Att bedöma musik utifrån regelverk

Diskuterar man musik med någon, så är det oundvikligt att antingen en själv eller den man diskuterar med kläcker ur sig en fras i stil med "jag gillar bara musik som...", "all musik som är ... är skit" eller "jag förstår inte hur folk kan gilla musik som...".

Det må vara antingen medvetet eller omedvetet, men de flesta musiklyssnare har en eller flera regler eller mallar som de förhåller sig till när de bedömer musik. Jag försöker, så gott jag kan, undvika detta. Ur mitt perspektiv är det ett extremt trångsynt sätt att förhålla sig till musik. Och de som arbetar hårt efter dylika mallar är ofta de som anser sig inte vara trångsynta. Ett sätt för icke-trångsynta att ändå vara trångsynta, if you will.

Till poängen: jag har klottrat ner ett antal vanligt förekommande repliker med allmängiltig kritik mot musik. Och bemött dessa.

"Musik som inte svänger är inte bra".
Slayer är ett av världens mest osvängiga band och samtidigt ett av de bästa banden som någonsin existerat. Nog sagt.

"Om inte banden kan göra musiken på scen så borde de inte göra den på skiva heller".
Världen skulle gå miste om "Bohemian rhapsody". Jag ser det så här: livekonserter och studioplattor är två olika grejer. Varför ska man tumma på kvaliteten hos det ena för att det andra ska likna det ena? Ett band med hälsosamma prioriteringar ser till att göra sina studioplattor så bra som möjligt, om det så kräver att vissa låtar blir omöjliga att spela live. Sedan ser de till att göra sina livekonserter så bra som möjligt, om det så kräver att vissa låtar lämnas utanför. Band måste få ha rätten att använda vilka hjälpmedel som helst för att göra sina plattor så bra som det bara går.

"De skriker ju bara, man hör inte vad de sjunger, hur kan du gilla sådant?".
Ärligt: hur ofta har musiker något vettigt att säga i sina låtar, som man faktiskt vill höra och förstå? Först och främst brukar de band där sången endast utgörs av otydligt gapande ha extremt lökiga texter, och det är till deras fördel att man inte hör vilka ord som sägs/sjungs/skriks. Och för det andra har väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt många band där vartenda ord är tydligt så dåliga texter att det allvarligt skadar ens intelligens att förstå texten.

"Band som använder backtracks suger".
 The Who har spelat "Baba O'Riley" och "Won't get fooled again" med backtracks. Det finns band som är skickliga på att använda backtracks, och det finns band som inte är fullt så skickliga på det. Här kan vi återkoppla till "Om inte banden kan göra musiken på scen så borde de inte göra den på skiva heller"-resonemanget. Band måste få ha rätten att göra sina livekonserter så bra som möjligt, och få lov att använda alla tillgängliga hjälpmedel. Många band som använder backtracks skulle förmodligen kapsejsa totalt på scen om de inte fick lov att använda det. Dessutom kan jag ta gift på att det finns mängder av band där ute som använder backtracks som ingen (ingen!) märker.

"Det är bara ärlig musik som är bra".
Hur kan du vara säker på att Nicki Minaj eller Justin Bieber är oärliga? Och hur kan du vara säker på att Mike Ness och Trent Reznor är ärliga? Du kan aldrig någonsin vara säker på hur pass ärlig musik är, såvida du inte själv skrivit musiken. Dessutom är ärlig ett så pass luddigt, abstrakt begrepp.

"Band måste bjuda på något visuellt för att vara intressanta på scen".
 Nej, band måste bjuda på bra musik, spelat bra, för att vara intressanta på scen. Jon Spencer Blues Explosion är ett av de mest hisnande banden som någonsin spelat en konsert, och de bjuder inte på något mer visuellt än lite poser.

"Det här är ju kommersiell musik".
Många musiklyssnare, i synnerhet death- och black metal-fans, reagerar likt en av Pavlovs hundar när melodier äntrar musiken och börjar genast vråla om att det är kommersiell musik. I tider när kroniskt melodibefriade deathcoreband drar större publik än många indiepopband måste det därmed anses vara motbevisat att kommersiell är samma sak som melodisk.

"Jag gillar bara ljus/glad musik".
Gränsen mellan ljus och mörk musik är extremt luddig. Var hamnar Led Zeppelin? Bob Dylan? Miles Davis? Frank Sinatra? Robert Johnson? Begränsar man sig till att endast lyssna på band som Abba, Bee Gees, Boney M med mera går man miste om mycket.

"Jag gillar bara mörk/deppig musik".
Gränsen mellan ljus och mörk musik är extremt luddig. Var hamnar Led Zeppelin? Bob Dylan? Miles Davis? Frank Sinatra? Robert Johnson? Begränsar man sig till att endast lyssna på band som Watain, The Cure, Fields Of The Nephilim med mera går man miste om mycket.

"Det är inte bra musik, det är hur lätt som helst att spela".
Några som jag gick högstadiet med använde detta som en vanlig invändning mot vissa band. Och det är utan tvekan den allra mest korkade regeln att sätta upp för musik, om jag måste välja en. Det är så klart väldigt märkligt att per automatik avfärda musik som inte innehåller tillräckligt många taktbyten och svåra ackord. Teknik bör användas som ett medel för att ta musiken någonstans, inte vara ett självändamål. Det är min åsikt.

Slutsats? Bra musik är bra musik. Bedöm varje band eller artist individuellt. Att sätta upp riktlinjer för vad bra musik måste innehålla eller inte får innehålla utesluter så mycket bra grejer.

Jag har sagt det förr och jag säger det gärna igen: jag anser mig inte ha bred musiksmak. Jag anser mig vara nyfiken. Det är allt. När jag gräver fram obskyra psykedeliska plattor från sextiotalet eller lyssnar på gammal jazz vore det därför idiotiskt att bedöma musiken efter allmängiltiga regler. Det skulle medföra att ens musiksmak till slut börjar kännas klaustrofobisk. Hemska tanke.