Ingen dålig trio, alltså.
Vår gamle vän Nicke Borg och hans Homeland öppnar kvällen med en tolkning av Backyard Babies-favoriten "Nomadic", precis som han gjorde i vintras på Debaser i Malmö.
Skillnaden mot förra gången är att Nicke nu har en gitarrist vid sin sida. I övrigt är det samma avskalade singer-songwriter-pryl. Och det fungerar faktiskt. Nicke är en av få som hittat formeln för hur ett så pass avskalat koncept aldrig blir långtråkigt. Var hemligheten ligger? Inte en aning. Inte bryr jag mig heller. Det essentiella är att han gör en mycket bra öppningsspelning för aftonen.
Högst upp på önskelistan - en riktig helkvällsspelning med snubben, där han först gör en kort spelning på egen hand med sin akustiska gura, för att sedan avsluta med ett fullt set med ett komplett band.
Setlista:
Nomadic
A beautiful affair
Father of a father
All stars
Confessions of a criminal mind
Alone
Leaving home
Sedan traskar Frank Turner och hans kompband The Sleeping Souls ut på scen. Genast faller jag för snubben. Har tidigare aldrig hört en ton av hans material, men det här är ju helt vansinnigt bra! Som ett brittiskt Flogging Molly minus folkmusikinstrument.
Refrängen i avslutande "Photosynthesis" går på repeat i skallen när jag dagen efter gör ett tretton timmar långt skift på lagret. Inte illa för att bara ha hört låten en gång. Säger en hel del om catchigheten i snubbens låtar. Räknar mig som ett stolt Frank Turner-fan numera, alltså.
Setlista;
Eulogy
Reasons not to be an idiot
One foot before the other
I still believe
Glory hallelujah
The road
Photosynthesis
Och så var det äntligen dags att få se Mike Ness i det levande livet för första gången. Förväntningarna igenom taket, för att direktöversätta ett stolpigt uttryck.
Jag anar oråd när orgelsnubben (som förresten är sjukt lik Elvis Costello) klinkar sönder de första takterna i "Road zombie", men det bättras genast när Mike själv kommer ut med en lurig blick, hänger på sig gitarren och visar sina kompmusiker hur inledningen ska låta.
Vad som följer är en helt fantastisk hitkavalkad. Bara beskåda setlistan något stycke nedan, och du bör haja.
Bäst ikväll är utan tvivel en snortung "Dear lover". "Reach for the sky" omarrangeras till en luftig countryversion, vilket fungerar förvånansvärt bra. "Prison bound" är makalöst episk. Och så vidare.
Soulflörtande "Can't take it with you" låter också bättre ikväll än vad den gör i vanliga fall, på skiva. De två körande tjejerna gör sitt jobb bra, utan att försöka ta över allt för mycket. Likaså förgyller de "California (Hustle and flow)".
Men kvällen tillhör förstås Mike Ness. Det räcker med att han står bredbent med gitarren nedanför midjan och en hatt på huvudet för att man ska bli övertygad om att han är världens coolaste person.
Vanvettigt bra, med andra ord. Iron Maiden, Metallica, Slayer, Megadeth och Anthrax - som står för helgens underhållning - har något i hästväg att leva upp till.
Setlista:
Road zombie
Bad luck
Nickels and dimes
Story of my life
Mommys little monster
1945
Machine gun blues
Makin' believe
Ball and chain
Gimme the sweet and lowdown
So far away
Down here with the rest of us
Reach for the sky
Prison bound
Dear lover
Don't drag me down
California (Hustle and flow)
Can't take it with you
Ring of fire
torsdag 30 juni 2011
söndag 26 juni 2011
Spellista - bra skit från 2011s första halva
På torsdag avslutas 2011s sjätte månad och därmed dess första halva. Att säga att det ösregnat bra musik under dessa sex månader är något av en underdrift.
Därför, kära vänner, tänker jag helt sonika bjussa på en spellista bestående av sjukt hörvärda låtar som offentliggjorts under den avsedda perioden. En genomgång låt för låt följer.
Architects - Day in/day out
Glåporden har haglat över britternas fjärde platta. Sellouts, säger folk. Idioti. Det råkar vara deras bästa, mest mogna och dynamiska album hittills. Inte är väl en kvalitetshöjning fel? Frustande "Day in/day out" är en lämplig representant.
Adept - The lost boys
Om "Death dealers" är bättre eller sämre än "Another year of disaster" låter jag vara osagt. Jag nöjer mig med att konstatera att "The lost boys" har årets mest givna partyrefräng.
All Time Low - Do you want me (dead?)
Jag gillar band som vågar vara oförskämt poppiga. Därför gillar jag All Time Low.
Chemical Vocation - A case of the mondays
"Write this moment" kan vara årets hittills bästa platta. Bäst är den geniala "A case of the mondays", som lite blygsamt gömmer sig som skivans näst sista spår.
Svante Thuresson - Sommar i Stockholm
Nej, jag inkluderar inte herr Thuresson för att verka bred och bildad. Snarare för att mysgubbens röst ger rysningar av välbehag och för att "Sommar i Stockholm" är så underbar.
Arch Enemy - Through the eyes of a raven
Att Amott-bröderna och deras kompani skulle förnya sig på "Khaos legions" var det väl ingen som väntade sig. Men inget hindrade bandet från att göra några av sina bästa låtar någonsin, däribland denna bit - den mest ondskefulla, diaboliska låt de gjort.
Band Of Heathens - Gris gris satchel
Spelningen på Babel i våras kan vara det bästa jag sett i år. "Gris gris satchel" är en härligt tillbakalutad altcountrydänga om medicinkvinnor och annat skumt. Fint som snus.
Bullet - Citylights
"Highway pirates" är Bullets tyngsta platta hittills, och att de inte luftat "Citylights" på scen är en gåta. Refrängen, för bövelen!
Cavalera Conspiracy - Blunt force trauma
Att höra de tokstiliga gitarrslingorna live på Metaltown förra helgen var en obeskrivlig njutning. Vem behöver det där andra bandet som Cavalera-bröderna var med i?
Scarred By Beauty - Oh brother, I believe
Årets hårdaste platta heter "Sutra" och är signerad danskarna i Scarred By Beauty. Mathcore, noise, metal, hardcore och allt annat brutalt i en vanvettig kompott serveras, och Converge-referenserna i "Oh brother, I believe" går inte av för hackor.
Dropkick Murphys - Deeds not words
Alla gillar att dansa. Särskilt om det är till tonerna av Dropkick Murphys.
Foo Fighters - Bridge burning
Jag missade Foo Fighters i Köpenhamn i veckan, och hatar därför mitt liv. Hade kunnat mörda någon för att få höra refrängen i "Bridge burning" i det levande formatet.
Funeral Party - City in silhouettes
Snubbarna i Funeral Party klassar sig själva som discopunk. Kanske. Postrocksmelodierna i "City in silhouettes" är i alla fall så stiliga att de kunnat klassificera sig som dansband om de velat. Jag hade älskat det ändå.
Wolf - Vicious companions
Heavy metal handlar om bra musik, inte utstuderad stil och obskyra influenser. Band som tror något annat får gärna dra något gammalt över sig (och de är så många att jag nästan tappar livslusten). Men Wolf fattar. "Vicious companions" är en skoningslös öppning på senaste plattan med titeln "Legions of bastards".
Shining - Tillsammans är vi allt
Nordman sjunger i refrängen. 'Nuff said.
Haunted - All ends well
Om Haunted försöker låta som Alice In Chains, hur blir då resultatet? Inbillar du dig något annat än att det blir helt obeskrivligt bra, så är du fel ute.
Atlas Losing Grip - Different hearts, different minds
Lundaborna i Atlas Losing Grip revitaliserar en hel genre (skatepunk) med sin nya platta, "Unrest", och här har vi dess finaste stund.
Martin Prahl - Everything to lose
Kanske fusk att ha med den här biten, då den egentligen är äldre än ett halvår. Men den finns med på Martin Prahls januarisläppta debut, och är så bra att jag baxnar. Vem bryr sig då om regelbrott?
Sparzanza - Mr. Fish
Karlstadbor med en läskig känsla för refrängstark tungrock. "Mr. Fish" handlar om gamle snuskgubben Albert Fish (se dokumentären "In sin he found salvation" snarast) och är givet ackompanjemang till luftgitarren.
Same Old Story - Study your bible belt
Även i Karlskoga kan det komponeras bra skatepunk. Hittigheten i "Study your bible belt" är läskigt pricksäker.
Slim Cessna's Auto Club - Do you know thee enemy?
Altcountryns tokroligaste band levererar ånyo på "Unentitled". Att "Do you know thee enemy?" inte plockades fram på Malmöspelningen häromsistens gör mig dock lite besviken.
You Ate My Dog - Still lost
Speltiden på deras Lundakonsert i april fick kortas ner till drygt en kvart, ändå lyckades sextetten nästan riva Hemgården. Ja, du borde spana in gänget. Börja med "Still lost".
Social Distortion - Bakersfield
Allvarlig talat, spelar det någon roll att Mike Ness inte orkar spela punk längre? När han gör så läskigt bra countryrock som den i "Bakersfield" blir åtminstone jag nöjd så det räcker och blir över.
In Flames - Enter tragedy
Hårdaste bidraget på senaste skivan är också det bästa. Tolka inte detta som att jag ogillar deras experimenterande - jag tokdiggar det.
Thursday - Stay true
Mina älsklingar i Thursday kan aldrig vara sämre än obeskrivligt bra. Det bör du ha klart för dig. "Stay true" är gränslöst episk och väl värd sju minuter av din tid. För sedan vill du ge den hela din livstid.
Times Of Grace - Live in love
Hur det kommer sig att Adam Dutkiewicz lyckas avsevärt bättre i Times Of Grace än i Killswitch Engage vet jag inte. Däremot är jag tvärsäker på att plattan "The hymn of a broken man" är en oförfalskad fullträff och att "Live in love" är dess starkaste stund.
Morbid Angel - Radikult
Att en hel del gamla fans rasar över Floridalegendernas nyfunna fascination för hardcoretechno bekommer inte mig ett dugg. Mycket av materialet på "Illud divinum insanus" överträffar "Altars of madness". Jo, faktiskt. Däribland "Radikult", som låter ungefär som om ett kvalitativt Rammstein drar en handtralla till Green Days "East Jesus nowhere".
Listan hittar du här.
Därför, kära vänner, tänker jag helt sonika bjussa på en spellista bestående av sjukt hörvärda låtar som offentliggjorts under den avsedda perioden. En genomgång låt för låt följer.
Architects - Day in/day out
Glåporden har haglat över britternas fjärde platta. Sellouts, säger folk. Idioti. Det råkar vara deras bästa, mest mogna och dynamiska album hittills. Inte är väl en kvalitetshöjning fel? Frustande "Day in/day out" är en lämplig representant.
Adept - The lost boys
Om "Death dealers" är bättre eller sämre än "Another year of disaster" låter jag vara osagt. Jag nöjer mig med att konstatera att "The lost boys" har årets mest givna partyrefräng.
All Time Low - Do you want me (dead?)
Jag gillar band som vågar vara oförskämt poppiga. Därför gillar jag All Time Low.
Chemical Vocation - A case of the mondays
"Write this moment" kan vara årets hittills bästa platta. Bäst är den geniala "A case of the mondays", som lite blygsamt gömmer sig som skivans näst sista spår.
Svante Thuresson - Sommar i Stockholm
Nej, jag inkluderar inte herr Thuresson för att verka bred och bildad. Snarare för att mysgubbens röst ger rysningar av välbehag och för att "Sommar i Stockholm" är så underbar.
Arch Enemy - Through the eyes of a raven
Att Amott-bröderna och deras kompani skulle förnya sig på "Khaos legions" var det väl ingen som väntade sig. Men inget hindrade bandet från att göra några av sina bästa låtar någonsin, däribland denna bit - den mest ondskefulla, diaboliska låt de gjort.
Band Of Heathens - Gris gris satchel
Spelningen på Babel i våras kan vara det bästa jag sett i år. "Gris gris satchel" är en härligt tillbakalutad altcountrydänga om medicinkvinnor och annat skumt. Fint som snus.
Bullet - Citylights
"Highway pirates" är Bullets tyngsta platta hittills, och att de inte luftat "Citylights" på scen är en gåta. Refrängen, för bövelen!
Cavalera Conspiracy - Blunt force trauma
Att höra de tokstiliga gitarrslingorna live på Metaltown förra helgen var en obeskrivlig njutning. Vem behöver det där andra bandet som Cavalera-bröderna var med i?
Scarred By Beauty - Oh brother, I believe
Årets hårdaste platta heter "Sutra" och är signerad danskarna i Scarred By Beauty. Mathcore, noise, metal, hardcore och allt annat brutalt i en vanvettig kompott serveras, och Converge-referenserna i "Oh brother, I believe" går inte av för hackor.
Dropkick Murphys - Deeds not words
Alla gillar att dansa. Särskilt om det är till tonerna av Dropkick Murphys.
Foo Fighters - Bridge burning
Jag missade Foo Fighters i Köpenhamn i veckan, och hatar därför mitt liv. Hade kunnat mörda någon för att få höra refrängen i "Bridge burning" i det levande formatet.
Funeral Party - City in silhouettes
Snubbarna i Funeral Party klassar sig själva som discopunk. Kanske. Postrocksmelodierna i "City in silhouettes" är i alla fall så stiliga att de kunnat klassificera sig som dansband om de velat. Jag hade älskat det ändå.
Wolf - Vicious companions
Heavy metal handlar om bra musik, inte utstuderad stil och obskyra influenser. Band som tror något annat får gärna dra något gammalt över sig (och de är så många att jag nästan tappar livslusten). Men Wolf fattar. "Vicious companions" är en skoningslös öppning på senaste plattan med titeln "Legions of bastards".
Shining - Tillsammans är vi allt
Nordman sjunger i refrängen. 'Nuff said.
Haunted - All ends well
Om Haunted försöker låta som Alice In Chains, hur blir då resultatet? Inbillar du dig något annat än att det blir helt obeskrivligt bra, så är du fel ute.
Atlas Losing Grip - Different hearts, different minds
Lundaborna i Atlas Losing Grip revitaliserar en hel genre (skatepunk) med sin nya platta, "Unrest", och här har vi dess finaste stund.
Martin Prahl - Everything to lose
Kanske fusk att ha med den här biten, då den egentligen är äldre än ett halvår. Men den finns med på Martin Prahls januarisläppta debut, och är så bra att jag baxnar. Vem bryr sig då om regelbrott?
Sparzanza - Mr. Fish
Karlstadbor med en läskig känsla för refrängstark tungrock. "Mr. Fish" handlar om gamle snuskgubben Albert Fish (se dokumentären "In sin he found salvation" snarast) och är givet ackompanjemang till luftgitarren.
Same Old Story - Study your bible belt
Även i Karlskoga kan det komponeras bra skatepunk. Hittigheten i "Study your bible belt" är läskigt pricksäker.
Slim Cessna's Auto Club - Do you know thee enemy?
Altcountryns tokroligaste band levererar ånyo på "Unentitled". Att "Do you know thee enemy?" inte plockades fram på Malmöspelningen häromsistens gör mig dock lite besviken.
You Ate My Dog - Still lost
Speltiden på deras Lundakonsert i april fick kortas ner till drygt en kvart, ändå lyckades sextetten nästan riva Hemgården. Ja, du borde spana in gänget. Börja med "Still lost".
Social Distortion - Bakersfield
Allvarlig talat, spelar det någon roll att Mike Ness inte orkar spela punk längre? När han gör så läskigt bra countryrock som den i "Bakersfield" blir åtminstone jag nöjd så det räcker och blir över.
In Flames - Enter tragedy
Hårdaste bidraget på senaste skivan är också det bästa. Tolka inte detta som att jag ogillar deras experimenterande - jag tokdiggar det.
Thursday - Stay true
Mina älsklingar i Thursday kan aldrig vara sämre än obeskrivligt bra. Det bör du ha klart för dig. "Stay true" är gränslöst episk och väl värd sju minuter av din tid. För sedan vill du ge den hela din livstid.
Times Of Grace - Live in love
Hur det kommer sig att Adam Dutkiewicz lyckas avsevärt bättre i Times Of Grace än i Killswitch Engage vet jag inte. Däremot är jag tvärsäker på att plattan "The hymn of a broken man" är en oförfalskad fullträff och att "Live in love" är dess starkaste stund.
Morbid Angel - Radikult
Att en hel del gamla fans rasar över Floridalegendernas nyfunna fascination för hardcoretechno bekommer inte mig ett dugg. Mycket av materialet på "Illud divinum insanus" överträffar "Altars of madness". Jo, faktiskt. Däribland "Radikult", som låter ungefär som om ett kvalitativt Rammstein drar en handtralla till Green Days "East Jesus nowhere".
Listan hittar du här.
måndag 20 juni 2011
Post-West Coast Riot och Metaltown
Hemskt ledsen, men jag är tvungen att göra en sådan där cool lista på utmärkelser, bedrifter och övrigt hittepå som inträffade under helgens begivenheter.
Samtliga utnämningar övergriper kandidater från både torsdagens West Coast Riot och Metaltowns två nästföljande dagar.
Mest metal - Luke Kilpatrick i Parkway Drive
Ett brutet ben hindrar inte honom från att leverera. Istället glider han runt på rullstolen, med ett brett, oförskämt leende och stampar glatt takten med det friska benet. Bara mesar ställer in spelningar på grund av åkommor.
Matchmaker nummer ett - Zachary Merrick i All Time Low
En tjej som står längst fram under spelningen håller upp en skylt där det står "Give me my first kiss". Herr Merrick rycker in, tar upp henne på scen och förklarar till hennes glädje att hon kommer få sin första kyss ikväll. Dock, till hennes besvikelse, inte av någon i All Time Low. Istället väljer han ut en slumpmässig kille i publiken och för upp honom på scen. Vips, så är ett vackert par skapat.
Största överraskningen - Baptized In Blood
Kanadensarna gör sin första Sverigespelning någonsin, och är - åtminstone ur mitt synfält - så gott som helt okända i vårt avlånga land. Döm därför om min förvåning när Close Up-tältet är förvånansvärt välfyllt och kvintetten gör en vrålpeppad och ytterst underhållande spelning.
Hårdaste skallen - Wattie Buchan (Exploited)
Snubben ägnar ungefär hälften av sin mellsnackstid åt att banka mikrofonen i skallen. Det hade förmodligen inte låtit annorlunda om han slagit den mot ett träföremål. Gissar jag.
Våghalsigaste våghalsen - Jona Wienhofen (Bring Me The Horizon)
I slutet av "Chelsea smile" klättrar han svindlade högt upp i ljusställningen, klamrar sig fast och lirar resten av låten där uppe. Tänk så roligt det hade varit om han drabbats av plötslig, panikartad höjdrädsla och brandkåren varit tvungen att hämta ner honom likt en katt i ett träd. Ja, jag är en hemsk människa.
Mest innovativa moshinslaget - Last View
Uppsala-sextetten styr upp en wall of death, plockar fram en fotboll, förklarar att den som har bollen i sina nävar när låten är slut vinner en exklusiv vinylversion av kommande plattan “Hell in reverse”. (Jag är för gammal och tråkig för att mosha numera, men kan inte jag få ett exemplar ändå?)
Fyndigaste låtintroduktionen - Yersinia
”Den här låten handlar om alkoholism”, säger sångaren Mattis Erngren och vrålar igång ”Om floden var vin”. Världsmästerskap i allegorier, någon?
Mesta frågetecknet...
...vem är det egentligen som gästar Millencolin under "Mr. clean", förutom José Saxlund?
Bästa gästspelet - Mikael Stanne under At The Gates-spelningen
Ett givet val torde vara LG Petrovs slashasiga uppsyn i Volbeats ”Evelyn”, men eftersom det är gamla nyheter – det var ett dagligt inslag på höstens turné – väljer jag istället när Mikael Stanne stormar in lagom till ”World of lies”. Han dominerar hela festivalen under cirka tre minuter och visar varför han är en av metalvärldens bästa frontmän. Faktiskt.
Otäckaste bandkrocken - ...?
Nej, det där tänker jag inte ens gå in på. För allas trevnad och säkerhet.
Mest hektiska stunden för säkerhetsvakerna - under Bring Me The Horizons "Anthem"
Strax före låten uppmanar Olivers Sykes publiken att crowdsurfa fram till scenen och ge honom en highfive. Det dröjer inte länge innan en heltäckningsmatta av ryggar skymmer publikhavet. Och säkerhetsvakterna? De har förmodligen inte hämtat sig ännu.
Tuffaste introt - Baptized In Blood
Yersinia använder sig förvisso av Ernst Hugo Järegårds uppläsande av “Hunden”, men jag vill ändå mena att Baptized In Bloods påannonsering är snäppet tuffare. Den utgörs nämligen av ”Hajen”-temat och en klassisk replik från filmen, signerad Matt Hooper (Richard Dreyfuss) – “I think that I am familiar with the fact that you are going to ignore this particular problem until it swims up and bites you in the ass!”
Mesta idiotin - Avenged Sevenfold-publikens val
M Shadows, sångare i Avenged Sevenfold, ger publiken en valmöjlighet. Antingen ska bandet spela ”Bat country” – en av deras bättre låtar (vilket förvisso inte säger alltför mycket). Eller så ska ”A little piece of heaven” framföras. Alltså en fullkomligt motbjudande, mögeldrabbad polkagris som till och med Gogol Bordello hade skämts för. Vilken som spelas? Gissa.
Bästa trumsolot - Robb Reiner (Anvil)
Det han framför i "White rhino" är ofattbart coolt. Å andra sidan är detta det enda trumsolot jag beskådar under dagarna. Å första sidan är det ändå ofattbart coolt.
Mest påtagliga fiaskot - bussarna, Red Stage och vädret
Kandidater finns det gott om, det må jag säga. Väljer ut tre som sticker ut extra mycket. Dels – den här är given – den värdelösa skyttelbusservicen. Fast den har du säkert läst om redan, därför tänker jag inte orda mer om den här. Sedan – den här är också given – placeringen av Red Stage, som innebär att dess publik totalt blockerar festivalens viktigaste gångpassage. Till och med en drogad bäver hade kunnat hitta en bättre plats för scenen. Och sist – även en sjukligt given vinnare – måste regnet prisas med en fördömelse.
Största besvikelsen - Bad Brains och System Of A Down-merchen
Samma kategori som ovan? Nej, inte riktigt. I alla fall – Bad Brains-spelningen innehåller inte många positiva inslag. Sångaren H.R. är närmare trettio år yngre än min farfar, men uppför sig snarare som om han vore dubbelt så gammal. Washington-kvartetten får därmed dela på utmärkelsen tillsammans med det faktum att System Of A Downs tröjor säljer slut absurt fort. Alltså innan jag hinner köpa en. Fuck my life.
Bästa maten - Grillklubban
Langos må vara utsökt och svårslaget, men bäst är ändå grillklubban från Stråhles kök. En stor kycklingklubba – bestående av nästan enbart kött, alltså slipper man irriterande gnagande för att få ut små detaljer – och riktiga pommes frites.
Sämsta maten - Kebabtallriken
Jo, måste ju faktiskt ha med den kategorin också. Kebabtallriken som serveras på, eh, allmänna serveringen vinner överlägset. Det är inte kebabkött, det är hundmat.
(De två föregående kategorierna ska beaktas med följande faktum i åtanke - jag vågade aldrig prova på maten som Extreme Food bjussade på. I deras sortiment återfanns bland annat krokodil, struts, känguru och ätbara insekter).
Taskigaste händelsen - Andy LaRocques gitarrljud
Den gamle King Diamond-gitarristens instrument hörs inte alls när han gästar At The Gates för att framföra sitt solo i ”Cold”. Straffslag på ljudteknikern, säger jag.
Bästa livscoachen - Steve "Lips" Kudlow (Anvil)
"Growing old is something that just happens to everyone, but growing up - hey, that's totally optional", skanderar Steve med ett brett leende. Som jag älskar det bandet.
Sötaste sötisen - Lee Malia (Bring Me The Horizon)
Den lille knubbisen är så gullig att jag dånar.
Största guldstjärnan - Festivalernas bokningsavdelning.
Se punkten nedan för vidare information.
Bästa spelningen - ...?
Eh. Gaslight Anthem. Parkway Drive. Volbeat. Cavalera Conspiracy. System Of A Down. Bring Me The Horizon. All Time Low. Sum 41. Anvil. Damned Things. Arch Enemy. Exploited. Baptized In Blood. Yersinia. Last View. Och några till.
Samtliga utnämningar övergriper kandidater från både torsdagens West Coast Riot och Metaltowns två nästföljande dagar.
Mest metal - Luke Kilpatrick i Parkway Drive
Ett brutet ben hindrar inte honom från att leverera. Istället glider han runt på rullstolen, med ett brett, oförskämt leende och stampar glatt takten med det friska benet. Bara mesar ställer in spelningar på grund av åkommor.
Matchmaker nummer ett - Zachary Merrick i All Time Low
En tjej som står längst fram under spelningen håller upp en skylt där det står "Give me my first kiss". Herr Merrick rycker in, tar upp henne på scen och förklarar till hennes glädje att hon kommer få sin första kyss ikväll. Dock, till hennes besvikelse, inte av någon i All Time Low. Istället väljer han ut en slumpmässig kille i publiken och för upp honom på scen. Vips, så är ett vackert par skapat.
Största överraskningen - Baptized In Blood
Kanadensarna gör sin första Sverigespelning någonsin, och är - åtminstone ur mitt synfält - så gott som helt okända i vårt avlånga land. Döm därför om min förvåning när Close Up-tältet är förvånansvärt välfyllt och kvintetten gör en vrålpeppad och ytterst underhållande spelning.
Hårdaste skallen - Wattie Buchan (Exploited)
Snubben ägnar ungefär hälften av sin mellsnackstid åt att banka mikrofonen i skallen. Det hade förmodligen inte låtit annorlunda om han slagit den mot ett träföremål. Gissar jag.
Våghalsigaste våghalsen - Jona Wienhofen (Bring Me The Horizon)
I slutet av "Chelsea smile" klättrar han svindlade högt upp i ljusställningen, klamrar sig fast och lirar resten av låten där uppe. Tänk så roligt det hade varit om han drabbats av plötslig, panikartad höjdrädsla och brandkåren varit tvungen att hämta ner honom likt en katt i ett träd. Ja, jag är en hemsk människa.
Mest innovativa moshinslaget - Last View
Uppsala-sextetten styr upp en wall of death, plockar fram en fotboll, förklarar att den som har bollen i sina nävar när låten är slut vinner en exklusiv vinylversion av kommande plattan “Hell in reverse”. (Jag är för gammal och tråkig för att mosha numera, men kan inte jag få ett exemplar ändå?)
Fyndigaste låtintroduktionen - Yersinia
”Den här låten handlar om alkoholism”, säger sångaren Mattis Erngren och vrålar igång ”Om floden var vin”. Världsmästerskap i allegorier, någon?
Mesta frågetecknet...
...vem är det egentligen som gästar Millencolin under "Mr. clean", förutom José Saxlund?
Bästa gästspelet - Mikael Stanne under At The Gates-spelningen
Ett givet val torde vara LG Petrovs slashasiga uppsyn i Volbeats ”Evelyn”, men eftersom det är gamla nyheter – det var ett dagligt inslag på höstens turné – väljer jag istället när Mikael Stanne stormar in lagom till ”World of lies”. Han dominerar hela festivalen under cirka tre minuter och visar varför han är en av metalvärldens bästa frontmän. Faktiskt.
Otäckaste bandkrocken - ...?
Nej, det där tänker jag inte ens gå in på. För allas trevnad och säkerhet.
Mest hektiska stunden för säkerhetsvakerna - under Bring Me The Horizons "Anthem"
Strax före låten uppmanar Olivers Sykes publiken att crowdsurfa fram till scenen och ge honom en highfive. Det dröjer inte länge innan en heltäckningsmatta av ryggar skymmer publikhavet. Och säkerhetsvakterna? De har förmodligen inte hämtat sig ännu.
Tuffaste introt - Baptized In Blood
Yersinia använder sig förvisso av Ernst Hugo Järegårds uppläsande av “Hunden”, men jag vill ändå mena att Baptized In Bloods påannonsering är snäppet tuffare. Den utgörs nämligen av ”Hajen”-temat och en klassisk replik från filmen, signerad Matt Hooper (Richard Dreyfuss) – “I think that I am familiar with the fact that you are going to ignore this particular problem until it swims up and bites you in the ass!”
Mesta idiotin - Avenged Sevenfold-publikens val
M Shadows, sångare i Avenged Sevenfold, ger publiken en valmöjlighet. Antingen ska bandet spela ”Bat country” – en av deras bättre låtar (vilket förvisso inte säger alltför mycket). Eller så ska ”A little piece of heaven” framföras. Alltså en fullkomligt motbjudande, mögeldrabbad polkagris som till och med Gogol Bordello hade skämts för. Vilken som spelas? Gissa.
Bästa trumsolot - Robb Reiner (Anvil)
Det han framför i "White rhino" är ofattbart coolt. Å andra sidan är detta det enda trumsolot jag beskådar under dagarna. Å första sidan är det ändå ofattbart coolt.
Mest påtagliga fiaskot - bussarna, Red Stage och vädret
Kandidater finns det gott om, det må jag säga. Väljer ut tre som sticker ut extra mycket. Dels – den här är given – den värdelösa skyttelbusservicen. Fast den har du säkert läst om redan, därför tänker jag inte orda mer om den här. Sedan – den här är också given – placeringen av Red Stage, som innebär att dess publik totalt blockerar festivalens viktigaste gångpassage. Till och med en drogad bäver hade kunnat hitta en bättre plats för scenen. Och sist – även en sjukligt given vinnare – måste regnet prisas med en fördömelse.
Största besvikelsen - Bad Brains och System Of A Down-merchen
Samma kategori som ovan? Nej, inte riktigt. I alla fall – Bad Brains-spelningen innehåller inte många positiva inslag. Sångaren H.R. är närmare trettio år yngre än min farfar, men uppför sig snarare som om han vore dubbelt så gammal. Washington-kvartetten får därmed dela på utmärkelsen tillsammans med det faktum att System Of A Downs tröjor säljer slut absurt fort. Alltså innan jag hinner köpa en. Fuck my life.
Bästa maten - Grillklubban
Langos må vara utsökt och svårslaget, men bäst är ändå grillklubban från Stråhles kök. En stor kycklingklubba – bestående av nästan enbart kött, alltså slipper man irriterande gnagande för att få ut små detaljer – och riktiga pommes frites.
Sämsta maten - Kebabtallriken
Jo, måste ju faktiskt ha med den kategorin också. Kebabtallriken som serveras på, eh, allmänna serveringen vinner överlägset. Det är inte kebabkött, det är hundmat.
(De två föregående kategorierna ska beaktas med följande faktum i åtanke - jag vågade aldrig prova på maten som Extreme Food bjussade på. I deras sortiment återfanns bland annat krokodil, struts, känguru och ätbara insekter).
Taskigaste händelsen - Andy LaRocques gitarrljud
Den gamle King Diamond-gitarristens instrument hörs inte alls när han gästar At The Gates för att framföra sitt solo i ”Cold”. Straffslag på ljudteknikern, säger jag.
Bästa livscoachen - Steve "Lips" Kudlow (Anvil)
"Growing old is something that just happens to everyone, but growing up - hey, that's totally optional", skanderar Steve med ett brett leende. Som jag älskar det bandet.
Sötaste sötisen - Lee Malia (Bring Me The Horizon)
Den lille knubbisen är så gullig att jag dånar.
Största guldstjärnan - Festivalernas bokningsavdelning.
Se punkten nedan för vidare information.
Bästa spelningen - ...?
Eh. Gaslight Anthem. Parkway Drive. Volbeat. Cavalera Conspiracy. System Of A Down. Bring Me The Horizon. All Time Low. Sum 41. Anvil. Damned Things. Arch Enemy. Exploited. Baptized In Blood. Yersinia. Last View. Och några till.
söndag 19 juni 2011
West Coast Riot och Metaltown 2011 - setlistor
Jo, det stämmer. Precis som de säger. Jag är nörd nog att under så gott som alla konserter plita ner en låtlist. Därmed - ett gäng setlistor från helgens begivenheter finns att beskåda nedan.
Samtliga är hundraprocentligt korrekta och verifierade av undertecknad. Setlistor från vissa av banden jag såg (Ghost och Millencolin, exempelvis) är inte svåra att hitta, men eftersom inte jag själv förevigat dessa vill jag inte ta kredd genom att lägga ut dem här.
Nåja. Här kommer de: (i ordning efter när banden spelat under de tre dagarna)
Uppdatering: Volbeat-listan är rättad och Avenir tillagt.
Sum 41
The hell song
Skumfuk
We're all to blame
Walking disaster
Over my head
Screaming bloody murder
Motivation
Metalmedley (med riff från Ace of spades, The trooper, Hot for teacher, Master of puppets och Enter sandman)
Fat lip
In too deep
Still waiting
The Gaslight Anthem
Orphans
American slang
Even cowgirls get the blues
Old white Lincoln (med del av Muddy Waters-låten Manish boy)
High lonesome
The diamond church street choir
The '59 sound
Wherefore art thou, Elvis?
Wooderson
We came to dance
Boomboxes and dictionaries
Film noir
The queen of lower Chelsea
Great expectations
The backseat
All Time Low
Do you want me (dead)
Break your little heart
Damned if I do ya (damned if I don't)
I feel like dancin'
Jasey Rae
Six feet under the stars
Sick little games
Poppin' champagne
Lost in stereo
Time bomb
Weightless
Dear Maria, count me in
Avenir
The cleansing
Monsters and men
Dead inside
Adrenaline
Solitude
Ny låt (Depletion?)
Yersinia
Bär ditt lejonhjärta
Den sista sång jag skriver till dig
Om floden var vin
Efter oss syndafloden
Hoppas kräftan tar dig
Det vi gav till havet
Repliker
Hågadalen (krigsidyll del II)
För evigt ung
All That Remains
Now let them tremble
For we are many
Six
Chiron
Not alone
The last time
Become the catalyst
Wont go quietly
The air that I breathe
Some of the people, all of the time
Aggressive opposition
Hold on
Forever in your hands
Two weeks
This calling
Doctor Midnight and The Mercy Cult
Glory (throw the axe)
(Don't) waste it
Bleed idiot bleed
Ok (we're just about to die)
Sign my name
The whore in the west
Victorious
I declare : treason
Cavalera Conspiracy
Warlord
Inflikted
Sanctuary
Terrorize
Refuse-resist
Territory
Doom of all fires
Killing inside
Blunt force trauma
Ultra-violent
Black ark
Cockroaches
Roots bloody roots
Anvil
March of the crabs
666
School love
Juggernaut of justice
Winged assassins
On fire
This is thirteen
Mothra
Thumb hang
White rhino
Fuken eh!
Metal on metal
At The Gates
Slaughter of the soul
Cold (med Andy LaRocque)
The swarm
Terminal spirit disease
Suicide nation
Raped by the light of christ
Under a serpent sun
Windows
World of lies (med Mikael Stanne)
Unto others
The burning darkness
Nausea
Need
Blinded by fear
Kingdom gone
System Of A Down
Prison song
Soldier side - intro
B.Y.O.B.
I-E-A-I-A-I-O
Needles
Deer dance
Radio/video
Hypnotize
Question!
Suggestions
Psycho
Chop suey!
Lonely day
Bounce
Kill rock'n'roll
Lost in Hollywood
Forest
Science
Sultans of swing (första versen)
Holy mountains
Aerials
Tentative
Cigaro
Suite-pee
War?
Toxicity
Sugar
Damned Things
Ironiclast
Friday night (going down in flames)
Handbook for the recently deceased
A great reckoning
Black heart
Little darling
Graverobber
We've got a situation here
Parkway Drive
Samsara
Unrest
Boneyards
Idols & anchors
Sleepwalker
Karma
Home is for the heartless
Romance is dead
Deliver me
Carrion
Arch Enemy
Yesterday is dead and gone
Revolution begins
Ravenous
Bloodstained cross
My apocalypse
No gods, no masters
We will rise
Nemesis
Fields of desolation
Baptized In Blood
Sinking ships
Mental
Up shirts down skirts
Go it alone
Event horizon
Last line lady
Dirty's back
Down and out
Bring Me The Horizon
Alligator blood
Diamonds aren't forever
Fuck
Pray for plagues
Football season is over
Blessed with a curse
Anthem
It never ends
Chelsea smile
No need for introductions, I've read about you on the back of toilet doors
Volbeat
The human instrument
Guitar gangsters and cadillac blood
Heaven nor hell
A moment forever (enbart introt)
Hallelujah goat
Radio girl
The mirror and the ripper
Sad man's tongue
Mary Ann's place
A new day
Angelfuck (med Rob Caggiano)
The garden's tale
River queen
Evelyn (med LG Petrov)
Still counting
A warrior's call
Fallen
I only wanna be with you
Boa [JDM] (enbart outrot)
Pool of booze, booze, booza (med Skeletons of society- och Raining blood-outro)
Samtliga är hundraprocentligt korrekta och verifierade av undertecknad. Setlistor från vissa av banden jag såg (Ghost och Millencolin, exempelvis) är inte svåra att hitta, men eftersom inte jag själv förevigat dessa vill jag inte ta kredd genom att lägga ut dem här.
Nåja. Här kommer de: (i ordning efter när banden spelat under de tre dagarna)
Uppdatering: Volbeat-listan är rättad och Avenir tillagt.
Sum 41
The hell song
Skumfuk
We're all to blame
Walking disaster
Over my head
Screaming bloody murder
Motivation
Metalmedley (med riff från Ace of spades, The trooper, Hot for teacher, Master of puppets och Enter sandman)
Fat lip
In too deep
Still waiting
The Gaslight Anthem
Orphans
American slang
Even cowgirls get the blues
Old white Lincoln (med del av Muddy Waters-låten Manish boy)
High lonesome
The diamond church street choir
The '59 sound
Wherefore art thou, Elvis?
Wooderson
We came to dance
Boomboxes and dictionaries
Film noir
The queen of lower Chelsea
Great expectations
The backseat
All Time Low
Do you want me (dead)
Break your little heart
Damned if I do ya (damned if I don't)
I feel like dancin'
Jasey Rae
Six feet under the stars
Sick little games
Poppin' champagne
Lost in stereo
Time bomb
Weightless
Dear Maria, count me in
Avenir
The cleansing
Monsters and men
Dead inside
Adrenaline
Solitude
Ny låt (Depletion?)
Yersinia
Bär ditt lejonhjärta
Den sista sång jag skriver till dig
Om floden var vin
Efter oss syndafloden
Hoppas kräftan tar dig
Det vi gav till havet
Repliker
Hågadalen (krigsidyll del II)
För evigt ung
All That Remains
Now let them tremble
For we are many
Six
Chiron
Not alone
The last time
Become the catalyst
Wont go quietly
The air that I breathe
Some of the people, all of the time
Aggressive opposition
Hold on
Forever in your hands
Two weeks
This calling
Doctor Midnight and The Mercy Cult
Glory (throw the axe)
(Don't) waste it
Bleed idiot bleed
Ok (we're just about to die)
Sign my name
The whore in the west
Victorious
I declare : treason
Cavalera Conspiracy
Warlord
Inflikted
Sanctuary
Terrorize
Refuse-resist
Territory
Doom of all fires
Killing inside
Blunt force trauma
Ultra-violent
Black ark
Cockroaches
Roots bloody roots
Anvil
March of the crabs
666
School love
Juggernaut of justice
Winged assassins
On fire
This is thirteen
Mothra
Thumb hang
White rhino
Fuken eh!
Metal on metal
At The Gates
Slaughter of the soul
Cold (med Andy LaRocque)
The swarm
Terminal spirit disease
Suicide nation
Raped by the light of christ
Under a serpent sun
Windows
World of lies (med Mikael Stanne)
Unto others
The burning darkness
Nausea
Need
Blinded by fear
Kingdom gone
System Of A Down
Prison song
Soldier side - intro
B.Y.O.B.
I-E-A-I-A-I-O
Needles
Deer dance
Radio/video
Hypnotize
Question!
Suggestions
Psycho
Chop suey!
Lonely day
Bounce
Kill rock'n'roll
Lost in Hollywood
Forest
Science
Sultans of swing (första versen)
Holy mountains
Aerials
Tentative
Cigaro
Suite-pee
War?
Toxicity
Sugar
Damned Things
Ironiclast
Friday night (going down in flames)
Handbook for the recently deceased
A great reckoning
Black heart
Little darling
Graverobber
We've got a situation here
Parkway Drive
Samsara
Unrest
Boneyards
Idols & anchors
Sleepwalker
Karma
Home is for the heartless
Romance is dead
Deliver me
Carrion
Arch Enemy
Yesterday is dead and gone
Revolution begins
Ravenous
Bloodstained cross
My apocalypse
No gods, no masters
We will rise
Nemesis
Fields of desolation
Baptized In Blood
Sinking ships
Mental
Up shirts down skirts
Go it alone
Event horizon
Last line lady
Dirty's back
Down and out
Bring Me The Horizon
Alligator blood
Diamonds aren't forever
Fuck
Pray for plagues
Football season is over
Blessed with a curse
Anthem
It never ends
Chelsea smile
No need for introductions, I've read about you on the back of toilet doors
Volbeat
The human instrument
Guitar gangsters and cadillac blood
Heaven nor hell
A moment forever (enbart introt)
Hallelujah goat
Radio girl
The mirror and the ripper
Sad man's tongue
Mary Ann's place
A new day
Angelfuck (med Rob Caggiano)
The garden's tale
River queen
Evelyn (med LG Petrov)
Still counting
A warrior's call
Fallen
I only wanna be with you
Boa [JDM] (enbart outrot)
Pool of booze, booze, booza (med Skeletons of society- och Raining blood-outro)
Överlevnadsrapport från Metaltown
Mot alla odds är en kombinerad punk- och metalhelg avklarad med livet i behåll. Eller, jag ska inte gnälla. Har trots allt haft ett bekvämt hotell till mitt förfogande. De stackare som campat i skitvädret torde haft det tuffare.
Kredd för att det gick mycket enkelt att komma ombord på en buss efter Volbeats spelning i går kväll.
Men - och detta förtjänar att nämnas om och om och om igen - organisationen i övrigt på årets Metaltown har varit ett, tja, skämt. Åtminstone till viss del.
Placera Red Stage så att dess publik blockerar en viktig gångpassage? Lysande idé! Blev totalkaos varje gång man skulle ta sig förbi. Att säkerhetsvakterna som försökte styra upp det hela var inkompetenta, otrevliga skithögar gjorde inte saken bättre.
Att militant vägra släppa in folk när området faktiskt ska öppna? Bra där. Eller inte.
Helt klart är det så att det nya området knappast är anpassat för de tjugofemtusen biljettinnehavarna. Så är det bara. Minska publikantalet till nästa år eller bygg ut området. Som fan.
Musik? Ja, självfallet.
Stillwell var gårdagens första titt. Klart godkänd frukostunderhållning. Damned Things överträffade fjolårets spelning på Copenhell med råge (även om Scott Ian var med då). Parkway Drives spelning hade totaldominans som honnörsord.
Sex år efter att jag börjat lyssna på dem kan jag äntligen bocka av Arch Enemy från inte sett-listan. Lysande spelning. Angela är en metalgud. Black Dahlia Murder var förvisso på gott humör och peppade, men är annars inte mycket att hurra för.
Desto mer glad blev jag åt Baptized In Blood, som verkade genuint glada över att få göra sin första Sverigespelning någonsin. Bring Me The Horizon gjorde den bästa spelningen jag sett dem göra. Enkelt som det.
Sedan - Avenged Sevenfold, som satte nytt rekord i pinsamhet. Volbeat däremot bjussade på några få, väl valda överraskningar i setlistan och fick ännu en fjäder i världens bästa liveband-hatten.
Till nästa år? Fixa Testament, Machine Head, Chimaira och, öh, Slayer, förstås. Och styr upp den där jävla organisationen. Den logistiskansvarige är en klåpare. Nackskott!
Kredd för att det gick mycket enkelt att komma ombord på en buss efter Volbeats spelning i går kväll.
Men - och detta förtjänar att nämnas om och om och om igen - organisationen i övrigt på årets Metaltown har varit ett, tja, skämt. Åtminstone till viss del.
Placera Red Stage så att dess publik blockerar en viktig gångpassage? Lysande idé! Blev totalkaos varje gång man skulle ta sig förbi. Att säkerhetsvakterna som försökte styra upp det hela var inkompetenta, otrevliga skithögar gjorde inte saken bättre.
Att militant vägra släppa in folk när området faktiskt ska öppna? Bra där. Eller inte.
Helt klart är det så att det nya området knappast är anpassat för de tjugofemtusen biljettinnehavarna. Så är det bara. Minska publikantalet till nästa år eller bygg ut området. Som fan.
Musik? Ja, självfallet.
Stillwell var gårdagens första titt. Klart godkänd frukostunderhållning. Damned Things överträffade fjolårets spelning på Copenhell med råge (även om Scott Ian var med då). Parkway Drives spelning hade totaldominans som honnörsord.
Sex år efter att jag börjat lyssna på dem kan jag äntligen bocka av Arch Enemy från inte sett-listan. Lysande spelning. Angela är en metalgud. Black Dahlia Murder var förvisso på gott humör och peppade, men är annars inte mycket att hurra för.
Desto mer glad blev jag åt Baptized In Blood, som verkade genuint glada över att få göra sin första Sverigespelning någonsin. Bring Me The Horizon gjorde den bästa spelningen jag sett dem göra. Enkelt som det.
Sedan - Avenged Sevenfold, som satte nytt rekord i pinsamhet. Volbeat däremot bjussade på några få, väl valda överraskningar i setlistan och fick ännu en fjäder i världens bästa liveband-hatten.
Till nästa år? Fixa Testament, Machine Head, Chimaira och, öh, Slayer, förstås. Och styr upp den där jävla organisationen. Den logistiskansvarige är en klåpare. Nackskott!
lördag 18 juni 2011
Incheckning - metaltown dag ett
Nej, är knappast i rätt stämning för ytterligare en dag på det som är Metaltown. Den logistikansvarige för festivalen förtjänar ett nackskott eller två. Placera Red Stage så att publiken blockerar en viktig gångpassage? Sarkastiska applåder.
Och skyttelbussarna hem? Katastrof. Tjugotusen pers ska ta sig hem samtidigt, och till förfogande finns kanske tio bussar och ingen som helst organisation runt själva påstigningen. Erkänner att jag trängde mig ganska mycket, och ganska fult, men jag orkar inte bry mig. Herregud, var inte hemma förrän närmare fyra ändå, och då hade Ghost avslutat sin spelning ungefär två timmar tidigare.
Katastrofen började redan vid insläpp. Var på plats strax innan tolv - den egentliga öppningstiden - och hade en hyfsad plats i kön. Men nej, på grund av "tekniska problem" kom inte folket in förrän kvart över ett. I regn och isande vind fick vi vänta. Död åt er, arrangörer.
Strunt samma, vi kan tala en smula om gårdagens bandskörd också.
Första titten - osignade Avenir - gjorde hyvens ifrån sig, även om det märks att bandet och dess komponerande inte är helt färdigt och moget. Last View däremot imponerade med en tokröjig spelning, som nästan överträffade Yersinia. Fast sistnämnda är ju ett helt fantastiskt liveband, och så även igår.
All That Remains gjorde en något mer angenäm spelning än den i vintras på KB i Malmö, medan Doctor Midnight And The Mercy Cult mest agerade ett pubertalt, töntigt sömnpiller. Kvällens bästa spelning ägde rum direkt därefter. Cavalera Conspiracy stod för underhållningen.
Anvil - Anvil! - är ett sjutusans band som gjorde en sjutusans spelning. Enkelt som det. Återförenade At The Gates överträffade inte sin förra återförening, den för tre år sedan, dock var de bra som fan. Förstås.
Monsterbokningen System Of A Down lyckades inte slå mina orimligt höga förväntningar på fingrarna (det skulle krävas att de grävde fram favoritlåtar som "Atwa", "Attack" och "Revenga"). Men ändock en konsert väl värd fem års väntan. Totalkaos i publiken, också. Nästan lite läskigt.
Ghost är ett jävla tramsband. Fast med catchiga låtar. Catchiga som fan. Det är enkelt sagt kul att ha sett spektaklet, men hur pass spännande det faktiskt var går att diskutera.
Idag? Volbeat! Parkway Drive! Bring Me The Horizon! Damned Things!
Och skyttelbussarna hem? Katastrof. Tjugotusen pers ska ta sig hem samtidigt, och till förfogande finns kanske tio bussar och ingen som helst organisation runt själva påstigningen. Erkänner att jag trängde mig ganska mycket, och ganska fult, men jag orkar inte bry mig. Herregud, var inte hemma förrän närmare fyra ändå, och då hade Ghost avslutat sin spelning ungefär två timmar tidigare.
Katastrofen började redan vid insläpp. Var på plats strax innan tolv - den egentliga öppningstiden - och hade en hyfsad plats i kön. Men nej, på grund av "tekniska problem" kom inte folket in förrän kvart över ett. I regn och isande vind fick vi vänta. Död åt er, arrangörer.
Strunt samma, vi kan tala en smula om gårdagens bandskörd också.
Första titten - osignade Avenir - gjorde hyvens ifrån sig, även om det märks att bandet och dess komponerande inte är helt färdigt och moget. Last View däremot imponerade med en tokröjig spelning, som nästan överträffade Yersinia. Fast sistnämnda är ju ett helt fantastiskt liveband, och så även igår.
All That Remains gjorde en något mer angenäm spelning än den i vintras på KB i Malmö, medan Doctor Midnight And The Mercy Cult mest agerade ett pubertalt, töntigt sömnpiller. Kvällens bästa spelning ägde rum direkt därefter. Cavalera Conspiracy stod för underhållningen.
Anvil - Anvil! - är ett sjutusans band som gjorde en sjutusans spelning. Enkelt som det. Återförenade At The Gates överträffade inte sin förra återförening, den för tre år sedan, dock var de bra som fan. Förstås.
Monsterbokningen System Of A Down lyckades inte slå mina orimligt höga förväntningar på fingrarna (det skulle krävas att de grävde fram favoritlåtar som "Atwa", "Attack" och "Revenga"). Men ändock en konsert väl värd fem års väntan. Totalkaos i publiken, också. Nästan lite läskigt.
Ghost är ett jävla tramsband. Fast med catchiga låtar. Catchiga som fan. Det är enkelt sagt kul att ha sett spektaklet, men hur pass spännande det faktiskt var går att diskutera.
Idag? Volbeat! Parkway Drive! Bring Me The Horizon! Damned Things!
fredag 17 juni 2011
Update: West Coast Riot
Just nu - klockan är halv elva, jag är fullproppad med hotellfrukost och försöker samla gårdagens intryck.
Jo, det var alltså West Coast Riot igår. Punk och alla dess sidokategorier. Dagen inleds med ett försenat tåg och en missad Atlas Losing Grip-spelning. På plats får det bli en spontan titt på Shelter - ett gulligt gubbhardcoreband som gör en hyvens insats.
Därefter flickfavoriterna i Sum 41, som drar dagens förmodligen största publik. Och som också gör en tokigt bra spelning. Åtminstone stundvis.
Millencolin imponerar inte lika mycket, men är för den delen inte dåliga heller. Tvärtom. Bäst - Gaslight Anthem. Varför? Sluta. Du vet precis varför.
Bad Brains hade jag med facit i hand gärna sluppit genomlida, men de försenade Exploited är (då och då) en syn för gudar.
Kvällens sista titt är synonym med de snedluggade All Time Low, vars publikrespons var att jämföra med Beatleshysteri. Strunt samma om nittionio procent av deras fans är fjortonåriga tjejer - jag rådiggar ändå.
Så, ja. Idag börjar alltså storebror Metaltown. Vet ni vem som lirar sist på stora scenen idag? Just precis. Fan, vad grymt det kommer bli.
Jo, det var alltså West Coast Riot igår. Punk och alla dess sidokategorier. Dagen inleds med ett försenat tåg och en missad Atlas Losing Grip-spelning. På plats får det bli en spontan titt på Shelter - ett gulligt gubbhardcoreband som gör en hyvens insats.
Därefter flickfavoriterna i Sum 41, som drar dagens förmodligen största publik. Och som också gör en tokigt bra spelning. Åtminstone stundvis.
Millencolin imponerar inte lika mycket, men är för den delen inte dåliga heller. Tvärtom. Bäst - Gaslight Anthem. Varför? Sluta. Du vet precis varför.
Bad Brains hade jag med facit i hand gärna sluppit genomlida, men de försenade Exploited är (då och då) en syn för gudar.
Kvällens sista titt är synonym med de snedluggade All Time Low, vars publikrespons var att jämföra med Beatleshysteri. Strunt samma om nittionio procent av deras fans är fjortonåriga tjejer - jag rådiggar ändå.
Så, ja. Idag börjar alltså storebror Metaltown. Vet ni vem som lirar sist på stora scenen idag? Just precis. Fan, vad grymt det kommer bli.
söndag 12 juni 2011
The do's and the dont's
Vad man gör: åker på West Coast Riot och Metaltown nästa vecka.
Vad man inte gör: stannar hemma.
Så är det bara.
För, gosse, vilken aptitlig uppställning de har snott ihop till de tre dagarna.
West Coast Riot bjussar till exempel på Gaslight Anthem, Sum 41, Millencolin, All Time Low, Atlas Losing Grip, Exploited, Bad Brains och U.S. Bombs. Plus Kvelertak, vilka dessvärre spelar samtidigt som All Time Low. Satans krockar.
Metaltown, då? Jo, det finns en hel del godis där också. System Of A Down, Parkway Drive, Bring Me The Horizon, Last View, Yersinia, Avenir, Stillwell, Damned Things, Volbeat, Bullet, Ghost, Deicide, Anvil, Cavalera Conspiracy, At The Gates, Sparzanza, Arch Enemy och All That Remains. Bland annat.
Plus en guldåder med band som jag för egen del missar på grund av otrevliga krockar. Khoma, Watain och Raubtier, exempelvis.
Kort sagt - en legendarisk dagtrio äger rum nästa vecka. Befinn dig inte på fel ort.
Vad man inte gör: stannar hemma.
Så är det bara.
För, gosse, vilken aptitlig uppställning de har snott ihop till de tre dagarna.
West Coast Riot bjussar till exempel på Gaslight Anthem, Sum 41, Millencolin, All Time Low, Atlas Losing Grip, Exploited, Bad Brains och U.S. Bombs. Plus Kvelertak, vilka dessvärre spelar samtidigt som All Time Low. Satans krockar.
Metaltown, då? Jo, det finns en hel del godis där också. System Of A Down, Parkway Drive, Bring Me The Horizon, Last View, Yersinia, Avenir, Stillwell, Damned Things, Volbeat, Bullet, Ghost, Deicide, Anvil, Cavalera Conspiracy, At The Gates, Sparzanza, Arch Enemy och All That Remains. Bland annat.
Plus en guldåder med band som jag för egen del missar på grund av otrevliga krockar. Khoma, Watain och Raubtier, exempelvis.
Kort sagt - en legendarisk dagtrio äger rum nästa vecka. Befinn dig inte på fel ort.
söndag 5 juni 2011
Hårdrockens svar på Razzie Awards... typ
Celtic Frost har gjort det. Metallica har gjort det. Cryptopsy har gjort det.
Släppt plattor som fansen till fullo avskyr över allt annat här i världen, alltså. På "Cold lake" blev Celtic Frost ett gäng glamrockare. Metallica förvandlades till ett talanglöst numetalband med "St. anger". Och Cryptopsy? Jo, de övergav sin superdupertekniska döds till förmån för emo på "The unspoken king".
Det är i alla fall vad folk säger. Förvisso måste jag erkänna att jag inte hört "Cold lake", men i den andra två fallen måste jag protestera. För i helvete, "St. anger" spöar både "...and justice for all" och den svarta plattan med hästlängder. Och "The unpoken king" är - precis som samtliga, övriga Cryptopsy-alster, fast i ännu större utsträckning - avantgardistisk döds i sin finaste skepnad.
Nästa platta som tilldelas ett hårdrockens svar på en Razzie-utmärkelse lär bli den som bär titeln "Illud divinum insanus" (ungefär "den gudomliga galningen", enligt Google Translate).
Upphovsmännen heter Morbid Angel och spottar på sin forna position som death metals ledande band genom att börja harva techno.
Eller?
Nja, nej. Det där är till att förenkla saker och ting alldeles för mycket. Låtar som "Existo vulgoré", "10 more dead" - satan i gatan vilket sväng! - , "Blades for baal" och "Nevermore" låter klassisk Morbid Angel så att det formligen sprudlar om det. Med andra ord finns det minst fyra av elva anledningar till de gamla, rabiata fansen att rådigga.
Men det är inte de bitarna som fokus ligger på.
Det är istället de låtar som faktiskt är annorlunda. Låt oss ta det från början.
Introt bär titeln "Omni potens" och är å ena sidan sjukt häftigt i all sin symfoniska storslagenhet, men som å andra sidan förstörs en smula av de jobbiga "Ooooooah"-körerna. Den första riktiga låten - "Too extreme!" - är precis som titeln antyder, för extrem för många. Grunden låter som någon slags Die Krupps-patisch. Med dödsmetall som garnering. I all sin besynnerlighet är det en smått mästerlig låt.
Men, det måste poängteras att den vinner mycket på dels sin utmanande karaktär, och dels på kaxigheten att låta den inleda kalaset.
Skivans bästa låt heter "I am morbid". Den påbörjas av en konsertpublik som skanderar "Morbid! Morbid! Morbid!" varpå baskaggarna kommer in och trampar takten, innan ett sanslöst smittande, melodisk riff tar vid.
Sedan, in i det vansinnigt coola versen med något av en marschtakt till ryggrad. Refrängen - där titeln mest upprepas - är dödsmetallhittig till max. De vrålsnygga gitarrslingorna i bryggan får inte heller glömmas. Postrock? Ja, något åt det hållet.
"I am morbid" visar alltså att Morbid Angel kan överraska, förnya sig och experimentera utan att behöva förvandlas till ett eurodiscoband. Förbannat fint.
"Destructos vs. the earth / attack" är en av discodängorna. Under sju minuter har David Vincent och Trey Azagthoth samlag med sentida Nitzer Ebb och resultatet är bländande. Robotrösten som återfinns i refrängen utgör en lysande duettpartner till Vincents klassiska growlande.
Låten handlar om en utomjordisk ras som slaktar mänskligheten. Jag vill se en beckmörk, vrålbrutal, actionspäckad science fiction-film med samma titel och handling, där Morbid Angel gör soundtracket. Fixar du det till nästa julafton, tomtefar?
Pluspoäng för coolt Ministry-riffande också. Och den sista halvminutens blastbeatsmangel bör få alla med vett i skallen att göra på sig av lycka.
"Beauty meets beast" går i mellantempo och ger David Vincent tillfälle att lufta en melodisk sida av sitt growlande. Gitarrsolot som börjar cirka två minuter och fyrtio sekunder in i låten är en av skivans absoluta höjdpunkter, men låten i sin helhet tillhör dess minst remarkabla stunder.
Då är "Radikult" mycket bättre. Den låter ungefär som Rammsteins bästa stunder, fast obeskrivligt mycket bättre (för Berlin-sextetten är faktiskt skräp). Refrängen är mer smittande än ehec-viruset. Det finns stunder - exempelvis gitarrsolot - som låter klassisk Morbid Angel, men till största delen är det något som de flesta gamla fansen lär avfärda som skräpig pop.
Idiotiskt, förstås. Kapaciteten hos en sådan här monsterhit bör inte föraktas. Även fast den sista minuten, där ett i grunden toksnyggt symfonioutro sabbas av irriterande "aaooah"-körer. Sluta upp med sådant trams, hörrni.
Kalaset avslutas med "Profundis - mea culpa", en värdig fortsättning på "Too extreme!", fast något coolare. En långsam, monumental, krypande vers kombineras med en tokklämmig höghastighetsrefräng som gör omedelbart intryck.
Sammanfattning - en av de tuffaste plattor som släppts under 2011. En av höjdpunkterna i Morbid Angels diskografi. Ett verk som aldrig kommer upphöra att vara diskussionsunderlag.
Nyskapande? Kanske.
Inte desto mindre ändlöst coolt och sjukt stabilt hela skivan igenom. Det enda konstanta irritationsmomentet är de digitala körerna som växlar mellan att låta "oooah" och "aaooah", och dyker upp på illa valda ställen i alla lägen.
Men det är det enda konkreta jag har att invända. För "Illud divinum insanus" är en regelrätt fullträff som garanterat lär återkomma när det är dags att komponera listor över 2011s höjdpunkter.
Släppt plattor som fansen till fullo avskyr över allt annat här i världen, alltså. På "Cold lake" blev Celtic Frost ett gäng glamrockare. Metallica förvandlades till ett talanglöst numetalband med "St. anger". Och Cryptopsy? Jo, de övergav sin superdupertekniska döds till förmån för emo på "The unspoken king".
Det är i alla fall vad folk säger. Förvisso måste jag erkänna att jag inte hört "Cold lake", men i den andra två fallen måste jag protestera. För i helvete, "St. anger" spöar både "...and justice for all" och den svarta plattan med hästlängder. Och "The unpoken king" är - precis som samtliga, övriga Cryptopsy-alster, fast i ännu större utsträckning - avantgardistisk döds i sin finaste skepnad.
Nästa platta som tilldelas ett hårdrockens svar på en Razzie-utmärkelse lär bli den som bär titeln "Illud divinum insanus" (ungefär "den gudomliga galningen", enligt Google Translate).
Upphovsmännen heter Morbid Angel och spottar på sin forna position som death metals ledande band genom att börja harva techno.
Eller?
Nja, nej. Det där är till att förenkla saker och ting alldeles för mycket. Låtar som "Existo vulgoré", "10 more dead" - satan i gatan vilket sväng! - , "Blades for baal" och "Nevermore" låter klassisk Morbid Angel så att det formligen sprudlar om det. Med andra ord finns det minst fyra av elva anledningar till de gamla, rabiata fansen att rådigga.
Men det är inte de bitarna som fokus ligger på.
Det är istället de låtar som faktiskt är annorlunda. Låt oss ta det från början.
Introt bär titeln "Omni potens" och är å ena sidan sjukt häftigt i all sin symfoniska storslagenhet, men som å andra sidan förstörs en smula av de jobbiga "Ooooooah"-körerna. Den första riktiga låten - "Too extreme!" - är precis som titeln antyder, för extrem för många. Grunden låter som någon slags Die Krupps-patisch. Med dödsmetall som garnering. I all sin besynnerlighet är det en smått mästerlig låt.
Men, det måste poängteras att den vinner mycket på dels sin utmanande karaktär, och dels på kaxigheten att låta den inleda kalaset.
Skivans bästa låt heter "I am morbid". Den påbörjas av en konsertpublik som skanderar "Morbid! Morbid! Morbid!" varpå baskaggarna kommer in och trampar takten, innan ett sanslöst smittande, melodisk riff tar vid.
Sedan, in i det vansinnigt coola versen med något av en marschtakt till ryggrad. Refrängen - där titeln mest upprepas - är dödsmetallhittig till max. De vrålsnygga gitarrslingorna i bryggan får inte heller glömmas. Postrock? Ja, något åt det hållet.
"I am morbid" visar alltså att Morbid Angel kan överraska, förnya sig och experimentera utan att behöva förvandlas till ett eurodiscoband. Förbannat fint.
"Destructos vs. the earth / attack" är en av discodängorna. Under sju minuter har David Vincent och Trey Azagthoth samlag med sentida Nitzer Ebb och resultatet är bländande. Robotrösten som återfinns i refrängen utgör en lysande duettpartner till Vincents klassiska growlande.
Låten handlar om en utomjordisk ras som slaktar mänskligheten. Jag vill se en beckmörk, vrålbrutal, actionspäckad science fiction-film med samma titel och handling, där Morbid Angel gör soundtracket. Fixar du det till nästa julafton, tomtefar?
Pluspoäng för coolt Ministry-riffande också. Och den sista halvminutens blastbeatsmangel bör få alla med vett i skallen att göra på sig av lycka.
"Beauty meets beast" går i mellantempo och ger David Vincent tillfälle att lufta en melodisk sida av sitt growlande. Gitarrsolot som börjar cirka två minuter och fyrtio sekunder in i låten är en av skivans absoluta höjdpunkter, men låten i sin helhet tillhör dess minst remarkabla stunder.
Då är "Radikult" mycket bättre. Den låter ungefär som Rammsteins bästa stunder, fast obeskrivligt mycket bättre (för Berlin-sextetten är faktiskt skräp). Refrängen är mer smittande än ehec-viruset. Det finns stunder - exempelvis gitarrsolot - som låter klassisk Morbid Angel, men till största delen är det något som de flesta gamla fansen lär avfärda som skräpig pop.
Idiotiskt, förstås. Kapaciteten hos en sådan här monsterhit bör inte föraktas. Även fast den sista minuten, där ett i grunden toksnyggt symfonioutro sabbas av irriterande "aaooah"-körer. Sluta upp med sådant trams, hörrni.
Kalaset avslutas med "Profundis - mea culpa", en värdig fortsättning på "Too extreme!", fast något coolare. En långsam, monumental, krypande vers kombineras med en tokklämmig höghastighetsrefräng som gör omedelbart intryck.
Sammanfattning - en av de tuffaste plattor som släppts under 2011. En av höjdpunkterna i Morbid Angels diskografi. Ett verk som aldrig kommer upphöra att vara diskussionsunderlag.
Nyskapande? Kanske.
Inte desto mindre ändlöst coolt och sjukt stabilt hela skivan igenom. Det enda konstanta irritationsmomentet är de digitala körerna som växlar mellan att låta "oooah" och "aaooah", och dyker upp på illa valda ställen i alla lägen.
Men det är det enda konkreta jag har att invända. För "Illud divinum insanus" är en regelrätt fullträff som garanterat lär återkomma när det är dags att komponera listor över 2011s höjdpunkter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)