Det där med Dead By April

Som bekant spelade Dead By April på Malmöfestivalen i förr går. För det förärades bandet en sågning av Close-Up-kollega Jonn Palmér Jeppsson i Sydsvenskan. En sågning vars brutalitet är jämförbar med att kastas in i en wellpapp-press. Den hittar du här.

För lite drygt en månad sedan skrev Marcus Grahn en liknande avhyvling i Värmlands Folkblad. Den kan du läsa här.

Dead By April - bandet som kritikerna älskar att hata, för att ta till en sliten klyscha. En klyscha som stämmer helt vansinnigt bra.

Ni vet säkert att jag inte håller med - jag älskar Dead By April. Den självbetitlade debutplattan - tolv av tretton dunderhöjdare ("Carry me" är jag lite tveksam till). Ep:n "Within my heart" - tre stabila låtar som bådar gott inför vad som komma skall. Och kommande fullängdaren "Incomparable", som jag har haft turen att höra, är inget mindre än en renodlad hitkavalkad.

Det är så jag ser deras diskografi. Deras tidiga demos - de som fick Myspace-kidsen att göra på sig av lycka - är inget av intresse, då ljudet stinker ganska påtagligt. Men för den delen fanns det en hel del bra låtar på dessa. "Unhatable" och "Lost", bland annat. För att inte tala om de låtar som sedan hamnade på debuten.

Mer? Killing Joke-covern "Love like blood" orsakade ramaskri när den släpptes. Har sällan läst så mycket efterblivet klagande från ett bands påstådda fans som när den dök upp på Spotify. Det vill säga, människor som inte hörde mer än att syntarna var ganska uppskruvade i mixen och som inte visste om att det faktiskt rörde sig om en cover.

Istället hette det saker som "Nu har de gått alldeles för långt och sålt sig - R.I.P. Dead By April" (nästan ordagrant vad en dåtida Facebookvän skrev i sin status när covern släpptes).

Ganska så, eh, skrattretande.

Funderar på en grej. En ständig invändning mot bandets musik är att låtarna jämt följer samma upplägg. Ni vet, syntintro, tungt riff, dito vers, rensångsrefräng med skrikinslag och så om igen. Och visst. Dead By April är inte bandet som vänder ut och in på den musikaliska lagboken.

Men, allvarlig talat. Om vi plockar fram ett dussin av de mest kreddiga metalbanden som finns, ett dussin band som du ska gilla och ge högt betyg, annars är du ocool, hur pass våghalsiga är deras låtstrukturer?

Vilka tolv, undrar du? Jag kommer på rak arm på följande;

The Haunted, Watain, Autopsy, Melvins, Mastodon, Graveyard, Ghost, Devil's Blood, High On Fire, Kylesa, Khoma och allt som Lord Kenta Philipsson tar sig för.

Jag kan ge rätt för Melvins och Mastodon, att dessa två band gör något skruvat och eget. Men resten? Nyskapande? Annorlunda? Snälla någon.

(För att undvika missförstånd: jag gillar de flesta av de uppräknade, kreddiga banden. Det är bara Melvins, Graveyard, Ghost, Devil's Blood och High On Fire jag har något emot).

Dead By April må inte vara bandet som river låtskelettens murar, men - det är inte ditt favoritband heller.

Och för den delen är det betydligt kaxigare att göra metal av Backstreet Boys än att försöka sätta nya rekord i grötblack metal.