Ska man presentera sina favoritplattor släppta under året är det givna att ställa upp en klassisk topp tio-lista. Eventuellt utökad med fler placeringar eller så kallade bubblare.
Förra året valde jag att betygsätta samtliga skivor släppta under året som jag hört och sedan presentera allihop. Det såg ut så här och tog vansinnigt mycket tid att sammanställa.
I år gör jag det något lättare för mig. Jag har valt ut mina fyrtio favoriter och listat dem i alfabetisk ordning. Rangordning är för mesar. Men "Holy shit" av Living With Lions är åtminstone årets bästa platta. Ganska överlägset.
Snabb reflektion - 2011 har haft en självklar vinnare bland plattsläppen, något 2010 saknade. Vill nog hävda att 2011 i stort sett varit snäppet vassare än fjolåret, även om det inte kommer upp i samma skyhöga klass som 2009.
Strunt samma. Fyrtio sjukt bra plattor i alfabetisk ordning, kommer här.
Adept - Death dealers
Bättre eller sämre än debuten? Ett debattämne som aldrig förlorat relevans under året. Men det spelar ingen roll - "Death dealers" är grymt bra, och det räcker långt.
All Time Low - Dirty work
Årets "fuck yeah, jag är awesome och ska bli groteskt full i kväll"-platta.
Architects - The here and now
Utveckling über alles. Sam Carter får utrymme att på riktigt visa upp vilken fantastisk sångpipa han har, och det är värt att applådera.
As You Drown - Rat king
Inte riktigt lika i ditt ansikte som två år gamla debuten "Reflection", men bra mycket ondare. Heja!
Atlas Losing Grip - State of unrest
Skatepunk är generellt sett inte min grej. Utom när Atlas Losing Grip står bakom. "Unrest" är en av årets vassaste låtar.
Band of Heathens - Top hat crown & the clapmaster's son
Egentligen gillar jag inte att Band of Heathens utvecklats från sitt countryursprung och stegat närmare sydstatsfunk. Men låtarna på "Top hat crown & the clapmaster's son" är bra nog för att jag ska skita i det.
Bloodiest - Descent
Årets svåraste platta att kategorisera. Neurosis-tyngd, Ennio Morricone-stämning, Swans-atmosfär, sjuttiotalsrockig sång plus arrangemang från klassisk musik är lika med "Descent". Bloodiests karriär ska bli spännande att följa.
Bob Malmström - Tala svenska eller dö!
Borgarcore! Alltså - hardcorepunk med texter som Fredrik Reinfeldt skulle kunna ha skrivit. Jag gillar inte budskapet, men faller för kaxigheten.
Bullet - Highway pirates
Deras hårdaste alster hittills. Det gillas.
Chemical Vocation - Write this moment
Enklare, mer tillbakalutad än debuten "A misfit in progress". Med hits som "Speeding heartbeats", "A case of the mondays" och "No still means no" i spetsen är det omöjligt att inte älska varenda sekund av "Write this moment".
Dangerous Summer - War paint
Jag håller debuten "Reach for the sun" högre. Men "War paint" är ändå ingalunda en besvikelse. Singeln "Good things" räcker för att gardera sig mot det.
Dead By April - Incomparable
Ja, jag gillar Dead By April. Stäm mig.
Dropkick Murphys - Going out in style
Ingen ny kvalitativ toppnotering, men bra nog för att jag gladeligen ska dansa och studsa tills jag inte kan stå upp längre.
Foo Fighters - Wasting light
Deras bästa hittills. Say no more.
Funeral Party - The golden age of knowhere
Discopunk, vill jag minnas att bandet själv kallat sin musik. Lyssna på inledande "New York city moves to the sound of L.A." och försök kläcka en bättre genrebenämning. Oemotståndligt!
Head Cat - Walk the walk... talk the talk
Om Lemmy medverkar på något måste det vara bra. I Head Cat slår han ihop sig med Slim Jim Phantom (trummor, Stray Cats) och Danny B Harvey (gitarr, Lonesome Spurs) och lirar rockabilly. Obetalbart.
I Am Hunger - Odium
Den här Trollhättan-kvintetten är nästa Refused. Inse.
Jackson Taylor and The Sinners - Let the bad times roll
Inte i klass med "Dark days", men likväl ett lysande exempel på när honky-tonk är som bäst.
Invasionen - Saker som jag sagt till natten
Mer postpunk än punk. Dennis Lyxzén fortsätter att kampera framåt i utvecklingen.
Last View - Hell in reverse
Det är alltid lika fantastiskt när en hett efterlängtad debutplatta inte bara lever upp till ens förväntningar, utan rentav överträffar dem.
Living With Lions - Holy shit
Årets bästa platta. Lyssna, typ nu.
Machine Head - Unto the locust
En svårare historia än perfekta "The blackening". Kräver sin tid, men till sist sitter den som en smäck.
Mastodon - The hunter
Atlantaalkisarnas mesta punkalster. Cool kontrast till "Crack the skye".
Morbid Angel - Illud divinum insanus
Tolv poäng för kaxigheten! Och tolv poäng för kvaliteten också.
Nicke Borg Homeland - Chapter 2
När Nicke Borg gör så här skön musik på egen hand saknar jag inte Backyard Babies en sekund.
Premonition 13 - 13
Med Scott "Wino" Weinrich i spetsen vet man precis vad Premonition 13 står för. Bäst är klämmiga "Modern man".
Scarred By Beauty - Sutra
Är dansk mathcore något att ha? Enkelt svar. Ja, för fan.
Siamese Fighting Fish - We are the sound
Tänk ett bakfullt Mars Volta som lirar Coheed And Cambria-covers på ett sjuttiotalsdisco. Fantastiskt, är ordet.
Slim Cessna's Auto Club - Unentitled
Altcountrys tokigaste band går från klarhet till klarhet. På "Unentitled" är hitfaktorn mer självklar än någonsin tidigare.
Slowlife - Suicide lullaby
Ilsken, brutal jävla hardcore med gott om melodier. Sådant gillar vi.
Social Distortion - Hard times and nursery rhymes
Återkomsten efter sju års frånvaro på skivsläpparfronten är gubbrock i sin mest angenäma form. Avfärdar du Mike Ness för att han låter för mycket Ulf Lundell nuförtiden är du en idiot.
Suicide Silence - The black crown
Vad deathcore alltid borde vara.
Sum 41 - Screaming bloody murder
Förvånansvärt ambitiöst alster för att vara Sum 41. Utan att bli pretto. Stiligt.
Supercharger - That's how we roll
Årets mesta rock'n'roll-smocka.
Tantrum To Blind - Walk out
Ett hårdare - och, framför allt, bättre - Paramore. Värt att hålla ett öga på.
Thursday - No devolucion
Föregångaren "Common existence" är svårslagen, men Thursday gör ett hedervärt försök med "No devolucion" genom att skrida framåt och göra sin mest experimentella skiva hittills. Och nu ska bandet lägga ner verksamheten. (Infoga valfri, hädisk svordom).
Times Of Grace - The hymn of a broken man
Överraskande - Killswitch Engage suger ganska hårt, men bandledaren Adam Dutkiewitcz och förre sångaren Jesse Leach lyckas i Times Of Grace åstadkomma något briljant.
Frank Turner - England keep my bones
"Not everyone grows up to be an austronaut / not everyone was born to be a king / not everyone can be Freddie Mercury / but everyone can raise a glass and sing". Nog sagt.
Walking With Strangers - Hardships
Sveriges mest auktoritära hårdingar - så har jag beskrivit bandet tusentals gånger. Vad det betyder? Inte en aning. Men "Hardships" är så bra att den skördar liv. Faktiskt.
You Ate My Dog - Like torches
Utsåg nyligen gänget till årets band, och "Like torches" är - förstås - en viktig faktor bakom utnämnandet. Poprockcore deluxe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar