Det är söndag. Jag är lite väl optimistisk inför vad som kan hinnas med på fyrtiofem minuter. En sak som är säker är att man inte hinner färdas från Svedala till Stortorget i Malmö på fyrtiofem minuter om fortskaffningsmedlet heter buss och tillhandahålls av Skånetrafiken.
En bov i dramat är förvisso dödsskjutningen utanför ett falafelställe precis vid Persborg-hållplatsen, vilket får polisen att stänga av hela området och tvingar bussen att köra en sjuhelvetes omväg. Men ändå. Jag gillar att gnälla på Skånetrafiken.
Således dyker jag upp till Emil Jensens spelning tio minuter för sent. Irritation.
Men jag hinner se de sista femtio minuterna. Och han är lika fantastiskt underhållande som han var på samma festival (annan scen, dock) förra året. Hans mellansnack är minst lika fantastiskt som hans låtval, och han invänder glatt mot likgiltighet, rasism och andra hemskheter med en stor dos glimt i ögat.
Och när avslutningslåten "Så får du mig ändå" - världens finaste låt? - spelas står jag med gåshud i vansinnigt solsken.
Dagen efter - måndag - är det dags för den tuffaste kvällen i mannaminne. Åtminstone gällande Malmöfestivalen. Vi får oss en egen liten variant på West Coast Riot, när fem band värdiga festivalen ska stå för underhållningen.
Först ut är Atlas Losing Grip. Fantastiskt bra. Läs mer här.
Sedan följer The Bouncing Souls. De känns med sina The Clash goes skatepunk-tongångar lite smått malplacerade på en stor scen i strålande solsken, men gör en reko insats ändå. Bäst är när "Lean on Sheena" dyker upp mot slutet.
Boysetsfire lirar härnäst. Också fantastiskt bra. Läs mer här.
No Use For A Name fortsätter. De låter bra, men gör kvällens förmodligen svagaste spelning. Mycket tack vare att de är det band ikväll som har minst variation att ståta med. Dessutom verkar gubbarna lite lagom halvsega och agerar ganska mycket på rutin. Sångaren Tony Sly ser ut som Billy Idols farfar eller något. Bra, men inte jättebra. Skulle jag säga.
Årets absolut coolaste bokning till Malmöfestivalen är NOFX, som tar Stortorget med storm och skruvad humor. Sanslöst bra. Läs mer här.
Lyckad kväll. Vill också inflika att alla som väljer att se Ghost istället för NOFX är fullkomliga jubelidioter. Ett av nutidens töntigaste band eller legendariska skatepunkare? Det sorgliga är att många föredrar det förstnämnda. Folk är dumma i huvudet. Sorgligt, men sant.
tisdag 23 augusti 2011
måndag 22 augusti 2011
Det där med Dead By April
Som bekant spelade Dead By April på Malmöfestivalen i förr går. För det förärades bandet en sågning av Close-Up-kollega Jonn Palmér Jeppsson i Sydsvenskan. En sågning vars brutalitet är jämförbar med att kastas in i en wellpapp-press. Den hittar du här.
För lite drygt en månad sedan skrev Marcus Grahn en liknande avhyvling i Värmlands Folkblad. Den kan du läsa här.
Dead By April - bandet som kritikerna älskar att hata, för att ta till en sliten klyscha. En klyscha som stämmer helt vansinnigt bra.
Ni vet säkert att jag inte håller med - jag älskar Dead By April. Den självbetitlade debutplattan - tolv av tretton dunderhöjdare ("Carry me" är jag lite tveksam till). Ep:n "Within my heart" - tre stabila låtar som bådar gott inför vad som komma skall. Och kommande fullängdaren "Incomparable", som jag har haft turen att höra, är inget mindre än en renodlad hitkavalkad.
Det är så jag ser deras diskografi. Deras tidiga demos - de som fick Myspace-kidsen att göra på sig av lycka - är inget av intresse, då ljudet stinker ganska påtagligt. Men för den delen fanns det en hel del bra låtar på dessa. "Unhatable" och "Lost", bland annat. För att inte tala om de låtar som sedan hamnade på debuten.
Mer? Killing Joke-covern "Love like blood" orsakade ramaskri när den släpptes. Har sällan läst så mycket efterblivet klagande från ett bands påstådda fans som när den dök upp på Spotify. Det vill säga, människor som inte hörde mer än att syntarna var ganska uppskruvade i mixen och som inte visste om att det faktiskt rörde sig om en cover.
Istället hette det saker som "Nu har de gått alldeles för långt och sålt sig - R.I.P. Dead By April" (nästan ordagrant vad en dåtida Facebookvän skrev i sin status när covern släpptes).
Ganska så, eh, skrattretande.
Funderar på en grej. En ständig invändning mot bandets musik är att låtarna jämt följer samma upplägg. Ni vet, syntintro, tungt riff, dito vers, rensångsrefräng med skrikinslag och så om igen. Och visst. Dead By April är inte bandet som vänder ut och in på den musikaliska lagboken.
Men, allvarlig talat. Om vi plockar fram ett dussin av de mest kreddiga metalbanden som finns, ett dussin band som du ska gilla och ge högt betyg, annars är du ocool, hur pass våghalsiga är deras låtstrukturer?
Vilka tolv, undrar du? Jag kommer på rak arm på följande;
The Haunted, Watain, Autopsy, Melvins, Mastodon, Graveyard, Ghost, Devil's Blood, High On Fire, Kylesa, Khoma och allt som Lord Kenta Philipsson tar sig för.
Jag kan ge rätt för Melvins och Mastodon, att dessa två band gör något skruvat och eget. Men resten? Nyskapande? Annorlunda? Snälla någon.
(För att undvika missförstånd: jag gillar de flesta av de uppräknade, kreddiga banden. Det är bara Melvins, Graveyard, Ghost, Devil's Blood och High On Fire jag har något emot).
Dead By April må inte vara bandet som river låtskelettens murar, men - det är inte ditt favoritband heller.
Och för den delen är det betydligt kaxigare att göra metal av Backstreet Boys än att försöka sätta nya rekord i grötblack metal.
För lite drygt en månad sedan skrev Marcus Grahn en liknande avhyvling i Värmlands Folkblad. Den kan du läsa här.
Dead By April - bandet som kritikerna älskar att hata, för att ta till en sliten klyscha. En klyscha som stämmer helt vansinnigt bra.
Ni vet säkert att jag inte håller med - jag älskar Dead By April. Den självbetitlade debutplattan - tolv av tretton dunderhöjdare ("Carry me" är jag lite tveksam till). Ep:n "Within my heart" - tre stabila låtar som bådar gott inför vad som komma skall. Och kommande fullängdaren "Incomparable", som jag har haft turen att höra, är inget mindre än en renodlad hitkavalkad.
Det är så jag ser deras diskografi. Deras tidiga demos - de som fick Myspace-kidsen att göra på sig av lycka - är inget av intresse, då ljudet stinker ganska påtagligt. Men för den delen fanns det en hel del bra låtar på dessa. "Unhatable" och "Lost", bland annat. För att inte tala om de låtar som sedan hamnade på debuten.
Mer? Killing Joke-covern "Love like blood" orsakade ramaskri när den släpptes. Har sällan läst så mycket efterblivet klagande från ett bands påstådda fans som när den dök upp på Spotify. Det vill säga, människor som inte hörde mer än att syntarna var ganska uppskruvade i mixen och som inte visste om att det faktiskt rörde sig om en cover.
Istället hette det saker som "Nu har de gått alldeles för långt och sålt sig - R.I.P. Dead By April" (nästan ordagrant vad en dåtida Facebookvän skrev i sin status när covern släpptes).
Ganska så, eh, skrattretande.
Funderar på en grej. En ständig invändning mot bandets musik är att låtarna jämt följer samma upplägg. Ni vet, syntintro, tungt riff, dito vers, rensångsrefräng med skrikinslag och så om igen. Och visst. Dead By April är inte bandet som vänder ut och in på den musikaliska lagboken.
Men, allvarlig talat. Om vi plockar fram ett dussin av de mest kreddiga metalbanden som finns, ett dussin band som du ska gilla och ge högt betyg, annars är du ocool, hur pass våghalsiga är deras låtstrukturer?
Vilka tolv, undrar du? Jag kommer på rak arm på följande;
The Haunted, Watain, Autopsy, Melvins, Mastodon, Graveyard, Ghost, Devil's Blood, High On Fire, Kylesa, Khoma och allt som Lord Kenta Philipsson tar sig för.
Jag kan ge rätt för Melvins och Mastodon, att dessa två band gör något skruvat och eget. Men resten? Nyskapande? Annorlunda? Snälla någon.
(För att undvika missförstånd: jag gillar de flesta av de uppräknade, kreddiga banden. Det är bara Melvins, Graveyard, Ghost, Devil's Blood och High On Fire jag har något emot).
Dead By April må inte vara bandet som river låtskelettens murar, men - det är inte ditt favoritband heller.
Och för den delen är det betydligt kaxigare att göra metal av Backstreet Boys än att försöka sätta nya rekord i grötblack metal.
söndag 21 augusti 2011
So long and goodbye, Skåne, del 4 - två dagar in på Malmöfestivalen
Ja, en liten check-in från den där stadsfestivalen är på gång.
Det är i skrivande stund alltså runt lunchtid på Malmöfestivalens enda söndag. Om tre timmar och femtio minuter står Emil Jensen på Stora Scenen och spelar. Om du missar är du faktiskt dum i huvudet.
I alla fall.
Det började i fredags. Min första titt är den helt fantastiska systratrion Baskery, vars distade country/bluegrass man aldrig kan få för mycket av. Senast jag såg dem var på Pildammsteatern för lite drygt två år sedan. Då övertygade de ett hundratal picknickfirare om sin storhet och framkallade ett sjujäkla röj.
Nu kan det tyvärr inte bli samma närhetskänsla, då de är uppskickade på Stora Sydsvenskan, en scen som kanske är lite för hög och stor för bandet.
Men strunt samma. De gör sin grej, de gör den bra och det är förstås en helt suverän spelning de bjussar på. Baskery kan vara ett av de tuffaste banden vi har i Sverige. Låt gå för att jag saknar fler låtar från debutplattan "Fall among thieves".
Setlista:
Here to pay my dues
Mortal
The queen and the drone
Throw a bone
One horse down
Nobody nice
Shame and dance
Tendencies
Out-of-towner
Haunt you
Några timmar senare - under vilka jag hinner genomföra en telefonintervju med Scott Ian (invänta det kommande numret av Close-Up), sänka ynka två öl och springa på en gammal gymnasielärare - står Samuel Beam, eller Iron & Wine som han kallar sig, på samma scen. Anade på förhand att detta skulle vara årets svar på fjolårets Band Of Horses-succé (som jag dessvärre missade), men uppslutningen eller peppen verkar inte alls vara på samma nivå.
Men för den delen gör snubben en angenäm, trivsam spelning för det. Det må kanske vara en smula för introvert för min smak, men jag gillar ändå.
En natt passerar. Sedan är det lördag och Bandit Rock Night.
Först ut är The Unguided, vars kopplingar till horribla Sonic Syndicate är deras än så länge främsta försäljningsargument. Men låt mig informera om att de är vida bättre än moderbandet. Hårdare, tyngre, mer medryckande och de har minst femtio gånger så mycket attityd. Det här gillar jag, rentav. Grymt bra!
Sedan, de för evigt hatade Dead By April, som inte precis gör den bästa spelningen jag sett de göra. Snubbarna verkar lite smått ointresserade, backtracksen är så där obehagligt högt uppskruvade och såväl gitarr som Zandro Santiagos mikrofon hörs knappt. Dessutom - är det bara jag som uppfattar det så? - körs låtarna i alldeles för långsamma versioner. Det saknas minst ett tiotal bpm jämfört med studioversionerna ikväll. Märkligt.
Missuppfatta mig inte - det är en okej spelning. Men jag är van vid mer när det handlar om Dead By April.
Setlista:
Two-faced
What can I say
Unhatable
Promise me
In my arms
Erased
Stronger
Trapped
Angels of clarity
A promise
Losing you
Within my heart
Men då så.
Raskt vidare till Riddarna, som drar ungefär en tiondel så mycket folk som Dead By April. Gotlänningarna nämner att det är den sista festivalspelningen de gör i år, och att de därför ska spela varenda ton som om det vore den allra sista. Och nog fasen är det precis vad de gör.
För trion är helt från vettet. De agerar som om de går på någon skum mix av uppåttjack, ecstasy och koffeinpiller. Basisten ger sig vid ett tillfälle ut i publiken och försöker göra trick med en snubbes skateboard. Och sångaren är ungefär som Bob Hunds Thomas Öberg, fast med en gitarr runt halsen.
Musikaliskt är det bra, även om det inte alls matchar deras vanvettiga agerande. Men tillräckligt för att jag ska kalla mig ett Riddarna-fan numera.
Setlista:
Kom fram
Känner du som jag
Glömma allt
Vi ska ut
Förbrukad
Lyssna, rock'n'rollen är död
Förbjudna saker
Hej då
Sjuk
Vi kommer att dö
Sitter på behörigt avstånd och tittar lite smått på Viza. De låter ungefär som ett rockigt Hoffmaestro, fast utan samma energi och medryckande låtmaterial. Mest lite halvdant. Fast jag vet inte, kul att ha sett, kanske. På sin höjd.
Ändring är på gång när danskjävlarna i Supercharger äntrar scen. Precis som väntat sätter bandet ett sjujäkla tempo, och visar exakt hur metalrock'n'roll ska liras. En förmåga de sitter på, som måste poängteras, är att de lyckas göra det klassiska rockkompet om och om igen utan att det någonsin känns enformigt.
Mer konkret - countrydängan "Mrs. Ferguson" är obarmhärtigt cool, och likaså bryter den tillbakalutade "Redemption song" av lite. Annars är det fullt ställ med refrängstänkare som "Heart on overdrive", "Join and loose it" och "Rise and fall" som gäller. Och det är inte fel. Favoriten "Hell motel" ger mig gåshud, och avslutande Kiss-covern "I was made for lovin' you" är precis lika rolig som på Copenhell ifjol.
Fast - jag är lite sur för att "Handgrenade blues" inte återfinns i låtvalet. Ändå är det kvällens bästa spelning.
Setlista:
Rise and fall
Heart on overdrive
You disgust me
Are you satisfied?
Mrs. Ferguson
Rulers of the day
Join in and loose it
Redemption song
Roll the dice
Aim high
That's how I roll
Hell motel
I was made for lovin' you
Hardcore Superstar går hårt ut med "Sadistic girls" och "Guestlist" och visar ånyo varför de är ett av de livebanden man aldrig kan få för mycket av. Framför allt verkar gitarristen och Malmösonen Vic Zino vara peppad upp över öronen. Förståeligt - att få stå på en av de större scenerna på Malmöfestivalen inför en stor publik är förmodligen många Malmöbors dröm.
Pluspoäng för att oväntade "Simple man" plockas in. Minuspoäng för att "Kick on the upper class" saknas. Men setlistan är ändå väl sammansatt och fungerar sjukt bra, för att vara så pass kort. Menar, bandet får ju trots allt bara en timme på sig.
Setlista:
Sadistic girls
Guestlist
Liberation
My good reputation
Wild boys
Dreamin' in a casket
Bully
Someone special
Simple man
Last call for alcohol
Moonshine
We don't celebrate sundays
Kvällens sista titt - och vid det här laget är jag ganska mör - är alltid lika roliga Entombed, som sätter gasen i botten och skippar mellansnack och publikfrieri totalt. Stenhårt och coolt, förstås. Kanske inte det mest spännande vi kunnat få uppleva i afton, men ibland är det skönt att bli överkörd också. Och det är något Entombed är bra på att leverera. Bäst är den alltid lika vrålcoola Roky Erickson-covern "Night of the vampire".
Kvar att spana in? En hel del. Emil Jensen, som sagt, Atlas Losing Grip, Bouncing Souls, Boysetsfire, No Use For A Name, NOFX, Bob Hund och The Ark.
Vi ses där.
Det är i skrivande stund alltså runt lunchtid på Malmöfestivalens enda söndag. Om tre timmar och femtio minuter står Emil Jensen på Stora Scenen och spelar. Om du missar är du faktiskt dum i huvudet.
I alla fall.
Det började i fredags. Min första titt är den helt fantastiska systratrion Baskery, vars distade country/bluegrass man aldrig kan få för mycket av. Senast jag såg dem var på Pildammsteatern för lite drygt två år sedan. Då övertygade de ett hundratal picknickfirare om sin storhet och framkallade ett sjujäkla röj.
Nu kan det tyvärr inte bli samma närhetskänsla, då de är uppskickade på Stora Sydsvenskan, en scen som kanske är lite för hög och stor för bandet.
Men strunt samma. De gör sin grej, de gör den bra och det är förstås en helt suverän spelning de bjussar på. Baskery kan vara ett av de tuffaste banden vi har i Sverige. Låt gå för att jag saknar fler låtar från debutplattan "Fall among thieves".
Setlista:
Here to pay my dues
Mortal
The queen and the drone
Throw a bone
One horse down
Nobody nice
Shame and dance
Tendencies
Out-of-towner
Haunt you
Några timmar senare - under vilka jag hinner genomföra en telefonintervju med Scott Ian (invänta det kommande numret av Close-Up), sänka ynka två öl och springa på en gammal gymnasielärare - står Samuel Beam, eller Iron & Wine som han kallar sig, på samma scen. Anade på förhand att detta skulle vara årets svar på fjolårets Band Of Horses-succé (som jag dessvärre missade), men uppslutningen eller peppen verkar inte alls vara på samma nivå.
Men för den delen gör snubben en angenäm, trivsam spelning för det. Det må kanske vara en smula för introvert för min smak, men jag gillar ändå.
En natt passerar. Sedan är det lördag och Bandit Rock Night.
Först ut är The Unguided, vars kopplingar till horribla Sonic Syndicate är deras än så länge främsta försäljningsargument. Men låt mig informera om att de är vida bättre än moderbandet. Hårdare, tyngre, mer medryckande och de har minst femtio gånger så mycket attityd. Det här gillar jag, rentav. Grymt bra!
Sedan, de för evigt hatade Dead By April, som inte precis gör den bästa spelningen jag sett de göra. Snubbarna verkar lite smått ointresserade, backtracksen är så där obehagligt högt uppskruvade och såväl gitarr som Zandro Santiagos mikrofon hörs knappt. Dessutom - är det bara jag som uppfattar det så? - körs låtarna i alldeles för långsamma versioner. Det saknas minst ett tiotal bpm jämfört med studioversionerna ikväll. Märkligt.
Missuppfatta mig inte - det är en okej spelning. Men jag är van vid mer när det handlar om Dead By April.
Setlista:
Two-faced
What can I say
Unhatable
Promise me
In my arms
Erased
Stronger
Trapped
Angels of clarity
A promise
Losing you
Within my heart
Men då så.
Raskt vidare till Riddarna, som drar ungefär en tiondel så mycket folk som Dead By April. Gotlänningarna nämner att det är den sista festivalspelningen de gör i år, och att de därför ska spela varenda ton som om det vore den allra sista. Och nog fasen är det precis vad de gör.
För trion är helt från vettet. De agerar som om de går på någon skum mix av uppåttjack, ecstasy och koffeinpiller. Basisten ger sig vid ett tillfälle ut i publiken och försöker göra trick med en snubbes skateboard. Och sångaren är ungefär som Bob Hunds Thomas Öberg, fast med en gitarr runt halsen.
Musikaliskt är det bra, även om det inte alls matchar deras vanvettiga agerande. Men tillräckligt för att jag ska kalla mig ett Riddarna-fan numera.
Setlista:
Kom fram
Känner du som jag
Glömma allt
Vi ska ut
Förbrukad
Lyssna, rock'n'rollen är död
Förbjudna saker
Hej då
Sjuk
Vi kommer att dö
Sitter på behörigt avstånd och tittar lite smått på Viza. De låter ungefär som ett rockigt Hoffmaestro, fast utan samma energi och medryckande låtmaterial. Mest lite halvdant. Fast jag vet inte, kul att ha sett, kanske. På sin höjd.
Ändring är på gång när danskjävlarna i Supercharger äntrar scen. Precis som väntat sätter bandet ett sjujäkla tempo, och visar exakt hur metalrock'n'roll ska liras. En förmåga de sitter på, som måste poängteras, är att de lyckas göra det klassiska rockkompet om och om igen utan att det någonsin känns enformigt.
Mer konkret - countrydängan "Mrs. Ferguson" är obarmhärtigt cool, och likaså bryter den tillbakalutade "Redemption song" av lite. Annars är det fullt ställ med refrängstänkare som "Heart on overdrive", "Join and loose it" och "Rise and fall" som gäller. Och det är inte fel. Favoriten "Hell motel" ger mig gåshud, och avslutande Kiss-covern "I was made for lovin' you" är precis lika rolig som på Copenhell ifjol.
Fast - jag är lite sur för att "Handgrenade blues" inte återfinns i låtvalet. Ändå är det kvällens bästa spelning.
Setlista:
Rise and fall
Heart on overdrive
You disgust me
Are you satisfied?
Mrs. Ferguson
Rulers of the day
Join in and loose it
Redemption song
Roll the dice
Aim high
That's how I roll
Hell motel
I was made for lovin' you
Hardcore Superstar går hårt ut med "Sadistic girls" och "Guestlist" och visar ånyo varför de är ett av de livebanden man aldrig kan få för mycket av. Framför allt verkar gitarristen och Malmösonen Vic Zino vara peppad upp över öronen. Förståeligt - att få stå på en av de större scenerna på Malmöfestivalen inför en stor publik är förmodligen många Malmöbors dröm.
Pluspoäng för att oväntade "Simple man" plockas in. Minuspoäng för att "Kick on the upper class" saknas. Men setlistan är ändå väl sammansatt och fungerar sjukt bra, för att vara så pass kort. Menar, bandet får ju trots allt bara en timme på sig.
Setlista:
Sadistic girls
Guestlist
Liberation
My good reputation
Wild boys
Dreamin' in a casket
Bully
Someone special
Simple man
Last call for alcohol
Moonshine
We don't celebrate sundays
Kvällens sista titt - och vid det här laget är jag ganska mör - är alltid lika roliga Entombed, som sätter gasen i botten och skippar mellansnack och publikfrieri totalt. Stenhårt och coolt, förstås. Kanske inte det mest spännande vi kunnat få uppleva i afton, men ibland är det skönt att bli överkörd också. Och det är något Entombed är bra på att leverera. Bäst är den alltid lika vrålcoola Roky Erickson-covern "Night of the vampire".
Kvar att spana in? En hel del. Emil Jensen, som sagt, Atlas Losing Grip, Bouncing Souls, Boysetsfire, No Use For A Name, NOFX, Bob Hund och The Ark.
Vi ses där.
lördag 20 augusti 2011
Bara så där, årets tjugofem bästa plattor
Jag har varit dålig på att följa min avsikt. Nämligen att avsluta varje månad med en topp tio över dess bästa skivor. Juni, juli, augusti (hej, Gyllene Tider!) saknas. Oroa er inte, tre listor i ett och samma inlägg ska komma när augusti nått sitt slut.
Men bara så där, helt random, har jag tänkt lista de tjugofem bästa plattorna från i år jag hittills hört. Vissa av dem är släppta, andra inte. Strunt samma. Jag har hört dem, och jag älskar dem. Därför har jag all rätt i världen att lista dem.
Och som vanligt när det gäller rangordning - ta det med en vagnlast salt. Det är inte så jäkla lätt att avgöra om en skiva ska vara på plats sexton eller sjutton.
Men så här blev det, i alla fall.
1. Adept - Death dealers
2. Architects - The here and now
3. Atlas Losing Grip - State of unrest
4. Suicide Silence - The black crown
5. I Am Hunger - Odium
6. Foo Fighters - Wasting light
7. Mastodon - The hunter
8. Thursday - No devolucion
9. Times of Grace - The hymn of a broken man
10. Social Distortion - Hard times and nursery rhymes
11. Machine Head - Unto the locust
12. Chemical Vocation - Write this moment
13. Funeral Party - The golden age of knowhere
14. Last View - Hell in reverse
15. Sum 41 - Screaming bloody murder
16. You Ate My Dog - Like torches
17. All Time Low - Dirty work
18. Melody Club - Human harbour
19. Slowlife - Suicide lullaby
20. Slim Cessna's Auto Club - Unentitled
21. Chimaira - The age of hell
22. Band of Heathens - Top hat crown & the clapmaster's son
23. Invasionen - Saker jag sagt till natten
24. Morbid Angel - Illud divinum insanus
25. Primordial - Redemption at the puritan's hand
Men bara så där, helt random, har jag tänkt lista de tjugofem bästa plattorna från i år jag hittills hört. Vissa av dem är släppta, andra inte. Strunt samma. Jag har hört dem, och jag älskar dem. Därför har jag all rätt i världen att lista dem.
Och som vanligt när det gäller rangordning - ta det med en vagnlast salt. Det är inte så jäkla lätt att avgöra om en skiva ska vara på plats sexton eller sjutton.
Men så här blev det, i alla fall.
1. Adept - Death dealers
2. Architects - The here and now
3. Atlas Losing Grip - State of unrest
4. Suicide Silence - The black crown
5. I Am Hunger - Odium
6. Foo Fighters - Wasting light
7. Mastodon - The hunter
8. Thursday - No devolucion
9. Times of Grace - The hymn of a broken man
10. Social Distortion - Hard times and nursery rhymes
11. Machine Head - Unto the locust
12. Chemical Vocation - Write this moment
13. Funeral Party - The golden age of knowhere
14. Last View - Hell in reverse
15. Sum 41 - Screaming bloody murder
16. You Ate My Dog - Like torches
17. All Time Low - Dirty work
18. Melody Club - Human harbour
19. Slowlife - Suicide lullaby
20. Slim Cessna's Auto Club - Unentitled
21. Chimaira - The age of hell
22. Band of Heathens - Top hat crown & the clapmaster's son
23. Invasionen - Saker jag sagt till natten
24. Morbid Angel - Illud divinum insanus
25. Primordial - Redemption at the puritan's hand
torsdag 18 augusti 2011
Hyllning till världens coolaste band
Vilket som är världens absolut coolaste band? Titta på bilden bredvid.
Inte är det Coldplay, Radiohead, Queen, Takida, Mustasch, The Haunted, Deathspell Omega, Watain, Vomitor eller något sådant.
Nej.
De kallar sig The Sisters Of Mercy. Och är i praktiken ett hjärnspöke hos Andrew Eldritch, vilket ju borde göra honom till världens coolaste snubbe. Så kanske det är.
Till hösten kommer gubben och de senaste i raden av högst tillfälliga kompmusiker till landet. Fredagen den 18 oktober spelar de på Brewhouse i Göteborg, dagen efter på Mejeriet i Lund och på söndagen på Münchenbryggeriet i Stockholm. Jag har för avsikt att besöka den förstnämnda spelningen.
Vad som gör systrarna till ett så fruktansvärt tufft band? Det är svårt att beskriva. Därför får du avgöra själv. Jag har letat upp ett antal videoklipp som förklarar bättre än jag någonsin skulle kunna.
Vi börjar med videon till den första låten på deras första platta. Det var också den första låten jag hörde med bandet, den som fick mig att fastna och min första Sisters-favorit. Den heter "Black planet" och öppnar plattan "First and last and always" från 1985.
Vi fortsätter raskt till nästa skiva i diskografin, deras magnum opus - "Floodland" från 1987. En mörkare, mer atmosfärisk skiva än sin föregångare. Och helt vansinnigt mycket bättre är den också. Definitivt en av världshistoriens tjugo bästa skivor. Jo, faktiskt.
Vilken som är dess höjdpunkt är inte helt lätt att avgöra. Men det skulle kunna vara den obarmhärtigt vackra "1959", vars video klär musiken som handen i handsken. Lika stiligt avskalad som låten med en känsla för estetik som är guld värd. Gud, så vackert. (Jag vet att klippet inte är helt i synk, men briljansen skiner igenom ändå).
Det slumpar sig också på så vis att "Floodland" råkar ha ett av historiens tuffaste skivomslag.
Så vi stannar kvar här ett litet slag till. 1987 har mer att bjuda på. Nämligen musikvideon till klassikern "Lucretia my reflection". Om det är världens coolaste video? Dum fråga. Självklart.
Framåt några år. Till en tid efter den tredje (sista?) plattan, "Vision thing" från 1990, där bandet trots att de komponerat flera nya låtar vägrar spela in dessa och ge ut på skiva. I stället prånglas de ut under varenda konsert. En av dessa är "Suzanne", vilken nästan snuddar vid att vara min favoritlåt vid bandet. Enkel, kanske på gränsen till amatörmässigt arrangerad. Men vilka melodier. Gitarrslingorna! Gåshud, ta mig fan.
Sist ut i videomedley är den fräckt betitltade "I have slept with all the girls in Berlin" (som klippet i ära är nerkortat till blott "Slept"), ännu en färsk låt. Negativister åsido - det låter fortfarande som The Sisters Of Mercy. Melodierna, rytmerna och det sexiga finns där. Det enda som irriterar är gitarristernas envisa metaltuggande. Men strunt i det. Bra låt, likväl.
Det torde framgå ganska så självklart varför Sisters är så coola.
Jag menar, bara titta på bandbilderna. Det är något helt annat än de gängse bandens "se arga och hårda ut"-bilder. Det här är snyggt. Estetiskt. Tufft. Coolt. Och så vidare.
En människa kan inte se coolare ut än vad Andrew Eldritch gjorde under åttiotalet. Pilotbrillor, snygg femtiotalsfrisyr, knivskarpa käklinjer, lagom blasé ansiktsuttryck, stilren svart klädsel.
Därför stör det mig lite när jag vet vad vi har att vänta oss i november månad. Andrew Eldritch ser inte cool ut längre. Inte alls.
Han ser ut så här.
I rest my case.
onsdag 17 augusti 2011
Välja bord-syndromet
Vet inte om det redan finns ett vetenskapligt, latinskt namn på detta. Men det är i alla fall ett allvarligt problem som förpestar ens tillvaro. Åtminstone till viss del.
Välja bord-syndromet, alltså.
Tänk dig in i följande situation - du och ditt sällskap äntrar en halvtom uteservering. Det finns gott om bord att välja på. Alla är likadana. Alla är lika bra. Det gör det svårt att komma till skott med ett definitivt beslut. Hade ett bord varit grönt, ett rött, ett gult och så vidare hade valet blivit så mycket enklare.
Och fundera. Visst dyker detta problem upp ganska ofta i vardagen?
Hastiga exempel:
...när Exploited och U.S. Bombs krockade på West Coast Riot senast.
...när man ska välja en Ramlösa- eller Loka-variant.
...när man köper en ny tändare och tvingas välja färg.
...när man skrivit två omdömen på samma platta till Close-Ups Soundcheck, som bägge är lika bra. Eller, lika odåliga.
...när man ska föreslå ett ställe för ett möte av vilket slag som helst.
...när man ska plugga in iPoden och inte är hundra på vad man ska lyssna på.
...när man är på en pub som inte har ens favoritöl, och man ska plocka ut en annan.
...när Ghost och NOFX lirar samtidigt på Malmöfestivalen om några dagar.
Eller, det sistnämnda är ju ett värdelöst exempel. För där är valet så löjligt, självklart enkelt.
Välja bord-syndromet, alltså.
Tänk dig in i följande situation - du och ditt sällskap äntrar en halvtom uteservering. Det finns gott om bord att välja på. Alla är likadana. Alla är lika bra. Det gör det svårt att komma till skott med ett definitivt beslut. Hade ett bord varit grönt, ett rött, ett gult och så vidare hade valet blivit så mycket enklare.
Och fundera. Visst dyker detta problem upp ganska ofta i vardagen?
Hastiga exempel:
...när Exploited och U.S. Bombs krockade på West Coast Riot senast.
...när man ska välja en Ramlösa- eller Loka-variant.
...när man köper en ny tändare och tvingas välja färg.
...när man skrivit två omdömen på samma platta till Close-Ups Soundcheck, som bägge är lika bra. Eller, lika odåliga.
...när man ska föreslå ett ställe för ett möte av vilket slag som helst.
...när man ska plugga in iPoden och inte är hundra på vad man ska lyssna på.
...när man är på en pub som inte har ens favoritöl, och man ska plocka ut en annan.
...när Ghost och NOFX lirar samtidigt på Malmöfestivalen om några dagar.
Eller, det sistnämnda är ju ett värdelöst exempel. För där är valet så löjligt, självklart enkelt.
måndag 15 augusti 2011
"Kan kalla mig för idiot - det har jag ingenting emot"
Nej, Bob Hund kommer det handla om först om knappt två veckor, när bandet har spelat på Malmöfestivalen.
I alla fall - den där idioten som åsyftas i titeln är förstås undertecknad. Det börjar runt niotiden på fredag morgon. Jag är på jobbet i tron att det är min sista dag. Jo, jag ska faktiskt sluta där. Ska jag plugga i Göteborg i höst orkar jag inte med ett pendlingsavstånd på trettio mil för att extraknäcka på lagret. Tyvärr.
Men förmannen frågar mig om jag kan tänka mig rycka in på söndag och köra ytterligare åtta timmar där och då. Dum som jag är tackar jag förstås ja. Ångesten som kryper i mitt sinne från halv tio fredag morgon till fem i sju söndag morgon är inte nådig. Det känns ungefär som att jag har gått med på att jobba en hel vecka till, inte en ynka dag.
Strunt samma. Dagen efter gifter sig min nästkusin, och under kvällen tillägnas min närvaro dennes bröllop. Jättegulligt.
Stiger upp halv sex morgonen efter, kör mitt sedvanliga morgonrace och tar mig till jobbet. Knegar, sliter och köttar. Tycker jag, i alla fall. Jag är stolt över min sista insats. Trots att jag gör en dundertabbe som lär få logistiksnubbarna att förbanna mig i en evighet. Eller, åtminstone en tid.
Och ungefär runt klockan fyra - när mitt skift är över - börjar min idioti göra sig påmind på riktigt.
Kvällen ska ägnas åt att spana in det dundercoola turnépaketet bestående av Comeback Kid, Living With Lions, Devil In Me och Blood Command på Templet i Lyngby (det danska Lyngby, inte förorten till Genarp). Planeringen jag skrivit upp för att hinna dit i tid är korrekt och bra upplagd. Problemet är att jag inte följer den.
Varför? Jag vet inte. Men jag inbillar mig att dess första tidpunkt - 17.13 - är den tid jag ska hoppa på bussen till Centralen. Min idiot förstår inte att det är ganska optimistiskt att jag ska hinna från Svedala till en kommun norr om Köpenhamn på blott sextiofem minuter.
17.13 är alltså tiden mitt utsedda tåg från Malmö Central ska avgå. Och det inser jag när jag står på busshållplatsen i Svedala. Hundra svordomar far genom mitt huvud.
Nåväl. Jag inser att det inte går att göra mycket åt det och ber en stilla bön om att ändå hinna dit i tid för att se Blood Command.
Det gör jag. Fast jag missar de första två-tre minuterna av setet. Det går att leva med. I synnerhet eftersom bandet visar sig vara ofantligt mycket bättre på skiva än på scen. På färska ep:n "Hand us the alpha male" låter det nämligen som ett farligt, kaxigt band med en stenhård tjej i fronten som får de flesta självutnämnda alfahannar att skita ner sig av rädsla. I själva verket är sångerskan Silje Tombre en väldigt tråkig scenfigur. Och hennes bandkamrater vill säkert framstå som vilda, men att de lite lojt skakar på kroppen utan mycket inlevelse duger inte.
Nej, Blood Command är bättre på skiva. Enkelt som det.
Annat är på gång när portugisiska Devil In Me äntrar scenen. Kvintetten är rätt så, tja, peppad och studsar som om de vore gjorda av gummi. Sångaren Poli (vad heter snubben i efternamn, egentligen?) ser ut som en colombiansk gangster som drivit in knarkskulder och krossat knäskålar oftare än vad han kramat sin morsa. Men han är en karismatisk frontman och uppmanar konstant till våld. Det händer inte. Publiken är seg och ger inte Devil In Me det mottagande de förtjänar. Det är trist. Kredd för att bandet aldrig tappar hågen utan håller ångan uppe setet igenom.
Living With Lions, då. Kanadensisk poppunkhardcore och kvällens mest melodiösa band. Det första som slår mig när gänget börjar lira är att samtliga fem i bandet är rätt så korta. Och jag menar korta. Gnomer, ta mig tusan.
Men det spelar föga till ingen roll. Bandet har välsnickrade melodier som sätter sig direkt och lyckas göra det här med collegepunk utan att på något vis bli mesiga. Ganska unik egenskap. De låter ungefär som ett Rise Against som aldrig lämnat garaget, liksom. Aldrig tappat det skramliga. Kort och gott en högst angenäm spelning av ett angenämt band (huga, vilken usel formulering).
Och så, Comeback Kid. Som turnén i ära saknar trummisen Kyle Profeta och därför placerat sångaren Andrew Neufelds brorsa - var det Ben han hette? - bakom trumsetet. Han gör inte bort sig, även om avsaknaden av den ordinarie skinnplågaren omöjliggör chansen till extranummer, då de inte hunnit repa in mer än de femton låtar som spelas ikväll.
Men i alla fall. Comeback Kid är ett oändligt älskvärt liveband. Andrew är en charmig men samtidigt röjig frontman som man måste gilla som fan. Bandet levererar på tå och låter precis lagom mycket av dynamiken från skiva ta plats i ljudbilden. Jag menar, å ena sidan vill man ha de stiliga gitarrmelodierna framförda utan invändningar, å andra sidan vill man att allt ska vara så hårt som möjligt. Kanadensarna löser den biten med äran i behåll.
Må så vara att jag saknar fler låtar från fjolårets fantastiska alster "Symptoms + cures". Var är titelspåret? "The concept stays"? "Balance"? Egentligen bryr jag mig inte riktigt om det när jag istället får höra tokpeppade tagningar av klassiker (jodå) som "Wake the dead", "Partners in crime" och "All in a year". I den sistnämnda flyger Devil In Me-vokalisten upp på scen. Kul inslag.
Och förstås, på ett så pass litet ställe som Templet - knappt större än mitt vardagsrum - blir det total hardcore. Folk regnar från scenen, svetten rinner i floder och det liknar ett smärre krig snarare än en regelrätt spelning. Precis som det ska vara.
Det etthundrafemtionde gigget jag sett i år kunde inte ha varit mycket bättre.
I alla fall - den där idioten som åsyftas i titeln är förstås undertecknad. Det börjar runt niotiden på fredag morgon. Jag är på jobbet i tron att det är min sista dag. Jo, jag ska faktiskt sluta där. Ska jag plugga i Göteborg i höst orkar jag inte med ett pendlingsavstånd på trettio mil för att extraknäcka på lagret. Tyvärr.
Men förmannen frågar mig om jag kan tänka mig rycka in på söndag och köra ytterligare åtta timmar där och då. Dum som jag är tackar jag förstås ja. Ångesten som kryper i mitt sinne från halv tio fredag morgon till fem i sju söndag morgon är inte nådig. Det känns ungefär som att jag har gått med på att jobba en hel vecka till, inte en ynka dag.
Strunt samma. Dagen efter gifter sig min nästkusin, och under kvällen tillägnas min närvaro dennes bröllop. Jättegulligt.
Stiger upp halv sex morgonen efter, kör mitt sedvanliga morgonrace och tar mig till jobbet. Knegar, sliter och köttar. Tycker jag, i alla fall. Jag är stolt över min sista insats. Trots att jag gör en dundertabbe som lär få logistiksnubbarna att förbanna mig i en evighet. Eller, åtminstone en tid.
Och ungefär runt klockan fyra - när mitt skift är över - börjar min idioti göra sig påmind på riktigt.
Kvällen ska ägnas åt att spana in det dundercoola turnépaketet bestående av Comeback Kid, Living With Lions, Devil In Me och Blood Command på Templet i Lyngby (det danska Lyngby, inte förorten till Genarp). Planeringen jag skrivit upp för att hinna dit i tid är korrekt och bra upplagd. Problemet är att jag inte följer den.
Varför? Jag vet inte. Men jag inbillar mig att dess första tidpunkt - 17.13 - är den tid jag ska hoppa på bussen till Centralen. Min idiot förstår inte att det är ganska optimistiskt att jag ska hinna från Svedala till en kommun norr om Köpenhamn på blott sextiofem minuter.
17.13 är alltså tiden mitt utsedda tåg från Malmö Central ska avgå. Och det inser jag när jag står på busshållplatsen i Svedala. Hundra svordomar far genom mitt huvud.
Nåväl. Jag inser att det inte går att göra mycket åt det och ber en stilla bön om att ändå hinna dit i tid för att se Blood Command.
Det gör jag. Fast jag missar de första två-tre minuterna av setet. Det går att leva med. I synnerhet eftersom bandet visar sig vara ofantligt mycket bättre på skiva än på scen. På färska ep:n "Hand us the alpha male" låter det nämligen som ett farligt, kaxigt band med en stenhård tjej i fronten som får de flesta självutnämnda alfahannar att skita ner sig av rädsla. I själva verket är sångerskan Silje Tombre en väldigt tråkig scenfigur. Och hennes bandkamrater vill säkert framstå som vilda, men att de lite lojt skakar på kroppen utan mycket inlevelse duger inte.
Nej, Blood Command är bättre på skiva. Enkelt som det.
Annat är på gång när portugisiska Devil In Me äntrar scenen. Kvintetten är rätt så, tja, peppad och studsar som om de vore gjorda av gummi. Sångaren Poli (vad heter snubben i efternamn, egentligen?) ser ut som en colombiansk gangster som drivit in knarkskulder och krossat knäskålar oftare än vad han kramat sin morsa. Men han är en karismatisk frontman och uppmanar konstant till våld. Det händer inte. Publiken är seg och ger inte Devil In Me det mottagande de förtjänar. Det är trist. Kredd för att bandet aldrig tappar hågen utan håller ångan uppe setet igenom.
Living With Lions, då. Kanadensisk poppunkhardcore och kvällens mest melodiösa band. Det första som slår mig när gänget börjar lira är att samtliga fem i bandet är rätt så korta. Och jag menar korta. Gnomer, ta mig tusan.
Men det spelar föga till ingen roll. Bandet har välsnickrade melodier som sätter sig direkt och lyckas göra det här med collegepunk utan att på något vis bli mesiga. Ganska unik egenskap. De låter ungefär som ett Rise Against som aldrig lämnat garaget, liksom. Aldrig tappat det skramliga. Kort och gott en högst angenäm spelning av ett angenämt band (huga, vilken usel formulering).
Och så, Comeback Kid. Som turnén i ära saknar trummisen Kyle Profeta och därför placerat sångaren Andrew Neufelds brorsa - var det Ben han hette? - bakom trumsetet. Han gör inte bort sig, även om avsaknaden av den ordinarie skinnplågaren omöjliggör chansen till extranummer, då de inte hunnit repa in mer än de femton låtar som spelas ikväll.
Men i alla fall. Comeback Kid är ett oändligt älskvärt liveband. Andrew är en charmig men samtidigt röjig frontman som man måste gilla som fan. Bandet levererar på tå och låter precis lagom mycket av dynamiken från skiva ta plats i ljudbilden. Jag menar, å ena sidan vill man ha de stiliga gitarrmelodierna framförda utan invändningar, å andra sidan vill man att allt ska vara så hårt som möjligt. Kanadensarna löser den biten med äran i behåll.
Må så vara att jag saknar fler låtar från fjolårets fantastiska alster "Symptoms + cures". Var är titelspåret? "The concept stays"? "Balance"? Egentligen bryr jag mig inte riktigt om det när jag istället får höra tokpeppade tagningar av klassiker (jodå) som "Wake the dead", "Partners in crime" och "All in a year". I den sistnämnda flyger Devil In Me-vokalisten upp på scen. Kul inslag.
Och förstås, på ett så pass litet ställe som Templet - knappt större än mitt vardagsrum - blir det total hardcore. Folk regnar från scenen, svetten rinner i floder och det liknar ett smärre krig snarare än en regelrätt spelning. Precis som det ska vara.
Det etthundrafemtionde gigget jag sett i år kunde inte ha varit mycket bättre.
söndag 7 augusti 2011
So long and goodbye, Skåne - del 3: Klågerup och de där orterna man aldrig hört talas om och aldrig kommer besöka igen
Scenariot är följande:
Det är fredag eftermiddag. Har precis varit nere på Systembolaget med en kompis. Cyklar hemåt, med händerna tomma. Jag menar, jag har inga kvällsplaner. Varför ska jag då ödsla pengar på alkohol? Klockan är strax efter halv sex. Ett sms plingar in. "Vad gör du ikväll?". En notifikation om en fest i Klågerup, med andra ord.
Tittar på klockan. Nästan tjugo i sex. Systembolaget stänger prick sex. Fan. Hur gör jag? Det enda som kan göras - kastar mig på cykeln och stressar dit. Det får till följd att tjejen i kassan känner igen mig och jag kan alltså pricka av punkten "Handla på Systembolaget utan att visa legitimation" på listan "Things to do before you turn thirty".
Men ja. En sedvanlig fylla i metropolen Klågerup blir det. Avslutar det hela ganska tidigt dock - tar bussen hem redan tio över tolv. Varför? Jag är byggd som en liten, liten skolflicka och stupar ganska tidigt ikväll. Mitt fel.
Bakfyllan gör sig sjukt påmind när jag med ett ryck vaknar klockan sju morgonen efter. Somnar om, vaknar igen, somnar om, och så vidare, innan jag slutligen stiger upp klockan elva. Då sätter min träffsäkra bakiskur - pizzasallad - in nådastöten motbaksmällan och jag är människa igen. Nästan.
En kompis dyker upp strax innan tolv. Vi ger oss ut på vägarna. Första stoppet: den legendariska Alstadgrillen. Deras baconburgare går då inte av för hackor, kan jag informera.
Två hastiga stopp i Anderslöv och Västra Vemmenhög senare är vi i Veberöd. Sedan siktar vi mot Hurva. Innan vi är framme hinner vi stanna i Silvåkra och Harlösa.
Därefter ska vi hamna i Bessinge. Tar ett avbrott för glass- och cigginköp på Konsum i Hörby först. Sedan konstaterar vi att Bessinge består av åkrar, traktorer och fält. Inget mer. Och kör vidare.
Vi hittar min personliga favorit under resan - Rebbetuaröd! En ort inte så långt från Hörby, som helt tycks sakna bebyggelse och befolkning. Den består av två skyltar som signalerar start och slut för orten, plus en väg och lite skog. Helt fantastiskt.
I Degeberga handlar vi på Matöppet innan vi är framme i Yngsjö och fotograferar en parkeringsplats. Nästa hållplats är en annan favorit, nämligen Åhus och den helt enorma glassen för trettio kronor.
Sedan har vi för avsikt att hamna i Esarp, som avslutning. Följetongen är alltså tv-serien "Skånska mord" och dess orter - Veberöd, Hurva, Bessinge, Yngsjö och Esarp. Men i den sistnämnda hamnar vi aldrig. Varför? Berättar strax.
Vi kör lite planlöst söderut. Stannar i Harnestad och fotograferar dess skylt. Stannar utanför Matöppet i Everöd. Stannar vid en kyrkogård i Östra Sönnarslöv. Stannar i Fränninge. Stannar i Vollsjö. Där tar resan slut.
Min kompis till chaufför råkar hamna för nära en trottoarkant, vilket visar sig vara ödesdigert för höger framdäck. Han knackar på första, bästa hus som ligger vid vägen. De som bor där visar sig vara sådana som kan meka bil och byta däck. De sätter på reservdäcket åt oss, helt kostnadsfritt. Läser de detta - ett enormt tack!
Så det återstår inte mycket än att vända hem. Köra i max sjuttio på vägarna. Skapa karavaner av stressade bilister efter oss. Kör förbi Sjöbo, Dalby, Staffanstorp och annat innan vi formellt avslutat resan.
Oväntat och tråkigt slut, ja visst. Antiklimax, helt klart. Dock först efter att ha åkt runt i Skånes många avkrokar och konstaterat att det kanske inte är så illa att bo i Svedala, trots allt.
Eller vänta, vad är det jag sitter och säger?
(Fotnot: Facebookvänner kan titta på foton från resan i albumet "Roadtrip!")
Det är fredag eftermiddag. Har precis varit nere på Systembolaget med en kompis. Cyklar hemåt, med händerna tomma. Jag menar, jag har inga kvällsplaner. Varför ska jag då ödsla pengar på alkohol? Klockan är strax efter halv sex. Ett sms plingar in. "Vad gör du ikväll?". En notifikation om en fest i Klågerup, med andra ord.
Tittar på klockan. Nästan tjugo i sex. Systembolaget stänger prick sex. Fan. Hur gör jag? Det enda som kan göras - kastar mig på cykeln och stressar dit. Det får till följd att tjejen i kassan känner igen mig och jag kan alltså pricka av punkten "Handla på Systembolaget utan att visa legitimation" på listan "Things to do before you turn thirty".
Men ja. En sedvanlig fylla i metropolen Klågerup blir det. Avslutar det hela ganska tidigt dock - tar bussen hem redan tio över tolv. Varför? Jag är byggd som en liten, liten skolflicka och stupar ganska tidigt ikväll. Mitt fel.
Bakfyllan gör sig sjukt påmind när jag med ett ryck vaknar klockan sju morgonen efter. Somnar om, vaknar igen, somnar om, och så vidare, innan jag slutligen stiger upp klockan elva. Då sätter min träffsäkra bakiskur - pizzasallad - in nådastöten motbaksmällan och jag är människa igen. Nästan.
En kompis dyker upp strax innan tolv. Vi ger oss ut på vägarna. Första stoppet: den legendariska Alstadgrillen. Deras baconburgare går då inte av för hackor, kan jag informera.
Två hastiga stopp i Anderslöv och Västra Vemmenhög senare är vi i Veberöd. Sedan siktar vi mot Hurva. Innan vi är framme hinner vi stanna i Silvåkra och Harlösa.
Därefter ska vi hamna i Bessinge. Tar ett avbrott för glass- och cigginköp på Konsum i Hörby först. Sedan konstaterar vi att Bessinge består av åkrar, traktorer och fält. Inget mer. Och kör vidare.
Vi hittar min personliga favorit under resan - Rebbetuaröd! En ort inte så långt från Hörby, som helt tycks sakna bebyggelse och befolkning. Den består av två skyltar som signalerar start och slut för orten, plus en väg och lite skog. Helt fantastiskt.
I Degeberga handlar vi på Matöppet innan vi är framme i Yngsjö och fotograferar en parkeringsplats. Nästa hållplats är en annan favorit, nämligen Åhus och den helt enorma glassen för trettio kronor.
Sedan har vi för avsikt att hamna i Esarp, som avslutning. Följetongen är alltså tv-serien "Skånska mord" och dess orter - Veberöd, Hurva, Bessinge, Yngsjö och Esarp. Men i den sistnämnda hamnar vi aldrig. Varför? Berättar strax.
Vi kör lite planlöst söderut. Stannar i Harnestad och fotograferar dess skylt. Stannar utanför Matöppet i Everöd. Stannar vid en kyrkogård i Östra Sönnarslöv. Stannar i Fränninge. Stannar i Vollsjö. Där tar resan slut.
Min kompis till chaufför råkar hamna för nära en trottoarkant, vilket visar sig vara ödesdigert för höger framdäck. Han knackar på första, bästa hus som ligger vid vägen. De som bor där visar sig vara sådana som kan meka bil och byta däck. De sätter på reservdäcket åt oss, helt kostnadsfritt. Läser de detta - ett enormt tack!
Så det återstår inte mycket än att vända hem. Köra i max sjuttio på vägarna. Skapa karavaner av stressade bilister efter oss. Kör förbi Sjöbo, Dalby, Staffanstorp och annat innan vi formellt avslutat resan.
Oväntat och tråkigt slut, ja visst. Antiklimax, helt klart. Dock först efter att ha åkt runt i Skånes många avkrokar och konstaterat att det kanske inte är så illa att bo i Svedala, trots allt.
Eller vänta, vad är det jag sitter och säger?
(Fotnot: Facebookvänner kan titta på foton från resan i albumet "Roadtrip!")
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)