Hårdrockens svar på Razzie Awards... typ

Celtic Frost har gjort det. Metallica har gjort det. Cryptopsy har gjort det.

Släppt plattor som fansen till fullo avskyr över allt annat här i världen, alltså. På "Cold lake" blev Celtic Frost ett gäng glamrockare. Metallica förvandlades till ett talanglöst numetalband med "St. anger". Och Cryptopsy? Jo, de övergav sin superdupertekniska döds till förmån för emo på "The unspoken king".

Det är i alla fall vad folk säger. Förvisso måste jag erkänna att jag inte hört "Cold lake", men i den andra två fallen måste jag protestera. För i helvete, "St. anger" spöar både "...and justice for all" och den svarta plattan med hästlängder. Och "The unpoken king" är - precis som samtliga, övriga Cryptopsy-alster, fast i ännu större utsträckning - avantgardistisk döds i sin finaste skepnad.

Nästa platta som tilldelas ett hårdrockens svar på en Razzie-utmärkelse lär bli den som bär titeln "Illud divinum insanus" (ungefär "den gudomliga galningen", enligt Google Translate).

Upphovsmännen heter Morbid Angel och spottar på sin forna position som death metals ledande band genom att börja harva techno.

Eller?

Nja, nej. Det där är till att förenkla saker och ting alldeles för mycket. Låtar som "Existo vulgoré", "10 more dead" - satan i gatan vilket sväng! - , "Blades for baal" och "Nevermore" låter klassisk Morbid Angel så att det formligen sprudlar om det. Med andra ord finns det minst fyra av elva anledningar till de gamla, rabiata fansen att rådigga.

Men det är inte de bitarna som fokus ligger på.

Det är istället de låtar som faktiskt är annorlunda. Låt oss ta det från början.

Introt bär titeln "Omni potens" och är å ena sidan sjukt häftigt i all sin symfoniska storslagenhet, men som å andra sidan förstörs en smula av de jobbiga "Ooooooah"-körerna. Den första riktiga låten - "Too extreme!" - är precis som titeln antyder, för extrem för många. Grunden låter som någon slags Die Krupps-patisch. Med dödsmetall som garnering. I all sin besynnerlighet är det en smått mästerlig låt.

Men, det måste poängteras att den vinner mycket på dels sin utmanande karaktär, och dels på kaxigheten att låta den inleda kalaset.

Skivans bästa låt heter "I am morbid". Den påbörjas av en konsertpublik som skanderar "Morbid! Morbid! Morbid!" varpå baskaggarna kommer in och trampar takten, innan ett sanslöst smittande, melodisk riff tar vid.

Sedan, in i det vansinnigt coola versen med något av en marschtakt till ryggrad. Refrängen - där titeln mest upprepas - är dödsmetallhittig till max. De vrålsnygga gitarrslingorna i bryggan får inte heller glömmas. Postrock? Ja, något åt det hållet.

"I am morbid" visar alltså att Morbid Angel kan överraska, förnya sig och experimentera utan att behöva förvandlas till ett eurodiscoband. Förbannat fint.

"Destructos vs. the earth / attack" är en av discodängorna. Under sju minuter har David Vincent och Trey Azagthoth samlag med sentida Nitzer Ebb och resultatet är bländande. Robotrösten som återfinns i refrängen utgör en lysande duettpartner till Vincents klassiska growlande.

Låten handlar om en utomjordisk ras som slaktar mänskligheten. Jag vill se en beckmörk, vrålbrutal, actionspäckad science fiction-film med samma titel och handling, där Morbid Angel gör soundtracket. Fixar du det till nästa julafton, tomtefar?

Pluspoäng för coolt Ministry-riffande också. Och den sista halvminutens blastbeatsmangel bör få alla med vett i skallen att göra på sig av lycka.

"Beauty meets beast" går i mellantempo och ger David Vincent tillfälle att lufta en melodisk sida av sitt growlande. Gitarrsolot som börjar cirka två minuter och fyrtio sekunder in i låten är en av skivans absoluta höjdpunkter, men låten i sin helhet tillhör dess minst remarkabla stunder.

Då är "Radikult" mycket bättre. Den låter ungefär som Rammsteins bästa stunder, fast obeskrivligt mycket bättre (för Berlin-sextetten är faktiskt skräp). Refrängen är mer smittande än ehec-viruset. Det finns stunder - exempelvis gitarrsolot - som låter klassisk Morbid Angel, men till största delen är det något som de flesta gamla fansen lär avfärda som skräpig pop.

Idiotiskt, förstås. Kapaciteten hos en sådan här monsterhit bör inte föraktas. Även fast den sista minuten, där ett i grunden toksnyggt symfonioutro sabbas av irriterande "aaooah"-körer. Sluta upp med sådant trams, hörrni.

Kalaset avslutas med "Profundis - mea culpa", en värdig fortsättning på "Too extreme!", fast något coolare. En långsam, monumental, krypande vers kombineras med en tokklämmig höghastighetsrefräng som gör omedelbart intryck.

Sammanfattning - en av de tuffaste plattor som släppts under 2011. En av höjdpunkterna i Morbid Angels diskografi. Ett verk som aldrig kommer upphöra att vara diskussionsunderlag.

Nyskapande? Kanske.

Inte desto mindre ändlöst coolt och sjukt stabilt hela skivan igenom. Det enda konstanta irritationsmomentet är de digitala körerna som växlar mellan att låta "oooah" och "aaooah", och dyker upp på illa valda ställen i alla lägen.

Men det är det enda konkreta jag har att invända. För "Illud divinum insanus" är en regelrätt fullträff som garanterat lär återkomma när det är dags att komponera listor över 2011s höjdpunkter.