All musik är tidlös, men ingen musik är tidlös.
Hänger du med?
Tidlös är ett begrepp som ofta används för att beskriva, bedöma och värdera musik. När en retrotrend är i full fart brukar de ivriga påhejarna säga att "det bevisar att det är tidlös musik som bara haft en liten svacka". Skitsnack, förstås.
Ingen musik är tidlös i ordets mest bokstavliga betydelse. All musik är daterad, på ett eller annat sätt. I recensioner av retroband kan man ofta läsa fraser av typen "den här skivan hade lika gärna kunnat spelas in 1973 som 2013". Det är givetvis helt felaktigt, oavsett vilken platta som åsyftas. Må så vara att skivan kanske är stilmässigt influerad av band som släppte skivor 1973, men resultatet kommer aldrig att genuint låta som det gjorde förr. Det är en omöjlighet. Och bara en sådan detalj som inspelningsutrustning omöjliggör att musiken låter exakt som 1973. Även om man skulle gräva fram studiogrejer från 1973 och spela in på dessa, så kommer soundet bli en modern efterapning av hur det lät förr. Allt som spelas in i dag kommer förresten låta väldigt gammalt år 2053.
Ingen musik är tidlös. All musik är daterad.
Däremot är all musik tidlös, i ett annat avseende. Kvalitet. Det blir aldrig gammalt. En skiva som var bra 1973 är naturligtvis bra även 2013. Det retar mig att folk inte förstår sådant. Historielösa musikfans - det är lika vidrigt som oansvariga hundägare, anonyma internettuffingar, folk som tror att Facebook-likes gör någon skillnad för världen och stolta sverigedemokrater.
Häromdagen lyssnade jag äntligen på en skiva som jag längtat efter att höra ett bra tag, nämligen "Sinatra at the sands". En liveplatta där Frank Sinatra ackompanjeras av Count Basie och hans orkester. Den var ungefär lika bra som jag hoppats på. Den elva minuter långa monologen i mitten av plattan hade gärna fått delas upp i mindre, spridda stycken, och jag hade hellre hört "Makin' whopee" spelas med sång, i stället för denna instrumentala version. Annars? Inledningstrion med "Come fly with me", "I've got a crush on you" och "I've got you under my skin" är så bra att hakan slår i golvet. "Street of dreams", en av mina Sinatra-favoriter, görs i en underbar tagning. Den tvådelade "My kind of town" är en klassavslutning.
Den skivan kom 1966. Den är fantastisk i dag. Eftersom inspelat material är oförmöget att förändras innebär det att den var fantastisk 1966. Hajar ni? Kvalitet är tidlöst.
Apropå liveplattor gjorde jag nyligen två finfina upptäckter. Först "At the Whisky à Go Go" med Johnny Rivers. Den kom 1964 och är snubbens debutplatta. Det känns helt sjukt i dag, att man kunde debutera med en liveplatta. Men jag gillar den skarpt. Det avslutande medleyt med "La bamba" och "Twist and shout", där Rivers och hans band går mellan de två låtarna som en pendel, är briljant.
Den andra upptäckten var "Live at the Star Club, Hamburg" med Jerry Lee Lewis. Att lyssna på Jerry Lee Lewis är faktiskt en extremt ögonöppnande grej för mig. Att man kan rocka med ett piano - rocka hårdare än vad niohundranittionio av tusen band gör med två dunderdistade gitarrer - är något som gått mig förbi. Jag har naturligtvis hört Jerry Lee Lewis förr och vetat att pianot var hans grej. Men jag har aldrig lyssnat på det. Tagit till mig hur han använder sitt instrument. Förrän nu. Och det är helt enastående.
Den skivan kom också 1964. Kvalitet, tidlöst, börjar ni se en trend?
Eftersom vi ändå pratar om liveplattor kan jag lika gärna ta upp "Live at the Apollo" med James Brown. Den kom 1963 och är själva definitionen av raw power. Att versionen av "Night train" som avslutar skivan fastnade på band när konserten spelades in känns nästan som ett vetenskapligt mirakel, när man lyssnar på den.
Sextiotalet var en bra tid för liveplattor.
Nu lyssnar jag emellertid på en tjugosju låtar, etthundratjugosex minuter, lång spellista med blandade Sabaton-låtar. Har nämligen tagit på mig uppdraget att recensera deras Metaltown-spelning, men inte lyssnat aktivt på bandet sedan de släppte "The art of war" för fem år sedan. Friskar upp minnet. Låtarna från "The art of war" och bakåt är fortfarande grymt bra, men jag är extremt tveksam till de svenskspråkiga låtarna från "Carolus rex". De låter bättre på engelska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar