Det där var bara tre av de beskrivningar som haglade i mitt sinne när självaste National spelade på Mejeriet i Lund i måndags. Sångaren Matt Berninger sa det själv när bandet återvände för extranummer: "This is the professional part of the set".
Men låt oss ta det från början.
Förband på turnén är en New York-tjej vid namn Sharon Van Etten, som spelar ganska harmlös, standardiserad singer-songwritermusik. Poppig rock eller rockig pop. Vilket man vill. Hur det låter? Mäh. Ganska trist. Det gör varken från eller till. Ibland låter det hyfsat - som en av låtarna Nationals gitarrist Aaron Dessner gästar - och ibland får det mig nästan att somna stående.
Värst av allt - hon går på scen en halvtimme för sent och drar ut på sin speltid genom att försöka vara putslustig och humoristisk i sitt mellansnack. Platt fall, I tell you.
För så här är det: kvällens schema klaffar nästan perfekt för att jag ska hinna ta mig hem med sista bussen till Svedala. Förseningar kan ändra på detta faktum. Och när Sharon försenar hela spektaklet bidrar det till en viss frustration och gör mig inte särskilt välvilligt inställd till hennes musik.
Därför är det också en halvtimme efter utsatt tid som takljuset släcks och Bob Dylan-klassikern "The man in me" - Nationals intro - börjar ljuda. Sedan stiger bandets fyra instrumentalister plus deras två extramusiker på scen, och allra sist vaggar Matt Berninger på scen med ett glas vin och mumlar ett "Thank you" i mikrofonen. Sedan startar den vackra "Runaway" konserten.
Redan i första låten går Aaron Dessners förstärkare sönder. Han försöker rädda situationen med att påpeka att det är ett tecken på hur hårt de kommer rocka ikväll, om utrustningen går sönder i den lugnaste låten.
I alla fall - det följs upp av mina två National-favoriter, "Anyone's ghost" och "Mistaken for strangers". Det låter förstås grymt bra. Framför allt imponerar Bryan Devendorf med ett sanslöst driv i sitt både stabila och finurliga trumspel.
Teknikstrul är ett återkommande faktor under spelningen och försenar det hela ännu mer. Frustration över att eventuellt ska behöva betala en dyr taxi för att komma hem? You bet. Dessvärre sabbar det min upplevelse delvis. Men det ska jag inte skylla på bandet för.
Istället kan jag konstatera att mellansnacket består av fruktansvärt torr humor. Stämningen är på topp - bokstavlig talat räcker det med att Matt Berninger lyfter på ett finger för att jublet ska få taket att lyfta. Det framstår som nästan oproffsigt när Matt tar på sig Bryce Dessners gitarr för att leka rockstjärna mellan två låtar. Men bara nästan.
"England" och "Fake empire" sätter punkt för det ordinarie setet och tillhör kvällens absoluta höjdpunkter. Extranummer ett - "Wasp nest" - är förvisso en vacker ballad, men mest en upptakt till den sanna briljansen bandet visar upp mot slutet. I "Mr November" ger sig Matt ut på vandring i publikhavet, och ställer sig bland annat på Mejeriets lilla scen framför baren. "Terrible love" görs med gränslös entusiasm.
Men allra bäst - och det här är bland det bästa jag sett på jag vet inte hur länge - är avslutande "Vanderlyle crybaby geeks". Sharon Van Etten och hennes två kompmusiker gör bandet sällskap på scen. Trumpetisten och trombonisten lämnar sina mikrofoner. Bryce och Aaron spelar akustisk gitarr - på riktigt, utan någon som helst förstärkning. Matt sjunger utan mikrofon. Det är så vackert, så vackert, så vackert. Publikens allsång är förstås obeskrivligt påtaglig och överröstar bandet emellanåt. Men oavsett vilket - det är en avslutning som heter duga och ett konsertminne som överträffar det mesta.
Om jag hann med bussen? Japp. Ibland är det bra att kollektivtrafiken vägrar hålla tiderna.
The Nationals setlista:
Runaway
Anyone's ghost
Mistaken for strangers
Secret meeting
Bloodbuzz Ohio
Slow show
Afraid of everyone
Conversation 16
Lemonworld
All the wine
Sorrow
Abel
Apartment story
Lucky you
England
Fake empire
Wasp nest
Mr November
Terrible love
Vanderlyle crybaby geeks
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar