Ja, en liten check-in från den där stadsfestivalen är på gång.
Det är i skrivande stund alltså runt lunchtid på Malmöfestivalens enda söndag. Om tre timmar och femtio minuter står Emil Jensen på Stora Scenen och spelar. Om du missar är du faktiskt dum i huvudet.
I alla fall.
Det började i fredags. Min första titt är den helt fantastiska systratrion Baskery, vars distade country/bluegrass man aldrig kan få för mycket av. Senast jag såg dem var på Pildammsteatern för lite drygt två år sedan. Då övertygade de ett hundratal picknickfirare om sin storhet och framkallade ett sjujäkla röj.
Nu kan det tyvärr inte bli samma närhetskänsla, då de är uppskickade på Stora Sydsvenskan, en scen som kanske är lite för hög och stor för bandet.
Men strunt samma. De gör sin grej, de gör den bra och det är förstås en helt suverän spelning de bjussar på. Baskery kan vara ett av de tuffaste banden vi har i Sverige. Låt gå för att jag saknar fler låtar från debutplattan "Fall among thieves".
Setlista:
Here to pay my dues
Mortal
The queen and the drone
Throw a bone
One horse down
Nobody nice
Shame and dance
Tendencies
Out-of-towner
Haunt you
Några timmar senare - under vilka jag hinner genomföra en telefonintervju med Scott Ian (invänta det kommande numret av Close-Up), sänka ynka två öl och springa på en gammal gymnasielärare - står Samuel Beam, eller Iron & Wine som han kallar sig, på samma scen. Anade på förhand att detta skulle vara årets svar på fjolårets Band Of Horses-succé (som jag dessvärre missade), men uppslutningen eller peppen verkar inte alls vara på samma nivå.
Men för den delen gör snubben en angenäm, trivsam spelning för det. Det må kanske vara en smula för introvert för min smak, men jag gillar ändå.
En natt passerar. Sedan är det lördag och Bandit Rock Night.
Först ut är The Unguided, vars kopplingar till horribla Sonic Syndicate är deras än så länge främsta försäljningsargument. Men låt mig informera om att de är vida bättre än moderbandet. Hårdare, tyngre, mer medryckande och de har minst femtio gånger så mycket attityd. Det här gillar jag, rentav. Grymt bra!
Sedan, de för evigt hatade Dead By April, som inte precis gör den bästa spelningen jag sett de göra. Snubbarna verkar lite smått ointresserade, backtracksen är så där obehagligt högt uppskruvade och såväl gitarr som Zandro Santiagos mikrofon hörs knappt. Dessutom - är det bara jag som uppfattar det så? - körs låtarna i alldeles för långsamma versioner. Det saknas minst ett tiotal bpm jämfört med studioversionerna ikväll. Märkligt.
Missuppfatta mig inte - det är en okej spelning. Men jag är van vid mer när det handlar om Dead By April.
Setlista:
Two-faced
What can I say
Unhatable
Promise me
In my arms
Erased
Stronger
Trapped
Angels of clarity
A promise
Losing you
Within my heart
Men då så.
Raskt vidare till Riddarna, som drar ungefär en tiondel så mycket folk som Dead By April. Gotlänningarna nämner att det är den sista festivalspelningen de gör i år, och att de därför ska spela varenda ton som om det vore den allra sista. Och nog fasen är det precis vad de gör.
För trion är helt från vettet. De agerar som om de går på någon skum mix av uppåttjack, ecstasy och koffeinpiller. Basisten ger sig vid ett tillfälle ut i publiken och försöker göra trick med en snubbes skateboard. Och sångaren är ungefär som Bob Hunds Thomas Öberg, fast med en gitarr runt halsen.
Musikaliskt är det bra, även om det inte alls matchar deras vanvettiga agerande. Men tillräckligt för att jag ska kalla mig ett Riddarna-fan numera.
Setlista:
Kom fram
Känner du som jag
Glömma allt
Vi ska ut
Förbrukad
Lyssna, rock'n'rollen är död
Förbjudna saker
Hej då
Sjuk
Vi kommer att dö
Sitter på behörigt avstånd och tittar lite smått på Viza. De låter ungefär som ett rockigt Hoffmaestro, fast utan samma energi och medryckande låtmaterial. Mest lite halvdant. Fast jag vet inte, kul att ha sett, kanske. På sin höjd.
Ändring är på gång när danskjävlarna i Supercharger äntrar scen. Precis som väntat sätter bandet ett sjujäkla tempo, och visar exakt hur metalrock'n'roll ska liras. En förmåga de sitter på, som måste poängteras, är att de lyckas göra det klassiska rockkompet om och om igen utan att det någonsin känns enformigt.
Mer konkret - countrydängan "Mrs. Ferguson" är obarmhärtigt cool, och likaså bryter den tillbakalutade "Redemption song" av lite. Annars är det fullt ställ med refrängstänkare som "Heart on overdrive", "Join and loose it" och "Rise and fall" som gäller. Och det är inte fel. Favoriten "Hell motel" ger mig gåshud, och avslutande Kiss-covern "I was made for lovin' you" är precis lika rolig som på Copenhell ifjol.
Fast - jag är lite sur för att "Handgrenade blues" inte återfinns i låtvalet. Ändå är det kvällens bästa spelning.
Setlista:
Rise and fall
Heart on overdrive
You disgust me
Are you satisfied?
Mrs. Ferguson
Rulers of the day
Join in and loose it
Redemption song
Roll the dice
Aim high
That's how I roll
Hell motel
I was made for lovin' you
Hardcore Superstar går hårt ut med "Sadistic girls" och "Guestlist" och visar ånyo varför de är ett av de livebanden man aldrig kan få för mycket av. Framför allt verkar gitarristen och Malmösonen Vic Zino vara peppad upp över öronen. Förståeligt - att få stå på en av de större scenerna på Malmöfestivalen inför en stor publik är förmodligen många Malmöbors dröm.
Pluspoäng för att oväntade "Simple man" plockas in. Minuspoäng för att "Kick on the upper class" saknas. Men setlistan är ändå väl sammansatt och fungerar sjukt bra, för att vara så pass kort. Menar, bandet får ju trots allt bara en timme på sig.
Setlista:
Sadistic girls
Guestlist
Liberation
My good reputation
Wild boys
Dreamin' in a casket
Bully
Someone special
Simple man
Last call for alcohol
Moonshine
We don't celebrate sundays
Kvällens sista titt - och vid det här laget är jag ganska mör - är alltid lika roliga Entombed, som sätter gasen i botten och skippar mellansnack och publikfrieri totalt. Stenhårt och coolt, förstås. Kanske inte det mest spännande vi kunnat få uppleva i afton, men ibland är det skönt att bli överkörd också. Och det är något Entombed är bra på att leverera. Bäst är den alltid lika vrålcoola Roky Erickson-covern "Night of the vampire".
Kvar att spana in? En hel del. Emil Jensen, som sagt, Atlas Losing Grip, Bouncing Souls, Boysetsfire, No Use For A Name, NOFX, Bob Hund och The Ark.
Vi ses där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar