...all I want is some special care".
Vi vet alla att Motörhead är det bästa bandet som någonsin existerat. I fredags spelade de på Lisebergshallen i Göteborg. Söndagen innan dess, det vill säga för en vecka sedan, spelade de på Vega i Köpenhamn. Självfallet besökte jag bägge spelningarna.
Fast söndagen höll i ett hast av ångest och panik att falla bort. På sätt och vis, åtminstone. Vi förflyttar oss till fredag förmiddag för en förklaring.
Jag har en biljett bokad till ett tåg som avgår klockan fem i halv tolv. Inte okristligt tidigt, utan snarare en ganska lagom tid att åka till Malmö. Men jag vaknar en halvtimme efter att tåget avgått. Inte enbart för att jag glömt att ställa klockan. Jag vaknar utan något som helst minne av hur jag kom hem kvällen innan.
För då blev det nämligen ett alkoholrus som heter duga. Exakt hur illa märker jag när jag går in i badrummet. Tittar mig i spegeln. Ett hörn av ena framtanden saknas. Överläppen är ett virrvarr av svullnader och sårskorpor. Hade jag kunnat tappa ångesten som fyller min kropp på burk och sälja den för några kronor per liter, hade jag garanterat kunnat köpa all politisk makt i ett land som Qatar eller Kuwait. Jag lovar.
I alla fall. Jag tar mig samman. Det vill säga, jag ringer hem till morsan och halvskriker i panik. Lösningen (som jag inte kan klura ut på egen hand, i det tillståndet) blir att ta mig till centralstationen, stega in på SJ:s resebutik och fälla den klassiska repliken "En biljett till nästa tåg till (valfri destination)". De hundralappar jag lade på en tågbiljett för några veckor sedan är kastade i sjön. Och en plåt till det här tåget går loss på femhundra spänn.
Klassisk replik, igen, som stämmer väl in på situationen:
Fuck my life.
Kommer fram, mår skit. Det är alltså fredag. Sedan blir det lördag. Beger mig till Palladium i Malmö för att se den alltid lika fantastiske David Eugene Edwards. Han är, föga förvånande, sjukt bra. Det är hans soloturné, han spelar utan kompband men gör det hur bra som helst. Den karlen kan konsten att trollbinda en med små, små medel.
Hans setlista ser ut så här (samtliga är Woven Hand-låtar, om inget annat anges):
Sinking hands
White bird
The speaking hands
Kingdom of ice
His rest
Sign of the zodiac (Rasputina-cover)
Whistling girl
As I went out one morning (Bob Dylan-cover)
Outlaw song (16 Horsepower-låt)
Iron feather
Horse head fiddle (16 Horsepower-låt)
A holy measure
Deerskin doll
Söndag. Motörhead nalkas. De spelar på ett av de bästa konsertställena jag varit på, Vega i Köpenhamn. Förstås är de hur bra som helst. Men lite sega, jämfört hur de är annars. Det tar några låtar innan allt lossnar. Sedan är allt frid och fröjd.
Synd att förbands-Jorn suger så fruktansvärt. Otajt, töntigt och allmänt dåligt. Heja!
Innan Motörhead intar Lisebergshallen i Göteborg hinner turnépaketet Thrashfest Classics stanna till vid Trädgår'n. Det är tufft, eftersom uppställningen utgörs av Exodus, Sepultura, Destruction, Heathen och Mortal Sin. De sistnämnda öppnar och röjer så det står det härliga till. Underskattat band, som helt klart förtjänar mer uppmärksamhet. Upprättelse! Nu!
Heathen, däremot, stinker. Falsettsång borde förbjudas. Onödigt tekniskt instrumenthanterande också. Det här är bara dåligt. Det enda positiva är att gitarristen Lee Altus också återfinns i Exodus. Fast det tillför ju inte Heathen något. Äh. Lägg ner verksamheten. Nu. Tack på förhand.
Destruction är bättre. Kvällens ondaste band, utan tvekan. Tyskar borgar för kvalitet. Ibland, åtminstone.
Sepultura? Jo, för all del. Derrick Green är en sjukt tråkig frontman, men han sjunger grymt. Nye trummisen Eloy Casagrande imponerar stort. Han slår minst lika hårt som Igor Cavalera och dubbelt så ofta. Snubben är född 1991, precis som jag. Får mig att må lite dåligt. Den killen turnerar jorden runt med ett legendariskt metalband, vad har jag gjort med mitt liv?
