I höstas tog jag mig till Stockholm för att intervjua brittiska syntpopduon Hurts och spana in deras första spelning i eget namn på svensk mark. Du hittar intervjun här och konsertrecensionen här.
I torsdags återvände Theo Hutchcraft och Adam Anderson till våra breddgrader, när de intog ett välfyllt Vega i Köpenhamn. Närvaro från min sida? Dum fråga. Låt mig skildra mina upplevelser från kvällen.
Först ska den danska kvintetten Panamah ge sig ut på scen för att presentera sin pulsfyllda elektroniska popmusik. Till stor del kreerar musiken kring en primitiv rytm som sångerskan Amalie Stender sedan får utnyttja hur hon vill till sin ganska så fantastiska sångröst. Det fungerar väldigt bra, faktiskt. Fast variationen är det så där med, och de spelar i ärlighetens namn en eller två låtar för länge för att det ska fungera fullt ut för mig. Oavsett vilket - en trevlig upptäckt, även om jag inte lär rusa benen av mig för att köpa deras plattor.
Kort senare släcks takljuset ännu en gång och vi skymtar några finklädda typer komma fram ur mörkret. Det är det fyra man starka kompbandet som går ut på scen. Något jag noterar är att uppsättningen är annorlunda mot i höstas. Trist nog är den sanslöst coola bakgrundssopranen inte med den här gången. Nya inslag är en snubbe som spelar gitarr och bas, beroende på vilken låt det är, och en tjej som spelar fiol. Förutom i "Silver lining", där hon spelar saxofon.
De tas emot med överraskande öronbedövande jubel, men det är ändå inget jämfört med när den egentliga kärnduon traskar fram. Theo har sitt ansikte riktat mot golvet medan Adam har en blombukett i handen och vinkar hälsande mot folkmassan. De ställer respektive sätter sig tillrätta och Theo sjunger igång den sanslöst vackra "Unspoken" till inledning, vilken följs av en explosiv (fel ord i sammanhanget?) "Silver lining".
Förutom att "Mother nature" sprängts in i låtlistan och "Better than love" förvandlats till ett regelrätt extranummer är setet identiskt med hur det såg ut i höstas. Men jag klagar inte - det fungerade bra då och det fungerar bra ikväll också.
Theo har förresten ett större rörelsemönster den här gången, och påminner stundvis om Thåström när han traskar runt med ryckiga rörelser. Rent visuellt är det mer underhållande nu, då ljusshowen också uppgraderats ett antal snäpp.
Höjdpunkter utöver den supersnygga inledningsduon? Jag använde beskrivningen "potentiell arenavältare" om "Devotion" i konsertrecensionen från sist, och jag gör det nu också. Den är helt fantastisk i livekostymen. Bitterljuvt vackra "Stay" bjuder på en enorm sånginsats inte bara från Theo, utan även från kompbandet. Det nya inslaget "Mother nature" gör sig fruktansvärt bra som en fin liten pianoballad.
Coolt är också hur Adam utvecklats som scenpersonlighet. När han får på sig gitarren i "Evelyn" - också ett av kvällens främsta ögonblick - vågar han sig på att gå längst ut på scenen och flörta med de främsta publikraderna. Han ställer sig rentav bredvid Theo i en - ta mig fan - renodlad hårdrockspose! Hur häftigt är inte det? Hans finurliga, småkaxiga leende från när han sitter vid sitt piano är också ett tufft inslag.
"Evelyn" är ett kapitel för sig själv ikväll. Hur vildsint Theo och Adam faktiskt röjer under de instrumentala bitarna tappar jag hakan över. Det är också fascinerande vilken fruktansvärt intensiv och tung version som bandet avlar fram. Snacka om dominans.
Fast, allvarlig talat - ska vi köpa det här med att "Better than love" är ett extranummer måste era kompmusiker också lämna scenen efter "Illuminated". Det räcker inte med att de imiterar statyer.
Jag vet inte om jag fått fram det tillräckligt tydligt, men en fantastisk konsert är det. Kanske den bästa jag sett i år. Inte kanske. Det är den bästa konsert jag sett i år.
Hurts setlista såg i övrigt ut så här:
Unspoken
Silver lining
Wonderful life
Happiness
Blood, tears & gold
Evelyn
Sunday
Mother nature
Verona
Devotion
Confide in me
Stay
Illuminated
Better than love
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar