Nej, Bob Hund kommer det handla om först om knappt två veckor, när bandet har spelat på Malmöfestivalen.
I alla fall - den där idioten som åsyftas i titeln är förstås undertecknad. Det börjar runt niotiden på fredag morgon. Jag är på jobbet i tron att det är min sista dag. Jo, jag ska faktiskt sluta där. Ska jag plugga i Göteborg i höst orkar jag inte med ett pendlingsavstånd på trettio mil för att extraknäcka på lagret. Tyvärr.
Men förmannen frågar mig om jag kan tänka mig rycka in på söndag och köra ytterligare åtta timmar där och då. Dum som jag är tackar jag förstås ja. Ångesten som kryper i mitt sinne från halv tio fredag morgon till fem i sju söndag morgon är inte nådig. Det känns ungefär som att jag har gått med på att jobba en hel vecka till, inte en ynka dag.
Strunt samma. Dagen efter gifter sig min nästkusin, och under kvällen tillägnas min närvaro dennes bröllop. Jättegulligt.
Stiger upp halv sex morgonen efter, kör mitt sedvanliga morgonrace och tar mig till jobbet. Knegar, sliter och köttar. Tycker jag, i alla fall. Jag är stolt över min sista insats. Trots att jag gör en dundertabbe som lär få logistiksnubbarna att förbanna mig i en evighet. Eller, åtminstone en tid.
Och ungefär runt klockan fyra - när mitt skift är över - börjar min idioti göra sig påmind på riktigt.
Kvällen ska ägnas åt att spana in det dundercoola turnépaketet bestående av Comeback Kid, Living With Lions, Devil In Me och Blood Command på Templet i Lyngby (det danska Lyngby, inte förorten till Genarp). Planeringen jag skrivit upp för att hinna dit i tid är korrekt och bra upplagd. Problemet är att jag inte följer den.
Varför? Jag vet inte. Men jag inbillar mig att dess första tidpunkt - 17.13 - är den tid jag ska hoppa på bussen till Centralen. Min idiot förstår inte att det är ganska optimistiskt att jag ska hinna från Svedala till en kommun norr om Köpenhamn på blott sextiofem minuter.
17.13 är alltså tiden mitt utsedda tåg från Malmö Central ska avgå. Och det inser jag när jag står på busshållplatsen i Svedala. Hundra svordomar far genom mitt huvud.
Nåväl. Jag inser att det inte går att göra mycket åt det och ber en stilla bön om att ändå hinna dit i tid för att se Blood Command.
Det gör jag. Fast jag missar de första två-tre minuterna av setet. Det går att leva med. I synnerhet eftersom bandet visar sig vara ofantligt mycket bättre på skiva än på scen. På färska ep:n "Hand us the alpha male" låter det nämligen som ett farligt, kaxigt band med en stenhård tjej i fronten som får de flesta självutnämnda alfahannar att skita ner sig av rädsla. I själva verket är sångerskan Silje Tombre en väldigt tråkig scenfigur. Och hennes bandkamrater vill säkert framstå som vilda, men att de lite lojt skakar på kroppen utan mycket inlevelse duger inte.
Nej, Blood Command är bättre på skiva. Enkelt som det.
Annat är på gång när portugisiska Devil In Me äntrar scenen. Kvintetten är rätt så, tja, peppad och studsar som om de vore gjorda av gummi. Sångaren Poli (vad heter snubben i efternamn, egentligen?) ser ut som en colombiansk gangster som drivit in knarkskulder och krossat knäskålar oftare än vad han kramat sin morsa. Men han är en karismatisk frontman och uppmanar konstant till våld. Det händer inte. Publiken är seg och ger inte Devil In Me det mottagande de förtjänar. Det är trist. Kredd för att bandet aldrig tappar hågen utan håller ångan uppe setet igenom.
Living With Lions, då. Kanadensisk poppunkhardcore och kvällens mest melodiösa band. Det första som slår mig när gänget börjar lira är att samtliga fem i bandet är rätt så korta. Och jag menar korta. Gnomer, ta mig tusan.
Men det spelar föga till ingen roll. Bandet har välsnickrade melodier som sätter sig direkt och lyckas göra det här med collegepunk utan att på något vis bli mesiga. Ganska unik egenskap. De låter ungefär som ett Rise Against som aldrig lämnat garaget, liksom. Aldrig tappat det skramliga. Kort och gott en högst angenäm spelning av ett angenämt band (huga, vilken usel formulering).
Och så, Comeback Kid. Som turnén i ära saknar trummisen Kyle Profeta och därför placerat sångaren Andrew Neufelds brorsa - var det Ben han hette? - bakom trumsetet. Han gör inte bort sig, även om avsaknaden av den ordinarie skinnplågaren omöjliggör chansen till extranummer, då de inte hunnit repa in mer än de femton låtar som spelas ikväll.
Men i alla fall. Comeback Kid är ett oändligt älskvärt liveband. Andrew är en charmig men samtidigt röjig frontman som man måste gilla som fan. Bandet levererar på tå och låter precis lagom mycket av dynamiken från skiva ta plats i ljudbilden. Jag menar, å ena sidan vill man ha de stiliga gitarrmelodierna framförda utan invändningar, å andra sidan vill man att allt ska vara så hårt som möjligt. Kanadensarna löser den biten med äran i behåll.
Må så vara att jag saknar fler låtar från fjolårets fantastiska alster "Symptoms + cures". Var är titelspåret? "The concept stays"? "Balance"? Egentligen bryr jag mig inte riktigt om det när jag istället får höra tokpeppade tagningar av klassiker (jodå) som "Wake the dead", "Partners in crime" och "All in a year". I den sistnämnda flyger Devil In Me-vokalisten upp på scen. Kul inslag.
Och förstås, på ett så pass litet ställe som Templet - knappt större än mitt vardagsrum - blir det total hardcore. Folk regnar från scenen, svetten rinner i floder och det liknar ett smärre krig snarare än en regelrätt spelning. Precis som det ska vara.
Det etthundrafemtionde gigget jag sett i år kunde inte ha varit mycket bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar