En vacker sommardag 2004 köpte jag av ett nummer av brittiska musikbibeln Mojo. Varför? Jo, för att omslaget pryddes av Jimmy Page och med tidningen följde en skiva som hette "The roots of Led Zeppelin". Jag var tretton år och hade faktiskt knappt hört Led Zeppelin, mer än "Whole lotta love" som jag sett på VH1 någon gång. Det slog mig aldrig att det kunde vara en pigg idé att läsa rutan på skivomslaget som förklarade att skivan innehöll "15 classic tracks that inspired Britain's most legendary rock band". Jag trodde alltså att jag köpte en Led Zeppelin-platta, ett band som jag var så nyfiken på att jag höll på att smälla av.
Tro fasen att jag blev besviken när det visade sig att skivan innehöll en massa obskyriteter som Owen Hand, John Fahey och John Renbourn.
Men det fanns ändå ett antal låtar på skivan som jag uppskattade. Och, så här nio år senare, inser jag att skivan lärde mig ett och annat.
Att Little Richards "Long tall Sally", som inleder skivan, föll mig i smaken är givet. En annan låt som jag lyssnade intensivt på var "You need love" av Muddy Waters, en låt som Led Zeppelin bearbetade och bearbetade, tills de fick fram "Whole lotta love". Willie Dixon, som skrev "You need love", stämde rentav Led Zeppelin ett antal år senare för låtstöld.
Blueslegenden Howlin' Wolf bidrar till skivan med sin klassiker "Killing floor", en låt som Johnny Winter plockade fram i en förvånansvärt hurtig version på Pustervik i veckan. Halvt bortglömda, halvt kultiga psykedeliarockarna Spirit återfinns på skivan med låten "Fresh garbage", som inledde deras självbetitlade debutplatta från 1968.
En av mina absoluta favoriter på "The roots of Led Zeppelin" är låt två, "As long as I have you" av soulsångaren Garnet Mimms, en låt som Led Zeppelin framförde live vid vissa tillfällen. Garnet Mimms musikkarriär är det inte många som känner till eller minns, och under åttiotalet lade han ner den för att i stället arbeta med att prata kristendom med folk i fängelse. Nu, när jag återupptäcker "As long as I have you", slås jag av ett begär att gräva fram mer som snubben hann spela in. För, gosse, vilken röst han hade. Gospelplattan "Is there anybody there?" från 2007, hans comeback, vet jag dock inte om jag vill ta mig an (kalla mig gärna trångsynt).
Deltablues är en genre som jag fascinerats av vid otaliga tillfällen. Och även om det dröjde några år från inhandlandet av "The roots of Led Zeppelin" tills dess att fascinationen tog fart, så var skivan min första introduktion till stilen. Låt tre är "Travelling riverside blues", Robert Johnsons i mitt tycke bästa låt och en bit som Led Zeppelin spelade in i en nästan helt ny skrud under karriärens tidiga år (även om den inte släpptes officiellt förrän 1990). År 2009 införskaffade jag dubbel-cd:n "The complete recordings" med Robert Johnson under ett besök i Edinburgh. Det är ett album som är ett absolut måste i alla skivsamlingar.
Mer deltablues dyker upp i låten efter - "Shake 'em on down" av betydligt mindre mytomspunne Bukka White. En något mer countryinfluerad låt med ett sväng som hade fått vilken arenapublik som helst att ryckas med. Jag måste tillägga att när det begav sig - 2004, om du redan glömt - lyssnade jag betydligt mer intensivt på "Shake 'em on down" än "Travelling riverside blues", helt enkelt för att jag tyckte det var en bättre låt.
En annan låt som jag lyssnade på väldigt frekvent var "In my time of dying (Jesus make up my dying bed)" av Blind Willie Johnson. Det är en traditionell låt, vars låtskrivare är okänd, men jag fascinerades något fruktansvärt av att inspelningsåret var 1927. Här satt alltså jag, en finnig trettonåring i lilla bondorten Svedala i Skåne, och lyssnade på en låt som spelades in av en blind snubbe i amerikanska södern sjuttiosju år tidigare. Det är rätt så tufft, om man tänker på det.
Mer? Jo, skivan innehåller sju låtar till. Men det är dessa åtta som jag har en relation till. Det är dessa åtta som fick mig att rysa nostalgisk när jag hittade skivan i en flyttrensning häromdagen.
Du hittar en Spotifylista med låtarna från skivan här. Förutom sista låten, "She likes it" av Owen Hand", som inte finns på Spotify. Den är rentav så obskyr att jag inte hittar den på Youtube.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar