" till inledning, vilken följs av en explosiv (fel ord i sammanhanget?) "Silver lining".
Förutom att "Mother nature" sprängts in i låtlistan och "Better than love" förvandlats till ett regelrätt extranummer är setet identiskt med hur det såg ut i höstas. Men jag klagar inte - det fungerade bra då och det fungerar bra ikväll också.
Theo har förresten ett större rörelsemönster den här gången, och påminner stundvis om Thåström när han traskar runt med ryckiga rörelser. Rent visuellt är det mer underhållande nu, då ljusshowen också uppgraderats ett antal snäpp.
Höjdpunkter utöver den supersnygga inledningsduon? Jag använde beskrivningen "potentiell arenavältare" om "Devotion" i konsertrecensionen från sist, och jag gör det nu också. Den är helt fantastisk i livekostymen. Bitterljuvt vackra "Stay" bjuder på en enorm sånginsats inte bara från Theo, utan även från kompbandet. Det nya inslaget "Mother nature" gör sig fruktansvärt bra som en fin liten pianoballad.
Coolt är också hur Adam utvecklats som scenpersonlighet. När han får på sig gitarren i "Evelyn" - också ett av kvällens främsta ögonblick - vågar han sig på att gå längst ut på scenen och flörta med de främsta publikraderna. Han ställer sig rentav bredvid Theo i en - ta mig fan - renodlad hårdrockspose! Hur häftigt är inte det? Hans finurliga, småkaxiga leende från när han sitter vid sitt piano är också ett tufft inslag.
"Evelyn" är ett kapitel för sig själv ikväll. Hur vildsint Theo och Adam faktiskt röjer under de instrumentala bitarna tappar jag hakan över. Det är också fascinerande vilken fruktansvärt intensiv och tung version som bandet avlar fram. Snacka om dominans.
Fast, allvarlig talat - ska vi köpa det här med att "Better than love" är ett extranummer måste era kompmusiker också lämna scenen efter "Illuminated". Det räcker inte med att de imiterar statyer.
Jag vet inte om jag fått fram det tillräckligt tydligt, men en fantastisk konsert är det. Kanske den bästa jag sett i år. Inte kanske. Det är den bästa konsert jag sett i år.
Hurts setlista såg i övrigt ut så här:
Unspoken
Silver lining
Wonderful life
Happiness
Blood, tears & gold
Evelyn
Sunday
Mother nature
Verona
Devotion
Confide in me
Stay
Illuminated
Better than love
I torsdags återvände Theo Hutchcraft och Adam Anderson till våra breddgrader, när de intog ett välfyllt Vega i Köpenhamn. Närvaro från min sida? Dum fråga. Låt mig skildra mina upplevelser från kvällen.
Först ska den danska kvintetten Panamah ge sig ut på scen för att presentera sin pulsfyllda elektroniska popmusik. Till stor del kreerar musiken kring en primitiv rytm som sångerskan Amalie Stender sedan får utnyttja hur hon vill till sin ganska så fantastiska sångröst. Det fungerar väldigt bra, faktiskt. Fast variationen är det så där med, och de spelar i ärlighetens namn en eller två låtar för länge för att det ska fungera fullt ut för mig. Oavsett vilket - en trevlig upptäckt, även om jag inte lär rusa benen av mig för att köpa deras plattor.
Kort senare släcks takljuset ännu en gång och vi skymtar några finklädda typer komma fram ur mörkret. Det är det fyra man starka kompbandet som går ut på scen. Något jag noterar är att uppsättningen är annorlunda mot i höstas. Trist nog är den sanslöst coola bakgrundssopranen inte med den här gången. Nya inslag är en snubbe som spelar gitarr och bas, beroende på vilken låt det är, och en tjej som spelar fiol. Förutom i "Silver lining", där hon spelar saxofon.
De tas emot med överraskande öronbedövande jubel, men det är ändå inget jämfört med när den egentliga kärnduon traskar fram. Theo har sitt ansikte riktat mot golvet medan Adam har en blombukett i handen och vinkar hälsande mot folkmassan. De ställer respektive sätter sig tillrätta och Theo sjunger igång den sanslöst vackra "Unspoken" till inledning, vilken följs av en explosiv (fel ord i sammanhanget?) "Silver lining".
Förutom att "Mother nature" sprängts in i låtlistan och "Better than love" förvandlats till ett regelrätt extranummer är setet identiskt med hur det såg ut i höstas. Men jag klagar inte - det fungerade bra då och det fungerar bra ikväll också.
Theo har förresten ett större rörelsemönster den här gången, och påminner stundvis om Thåström när han traskar runt med ryckiga rörelser. Rent visuellt är det mer underhållande nu, då ljusshowen också uppgraderats ett antal snäpp.
Höjdpunkter utöver den supersnygga inledningsduon? Jag använde beskrivningen "potentiell arenavältare" om "Devotion" i konsertrecensionen från sist, och jag gör det nu också. Den är helt fantastisk i livekostymen. Bitterljuvt vackra "Stay" bjuder på en enorm sånginsats inte bara från Theo, utan även från kompbandet. Det nya inslaget "Mother nature" gör sig fruktansvärt bra som en fin liten pianoballad.
Coolt är också hur Adam utvecklats som scenpersonlighet. När han får på sig gitarren i "Evelyn" - också ett av kvällens främsta ögonblick - vågar han sig på att gå längst ut på scenen och flörta med de främsta publikraderna. Han ställer sig rentav bredvid Theo i en - ta mig fan - renodlad hårdrockspose! Hur häftigt är inte det? Hans finurliga, småkaxiga leende från när han sitter vid sitt piano är också ett tufft inslag.
"Evelyn" är ett kapitel för sig själv ikväll. Hur vildsint Theo och Adam faktiskt röjer under de instrumentala bitarna tappar jag hakan över. Det är också fascinerande vilken fruktansvärt intensiv och tung version som bandet avlar fram. Snacka om dominans.
Fast, allvarlig talat - ska vi köpa det här med att "Better than love" är ett extranummer måste era kompmusiker också lämna scenen efter "Illuminated". Det räcker inte med att de imiterar statyer.
Jag vet inte om jag fått fram det tillräckligt tydligt, men en fantastisk konsert är det. Kanske den bästa jag sett i år. Inte kanske. Det är den bästa konsert jag sett i år.
Hurts setlista såg i övrigt ut så här:
Unspoken
Silver lining
Wonderful life
Happiness
Blood, tears & gold
Evelyn
Sunday
Mother nature
Verona
Devotion
Confide in me
Stay
Illuminated
Better than love
lördag 5 mars 2011
Februari månads skivskörd
En snabb överblick säger att februari var en avsevärt svagare skivmånad än vad januari var. Förvisso var de tre sista plattorna på min januarilista inga direkta höjdare, men de sju översta var däremot sanslöst bra. Februari får alltså det hejdlöst trista epitetet "jämnare". Alltså - på topp tio-listan finns inga bottennapp i stil med förra månadens dito, men heller inga kandidater når upp till januaris starkaste bidrag.
Nog reflekterat - till listan:
10. Noisear - Subvert the dominant paradigm
Inte bara är gitarristen Dorian Rainwater den fnittrigaste och mest jovialiska jänkare jag någonsin suttit i telefon med - Noisears stökiga grindcore innehåller tillräckligt med sludgeriff och tempovariationer för att sticka ut från genrens majoritet. De tjugonio första låtarna klockar in på sammanlagt tjugofem minuter och fyrtio sekunder, sedan tar avslutande tjugo minuter långa "Noisearuption" vid och bidrar med en ohälsosamt stor dos noiseljud. Ganska tufft.
9. Most Precious Blood - Do not resuscitate
Den akustiska "Of scattered ants that swarm together" är överlägset coolast. I övrigt står Most Precious Blood för våldsam hardcore enligt genrenormen, om än med mer smittande låtmaterial än vad många kollegor kan ståta med. Det räcker en bra bit på vägen.
8. Martin Prahl - Through the dark
Kniper Martin en plats på listan av rent jäv, då han faktiskt var min idrottslärare på mellanstadiet? Nja, nej. Knappast. Hans far heter Tom och tog MFF till SM-guld 2004 (kan aldrig nämnas för många gånger), men Martin själv har nu valt musik framför sport. Och det är ett lyckodrag, då hans debutskiva innehåller många urstarka låtar. "Everything to lose", "Thieves like us" och "Heal my wounds", till exempel. Då går det att ha överseende med den trista "3 AM" och det faktum att superba demolåten "5 minutes of fame" inte kvalade in på plattan.
7. Scarpoint - Mask of sanity
Låt gå för att "Mask of sanity" saknar en större än livet-melodi i stil med föregångarens "Terminal treachery". Okej för att produktionen och ljudbilden nu är mycket renare och faktiskt något tråkigare. Scarpoint är ändå kilometer före många genrekollegor - få band kan få melodisk dödsthrash i Carnal Forge-skolan att bli så njutbar som dessa nollåttor. Bäst är den dundercoola "Ugly".
6. Deicide - To hell with god
Glen Benton, Steve Asheim och de andra två lär inte behöva en närmare presentation. Istället kan jag konstatera att "To hell with god" är det bästa de har gjort sedan jag minns inte när, kanske rentav sedan platta nummer två i diskografin, "Legion" från 1991. Sällan är dödsmetall så smittande, koncis och hårdträffande som här.
5. Volturyon - Coordinated mutilation
Överraskande nog får veterangänget ovan se sig slagna av en kvintett från Dalarna när det gäller februari månads bästa döds. Volturyon premierar på "Coordinated mutilation" en nästan sjukligt välbalanserad och skickligt hopsatt hybrid av rafflande teknik och våldsamt aptitlig köttighet på riffronten. Kan rentav vara den bästa svenska death metalplattan sedan As You Drowns två år gamla debut.
4. Sparzanza - Folie a cinq
Karlstads rockigaste institution har ur min synvinkel länge varit bandet som komponerar schyssta, godkända låtar, varken mer eller mindre. Men i och med "Folie a cinq" är det ändring på det. Nu har de tagit i från tårna och klämt ur sig några låtar som jag rentav skulle vilja kalla för mördarhits. "Mr. Fish" är ett fint exempel.
3. Jackson Taylor and the Sinners - Let the bad times roll
"Dark days" från 2007 är och förblir bland det absolut bästa som countrygenren har att erbjuda. Jackson Taylor byter ut fioler mot elgitarrer, spelar sin country så hårt att den öppet vänsterprasslar med rock och skriver coolare texter än någon annan. Efter den stundvis ganska bleka "Aces'n'eights" från 2009 är han tillbaka med en skiva som tangerar den fyra år gamla karriärtoppen och som kommer bli en trogen följeslagare under resten av året.
2. You Ate My Dog - Like torches
En sextett med Justin Bieber-frisyrer - principdissa, springa och gömma sig? Nej, inte om man är en ogenerad uppskattare av genren som undertecknad. You Ate My Dog må sakna de dunderrefränger som exempelvis Her Bright Skies ståtar med, men å andra sidan törs de göra något annorlunda än att blott klämma ur sig tolv låtar med samma vers-refräng-uppbyggnad. "Like torches" visar upp experimentlusta och innovation för genren. Om de kombinerar detta med låtskrivande på en dödlig nivå när nästa skiva ploppar fram, så kan de bli exakt hur stora som helst.
1. Bullet - Highway pirates
"Det är en väldigt hårfin skillnad mot våra tidigare skivor", sa gitarristen Hampus Klang när jag pratade med honom. Vidare tittade han på mig som om jag vore en utomjording när jag påstod att det var deras hårdaste skiva någonsin. Men det är den, om än marginellt. Och visst, det är bara titelspåret och "Citylights" som når upp i samma klass som tidigare favoriter som "Turn it up loud", "Rebels return" och "Pay the price". Men Bullet är fortfarande låtsmedar av rang och skriver refränger som sitter i direktkoppling med ölsuget. "Highway pirates" medför en dyr barnota, men det är å andra sidan så vi vill ha våra favoritlantisar från Småland.
Nog reflekterat - till listan:
10. Noisear - Subvert the dominant paradigm
Inte bara är gitarristen Dorian Rainwater den fnittrigaste och mest jovialiska jänkare jag någonsin suttit i telefon med - Noisears stökiga grindcore innehåller tillräckligt med sludgeriff och tempovariationer för att sticka ut från genrens majoritet. De tjugonio första låtarna klockar in på sammanlagt tjugofem minuter och fyrtio sekunder, sedan tar avslutande tjugo minuter långa "Noisearuption" vid och bidrar med en ohälsosamt stor dos noiseljud. Ganska tufft.
9. Most Precious Blood - Do not resuscitate
Den akustiska "Of scattered ants that swarm together" är överlägset coolast. I övrigt står Most Precious Blood för våldsam hardcore enligt genrenormen, om än med mer smittande låtmaterial än vad många kollegor kan ståta med. Det räcker en bra bit på vägen.
8. Martin Prahl - Through the dark
Kniper Martin en plats på listan av rent jäv, då han faktiskt var min idrottslärare på mellanstadiet? Nja, nej. Knappast. Hans far heter Tom och tog MFF till SM-guld 2004 (kan aldrig nämnas för många gånger), men Martin själv har nu valt musik framför sport. Och det är ett lyckodrag, då hans debutskiva innehåller många urstarka låtar. "Everything to lose", "Thieves like us" och "Heal my wounds", till exempel. Då går det att ha överseende med den trista "3 AM" och det faktum att superba demolåten "5 minutes of fame" inte kvalade in på plattan.
7. Scarpoint - Mask of sanity
Låt gå för att "Mask of sanity" saknar en större än livet-melodi i stil med föregångarens "Terminal treachery". Okej för att produktionen och ljudbilden nu är mycket renare och faktiskt något tråkigare. Scarpoint är ändå kilometer före många genrekollegor - få band kan få melodisk dödsthrash i Carnal Forge-skolan att bli så njutbar som dessa nollåttor. Bäst är den dundercoola "Ugly".
6. Deicide - To hell with god
Glen Benton, Steve Asheim och de andra två lär inte behöva en närmare presentation. Istället kan jag konstatera att "To hell with god" är det bästa de har gjort sedan jag minns inte när, kanske rentav sedan platta nummer två i diskografin, "Legion" från 1991. Sällan är dödsmetall så smittande, koncis och hårdträffande som här.
5. Volturyon - Coordinated mutilation
Överraskande nog får veterangänget ovan se sig slagna av en kvintett från Dalarna när det gäller februari månads bästa döds. Volturyon premierar på "Coordinated mutilation" en nästan sjukligt välbalanserad och skickligt hopsatt hybrid av rafflande teknik och våldsamt aptitlig köttighet på riffronten. Kan rentav vara den bästa svenska death metalplattan sedan As You Drowns två år gamla debut.
4. Sparzanza - Folie a cinq
Karlstads rockigaste institution har ur min synvinkel länge varit bandet som komponerar schyssta, godkända låtar, varken mer eller mindre. Men i och med "Folie a cinq" är det ändring på det. Nu har de tagit i från tårna och klämt ur sig några låtar som jag rentav skulle vilja kalla för mördarhits. "Mr. Fish" är ett fint exempel.
3. Jackson Taylor and the Sinners - Let the bad times roll
"Dark days" från 2007 är och förblir bland det absolut bästa som countrygenren har att erbjuda. Jackson Taylor byter ut fioler mot elgitarrer, spelar sin country så hårt att den öppet vänsterprasslar med rock och skriver coolare texter än någon annan. Efter den stundvis ganska bleka "Aces'n'eights" från 2009 är han tillbaka med en skiva som tangerar den fyra år gamla karriärtoppen och som kommer bli en trogen följeslagare under resten av året.
2. You Ate My Dog - Like torches
En sextett med Justin Bieber-frisyrer - principdissa, springa och gömma sig? Nej, inte om man är en ogenerad uppskattare av genren som undertecknad. You Ate My Dog må sakna de dunderrefränger som exempelvis Her Bright Skies ståtar med, men å andra sidan törs de göra något annorlunda än att blott klämma ur sig tolv låtar med samma vers-refräng-uppbyggnad. "Like torches" visar upp experimentlusta och innovation för genren. Om de kombinerar detta med låtskrivande på en dödlig nivå när nästa skiva ploppar fram, så kan de bli exakt hur stora som helst.
1. Bullet - Highway pirates
"Det är en väldigt hårfin skillnad mot våra tidigare skivor", sa gitarristen Hampus Klang när jag pratade med honom. Vidare tittade han på mig som om jag vore en utomjording när jag påstod att det var deras hårdaste skiva någonsin. Men det är den, om än marginellt. Och visst, det är bara titelspåret och "Citylights" som når upp i samma klass som tidigare favoriter som "Turn it up loud", "Rebels return" och "Pay the price". Men Bullet är fortfarande låtsmedar av rang och skriver refränger som sitter i direktkoppling med ölsuget. "Highway pirates" medför en dyr barnota, men det är å andra sidan så vi vill ha våra favoritlantisar från Småland.
fredag 4 mars 2011
Med torr humor, gränslös stämning och konstanta tangeringar på professionaliteten
Det där var bara tre av de beskrivningar som haglade i mitt sinne när självaste National spelade på Mejeriet i Lund i måndags. Sångaren Matt Berninger sa det själv när bandet återvände för extranummer: "This is the professional part of the set".
Men låt oss ta det från början.
Förband på turnén är en New York-tjej vid namn Sharon Van Etten, som spelar ganska harmlös, standardiserad singer-songwritermusik. Poppig rock eller rockig pop. Vilket man vill. Hur det låter? Mäh. Ganska trist. Det gör varken från eller till. Ibland låter det hyfsat - som en av låtarna Nationals gitarrist Aaron Dessner gästar - och ibland får det mig nästan att somna stående.
Värst av allt - hon går på scen en halvtimme för sent och drar ut på sin speltid genom att försöka vara putslustig och humoristisk i sitt mellansnack. Platt fall, I tell you.
För så här är det: kvällens schema klaffar nästan perfekt för att jag ska hinna ta mig hem med sista bussen till Svedala. Förseningar kan ändra på detta faktum. Och när Sharon försenar hela spektaklet bidrar det till en viss frustration och gör mig inte särskilt välvilligt inställd till hennes musik.
Därför är det också en halvtimme efter utsatt tid som takljuset släcks och Bob Dylan-klassikern "The man in me" - Nationals intro - börjar ljuda. Sedan stiger bandets fyra instrumentalister plus deras två extramusiker på scen, och allra sist vaggar Matt Berninger på scen med ett glas vin och mumlar ett "Thank you" i mikrofonen. Sedan startar den vackra "Runaway" konserten.
Redan i första låten går Aaron Dessners förstärkare sönder. Han försöker rädda situationen med att påpeka att det är ett tecken på hur hårt de kommer rocka ikväll, om utrustningen går sönder i den lugnaste låten.
I alla fall - det följs upp av mina två National-favoriter, "Anyone's ghost" och "Mistaken for strangers". Det låter förstås grymt bra. Framför allt imponerar Bryan Devendorf med ett sanslöst driv i sitt både stabila och finurliga trumspel.
Teknikstrul är ett återkommande faktor under spelningen och försenar det hela ännu mer. Frustration över att eventuellt ska behöva betala en dyr taxi för att komma hem? You bet. Dessvärre sabbar det min upplevelse delvis. Men det ska jag inte skylla på bandet för.
Istället kan jag konstatera att mellansnacket består av fruktansvärt torr humor. Stämningen är på topp - bokstavlig talat räcker det med att Matt Berninger lyfter på ett finger för att jublet ska få taket att lyfta. Det framstår som nästan oproffsigt när Matt tar på sig Bryce Dessners gitarr för att leka rockstjärna mellan två låtar. Men bara nästan.
"England" och "Fake empire" sätter punkt för det ordinarie setet och tillhör kvällens absoluta höjdpunkter. Extranummer ett - "Wasp nest" - är förvisso en vacker ballad, men mest en upptakt till den sanna briljansen bandet visar upp mot slutet. I "Mr November" ger sig Matt ut på vandring i publikhavet, och ställer sig bland annat på Mejeriets lilla scen framför baren. "Terrible love" görs med gränslös entusiasm.
Men allra bäst - och det här är bland det bästa jag sett på jag vet inte hur länge - är avslutande "Vanderlyle crybaby geeks". Sharon Van Etten och hennes två kompmusiker gör bandet sällskap på scen. Trumpetisten och trombonisten lämnar sina mikrofoner. Bryce och Aaron spelar akustisk gitarr - på riktigt, utan någon som helst förstärkning. Matt sjunger utan mikrofon. Det är så vackert, så vackert, så vackert. Publikens allsång är förstås obeskrivligt påtaglig och överröstar bandet emellanåt. Men oavsett vilket - det är en avslutning som heter duga och ett konsertminne som överträffar det mesta.
Om jag hann med bussen? Japp. Ibland är det bra att kollektivtrafiken vägrar hålla tiderna.
The Nationals setlista:
Runaway
Anyone's ghost
Mistaken for strangers
Secret meeting
Bloodbuzz Ohio
Slow show
Afraid of everyone
Conversation 16
Lemonworld
All the wine
Sorrow
Abel
Apartment story
Lucky you
England
Fake empire
Wasp nest
Mr November
Terrible love
Vanderlyle crybaby geeks
Men låt oss ta det från början.
Förband på turnén är en New York-tjej vid namn Sharon Van Etten, som spelar ganska harmlös, standardiserad singer-songwritermusik. Poppig rock eller rockig pop. Vilket man vill. Hur det låter? Mäh. Ganska trist. Det gör varken från eller till. Ibland låter det hyfsat - som en av låtarna Nationals gitarrist Aaron Dessner gästar - och ibland får det mig nästan att somna stående.
Värst av allt - hon går på scen en halvtimme för sent och drar ut på sin speltid genom att försöka vara putslustig och humoristisk i sitt mellansnack. Platt fall, I tell you.
För så här är det: kvällens schema klaffar nästan perfekt för att jag ska hinna ta mig hem med sista bussen till Svedala. Förseningar kan ändra på detta faktum. Och när Sharon försenar hela spektaklet bidrar det till en viss frustration och gör mig inte särskilt välvilligt inställd till hennes musik.
Därför är det också en halvtimme efter utsatt tid som takljuset släcks och Bob Dylan-klassikern "The man in me" - Nationals intro - börjar ljuda. Sedan stiger bandets fyra instrumentalister plus deras två extramusiker på scen, och allra sist vaggar Matt Berninger på scen med ett glas vin och mumlar ett "Thank you" i mikrofonen. Sedan startar den vackra "Runaway" konserten.
Redan i första låten går Aaron Dessners förstärkare sönder. Han försöker rädda situationen med att påpeka att det är ett tecken på hur hårt de kommer rocka ikväll, om utrustningen går sönder i den lugnaste låten.
I alla fall - det följs upp av mina två National-favoriter, "Anyone's ghost" och "Mistaken for strangers". Det låter förstås grymt bra. Framför allt imponerar Bryan Devendorf med ett sanslöst driv i sitt både stabila och finurliga trumspel.
Teknikstrul är ett återkommande faktor under spelningen och försenar det hela ännu mer. Frustration över att eventuellt ska behöva betala en dyr taxi för att komma hem? You bet. Dessvärre sabbar det min upplevelse delvis. Men det ska jag inte skylla på bandet för.
Istället kan jag konstatera att mellansnacket består av fruktansvärt torr humor. Stämningen är på topp - bokstavlig talat räcker det med att Matt Berninger lyfter på ett finger för att jublet ska få taket att lyfta. Det framstår som nästan oproffsigt när Matt tar på sig Bryce Dessners gitarr för att leka rockstjärna mellan två låtar. Men bara nästan.
"England" och "Fake empire" sätter punkt för det ordinarie setet och tillhör kvällens absoluta höjdpunkter. Extranummer ett - "Wasp nest" - är förvisso en vacker ballad, men mest en upptakt till den sanna briljansen bandet visar upp mot slutet. I "Mr November" ger sig Matt ut på vandring i publikhavet, och ställer sig bland annat på Mejeriets lilla scen framför baren. "Terrible love" görs med gränslös entusiasm.
Men allra bäst - och det här är bland det bästa jag sett på jag vet inte hur länge - är avslutande "Vanderlyle crybaby geeks". Sharon Van Etten och hennes två kompmusiker gör bandet sällskap på scen. Trumpetisten och trombonisten lämnar sina mikrofoner. Bryce och Aaron spelar akustisk gitarr - på riktigt, utan någon som helst förstärkning. Matt sjunger utan mikrofon. Det är så vackert, så vackert, så vackert. Publikens allsång är förstås obeskrivligt påtaglig och överröstar bandet emellanåt. Men oavsett vilket - det är en avslutning som heter duga och ett konsertminne som överträffar det mesta.
Om jag hann med bussen? Japp. Ibland är det bra att kollektivtrafiken vägrar hålla tiderna.
The Nationals setlista:
Runaway
Anyone's ghost
Mistaken for strangers
Secret meeting
Bloodbuzz Ohio
Slow show
Afraid of everyone
Conversation 16
Lemonworld
All the wine
Sorrow
Abel
Apartment story
Lucky you
England
Fake empire
Wasp nest
Mr November
Terrible love
Vanderlyle crybaby geeks
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)