Februari månads skivskörd

En snabb överblick säger att februari var en avsevärt svagare skivmånad än vad januari var. Förvisso var de tre sista plattorna på min januarilista inga direkta höjdare, men de sju översta var däremot sanslöst bra. Februari får alltså det hejdlöst trista epitetet "jämnare". Alltså - på topp tio-listan finns inga bottennapp i stil med förra månadens dito, men heller inga kandidater når upp till januaris starkaste bidrag.

Nog reflekterat - till listan:

10. Noisear - Subvert the dominant paradigm
Inte bara är gitarristen Dorian Rainwater den fnittrigaste och mest jovialiska jänkare jag någonsin suttit i telefon med - Noisears stökiga grindcore innehåller tillräckligt med sludgeriff och tempovariationer för att sticka ut från genrens majoritet. De tjugonio första låtarna klockar in på sammanlagt tjugofem minuter och fyrtio sekunder, sedan tar avslutande tjugo minuter långa "Noisearuption" vid och bidrar med en ohälsosamt stor dos noiseljud. Ganska tufft.

9. Most Precious Blood - Do not resuscitate
Den akustiska "Of scattered ants that swarm together" är överlägset coolast. I övrigt står Most Precious Blood för våldsam hardcore enligt genrenormen, om än med mer smittande låtmaterial än vad många kollegor kan ståta med. Det räcker en bra bit på vägen.

8. Martin Prahl - Through the dark
Kniper Martin en plats på listan av rent jäv, då han faktiskt var min idrottslärare på mellanstadiet? Nja, nej. Knappast. Hans far heter Tom och tog MFF till SM-guld 2004 (kan aldrig nämnas för många gånger), men Martin själv har nu valt musik framför sport. Och det är ett lyckodrag, då hans debutskiva innehåller många urstarka låtar. "Everything to lose", "Thieves like us" och "Heal my wounds", till exempel. Då går det att ha överseende med den trista "3 AM" och det faktum att superba demolåten "5 minutes of fame" inte kvalade in på plattan.

7. Scarpoint - Mask of sanity
Låt gå för att "Mask of sanity" saknar en större än livet-melodi i stil med föregångarens "Terminal treachery". Okej för att produktionen och ljudbilden nu är mycket renare och faktiskt något tråkigare. Scarpoint är ändå kilometer före många genrekollegor - få band kan få melodisk dödsthrash i Carnal Forge-skolan att bli så njutbar som dessa nollåttor. Bäst är den dundercoola "Ugly".

6. Deicide - To hell with god
Glen Benton, Steve Asheim och de andra två lär inte behöva en närmare presentation. Istället kan jag konstatera att "To hell with god" är det bästa de har gjort sedan jag minns inte när, kanske rentav sedan platta nummer två i diskografin, "Legion" från 1991. Sällan är dödsmetall så smittande, koncis och hårdträffande som här.

5. Volturyon - Coordinated mutilation
Överraskande nog får veterangänget ovan se sig slagna av en kvintett från Dalarna när det gäller februari månads bästa döds. Volturyon premierar på "Coordinated mutilation" en nästan sjukligt välbalanserad och skickligt hopsatt hybrid av rafflande teknik och våldsamt aptitlig köttighet på riffronten. Kan rentav vara den bästa svenska death metalplattan sedan As You Drowns två år gamla debut.

4. Sparzanza - Folie a cinq
Karlstads rockigaste institution har ur min synvinkel länge varit bandet som komponerar schyssta, godkända låtar, varken mer eller mindre. Men i och med "Folie a cinq" är det ändring på det. Nu har de tagit i från tårna och klämt ur sig några låtar som jag rentav skulle vilja kalla för mördarhits. "Mr. Fish" är ett fint exempel.

3. Jackson Taylor and the Sinners - Let the bad times roll
"Dark days" från 2007 är och förblir bland det absolut bästa som countrygenren har att erbjuda. Jackson Taylor byter ut fioler mot elgitarrer, spelar sin country så hårt att den öppet vänsterprasslar med rock och skriver coolare texter än någon annan. Efter den stundvis ganska bleka "Aces'n'eights" från 2009 är han tillbaka med en skiva som tangerar den fyra år gamla karriärtoppen och som kommer bli en trogen följeslagare under resten av året.

2. You Ate My Dog - Like torches
En sextett med Justin Bieber-frisyrer - principdissa, springa och gömma sig? Nej, inte om man är en ogenerad uppskattare av genren som undertecknad. You Ate My Dog må sakna de dunderrefränger som exempelvis Her Bright Skies ståtar med, men å andra sidan törs de göra något annorlunda än att blott klämma ur sig tolv låtar med samma vers-refräng-uppbyggnad. "Like torches" visar upp experimentlusta och innovation för genren. Om de kombinerar detta med låtskrivande på en dödlig nivå när nästa skiva ploppar fram, så kan de bli exakt hur stora som helst.

1. Bullet - Highway pirates
"Det är en väldigt hårfin skillnad mot våra tidigare skivor", sa gitarristen Hampus Klang när jag pratade med honom. Vidare tittade han på mig som om jag vore en utomjording när jag påstod att det var deras hårdaste skiva någonsin. Men det är den, om än marginellt. Och visst, det är bara titelspåret och "Citylights" som når upp i samma klass som tidigare favoriter som "Turn it up loud", "Rebels return" och "Pay the price". Men Bullet är fortfarande låtsmedar av rang och skriver refränger som sitter i direktkoppling med ölsuget. "Highway pirates" medför en dyr barnota, men det är å andra sidan så vi vill ha våra favoritlantisar från Småland.