Poängavdrag för att låtvalet från "Chaos A.D." är så uselt. Ingen "Slave new world". Ingen "Propaganda". Ingen "Biotech is godzilla". Men däremot jävla "Kaiowas". Vad menas? Jag lyckas inte klura ut det.
Men Exodus, som går på härnäst, gör en av de bästa spelningar jag sett på länge. Allt, precis allt, är så där stenhårt in your face som thrash metal alltid ska vara. Vi får höra "Deranged", vi får höra "Brain dead", vi får höra "Bonded by blood" och vi får självklart höra den helt sensationellt coola "The toxic waltz". Och Gary Holt är ett föredöme för metalgitarrister. Han stegar runt, ser häftig ut, ler ständigt och headbangar som en vettvilling.
Lite setlistor? Självklart. Vi börjar med Exodus.
The last act of defiance
A lesson in violence
Fabulous disaster
Brain dead
Exodus
Deranged
Pleasures of the flesh
Piranha
Metal command
And then there were none
Bonded by blood
The toxic waltz
Strike of the beast
Sedan tar vi Sepultura.
Intro
Beneath the remains
Refuse/resist
Dead embryonic cells
Desperate cry
Mass hypnosis
We who are not as others
Altered state
Infected voice
Subtraction
Inner self
Kaoiwas
Territory
Arise
Destructions låtval är något i stil med detta. Inte hundra procent säker, men enligt mina stödanteckningar är det högst troligt att setlistan ser ut så här.
Total desaster
Satan's vengeance
Mad butcher
Black mass / Antichrist / Death trap
Invincible force
The ritual / Thrash attack
Tormentor
Eternal ban
Bestial invasion
Curse the gods
Heathen? Jag kan inte garantera att serlistan ser ut så här, eftersom jag inte klottrar ner den under spelningen. Men dessa låtar i den här ordningen har de kört på andra spelningar under Thrashfest-turnén, och de hållpunkter jag minns (sju låtar, "Open the grave" som tredje låt och "Death by hanging" sist ut) återfinns. Så vi kör på det.
Pray for death
Goblin's blade
Open the grave
Hypnotized
Opiate of the masses
Mercy is no virtue
Death by hanging
Mortal Sin fuskar och kör två låtar från sin senaste skiva, "Psychology of death". Tanken med Thrashfest är ju att banden enbart ska spela gammalt material. Men skitsamma. Det är hur bra som helst ändå.
Psychology of death
Blood, death, hatred
Lebanon
Hatred
I am immortal
Mayhemic destruction
Puh.
Innan jag vet ordet av'et är det fredag. Hög tid för Motörhead. Igen. Inte mer än värt det.
Och i kväll är de faktiskt snäppet vassare än i Köpenhamn. Allting lossnar och känns hundraprocentligt redan från första tonen i "Bomber". Lemmy är på bättre humör och Phil Campbell är klädd i en tröja från restaurangen 2112 (rekommenderas skarpt, maten är dyr men vansinnigt god).
Jag älskar Motörhead över det mesta här i världen. Kvällen förstärker min kärlek ytterligare. Trodde inte ens det var möjligt.
"The chase is better than the catch" görs på tårna och med extas ut i fingerspetsarna. Lemmy sluddrar bort några textrader i "Damage case", men låten framförs mycket hårdare än i Köpenhamn. De gör den hårdsvängigaste versionen av "Going to Brazil" jag någonsin fått höra. Och "Over the top" är alltid en fröjd.
Setlistan ser likadan ut i Köpenhamn som i Göteborg. Nämligen så här:
Bomber
Damage case
I know how to die
Stay clean
Metropolis
Over the top
One night stand
Gitarrsolo
The chase is better than the catch
Get back in line
I'll be your sister
The one to sing the blues (med trumsolo)
Orgasmatron
Going to Brazil
Killed by death
Iron fist
Whorehouse blues
Ace of spades
Overkill
Jorn är faktiskt något bättre i Göteborg. Om det är för att hans band har hunnit repa ihop sig eller om jag smält en aning låter jag vara osagt. Men de höjer sig tillräckligt för att jag till och med ska orka skriva ner setlistan. Vågar inte garantera att den såg exakt likadan ut i Köpenhamn. Men jag tror det.
Road of the cross
Shadow people
Man of the dark
The inner road
Below
Lonely are the brave
Rainbow in the dark
Stormcrow
Och ungefär där är vi i dag. Härnäst vankas suveräna Abramis Brama på Sticky Fingers på fredag. Var där!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar