Post-West Coast Riot och Metaltown

Hemskt ledsen, men jag är tvungen att göra en sådan där cool lista på utmärkelser, bedrifter och övrigt hittepå som inträffade under helgens begivenheter.

Samtliga utnämningar övergriper kandidater från både torsdagens West Coast Riot och Metaltowns två nästföljande dagar.

Mest metal - Luke Kilpatrick i Parkway Drive
Ett brutet ben hindrar inte honom från att leverera. Istället glider han runt på rullstolen, med ett brett, oförskämt leende och stampar glatt takten med det friska benet. Bara mesar ställer in spelningar på grund av åkommor.

Matchmaker nummer ett - Zachary Merrick i All Time Low
En tjej som står längst fram under spelningen håller upp en skylt där det står "Give me my first kiss". Herr Merrick rycker in, tar upp henne på scen och förklarar till hennes glädje att hon kommer få sin första kyss ikväll. Dock, till hennes besvikelse, inte av någon i All Time Low. Istället väljer han ut en slumpmässig kille i publiken och för upp honom på scen. Vips, så är ett vackert par skapat.

Största överraskningen - Baptized In Blood
Kanadensarna gör sin första Sverigespelning någonsin, och är - åtminstone ur mitt synfält - så gott som helt okända i vårt avlånga land. Döm därför om min förvåning när Close Up-tältet är förvånansvärt välfyllt och kvintetten gör en vrålpeppad och ytterst underhållande spelning.

Hårdaste skallen - Wattie Buchan (Exploited)
Snubben ägnar ungefär hälften av sin mellsnackstid åt att banka mikrofonen i skallen. Det hade förmodligen inte låtit annorlunda om han slagit den mot ett träföremål. Gissar jag.

Våghalsigaste våghalsen - Jona Wienhofen (Bring Me The Horizon)
I slutet av "Chelsea smile" klättrar han svindlade högt upp i ljusställningen, klamrar sig fast och lirar resten av låten där uppe. Tänk så roligt det hade varit om han drabbats av plötslig, panikartad höjdrädsla och brandkåren varit tvungen att hämta ner honom likt en katt i ett träd. Ja, jag är en hemsk människa.

Mest innovativa moshinslaget - Last View
Uppsala-sextetten styr upp en wall of death, plockar fram en fotboll, förklarar att den som har bollen i sina nävar när låten är slut vinner en exklusiv vinylversion av kommande plattan “Hell in reverse”. (Jag är för gammal och tråkig för att mosha numera, men kan inte jag få ett exemplar ändå?)

Fyndigaste låtintroduktionen - Yersinia
”Den här låten handlar om alkoholism”, säger sångaren Mattis Erngren och vrålar igång ”Om floden var vin”. Världsmästerskap i allegorier, någon?

Mesta frågetecknet...
...vem är det egentligen som gästar Millencolin under "Mr. clean", förutom José Saxlund?

Bästa gästspelet - Mikael Stanne under At The Gates-spelningen
Ett givet val torde vara LG Petrovs slashasiga uppsyn i Volbeats ”Evelyn”, men eftersom det är gamla nyheter – det var ett dagligt inslag på höstens turné – väljer jag istället när Mikael Stanne stormar in lagom till ”World of lies”. Han dominerar hela festivalen under cirka tre minuter och visar varför han är en av metalvärldens bästa frontmän. Faktiskt.

Otäckaste bandkrocken - ...?
Nej, det där tänker jag inte ens gå in på. För allas trevnad och säkerhet.

Mest hektiska stunden för säkerhetsvakerna - under Bring Me The Horizons "Anthem"
Strax före låten uppmanar Olivers Sykes publiken att crowdsurfa fram till scenen och ge honom en highfive. Det dröjer inte länge innan en heltäckningsmatta av ryggar skymmer publikhavet. Och säkerhetsvakterna? De har förmodligen inte hämtat sig ännu.

Tuffaste introt - Baptized In Blood
Yersinia använder sig förvisso av Ernst Hugo Järegårds uppläsande av “Hunden”, men jag vill ändå mena att Baptized In Bloods påannonsering är snäppet tuffare. Den utgörs nämligen av ”Hajen”-temat och en klassisk replik från filmen, signerad Matt Hooper (Richard Dreyfuss) – “I think that I am familiar with the fact that you are going to ignore this particular problem until it swims up and bites you in the ass!”

Mesta idiotin - Avenged Sevenfold-publikens val
M Shadows, sångare i Avenged Sevenfold, ger publiken en valmöjlighet. Antingen ska bandet spela ”Bat country” – en av deras bättre låtar (vilket förvisso inte säger alltför mycket). Eller så ska ”A little piece of heaven” framföras. Alltså en fullkomligt motbjudande, mögeldrabbad polkagris som till och med Gogol Bordello hade skämts för. Vilken som spelas? Gissa.

Bästa trumsolot - Robb Reiner (Anvil)
Det han framför i "White rhino" är ofattbart coolt. Å andra sidan är detta det enda trumsolot jag beskådar under dagarna. Å första sidan är det ändå ofattbart coolt.

Mest påtagliga fiaskot - bussarna, Red Stage och vädret
Kandidater finns det gott om, det må jag säga. Väljer ut tre som sticker ut extra mycket. Dels – den här är given – den värdelösa skyttelbusservicen. Fast den har du säkert läst om redan, därför tänker jag inte orda mer om den här. Sedan – den här är också given – placeringen av Red Stage, som innebär att dess publik totalt blockerar festivalens viktigaste gångpassage. Till och med en drogad bäver hade kunnat hitta en bättre plats för scenen. Och sist – även en sjukligt given vinnare – måste regnet prisas med en fördömelse.

Största besvikelsen - Bad Brains och System Of A Down-merchen
Samma kategori som ovan? Nej, inte riktigt. I alla fall – Bad Brains-spelningen innehåller inte många positiva inslag. Sångaren H.R. är närmare trettio år yngre än min farfar, men uppför sig snarare som om han vore dubbelt så gammal. Washington-kvartetten får därmed dela på utmärkelsen tillsammans med det faktum att System Of A Downs tröjor säljer slut absurt fort. Alltså innan jag hinner köpa en. Fuck my life.

Bästa maten - Grillklubban
Langos må vara utsökt och svårslaget, men bäst är ändå grillklubban från Stråhles kök. En stor kycklingklubba – bestående av nästan enbart kött, alltså slipper man irriterande gnagande för att få ut små detaljer – och riktiga pommes frites.

Sämsta maten - Kebabtallriken
Jo, måste ju faktiskt ha med den kategorin också. Kebabtallriken som serveras på, eh, allmänna serveringen vinner överlägset. Det är inte kebabkött, det är hundmat.

(De två föregående kategorierna ska beaktas med följande faktum i åtanke - jag vågade aldrig prova på maten som Extreme Food bjussade på. I deras sortiment återfanns bland annat krokodil, struts, känguru och ätbara insekter).

Taskigaste händelsen - Andy LaRocques gitarrljud
Den gamle King Diamond-gitarristens instrument hörs inte alls när han gästar At The Gates för att framföra sitt solo i ”Cold”. Straffslag på ljudteknikern, säger jag.

Bästa livscoachen - Steve "Lips" Kudlow (Anvil)
"Growing old is something that just happens to everyone, but growing up - hey, that's totally optional", skanderar Steve med ett brett leende. Som jag älskar det bandet.

Sötaste sötisen - Lee Malia (Bring Me The Horizon)
Den lille knubbisen är så gullig att jag dånar.

Största guldstjärnan - Festivalernas bokningsavdelning.
Se punkten nedan för vidare information.

Bästa spelningen - ...?
Eh. Gaslight Anthem. Parkway Drive. Volbeat. Cavalera Conspiracy. System Of A Down. Bring Me The Horizon. All Time Low. Sum 41. Anvil. Damned Things. Arch Enemy. Exploited. Baptized In Blood. Yersinia. Last View. Och några till.