Korkade arrangörer

Det övergår mitt förstånd hur Kulturbolaget tänker. Tre band ska alltså spela. Först ut är brittiska Sharks, ett gäng skolungdomar som ger uttryck för övertydliga Clash-inluenser med hyggligt resultat. Sedan singer-songwritern Chuck Ragan. Sist ut är 00-talets allra vassaste rockband, The Gaslight Anthem.

Men KB vägrar öppna förrän kl 20:00, och ska tvunget stänga vid midnatt. Alltså måste Gaslight vara klara senast 23:30 för att folk ska hinna ut. Första band på scen? 21:00 enligt schemat, även om de går på en halvtimme tidigare.

Det ger alltså exakt fyra timmar för tre band att dela på, inklusive omställningstider. Dåligt. Gaslight tvingas korta sin spelning (vanligtvis spelar de 24-27 låtar, ikväll blir det "bara" 20). Rent ut sagt: anskrämligt. Skämmes ta mig fan, Kulturbolaget!

I alla fall, Sharks är en positiv överraskning. Medlemmarna är troligtvis inte äldre än mig (19), och trummisen kan på sin höjd precis ha kommit ur puberteten. Men de låter sjukt mycket som The Clash, och det gillar jag. Helt klart något jag ska spana in närmare.

Chuck Ragan är svår att ogilla. Han har en sanslöst kraftig röst, och framför sina ballader från de amerikanska slätterna med stor inlevelse. Men det blir en smula enahanda med enbart akustiskt gitarr (och fiol i vissa låtar) i nästan fyrtiofem minuter. Ta in ett kompband, Chuck, och du kommer erövra världen.

Gaslight Anthem sitter på några låtar som är helt obeskrivligt bra. Brian Fallon är en lysande textförfattare och en själfull sångare. Det är han som folk har kommit för att se. Det går inte att ta miste på.

Men det gör inget. Han levererar. Och det gör hans bandkamrater också. I låtar som "Miles Davis and the cool", "Even cowgirls get the blues" (en av två låtar där Brian låter en roddare ta över hans gitarr) och "The spirit of jazz" uppnås ett fenomenalt resultat.

Det gör det förresten oavbrutet under spelningen. Introt till "Angry Johnny and the radio" förlängs i jammets tecken. "American slang" välter stället. "Here's lookin' at you, kid" är den vackraste låt som komponerats sedan Bob Dylan skrev "Visions of Johanna". Brians sånginsats i refrängen till "Old white Lincoln" är suverän.

Bassisten Alex Levine ser förresten sjukt cool ut när han står och rycker oavbrutet med vänsterbenet utan att röra en min. Förutom vid ett tillfälle i första låten "Great expectations". Han får syn på något, jag vet inte vad, i publikhavet och drar upp vänstra mungipan i en eller två sekunder. Annars? Samma ansikte rakt igenom. Ganska coolt, faktiskt.

Kort sagt; en fantastisk spelning utan några som helst svackor. Jag avskyr att vara odelat positiv, men ibland måste man faktiskt. Så är det.

Gaslights setlist såg förresten ut så här:
Great expectations
Stay lucky
We came to dance
The diamond church street choir
Old white Lincoln
Even cowgirls get the blues
1930
Film noir
Bring it on
Miles Davis and the cool
The queen of lower Chelsea
The spirit of jazz
Señor and the queen
I'da called you Woody, Joe
Angry Johnny and the radio
Wherefore art thou, Elvis?
The '59 sound

American slang
Here's lookin' at you, kid
The backseat