I går postade jag tjugo frågor som hade med Rolling Stones lista över tidernas 500 bästa skivor att göra, både 2003- och 2012-versionen.
Eftersom det är oväntat kul att skriva quizfrågor kommer här tjugo till. Lite svårare den här gången, tror jag. Lite mer kuriosaartat, lite mindre "vem släppte den och den skivan". Inga frågor om "vilken skiva har plats nummer X på den ena listan?", utan bara frågor som utgår som de listade skivorna.
Reglerna är samma som i går. Inget Wikipedia. Inget Google. Inget "Fråga publiken".
Svaren finns längst ner. Kör hårt!
1. Vilken skiva refererar Led Zeppelins Robert Plant till i "Whole lotta love" när han gastar "Shake for me girl, I wanna be your back door man"?
2. Vem står för den inledande presentationen på James Browns "Live at the Apollo"?
3. Hur lång tid tog det för Ornette Coleman och hans band att spela in "The shape of jazz to come"?
4. Vilken gitarrist gästar "While my guitar gently sleeps" på The Beatles självbetitlade skiva?
5. Vilken hip hop-duo släppte 1987 debuten "Paid in full", som brukar ses som startskottet för hip hopens gyllene era?
6. Var spelade Trent Reznor i Nine Inch Nails in skivan "The downward spiral"?
7. Hur långt tidsspann är det mellan den första och den sist inspelade låten på Rolling Stones "Exile on Main st."?
8. Vilken legendarisk bluesartist släppte 1971 liveskivan "Live in Cook County Jail"?
9. Vem släppte 1991 3cd-boxen "The birth of soul: The complete Atlantic rhythm and blues recordings"?
10. Vilken inspelning saknas, albumtiteln till trots, på Robert Johnsons "The complete recordings"?
11. Vem är huvudpersonen på Marvin Gayes konceptskiva "What's going on"?
12. Vad består det tio minuter långa titelspåret på Funkadelics "Maggot brain" huvudsakligen av?
13. Vilket ord saknas i titeln på A Tribe Called Quests andra skiva: "The low end ..."?
14. Vilken rockartist kallades "The killer", och fick därför en klassisk samlingsskiva döpt till "All killer no filler!"?
15. Vilken Rolling Stones-låt tolkade Devo på debutskivan "Q: Are we not men? A: We are Devo!"?
16. Vilken fotograf, som annars är känd för kontroversiell homoerotik, tog omslagsfotot på Patti Smiths debut "Horses"?
17. I vilken stad slutförde Dusty Springfield sånginspelningarna till "Dusty in Memphis"?
18. Vilken skiva blev Joni Mitchells första listetta i hemlandet Kanada?
19. Vad heter den berömda a capella-låten på Janis Joplins fjärde platta "Pearl"?
20. Var spelade Bruce Springsteen in "Nebraska"?
1. Howlin' Wolfs andra, själbetitlade platta från 1962, där låtarna "Shake for me" och "Back door man" ingår. 2. Fats Gonder. 3. En dag (22 maj 1959). 4. Eric Clapton. 5. Eric B & Rakim. 6. I huset där Sharon Tate mördades av Manson-familjen (på 10050 Cielo Drive i Los Angeles). 7. Knappt tre år, mellan juli 1969 och mars 1972. 8. BB King. 9. Ray Charles. 10. En alternativ tagning av "Travelling riverside blues". 11. En veteran som precis kommit hem från Vietnamkriget. 12. Ett gitarrsolo. 13. Theory. 14. Jerry Lee Lewis. 15. "(I can't get no) Satisfaction". 16. Robert Mapplethorpe. 17. New York. 18. "Court and spark". 19. "Mercedes benz". 20. I sitt sovrum, hemma i New Jersey
lördag 30 november 2013
fredag 29 november 2013
Quiztime!
Listor är roliga. Quizfrågor är roliga. Där har vi bakgrunden.
Under det här året har tidningen Rolling Stones lista över de 500 bästa skivorna genom tiderna varit min bibel. Jag har printat ut 2003-versionen och sätter ett kryss på varje skiva jag kollar upp. Den uppdaterade versionen från 2012 finns på min dator i Excel-format, för att enkelt kunna bockas av. I skrivande stund är jag uppe i 191 hörda titlar i den senare.
Smaken är ju som baken, och det är knappast så att jag tycker alla skivor på listan är briljanta. Men, jag ser det så här: så gott som alla skivor på listan har ett visst historiskt värde. Det är snarare de mest inflytelserika skivorna som hamnar på listan, snarare än de genuint bästa. Listan är musikhistorisk allmänbildning. Därför är den intressant.
Jag snickrade ihop tjugo quizfrågor kring skivorna på listan. Inte direkt "vilken skiva finns på den och den platsen?", utan snarare kring ett antal utvalda skivor. Vissa är så självklara att du borde skämmas big time om du inte kan svaret. Andra är mer av kalenderbitarkuriosa-karaktär.
Regler: inget Wikipedia-kollande, inget googlande, ingen "Ringa en vän"-livlina. Svaren finns längst ner på sidan. Enjoy!
1. Vem var den fjärde artisten som bidrog med några låtar till "A Christmas gift for you from Phil Spector", förutom The Ronettes, Darlene Love och Bob B Soxx & The Blue Jeans?
2. Vem släppte 1955 skivan "In the wee small hours", som brukar räknas som tidernas första konceptskiva?
3. Vilket ord saknas i titeln "Sgt. Pepper's ... hearts club band"?
4. Vilket år släpptes Radioheads "Kid A"?
5. Vilken medlem i The E Street Band producerade Lucinda Williams skiva "Car wheels on a gravel road"?
6. Joy Divions andra skiva "Closer" släpptes den 18 juli 1980. Vad gjorde sångaren Ian Curtis två månader innan skivsläppet?
7. Vilken var den första singeln som släpptes från Guns N' Roses debut "Appetite for destruction"?
8. Öppningslåten på Aretha Franklins skiva "I never loved a man the way I love you" utsågs till den femte bästa låten genom tiderna av Rolling Stone. Vad heter den?
9. Vilken amerikansk gitarrist låg bakom projektet och skivan "Buena Vista Social Club"?
10. Vad heter Public Enemys andra skiva?
11. Vilken Wu-Tang Clan-medlem släppte 1995 skivan "Only built 4 cuban linx..."?
12. Vad heter Depeche Mode-skivan där "Personal Jesus" och "Enjoy the silence" ingår?
13. Vilket år släpptes Madonnas fjärde skiva "Like a prayer"?
14. Vilken Beatles-skiva försökte Brian Wilson i Beach Boys överträffa med "Pet sounds"?
15. Vad heter Labelles mest framgångsrika skiva?
16. Willie Nelsons skivbolag Columbia blev förfärade när han lämnade in den färdiga "Red headed stranger". Varför?
17. Vem debuterade med skivan "Exile in guyville" år 1993?
18. Vad heter bandet som släppte skivan "Beauty and the beat" år 1981 och som inkluderade sångerskan Belinda Carlisle?
19. Vilken Frankie Valli-låt gjorde Lauryn Hill en cover på, som finns som bonusspår på "The miseducation of Lauryn Hill"?
20. Vem döpte M.I.A. skivan "Kala" efter?
Svar:
1: The Crystals. 2: Frank Sinatra. 3: Lonely. 4: 2000. 5: Roy Bittan. 6: Han begick självmord. 7: "It's so easy". 8: "Respect". 9: Ry Cooder. 10: "It takes a nation of millions to hold us back". 11: Raekwon. 12: "Violator". 13: 1989. 14: "Rubber soul". 15: "Nightbirds". 16: De tyckte skivans lo fi-produktion fick den att låta som en demo. 17: Liz Phair. 18: The Go-Go's. 19: "Can't take my eyes off of you". 20: Sin mor.
Under det här året har tidningen Rolling Stones lista över de 500 bästa skivorna genom tiderna varit min bibel. Jag har printat ut 2003-versionen och sätter ett kryss på varje skiva jag kollar upp. Den uppdaterade versionen från 2012 finns på min dator i Excel-format, för att enkelt kunna bockas av. I skrivande stund är jag uppe i 191 hörda titlar i den senare.
Smaken är ju som baken, och det är knappast så att jag tycker alla skivor på listan är briljanta. Men, jag ser det så här: så gott som alla skivor på listan har ett visst historiskt värde. Det är snarare de mest inflytelserika skivorna som hamnar på listan, snarare än de genuint bästa. Listan är musikhistorisk allmänbildning. Därför är den intressant.
Jag snickrade ihop tjugo quizfrågor kring skivorna på listan. Inte direkt "vilken skiva finns på den och den platsen?", utan snarare kring ett antal utvalda skivor. Vissa är så självklara att du borde skämmas big time om du inte kan svaret. Andra är mer av kalenderbitarkuriosa-karaktär.
Regler: inget Wikipedia-kollande, inget googlande, ingen "Ringa en vän"-livlina. Svaren finns längst ner på sidan. Enjoy!
1. Vem var den fjärde artisten som bidrog med några låtar till "A Christmas gift for you from Phil Spector", förutom The Ronettes, Darlene Love och Bob B Soxx & The Blue Jeans?
2. Vem släppte 1955 skivan "In the wee small hours", som brukar räknas som tidernas första konceptskiva?
3. Vilket ord saknas i titeln "Sgt. Pepper's ... hearts club band"?
4. Vilket år släpptes Radioheads "Kid A"?
5. Vilken medlem i The E Street Band producerade Lucinda Williams skiva "Car wheels on a gravel road"?
6. Joy Divions andra skiva "Closer" släpptes den 18 juli 1980. Vad gjorde sångaren Ian Curtis två månader innan skivsläppet?
7. Vilken var den första singeln som släpptes från Guns N' Roses debut "Appetite for destruction"?
8. Öppningslåten på Aretha Franklins skiva "I never loved a man the way I love you" utsågs till den femte bästa låten genom tiderna av Rolling Stone. Vad heter den?
9. Vilken amerikansk gitarrist låg bakom projektet och skivan "Buena Vista Social Club"?
10. Vad heter Public Enemys andra skiva?
11. Vilken Wu-Tang Clan-medlem släppte 1995 skivan "Only built 4 cuban linx..."?
12. Vad heter Depeche Mode-skivan där "Personal Jesus" och "Enjoy the silence" ingår?
13. Vilket år släpptes Madonnas fjärde skiva "Like a prayer"?
14. Vilken Beatles-skiva försökte Brian Wilson i Beach Boys överträffa med "Pet sounds"?
15. Vad heter Labelles mest framgångsrika skiva?
16. Willie Nelsons skivbolag Columbia blev förfärade när han lämnade in den färdiga "Red headed stranger". Varför?
17. Vem debuterade med skivan "Exile in guyville" år 1993?
18. Vad heter bandet som släppte skivan "Beauty and the beat" år 1981 och som inkluderade sångerskan Belinda Carlisle?
19. Vilken Frankie Valli-låt gjorde Lauryn Hill en cover på, som finns som bonusspår på "The miseducation of Lauryn Hill"?
20. Vem döpte M.I.A. skivan "Kala" efter?
Svar:
1: The Crystals. 2: Frank Sinatra. 3: Lonely. 4: 2000. 5: Roy Bittan. 6: Han begick självmord. 7: "It's so easy". 8: "Respect". 9: Ry Cooder. 10: "It takes a nation of millions to hold us back". 11: Raekwon. 12: "Violator". 13: 1989. 14: "Rubber soul". 15: "Nightbirds". 16: De tyckte skivans lo fi-produktion fick den att låta som en demo. 17: Liz Phair. 18: The Go-Go's. 19: "Can't take my eyes off of you". 20: Sin mor.
onsdag 27 november 2013
Jag och Volbeat
Parken i Köpenhamn är knökfull, fyrtioåttatusen människor väntar på att AC/DC ska kliva ut på scenen och riffa loss. Jag befinner mig på en av sittplatssektionerna. Två personer stannar till vid början av raden och ska ta sig in till sina platser. Alla får ställa sig upp för att släppa förbi dem. Ni vet, så som man gör på sportarenor. Under min uppknäppta Lamb Of God-hood har jag en Volbeat-tröja, som jag köpte på Färs och Frosta Sparbank Arena tre månader tidigare. De två personerna är i full färd med att tränga sig fram till sina platser. En av dem, en snubbe i fyrtioårsåldern, stannar till vid mig. Han har på sig en Volbeat-hood. Han ropar "He-hey!" när han ser min t-shirt och drar upp hoodtröjan, för att visa sin egen t-shirt. Den har exakt samma tryck som hooden. Han ger mig en stor bamsekram, innan han fortsätter vandringen mot sina plats.
Volbeat, alltså. Första gången jag hörde danskarnas musik stod jag på tågstationen i Skurup. En dåtida kompis nästan tvingade på mig lurarna till hans mp3-spelare, sedan fick jag höra ett kort stycke ur "The human instrument". Minns att jag tyckte musiken var cool, men att sångaren lät konstig. Det här var under den tidiga hösten 2007.
Först under 2008 gick jag vidare med relationen till bandet. De hade tre låtar tillgängliga för gratis nedladdning på sin hemsida. Om jag inte minns helt fel var dessa låtar "Rebel monster", "I only wanna be with you" och "Caroline leaving". Jag gillade det skarpt. När de senare under året släppte "Guitar gangsters and cadillac blood", deras bästa platta, köpte jag på mig alla tre skivor de gjort.
I mars 2009 fick jag se bandet live för första gången. De spelade på nämnda Färs och Frosta Sparbank Arena i Lund. Det var apbra. Tidigare under dagen gjorde jag min första riktiga face to face-intervju med dåvarande gitarristen Thomas Bredahl. Han var hur trevlig som helst. Jag höll på att skita ner mig av nervositet och ställde frågor av typen "Men ni har ju så många jättebra låtar, är det inte svårt att göra en setlista?". Skulle ta en sådan där cool idolbild efter intervjun också, där vi stod med armarna på varandras axlar och posade tufft. I stället såg det ut som att vi var ett förälskat par. Den planerade publiceringen på Bilddagboken (det var där man hängde online på den tiden) ställdes därmed in. Vet inte om jag har kvar bilden i någon mapp någonstans, men misstänker att den är raderad sedan länge.
Setlista från Lund, 7 mars 2009:
(End of the Road)
Guitar gansters and cadillac blood
Back to prom
Caroline leaving
Radio girl
River queen
Sad man's tongue
Soulweeper
A moment forever
Maybellene i hofteholder
Boa (JDM)
Pool of booze, booze, booza
Mary Ann's place
I only wanna be with you
Hallelujah goat
The garden's tale
We
The human instrument
Mr and mrs Ness
Still counting
Två veckor senare såg jag bandet igen, på Forum i Köpenhamn. De hade sålt ut arenan och spelade inför tiotusen pers, vilket ungefär alla blev förvånade över. Mest minnesvärt var att bandet plockade fram två, då, nya låtar, som de skulle testa. Den ena har jag via Youtube-klipp långt senare upptäckt var en tidig version av "Thanks", dock med helt annan text. Den andra kom nog inte längre än att spelas som "ny låt" på vissa gig. Under den här tiden befann sig Volbeat mitt i genombrottet och det var helt klart en spännande tid att vara ett fan.
Setlista från Köpenhamn, 21 mars 2009:
(End of the road)
Guitar gangsters and cadillac blood
Back to prom
Caroline leaving
Radio girl
River queen
Sad man's tongue
Thanks
Soulweeper
A moment forever (endast första minuten)
Boa (JDM)
Maybellene i hofteholder
Pool of booze, booze, booza
Ny låt
Mary Ann's place
I only wanna be with you
Hallelujah goat
The garden's tale
We
The human instrument
Mr and mrs Ness
Still counting
Nästa Volbeat-gig jag såg var på Metaltown samma sommar. Bra, förstås, även om en festivalspelning i Saharahetta naturligtvis inte kan matcha en "riktig" spelning. Roligast var att Thomas Bredahl tappade sina solglasögon ungefär två och en halv sekund in i spelningen. Det är också den hittills enda gången jag fått höra "A broken man and the dawn" live.
Setlista från Metaltown, 26 juni 2009:
(End of the Road)
Guitar gangsters and cadillac blood
Hallelujah goat
Radio girl
Sad man's tongue
Mr and mrs Ness
Pool of booze, booze, booza
Angelfuck
The human instrument
The garden's tale
Boa (JDM) (endast outrot)
A broken and the dawn
Still counting
I only wanna be with you
We
Ett år gick. Fjärde plattan "Beyond hell/above heaven" kom ut. Jag såg turnépremiären på Malmö Arena. När LG Petrov i Entombed plötsligt vaggade ut på scen när "Evelyn" plockades fram höll jag på att smälla av. Av överraskning, positiv sådan, alltså.
Setlista från Malmö, 7 oktober 2010:
The mirror and the ripper
Maybellene i hofteholder
Hallelujah goat
16 dollars
Heaven nor hell
Guitar gangsters and cadillac blood
Soulweeper
Who they are
Evelyn
Mary Ann's place
Sad man's tongue
We
7 shots
A warrior's call
I only wanna be with you
Boa (JDM) (endast outrot)
Pool of booze booze booza
Still counting
The garden's tale
Fallen
Thanks
The human instrument
Drygt en månad senare spelade bandet på Forum igen. Utsålt, så klart. Den kvällen spelade bandet in huvuddelen av "Live from beyond hell/above heaven"-dvd:n. Jag kände mig som en lottovinnare för att jag befann mig på plats. Nästan alla gästartister från skivorna medverkade. Jakob Oelund, då i Taggy Tones, stegade in med ståbasen i "16 dollars". LG Petrov repriserade sin roll i "Evelyn", vilket innebar att Barney Greenway i Napalm Death var den enda gästen som inte närvarade. Pernille Rosendahl i The Storm dök upp i "Mary Ann's place". När "7 shots" började spelas befann sig Michael Denner, tidigare i Mercyful Fate, på scen. Sedan, helt oväntat, stormade Mille Petrozza i Kreator in när det var dags för hans sångparti. Fantastiskt! I "A warrior's call" dansade boxaren Mikkel Kessler runt på scen och hojtade "Fight! Fight! Fight!". Och så, förstås, sjöng Johan Olsen i Magtens Korridorer sina delar på danska i "The garden's tale".
Det var en storslagen konsert. Än i dag den bästa Volbeat-spelningen jag sett. Och en av de bästa spelningarna jag sett över huvud taget.
Setlista från Köpenhamn, 19 november 2010:
The mirror and the ripper
Maybellene i hofteholder
Hallelujah goat
16 dollars
Heaven nor hell
Guitar gangsters and cadillac blood
Soulweeper
Who they are
Evelyn
Mary Ann's place
Sad man's tongue
We
7 shots
I only wanna be with you
Pool of booze, booze, booza
Boa (JDM) (endast outrot)
A warrior's call
Still counting
The garden's tale
Fallen
Thanks
The human instrument
I mars 2011 skulle bandet göra en klubbturné i Danmark. "Coolt", tänkte jag och köpte biljett till spelningen på Vega i Köpenhamn. Även om det inte var dåligt var det ändå något av en besvikelse. Michael Poulsen var brakförkyld, vilket märktes lite väl tydligt. Anders Lundemark i Konkhra gästade "Evelyn" och gjorde en för jävla tråkig insats. Inget fel på hans growlsång, absolut inte. Men har man vant sig vid LG Petrovs sköna stil och personlighet är en stillastående, headspinnande Konkhra-sångare ett klart nerköp. I stället för att Johan Olsen dök upp i "The garden's tale", eller ens att Thomas Bredahl tog sig an hans partier, vilket han brukar göra med den äran, föll lotten på någon gråhårig gammal gubbe som var utklädd till sjörövare och som sjöng hellre än bra. Jag har ingen aning om vem tusan det var, men humorn nådde inte fram. Inte till mig, i alla fall.
Setlista från Köpenhamn, 10 mars 2011:
The human instrument
Guitar gangsters and cadillac blood
Heaven nor hell
The mirror and the ripper
Radio girl
Hallelujah goat
Sad man's tongue
7 shots
Mary Ann's place
16 dollars
Mr and mrs Ness
Makin' believe
The garden's tale
Still counting
Who they are
Evelyn
Fallen
Thanks
Pool of booze, booze, booza
Boa (JDM) (endast outrot)
I only wanna be with you
Det blev en ny Metaltown-spelning senare samma år. Trots skitväder och allmän opepp i samband med det årets katastrofala festivalarrangemang gjorde bandet en lysande spelning. Thomas Bredahl hade på sig en Motörhead-tröja, med motiv från "Motörizer"-turnén. Bara en sådan sak. "River queen" plockades fram för första gången sedan Forum 2009 och det här är enda gången jag fått höra "A new day" live.
Setlista från Metaltown, 18 juni 2011:
The human instrument
Guitar gangsters and cadillac blood
Heaven nor hell
A moment forever / Hallelujah goat
Radio girl
The mirror and the ripper
Sad man's tongue
Mary Ann's place
A new day
Angelfuck
The garden's tale
River queen
Evelyn
Still counting
A warrior's call
Fallen
I only wanna be with you
Boa (JDM) (endast outrot)
Pool of booze, booze, booza
Det var sjunde gången jag såg danskarna. Det skulle dröja nästan två och ett halvt år innan den åttonde gången. Under den tiden hann mycket hända, både för mig och Volbeat. Jag flyttade till Göteborg, skaffade mig en kandidatexamen i journalistik och flyttade tillbaka till Skåne. Volbeat gjorde sig av med Thomas Bredahl, turnerade ett år med Hank Shermann som vikarierande gitarrist, spelade in femte plattan "Outlaw gentlemen & shady ladies" med Rob Caggiano som medproducent och anlitade Caggiano som ny, permanent gitarrist. Samtidigt blev Michael Poulsen hälsosam.
Lite blandade förväntningar var det, när jag i söndags stod långt fram i publikhavet på Forum och väntade på att spelningen skulle börja. Så mycket har hänt. Är de fortfarande lika bra? Om de nu är det, kommer jag fortfarande uppskatta det?
När två okända snubbar, en med banjo och en med slide, drog ut på introt till "Doc Holliday" alldeles för länge dök lite tvekan upp i huvudet. Men när låten kom igång, när ridån släpptes, när pyron eldade på och när en explosion förstärkte starten, då vaknade något inom mig. Michael Poulsen stod långt ute på scenkanten, på den sidan där jag befann mig. Direkt slogs jag av hur vital, levande och glad han såg ut. Så pigg har jag nog aldrig sett honom.
Innan den här kvällen hade jag sett Rob Caggiano live vid fyra tillfällen, bortsett från när han gästade Misfits-covern "Angelfuck" på Volbeats spelning på Metaltown 2011. Två gånger med Anthrax och två gånger med The Damned Things. Och banne mig om han inte verkade ha roligare med Volbeat, än med något av de två banden. Han har aldrig varit känd för att ha någon vidare utstrålning, men nu gled han runt med ett skönt, avväpnande leende och verkade vara hur lycklig som helst.
De flesta låtarna från "Outlaw gentlemen & shady ladies" fungerade minst lika bra som mina gamla favoriter, särskilt "The nameless one", "Cape of our hero" och "Dead but rising". "Lola Montez" verkar ha blivit en publikfriare i klass med "The garden's tale". I "The lonesome rider" tog Pernille Rosendahl på sig rollen som Sarah Blackwood, som gästar låten på skiva, och gjorde det sanslöst bra. Sedan stannade hon kvar på scen för att vara med under "Mary Ann's place" också, något som jag aldrig kommer tröttna på.
Sammanfattningsvis: Volbeat är lika bra som någonsin, om inte rentav bättre.
Setlista från Köpenhamn, 24 november 2013:
Doc Holliday
Hallelujah goat
Radio girl
The mirror and the ripper
The nameless one
Guitar gangsters and cadillac blood
Sad man's tongue
Lola Montez
Heaven nor hell
16 dollars
Dead but rising
The garden's tale
My body
A moment forever
Fallen
The lonesome rider
Mary Ann's place
Pool of booze, booze, booza
The hangman's body count
Find that soul (endast introt)
Caroline leaving
Maybellene i hofteholder
Cape of our hero
Still counting
Sex låtar har spelats varenda gång jag sett Volbeat: "Hallelujah goat", "Guitar gangsters and cadillac blood", "The garden's tale", "Pool of booze, booze, booza", "Still counting" och "Sad man's tongue". Får jag fritt välja några låtar från förr som jag vill ha tillbaka i setet blir det sådant som "Back to prom", "River queen", "Mr and mrs Ness", "Makin' believe" och "A broken man and the dawn". Sedan gör det rätt ont att de slutade spela "Light a way" live innan jag såg dem första gången.
Volbeat kommer alltid vara en viktig del av mig. De kommer alltid vara ett band som jag har en nära relation till. Jag älskar Volbeat.
En gång i tiden, kring "Rock the rebel/Metal the devil" och "Guitar gangsters and cadillac blood", var det coolt att gilla Volbeat. Alla som var fans påpekade att bandet gjorde något unikt och borde vara "så jävla stora". Nu är de det. Men nästan ingen som gillade bandet då gillar dem nu. Varför? Det är ju inte häftigt att gilla ett band som någon annan gillar. Även om de forna fansen nog hävdar argument i stil med "äh, så mycket har jag egentligen aldrig gillat dem" eller "de har blivit så tråkiga, de senaste skivorna är inte bra". (Samma grej kommer hända med Ghost, mark my words.)
Inte många skulle erkänna att de slutar gilla ett band för att bandet ifråga blir för populärt, för stort bland medelsvensson. Ändå är det så många fungerar. Inte jag. Ja, det här är ett sådant tillfälle där jag ska slå mig på bröstet och känna mig bättre än många. Jag har aldrig låtit mainstreampopularitet påverka min åsikt om ett band. Jag gillar Dead By April, Gyllene Tider, Bruce Springsteen, Ulf Lundell, Håkan Hellström, Amanda Jenssen, Calaisa, Mustasch och många andra som Neurosis- och Watain-fans aldrig skulle tillskriva en enda positiv egenskap. Med andra ord: jag kommer fortsätta älska Volbeat om så Michael Poulsen blir prisutdelare i "Postkod miljonären".
Volbeat, alltså. Första gången jag hörde danskarnas musik stod jag på tågstationen i Skurup. En dåtida kompis nästan tvingade på mig lurarna till hans mp3-spelare, sedan fick jag höra ett kort stycke ur "The human instrument". Minns att jag tyckte musiken var cool, men att sångaren lät konstig. Det här var under den tidiga hösten 2007.
Först under 2008 gick jag vidare med relationen till bandet. De hade tre låtar tillgängliga för gratis nedladdning på sin hemsida. Om jag inte minns helt fel var dessa låtar "Rebel monster", "I only wanna be with you" och "Caroline leaving". Jag gillade det skarpt. När de senare under året släppte "Guitar gangsters and cadillac blood", deras bästa platta, köpte jag på mig alla tre skivor de gjort.
I mars 2009 fick jag se bandet live för första gången. De spelade på nämnda Färs och Frosta Sparbank Arena i Lund. Det var apbra. Tidigare under dagen gjorde jag min första riktiga face to face-intervju med dåvarande gitarristen Thomas Bredahl. Han var hur trevlig som helst. Jag höll på att skita ner mig av nervositet och ställde frågor av typen "Men ni har ju så många jättebra låtar, är det inte svårt att göra en setlista?". Skulle ta en sådan där cool idolbild efter intervjun också, där vi stod med armarna på varandras axlar och posade tufft. I stället såg det ut som att vi var ett förälskat par. Den planerade publiceringen på Bilddagboken (det var där man hängde online på den tiden) ställdes därmed in. Vet inte om jag har kvar bilden i någon mapp någonstans, men misstänker att den är raderad sedan länge.
Setlista från Lund, 7 mars 2009:
(End of the Road)
Guitar gansters and cadillac blood
Back to prom
Caroline leaving
Radio girl
River queen
Sad man's tongue
Soulweeper
A moment forever
Maybellene i hofteholder
Boa (JDM)
Pool of booze, booze, booza
Mary Ann's place
I only wanna be with you
Hallelujah goat
The garden's tale
We
The human instrument
Mr and mrs Ness
Still counting
Två veckor senare såg jag bandet igen, på Forum i Köpenhamn. De hade sålt ut arenan och spelade inför tiotusen pers, vilket ungefär alla blev förvånade över. Mest minnesvärt var att bandet plockade fram två, då, nya låtar, som de skulle testa. Den ena har jag via Youtube-klipp långt senare upptäckt var en tidig version av "Thanks", dock med helt annan text. Den andra kom nog inte längre än att spelas som "ny låt" på vissa gig. Under den här tiden befann sig Volbeat mitt i genombrottet och det var helt klart en spännande tid att vara ett fan.
Setlista från Köpenhamn, 21 mars 2009:
(End of the road)
Guitar gangsters and cadillac blood
Back to prom
Caroline leaving
Radio girl
River queen
Sad man's tongue
Thanks
Soulweeper
A moment forever (endast första minuten)
Boa (JDM)
Maybellene i hofteholder
Pool of booze, booze, booza
Ny låt
Mary Ann's place
I only wanna be with you
Hallelujah goat
The garden's tale
We
The human instrument
Mr and mrs Ness
Still counting
Nästa Volbeat-gig jag såg var på Metaltown samma sommar. Bra, förstås, även om en festivalspelning i Saharahetta naturligtvis inte kan matcha en "riktig" spelning. Roligast var att Thomas Bredahl tappade sina solglasögon ungefär två och en halv sekund in i spelningen. Det är också den hittills enda gången jag fått höra "A broken man and the dawn" live.
Setlista från Metaltown, 26 juni 2009:
(End of the Road)
Guitar gangsters and cadillac blood
Hallelujah goat
Radio girl
Sad man's tongue
Mr and mrs Ness
Pool of booze, booze, booza
Angelfuck
The human instrument
The garden's tale
Boa (JDM) (endast outrot)
A broken and the dawn
Still counting
I only wanna be with you
We
Ett år gick. Fjärde plattan "Beyond hell/above heaven" kom ut. Jag såg turnépremiären på Malmö Arena. När LG Petrov i Entombed plötsligt vaggade ut på scen när "Evelyn" plockades fram höll jag på att smälla av. Av överraskning, positiv sådan, alltså.
Setlista från Malmö, 7 oktober 2010:
The mirror and the ripper
Maybellene i hofteholder
Hallelujah goat
16 dollars
Heaven nor hell
Guitar gangsters and cadillac blood
Soulweeper
Who they are
Evelyn
Mary Ann's place
Sad man's tongue
We
7 shots
A warrior's call
I only wanna be with you
Boa (JDM) (endast outrot)
Pool of booze booze booza
Still counting
The garden's tale
Fallen
Thanks
The human instrument
Drygt en månad senare spelade bandet på Forum igen. Utsålt, så klart. Den kvällen spelade bandet in huvuddelen av "Live from beyond hell/above heaven"-dvd:n. Jag kände mig som en lottovinnare för att jag befann mig på plats. Nästan alla gästartister från skivorna medverkade. Jakob Oelund, då i Taggy Tones, stegade in med ståbasen i "16 dollars". LG Petrov repriserade sin roll i "Evelyn", vilket innebar att Barney Greenway i Napalm Death var den enda gästen som inte närvarade. Pernille Rosendahl i The Storm dök upp i "Mary Ann's place". När "7 shots" började spelas befann sig Michael Denner, tidigare i Mercyful Fate, på scen. Sedan, helt oväntat, stormade Mille Petrozza i Kreator in när det var dags för hans sångparti. Fantastiskt! I "A warrior's call" dansade boxaren Mikkel Kessler runt på scen och hojtade "Fight! Fight! Fight!". Och så, förstås, sjöng Johan Olsen i Magtens Korridorer sina delar på danska i "The garden's tale".
Det var en storslagen konsert. Än i dag den bästa Volbeat-spelningen jag sett. Och en av de bästa spelningarna jag sett över huvud taget.
Setlista från Köpenhamn, 19 november 2010:
The mirror and the ripper
Maybellene i hofteholder
Hallelujah goat
16 dollars
Heaven nor hell
Guitar gangsters and cadillac blood
Soulweeper
Who they are
Evelyn
Mary Ann's place
Sad man's tongue
We
7 shots
I only wanna be with you
Pool of booze, booze, booza
Boa (JDM) (endast outrot)
A warrior's call
Still counting
The garden's tale
Fallen
Thanks
The human instrument
I mars 2011 skulle bandet göra en klubbturné i Danmark. "Coolt", tänkte jag och köpte biljett till spelningen på Vega i Köpenhamn. Även om det inte var dåligt var det ändå något av en besvikelse. Michael Poulsen var brakförkyld, vilket märktes lite väl tydligt. Anders Lundemark i Konkhra gästade "Evelyn" och gjorde en för jävla tråkig insats. Inget fel på hans growlsång, absolut inte. Men har man vant sig vid LG Petrovs sköna stil och personlighet är en stillastående, headspinnande Konkhra-sångare ett klart nerköp. I stället för att Johan Olsen dök upp i "The garden's tale", eller ens att Thomas Bredahl tog sig an hans partier, vilket han brukar göra med den äran, föll lotten på någon gråhårig gammal gubbe som var utklädd till sjörövare och som sjöng hellre än bra. Jag har ingen aning om vem tusan det var, men humorn nådde inte fram. Inte till mig, i alla fall.
Setlista från Köpenhamn, 10 mars 2011:
The human instrument
Guitar gangsters and cadillac blood
Heaven nor hell
The mirror and the ripper
Radio girl
Hallelujah goat
Sad man's tongue
7 shots
Mary Ann's place
16 dollars
Mr and mrs Ness
Makin' believe
The garden's tale
Still counting
Who they are
Evelyn
Fallen
Thanks
Pool of booze, booze, booza
Boa (JDM) (endast outrot)
I only wanna be with you
Det blev en ny Metaltown-spelning senare samma år. Trots skitväder och allmän opepp i samband med det årets katastrofala festivalarrangemang gjorde bandet en lysande spelning. Thomas Bredahl hade på sig en Motörhead-tröja, med motiv från "Motörizer"-turnén. Bara en sådan sak. "River queen" plockades fram för första gången sedan Forum 2009 och det här är enda gången jag fått höra "A new day" live.
Setlista från Metaltown, 18 juni 2011:
The human instrument
Guitar gangsters and cadillac blood
Heaven nor hell
A moment forever / Hallelujah goat
Radio girl
The mirror and the ripper
Sad man's tongue
Mary Ann's place
A new day
Angelfuck
The garden's tale
River queen
Evelyn
Still counting
A warrior's call
Fallen
I only wanna be with you
Boa (JDM) (endast outrot)
Pool of booze, booze, booza
Det var sjunde gången jag såg danskarna. Det skulle dröja nästan två och ett halvt år innan den åttonde gången. Under den tiden hann mycket hända, både för mig och Volbeat. Jag flyttade till Göteborg, skaffade mig en kandidatexamen i journalistik och flyttade tillbaka till Skåne. Volbeat gjorde sig av med Thomas Bredahl, turnerade ett år med Hank Shermann som vikarierande gitarrist, spelade in femte plattan "Outlaw gentlemen & shady ladies" med Rob Caggiano som medproducent och anlitade Caggiano som ny, permanent gitarrist. Samtidigt blev Michael Poulsen hälsosam.
Lite blandade förväntningar var det, när jag i söndags stod långt fram i publikhavet på Forum och väntade på att spelningen skulle börja. Så mycket har hänt. Är de fortfarande lika bra? Om de nu är det, kommer jag fortfarande uppskatta det?
När två okända snubbar, en med banjo och en med slide, drog ut på introt till "Doc Holliday" alldeles för länge dök lite tvekan upp i huvudet. Men när låten kom igång, när ridån släpptes, när pyron eldade på och när en explosion förstärkte starten, då vaknade något inom mig. Michael Poulsen stod långt ute på scenkanten, på den sidan där jag befann mig. Direkt slogs jag av hur vital, levande och glad han såg ut. Så pigg har jag nog aldrig sett honom.
Innan den här kvällen hade jag sett Rob Caggiano live vid fyra tillfällen, bortsett från när han gästade Misfits-covern "Angelfuck" på Volbeats spelning på Metaltown 2011. Två gånger med Anthrax och två gånger med The Damned Things. Och banne mig om han inte verkade ha roligare med Volbeat, än med något av de två banden. Han har aldrig varit känd för att ha någon vidare utstrålning, men nu gled han runt med ett skönt, avväpnande leende och verkade vara hur lycklig som helst.
De flesta låtarna från "Outlaw gentlemen & shady ladies" fungerade minst lika bra som mina gamla favoriter, särskilt "The nameless one", "Cape of our hero" och "Dead but rising". "Lola Montez" verkar ha blivit en publikfriare i klass med "The garden's tale". I "The lonesome rider" tog Pernille Rosendahl på sig rollen som Sarah Blackwood, som gästar låten på skiva, och gjorde det sanslöst bra. Sedan stannade hon kvar på scen för att vara med under "Mary Ann's place" också, något som jag aldrig kommer tröttna på.
Sammanfattningsvis: Volbeat är lika bra som någonsin, om inte rentav bättre.
Setlista från Köpenhamn, 24 november 2013:
Doc Holliday
Hallelujah goat
Radio girl
The mirror and the ripper
The nameless one
Guitar gangsters and cadillac blood
Sad man's tongue
Lola Montez
Heaven nor hell
16 dollars
Dead but rising
The garden's tale
My body
A moment forever
Fallen
The lonesome rider
Mary Ann's place
Pool of booze, booze, booza
The hangman's body count
Find that soul (endast introt)
Caroline leaving
Maybellene i hofteholder
Cape of our hero
Still counting
Sex låtar har spelats varenda gång jag sett Volbeat: "Hallelujah goat", "Guitar gangsters and cadillac blood", "The garden's tale", "Pool of booze, booze, booza", "Still counting" och "Sad man's tongue". Får jag fritt välja några låtar från förr som jag vill ha tillbaka i setet blir det sådant som "Back to prom", "River queen", "Mr and mrs Ness", "Makin' believe" och "A broken man and the dawn". Sedan gör det rätt ont att de slutade spela "Light a way" live innan jag såg dem första gången.
Volbeat kommer alltid vara en viktig del av mig. De kommer alltid vara ett band som jag har en nära relation till. Jag älskar Volbeat.
En gång i tiden, kring "Rock the rebel/Metal the devil" och "Guitar gangsters and cadillac blood", var det coolt att gilla Volbeat. Alla som var fans påpekade att bandet gjorde något unikt och borde vara "så jävla stora". Nu är de det. Men nästan ingen som gillade bandet då gillar dem nu. Varför? Det är ju inte häftigt att gilla ett band som någon annan gillar. Även om de forna fansen nog hävdar argument i stil med "äh, så mycket har jag egentligen aldrig gillat dem" eller "de har blivit så tråkiga, de senaste skivorna är inte bra". (Samma grej kommer hända med Ghost, mark my words.)
Inte många skulle erkänna att de slutar gilla ett band för att bandet ifråga blir för populärt, för stort bland medelsvensson. Ändå är det så många fungerar. Inte jag. Ja, det här är ett sådant tillfälle där jag ska slå mig på bröstet och känna mig bättre än många. Jag har aldrig låtit mainstreampopularitet påverka min åsikt om ett band. Jag gillar Dead By April, Gyllene Tider, Bruce Springsteen, Ulf Lundell, Håkan Hellström, Amanda Jenssen, Calaisa, Mustasch och många andra som Neurosis- och Watain-fans aldrig skulle tillskriva en enda positiv egenskap. Med andra ord: jag kommer fortsätta älska Volbeat om så Michael Poulsen blir prisutdelare i "Postkod miljonären".
tisdag 26 november 2013
"Winter kills"
I morse gnistrade frosten från marken när jag gläntade på persiennerna. Lite deppigt, visst. Ingen gillar kyla. Inte jag, i alla fall. Men julen närmar sig. Alltid något. Jag älskar julen.
Med jul kommer vintern, som en fet jävla bieffekt. Om den varar lika länge som senast lär jag hamna i en madrasserad cell. Minns när jag skulle se Killing Joke på Babel i Malmö (asbra spelning!) den 22 mars. Klev av buss 141 vid Södervärn, och snön kom flygande i vågrätt riktning, i galet stor mängd. Den 22 mars! Jag kräver inte högsommar, men i slutet av mars ska det väl åtminstone ha närmat sig vår? Men, nej.
I alla fall. Vinter. Vintermusik. Ska räkna upp ett antal bra skivor som är vinter för mig. Vissa är vinter för att musiken har en sådan stämning, andra är vinter för mig av rent sentimentala skäl. Det vill säga, en del av de uppräknade skivorna är för mig intimt förknippade med en period då det råkade vara vinter. Here goes:
Anna Ternheim - Leaving on a mayday
Editors - In this light and on this evening
Khoma - A final storm
Candlemass - King of the grey islands
Machine Head - The blackening
Kent - Röd
Joy Division - Unknown pleasures
Alice In Chains - MTV unplugged
Soilwork - Sworn to a great divide
Chemical Vocation - A misfit in progress
Her Bright Skies - Causing a scene
Laura Marling - I speak because I can
Camela Leierth - Time heals nothing
Jesaiah - Et tu, hope
Calaisa - Grafton street
Your Demise - The kids we used to be...
A Place To Bury Strangers - A Place To Bury Strangers
Vill lägga till The 1975s självbetitlade debut, som jag tror kan bli en solklar vinterfavorit i år. Eftersom den släpptes i september är det för tidigt att fastslå, dock.
Med jul kommer vintern, som en fet jävla bieffekt. Om den varar lika länge som senast lär jag hamna i en madrasserad cell. Minns när jag skulle se Killing Joke på Babel i Malmö (asbra spelning!) den 22 mars. Klev av buss 141 vid Södervärn, och snön kom flygande i vågrätt riktning, i galet stor mängd. Den 22 mars! Jag kräver inte högsommar, men i slutet av mars ska det väl åtminstone ha närmat sig vår? Men, nej.
I alla fall. Vinter. Vintermusik. Ska räkna upp ett antal bra skivor som är vinter för mig. Vissa är vinter för att musiken har en sådan stämning, andra är vinter för mig av rent sentimentala skäl. Det vill säga, en del av de uppräknade skivorna är för mig intimt förknippade med en period då det råkade vara vinter. Here goes:
Anna Ternheim - Leaving on a mayday
Editors - In this light and on this evening
Khoma - A final storm
Candlemass - King of the grey islands
Machine Head - The blackening
Kent - Röd
Joy Division - Unknown pleasures
Alice In Chains - MTV unplugged
Soilwork - Sworn to a great divide
Chemical Vocation - A misfit in progress
Her Bright Skies - Causing a scene
Laura Marling - I speak because I can
Camela Leierth - Time heals nothing
Jesaiah - Et tu, hope
Calaisa - Grafton street
Your Demise - The kids we used to be...
A Place To Bury Strangers - A Place To Bury Strangers
Vill lägga till The 1975s självbetitlade debut, som jag tror kan bli en solklar vinterfavorit i år. Eftersom den släpptes i september är det för tidigt att fastslå, dock.
fredag 22 november 2013
"Do dope, fuck hope"
Lyssnar just nu extremt mycket på Luna Greens självbetitlade debutplatta. Lite mörker, lite melankoli, lite hopp, lite dramatik, lite Nick Cave, lite americana, lite jazz och mycket, massor personlighet. Håll utkik efter intervju på Muzic. Spana in den briljanta öppningslåten "Blue angel":
Annars? Såg Mott The Hooples sista spelning någonsin (?) i London i måndags. Det var bra, Ian Hunter är vid 74 års ålder piggare än en annan, men de var lite bättre förra gången de återförenades, 2009. Sedan såg jag Run The Jewels, alltså El-P och Killer Mike, i Köpenhamn i förrgår. Galet svettigt, sjukt energiskt, obarmhärtigt tungt och hur coolt som helst. Läs recension här.
Ska ta mig tid att skriva en recension av My Empire Of Sounds fantastiska debutskiva också. Vilka ljudlandskap!
Annars? Såg Mott The Hooples sista spelning någonsin (?) i London i måndags. Det var bra, Ian Hunter är vid 74 års ålder piggare än en annan, men de var lite bättre förra gången de återförenades, 2009. Sedan såg jag Run The Jewels, alltså El-P och Killer Mike, i Köpenhamn i förrgår. Galet svettigt, sjukt energiskt, obarmhärtigt tungt och hur coolt som helst. Läs recension här.
Ska ta mig tid att skriva en recension av My Empire Of Sounds fantastiska debutskiva också. Vilka ljudlandskap!
torsdag 14 november 2013
"This is the golden age of rock'n'roll"
Mitt musikintresse tog en helomvändning när fyllde tio. Då fick jag skivan "1" i födelsedagspresent. Det var en samling med tjugosju Beatles-låtar. Fram tills dess hade jag mest gillat sådant som spelades på "Voxpop" och MTV, och sådant som kunde höras på "Absolute music"- och "Hits for kids"-samlingar. Men så insåg jag att Beatles var bäst och så var det med det.
Några år senare, när jag var tolv och gick i sexan, hörde jag "Born in the U.S.A." med Bruce Springsteen. Det var den bästa låten jag någonsin hört. Jag lyssnade på den om och om igen, tröttnade aldrig, lärde mig hela texten utantill. Jag kom på att Bruce Springsteen brukade klassas som "rock". Funderade lite. Om jag nu gillar det här så mycket, då borde jag kanske gilla annan rock också?
Jag kollade i farsans skivsamling. En skiva hette "Rockin'". Det borde ju rimligtvis vara rock, eller hur? Artisten hette Dave Edmunds. Jag lyssnade på skivan. Kort in i inledningslåten "From small things, big things come" kände jag - så jävla bra.
Kort senare lånade jag en bland-cd av farsan som hette "The all time greatest rock songs". Det var via den skivan jag upptäckte många band och artister som sedermera skulle bli storfavoriter - Bob Dylan, Sex Pistols, Guns N' Roses, The Doors, Black Sabbath, med flera. En låt som gjorde särskilt stort intryck på mig var "All the young dudes". Den var signerad Mott The Hoople. Hade farsan en skiva med dem också? Självklart. En som hette "Super hits".
Där och då kändes Dave Edmunds och Mott The Hoople störst i världen. Därför känns det ganska coolt att jag på fredag ska se Dave Edmunds på KB i Malmö, och på måndag Mott The Hoople i London.
Dave Edmunds såg jag för två och ett halvt år sedan i samma lokal. Då spelade han med The Refreshments. Eller, gästade, är väl ett bättre ord. Så här gick det till: The Refreshments spelade sex av sina låtar, sedan kom Dave Edmunds ut och körde tre låtar med dem. Därefter gick han av scenen igen. The Refreshments körde ytterligare åtta låtar, innan herr Edmunds kom tillbaka för ytterligare fem låtar. Extranumren bestod av en The Refreshments-låt och en Dave Edmunds-låt. Lite förvirrande var det, eftersom spelningen marknadsförts som en Dave Edmunds-spelning där The Refreshments skulle agera kompband. Så blev det inte. Struntsamma, bra som fan var det. Åtminstone större delen av tiden.
Den här gången är inte The Refreshments med. Av allt att döma ska det vara en "riktig" Dave Edmunds-spelning den här gången. Jag är övertygad om att det kommer bli tokgrymt. I en utopi varvar han sina mest kända låtar ("I hear you knockin'", "I knew the bride (When she used to rock'n'roll)", "Here comes the weekend", "Crawling from the wreckage", "Queen of hearts", med flera) med mer okända bitar (jag vill, vill, vill höra "Something about you") och några väl valda rock'n'roll-covers (lite Chuck Berry är aldrig fel).
Mott The Hoople finns egentligen inte längre. De har inte funnits på riktigt sedan 1974. Men 2009 återförenades originalsättningen för att fira att det gått fyrtio år sedan bildandet. Det resulterade i två uppvärmningsgig i Wales plus fem utsålda kvällar på Hammersmith i London. Jag var där och såg den andra London-spelningen, den 2 oktober. Det var brutalt bra. Någon låt in i spelningen vände jag mig mot farsan och sa "De röjer för fan lika hårt som vilket dödsmetallband som helst". Jo, faktiskt.
Och nu är det dags igen. Den här gången står en fem spelningar lång vända genom England på agendan. Turnépremiären ägde rum i måndags i Birmingham och avslutas på måndag på O2 Arena i London. Där kommer jag vara på plats.
Exakt varför de återförenas nu, 2013, är lite oklart. För att fira fyrtiofyraårsjubileum? Njä. För att fira fyrtioårsjubileet av klassiska plattan "Mott"? Kanske, men tror inte det. Fyrtio år sedan gitarristen Mick Ralphs hoppade av för att bilda Bad Company? Trettionio år sedan splittringen? Äh. De gör det för att det är en kul grej, helt enkelt. Gott så.
Förresten, "originalsättningen" är en sanning med modifikation. Martin Chambers från The Pretenders spelade trummor 2009, och kommer göra det nu också. Originaltrummisen Dale "Buffin" Griffin är nämligen gravt sargad av Alzheimers och inte på långa vägar i form att spela trummor genom en hel spelning. Förra gången var han med och spelade andratrummor i tre extranummer ("Roll away the stone", "All the young dudes" och Little Richard-covern "Keep-a-knockin'"). Det var vad han klarade av. Förstod jag en Classic Rock-intervju med frontmannen Ian Hunter rätt är det mer än han är kapabel att göra nu, fyra år senare. Väldigt tråkigt, givetvis.
Känns lite ironiskt att den originalmedlem som är i sämst form också den yngste: han är bara sextiofem. Ian Hunter ståtar med respektingivande sjuttiofyra fyllda, men är ta mig fan mer energisk än jag.
I alla fall. Mott The Hooples spelning på Hammersmith i London den 2 oktober 2009 rankar jag tveklöst bland de tio bästa konserter jag någonsin har sett. Kommer det bli lika bra nu? Självklart.
Jag hoppas innerligt att bandet öppnar spelningen på samma sätt som de gör på återutgåvan av sin klassiska liveplatta från 1974 (fyndigt betitlad "Live"): Ian Hunter sätter sig vid pianot och spelar första versen i Don McLeans "American pie". Den avslutas med textraden "...the day the music died", vilket - som alla vet - syftar på flygkraschen den 3 februari 1959 som tog livet av Buddy Holly, Ritchie Valens och The Big Bopper Richardson. Men så, frågar sig Ian Hunter "Or did it?". I högtalarna ropas "Ladies and gentlemen, this is the golden age of rock'n'roll", och så brakar bandet in i just "The golden age of rock'n'roll", deras i särklass bästa låt. Läckert som tusan.
Ja, jag vet att det är gubbigt som tusan att bli uppspelt över två gamla, gamla akter vars storhetstid var över långt innan jag ens påtänkt. Men, året som står i mitt körkort måste vara ett tryckfel. Egentligen är jag född 1931.
Några år senare, när jag var tolv och gick i sexan, hörde jag "Born in the U.S.A." med Bruce Springsteen. Det var den bästa låten jag någonsin hört. Jag lyssnade på den om och om igen, tröttnade aldrig, lärde mig hela texten utantill. Jag kom på att Bruce Springsteen brukade klassas som "rock". Funderade lite. Om jag nu gillar det här så mycket, då borde jag kanske gilla annan rock också?
Jag kollade i farsans skivsamling. En skiva hette "Rockin'". Det borde ju rimligtvis vara rock, eller hur? Artisten hette Dave Edmunds. Jag lyssnade på skivan. Kort in i inledningslåten "From small things, big things come" kände jag - så jävla bra.
Kort senare lånade jag en bland-cd av farsan som hette "The all time greatest rock songs". Det var via den skivan jag upptäckte många band och artister som sedermera skulle bli storfavoriter - Bob Dylan, Sex Pistols, Guns N' Roses, The Doors, Black Sabbath, med flera. En låt som gjorde särskilt stort intryck på mig var "All the young dudes". Den var signerad Mott The Hoople. Hade farsan en skiva med dem också? Självklart. En som hette "Super hits".
Där och då kändes Dave Edmunds och Mott The Hoople störst i världen. Därför känns det ganska coolt att jag på fredag ska se Dave Edmunds på KB i Malmö, och på måndag Mott The Hoople i London.
Dave Edmunds såg jag för två och ett halvt år sedan i samma lokal. Då spelade han med The Refreshments. Eller, gästade, är väl ett bättre ord. Så här gick det till: The Refreshments spelade sex av sina låtar, sedan kom Dave Edmunds ut och körde tre låtar med dem. Därefter gick han av scenen igen. The Refreshments körde ytterligare åtta låtar, innan herr Edmunds kom tillbaka för ytterligare fem låtar. Extranumren bestod av en The Refreshments-låt och en Dave Edmunds-låt. Lite förvirrande var det, eftersom spelningen marknadsförts som en Dave Edmunds-spelning där The Refreshments skulle agera kompband. Så blev det inte. Struntsamma, bra som fan var det. Åtminstone större delen av tiden.
Den här gången är inte The Refreshments med. Av allt att döma ska det vara en "riktig" Dave Edmunds-spelning den här gången. Jag är övertygad om att det kommer bli tokgrymt. I en utopi varvar han sina mest kända låtar ("I hear you knockin'", "I knew the bride (When she used to rock'n'roll)", "Here comes the weekend", "Crawling from the wreckage", "Queen of hearts", med flera) med mer okända bitar (jag vill, vill, vill höra "Something about you") och några väl valda rock'n'roll-covers (lite Chuck Berry är aldrig fel).
Mott The Hoople finns egentligen inte längre. De har inte funnits på riktigt sedan 1974. Men 2009 återförenades originalsättningen för att fira att det gått fyrtio år sedan bildandet. Det resulterade i två uppvärmningsgig i Wales plus fem utsålda kvällar på Hammersmith i London. Jag var där och såg den andra London-spelningen, den 2 oktober. Det var brutalt bra. Någon låt in i spelningen vände jag mig mot farsan och sa "De röjer för fan lika hårt som vilket dödsmetallband som helst". Jo, faktiskt.
Och nu är det dags igen. Den här gången står en fem spelningar lång vända genom England på agendan. Turnépremiären ägde rum i måndags i Birmingham och avslutas på måndag på O2 Arena i London. Där kommer jag vara på plats.
Exakt varför de återförenas nu, 2013, är lite oklart. För att fira fyrtiofyraårsjubileum? Njä. För att fira fyrtioårsjubileet av klassiska plattan "Mott"? Kanske, men tror inte det. Fyrtio år sedan gitarristen Mick Ralphs hoppade av för att bilda Bad Company? Trettionio år sedan splittringen? Äh. De gör det för att det är en kul grej, helt enkelt. Gott så.
Förresten, "originalsättningen" är en sanning med modifikation. Martin Chambers från The Pretenders spelade trummor 2009, och kommer göra det nu också. Originaltrummisen Dale "Buffin" Griffin är nämligen gravt sargad av Alzheimers och inte på långa vägar i form att spela trummor genom en hel spelning. Förra gången var han med och spelade andratrummor i tre extranummer ("Roll away the stone", "All the young dudes" och Little Richard-covern "Keep-a-knockin'"). Det var vad han klarade av. Förstod jag en Classic Rock-intervju med frontmannen Ian Hunter rätt är det mer än han är kapabel att göra nu, fyra år senare. Väldigt tråkigt, givetvis.
Känns lite ironiskt att den originalmedlem som är i sämst form också den yngste: han är bara sextiofem. Ian Hunter ståtar med respektingivande sjuttiofyra fyllda, men är ta mig fan mer energisk än jag.
I alla fall. Mott The Hooples spelning på Hammersmith i London den 2 oktober 2009 rankar jag tveklöst bland de tio bästa konserter jag någonsin har sett. Kommer det bli lika bra nu? Självklart.
Jag hoppas innerligt att bandet öppnar spelningen på samma sätt som de gör på återutgåvan av sin klassiska liveplatta från 1974 (fyndigt betitlad "Live"): Ian Hunter sätter sig vid pianot och spelar första versen i Don McLeans "American pie". Den avslutas med textraden "...the day the music died", vilket - som alla vet - syftar på flygkraschen den 3 februari 1959 som tog livet av Buddy Holly, Ritchie Valens och The Big Bopper Richardson. Men så, frågar sig Ian Hunter "Or did it?". I högtalarna ropas "Ladies and gentlemen, this is the golden age of rock'n'roll", och så brakar bandet in i just "The golden age of rock'n'roll", deras i särklass bästa låt. Läckert som tusan.
Ja, jag vet att det är gubbigt som tusan att bli uppspelt över två gamla, gamla akter vars storhetstid var över långt innan jag ens påtänkt. Men, året som står i mitt körkort måste vara ett tryckfel. Egentligen är jag född 1931.
tisdag 12 november 2013
"Hey it's your funeral mama"
Första veckan i december förra året kommer jag aldrig glömma. Den var, minst sagt, intensiv. På måndag morgon flög jag till London, intervjuade Bullet For My Valentine (se Close-Up #148) och såg Alexisonfire och The Ghost Of A Thousand på O2 Brixton Academy. Tisdag morgon flög jag tillbaka till Göteborg. Onsdag: Converge med flera på Brewhouse i Göteborg. Torsdag: Refused på KB i Malmö. Fredag: Refused på Pustervik i Göteborg. Lördag: Refused på Annexet i Stockholm. Och ja, det var värt att se Refused tre gånger på tre dagar. Galet jävla värt.
Att välja ut en höjdpunkt under veckan kräver lite fundering (det var i alla fall inte när jag åt en harakirikorv runt klockan tre natten till söndagen). Men det lutar åt att vara Alexisonfire-spelningen. Jävlar, vad bra det var.
För er som inte känner till bakgrunden: Alexisonfire är ett kanadensiskt emorockband som bildades 2001. I augusti 2011 gick de hastigt och lustigt ut med att bandet var nedlagt. Bara så där, utan förvarning. Cirka ett år senare meddelades det att de skulle återförenas för ett gäng väl valda avskedsspelningar. Två av dessa, de två första av totalt femton, lades på O2 Brixton Academy i London. De enda Europaspelningarna. Biljetterna till måndagsspelningen sålde slut på fem minuter när de släpptes den 17 augusti.
Några månader senare blir jag inbokad på flyg, hotell och Bullet For My Valentine-intervju. Inser ganska snart att det är samma dag som Alexisonfire ska spela i London för sista gången. Att det är utsålt som fan vet jag om, men jag bestämmer mig för att mejla lite och kolla läget. Och kort senare kommer beskedet från bandets management: jag står på listan.
The Clashs "Guns of Brixton" spelas i mitt huvud när jag hoppar av på tunnelbanestationen Brixton. Redan vid rulltrapporna upp mot gatan står gråhåriga, rynkiga gubbar i slitna vindjackor och skriker "Tickets for Alexisonfire!". Utanför konsertarenan ringlar sig kön nästan ett helt varv runt byggnaden. Jag blir lite stressad, tänker att de som ställer sig i kön nu kommer missa The Ghost Of A Thousand.
Så, jag gör något som jag aldrig gjort varken förr eller senare. Går fram till en vakt, säger att jag är journalist, ska recensera och står på gästlistan, och frågar om jag måste stå i kön som alla andra. Han pekar mot en dörr tjugo-trettio meter bort där det står "Stage entrance", tilltalar mig med "sir" och säger att det är där jag ska gå in. Dit går jag. Jag får komma in. Via backstageingången. Har aldrig känt mig så tuff som där och då.
Spelningen är vansinnigt bra. Den slutar ganska sent. Jag är tillbaka på hotellet vid Queensway någon gång mellan midnatt och klockan ett. Ställer in mobilen på att ringa klockan sex. Planet hem går tidigt. När vi närmar oss Landvetter ser jag hur marken plötsligt blivit helt vit. Det var den inte i London. Inte heller var den det när jag lämnade Göteborg lite drygt tjugofyra timmar tidigare. Drabbas av ett svårartat ångestanfall. Stegar snabbt igenom flygplatsen, hoppar in i den förbokade taxin och kommer bara tjugo minuter sent till plugget.
Hur som helst. Jag skrev en konsertrecension av kvällen, som var tänkt skulle publiceras digitalt. Det hände aldrig. Därför lägger jag upp den här och nu.
ALEXISONFIRE
THE GHOST OF A THOUSAND
O2 Academy Brixton, London
3 december
Arenan är utsåld, vilket innebär femtusen människor i publiken och en kö som nästan går ett helt varv runt byggnaden. Stämningen är å ena sidan entusiastisk, å andra sidan vemodig. Entusiastisk för att publiken får se ett av tjugohundratalets största emorockband en sista gång, vemodig för att det är just sista gången.
Alexisonfire lade ned verksamheten i augusti i fjol, hastigt och oväntat, och genomför först nu sina avskedsspelningar. The Ghost Of A Thousand tackade för sig efter fjolårets festivalsommar. De har återuppstått för ytterligare tre spelningar – ett uppvärmningsgig i Brighton och som support under Alexisonfires två Londonspelningar. Sångaren Tom Lacey påannonserar avslutande ”Bored of math” med att förklara att det här den sista låten de någonsin kommer spela tillsammans. Efter i kväll är bandet ett avslutat kapitel, medan Alexisonfire ska göra tretton spelningar till innan de också förpassas till historien.
The Ghost Of A Thousand sparkar igång med en förvånansvärt tunn ”Left for dead” och får jobba i uppförsbacke inför en publik som förmodligen helst hade sluppit ett förband. Tom Lacey är känd för att tillbringa mer tid på golvet än på scenen och lyckas redan i andra låten ”Bright lights” ge sig ut på en mindre publiksurfning, men ägnar mest tid åt att stå på medhörningen och rycka i högerbenet.
Efter ungefär halva setet tinar det upp lite och ett hundratal av de längst fram ger bandet den respons de förtjänar. Fram till dess har bandmedlemmarna mest studsat omkring och hoppat från förstärkarna utan mycket reaktioner.
Insatsen går inte att invända mot. Ändå är det på ett sätt lite tragiskt att The Ghost Of A Thousand avslutas på en arena som är för stor för att klä bandet, med en publik som inte peppar. [6]
Skillnaden mot när Alexisonfire drar igång är som dag och natt. Att påpeka att publiken överröstar bandet är en klyscha utan dess like, men det är faktiskt exakt vad som händer redan i refrängen i inledande ”Young cardinals”. Det är vackert att se femtusen pers storögt omfamna varenda ton som Alexisonfire släpper ur sig – vi pratar trots allt om ett band som verkar i en ganska perifer genre. I mitt naiva sinne vill jag tro att inte ens de fem musikerna själva hajar situationen. Förra gången de var i London spelade de på HMV Forum med en kapacitet på knappt tvåtusenfemhundra, nu spelar de inför det dubbla. Antagligen påverkar begreppet ”avskedsturné” biljettförsäljningen avsevärt.
Det slår mig genast vilken grym frontman sångaren George Pettit är. I Alexisonfire delas sången på tre mellan George och de två gitarristerna Wade MacNeil (numera sångare i Gallows) och Dallas Green (ägnar sig på heltid åt City And Colour nu för tiden). Emellanåt dyker det upp stunder där George inte sjunger på ganska länge. I stället för att lämna scenen, som många andra hade gjort, väljer han att mana på publiken och röja. Det förvandlar honom till något av ett föredöme för aspirerande scenfigurer.
Kontrasten mellan bandets två gitarrister är intressant. Wade MacNeil är stenhård i stort skägg, välkammat hår och jeansväst. Dallas Green ser däremot ganska töntig ut i ljusa bootcutjeans, långärmad tröja med tvivelaktig passform och uppkavlade armar och total avsaknad av frisyr. Fast så fort Dallas öppnar munnen spelar hans utseende ingen roll – sällan eller aldrig har jag hört en rensångare sjunga så prickfritt.
Bäst i kväll är ett mittparti på fyra låtar – den dramatiskt hårdslående ”Midnight regulations”, ”Hey it’s your funeral mama” som spelas för första gången sedan 2008, min absoluta Alexisonfire-favorit ”Old crows” och publikfriaren ”We are the sound”. I den sistnämnda springer Wade och basisten Chris Steele runt och hoppar över varandra, likt Parkway Drive-duon Luke Kilpatrick och Jia O’Connor. Breaket där George instruerar publiken att sjunga efter honom är direkt gåshudsframkallande.
När till sist ”Happiness by the kilowatt” dyker upp som avslutare blir atmosfären nästan gråtmild. En skönt malande bit med gott om postrocksgitarrer är en perfekt avrundning efter att under en och en halv timme ha serverats mycket av den bästa emorocken som någonsin kommer skapas. Vi ses på andra sidan, Alexisonfire. [8]
Att välja ut en höjdpunkt under veckan kräver lite fundering (det var i alla fall inte när jag åt en harakirikorv runt klockan tre natten till söndagen). Men det lutar åt att vara Alexisonfire-spelningen. Jävlar, vad bra det var.
För er som inte känner till bakgrunden: Alexisonfire är ett kanadensiskt emorockband som bildades 2001. I augusti 2011 gick de hastigt och lustigt ut med att bandet var nedlagt. Bara så där, utan förvarning. Cirka ett år senare meddelades det att de skulle återförenas för ett gäng väl valda avskedsspelningar. Två av dessa, de två första av totalt femton, lades på O2 Brixton Academy i London. De enda Europaspelningarna. Biljetterna till måndagsspelningen sålde slut på fem minuter när de släpptes den 17 augusti.
Några månader senare blir jag inbokad på flyg, hotell och Bullet For My Valentine-intervju. Inser ganska snart att det är samma dag som Alexisonfire ska spela i London för sista gången. Att det är utsålt som fan vet jag om, men jag bestämmer mig för att mejla lite och kolla läget. Och kort senare kommer beskedet från bandets management: jag står på listan.
The Clashs "Guns of Brixton" spelas i mitt huvud när jag hoppar av på tunnelbanestationen Brixton. Redan vid rulltrapporna upp mot gatan står gråhåriga, rynkiga gubbar i slitna vindjackor och skriker "Tickets for Alexisonfire!". Utanför konsertarenan ringlar sig kön nästan ett helt varv runt byggnaden. Jag blir lite stressad, tänker att de som ställer sig i kön nu kommer missa The Ghost Of A Thousand.
Så, jag gör något som jag aldrig gjort varken förr eller senare. Går fram till en vakt, säger att jag är journalist, ska recensera och står på gästlistan, och frågar om jag måste stå i kön som alla andra. Han pekar mot en dörr tjugo-trettio meter bort där det står "Stage entrance", tilltalar mig med "sir" och säger att det är där jag ska gå in. Dit går jag. Jag får komma in. Via backstageingången. Har aldrig känt mig så tuff som där och då.
Spelningen är vansinnigt bra. Den slutar ganska sent. Jag är tillbaka på hotellet vid Queensway någon gång mellan midnatt och klockan ett. Ställer in mobilen på att ringa klockan sex. Planet hem går tidigt. När vi närmar oss Landvetter ser jag hur marken plötsligt blivit helt vit. Det var den inte i London. Inte heller var den det när jag lämnade Göteborg lite drygt tjugofyra timmar tidigare. Drabbas av ett svårartat ångestanfall. Stegar snabbt igenom flygplatsen, hoppar in i den förbokade taxin och kommer bara tjugo minuter sent till plugget.
Hur som helst. Jag skrev en konsertrecension av kvällen, som var tänkt skulle publiceras digitalt. Det hände aldrig. Därför lägger jag upp den här och nu.
ALEXISONFIRE
THE GHOST OF A THOUSAND
O2 Academy Brixton, London
3 december
Arenan är utsåld, vilket innebär femtusen människor i publiken och en kö som nästan går ett helt varv runt byggnaden. Stämningen är å ena sidan entusiastisk, å andra sidan vemodig. Entusiastisk för att publiken får se ett av tjugohundratalets största emorockband en sista gång, vemodig för att det är just sista gången.
Alexisonfire lade ned verksamheten i augusti i fjol, hastigt och oväntat, och genomför först nu sina avskedsspelningar. The Ghost Of A Thousand tackade för sig efter fjolårets festivalsommar. De har återuppstått för ytterligare tre spelningar – ett uppvärmningsgig i Brighton och som support under Alexisonfires två Londonspelningar. Sångaren Tom Lacey påannonserar avslutande ”Bored of math” med att förklara att det här den sista låten de någonsin kommer spela tillsammans. Efter i kväll är bandet ett avslutat kapitel, medan Alexisonfire ska göra tretton spelningar till innan de också förpassas till historien.
The Ghost Of A Thousand sparkar igång med en förvånansvärt tunn ”Left for dead” och får jobba i uppförsbacke inför en publik som förmodligen helst hade sluppit ett förband. Tom Lacey är känd för att tillbringa mer tid på golvet än på scenen och lyckas redan i andra låten ”Bright lights” ge sig ut på en mindre publiksurfning, men ägnar mest tid åt att stå på medhörningen och rycka i högerbenet.
Efter ungefär halva setet tinar det upp lite och ett hundratal av de längst fram ger bandet den respons de förtjänar. Fram till dess har bandmedlemmarna mest studsat omkring och hoppat från förstärkarna utan mycket reaktioner.
Insatsen går inte att invända mot. Ändå är det på ett sätt lite tragiskt att The Ghost Of A Thousand avslutas på en arena som är för stor för att klä bandet, med en publik som inte peppar. [6]
Skillnaden mot när Alexisonfire drar igång är som dag och natt. Att påpeka att publiken överröstar bandet är en klyscha utan dess like, men det är faktiskt exakt vad som händer redan i refrängen i inledande ”Young cardinals”. Det är vackert att se femtusen pers storögt omfamna varenda ton som Alexisonfire släpper ur sig – vi pratar trots allt om ett band som verkar i en ganska perifer genre. I mitt naiva sinne vill jag tro att inte ens de fem musikerna själva hajar situationen. Förra gången de var i London spelade de på HMV Forum med en kapacitet på knappt tvåtusenfemhundra, nu spelar de inför det dubbla. Antagligen påverkar begreppet ”avskedsturné” biljettförsäljningen avsevärt.
Det slår mig genast vilken grym frontman sångaren George Pettit är. I Alexisonfire delas sången på tre mellan George och de två gitarristerna Wade MacNeil (numera sångare i Gallows) och Dallas Green (ägnar sig på heltid åt City And Colour nu för tiden). Emellanåt dyker det upp stunder där George inte sjunger på ganska länge. I stället för att lämna scenen, som många andra hade gjort, väljer han att mana på publiken och röja. Det förvandlar honom till något av ett föredöme för aspirerande scenfigurer.
Kontrasten mellan bandets två gitarrister är intressant. Wade MacNeil är stenhård i stort skägg, välkammat hår och jeansväst. Dallas Green ser däremot ganska töntig ut i ljusa bootcutjeans, långärmad tröja med tvivelaktig passform och uppkavlade armar och total avsaknad av frisyr. Fast så fort Dallas öppnar munnen spelar hans utseende ingen roll – sällan eller aldrig har jag hört en rensångare sjunga så prickfritt.
Bäst i kväll är ett mittparti på fyra låtar – den dramatiskt hårdslående ”Midnight regulations”, ”Hey it’s your funeral mama” som spelas för första gången sedan 2008, min absoluta Alexisonfire-favorit ”Old crows” och publikfriaren ”We are the sound”. I den sistnämnda springer Wade och basisten Chris Steele runt och hoppar över varandra, likt Parkway Drive-duon Luke Kilpatrick och Jia O’Connor. Breaket där George instruerar publiken att sjunga efter honom är direkt gåshudsframkallande.
När till sist ”Happiness by the kilowatt” dyker upp som avslutare blir atmosfären nästan gråtmild. En skönt malande bit med gott om postrocksgitarrer är en perfekt avrundning efter att under en och en halv timme ha serverats mycket av den bästa emorocken som någonsin kommer skapas. Vi ses på andra sidan, Alexisonfire. [8]
måndag 11 november 2013
"Everybody loves you..."
"...when you're fucking dead!" gastade Wade MacNeil på fjolårets briljanta Gallows-platta. Så, när Lou Reed avvek till den stora VIP-festen på övervåningen (stulen formulering från ett gammalt Sweden Rock Magazine-nummer) gick lyssnarstatistiken på Last.fm i taket.
Så här såg det ut för Lou Reed som soloartist:
Så här såg det ut för The Velvet Underground:
Något liknande hände med lyssnarstatistiken när Mitch Lucker i Suicide Silence omkom i en olycka för lite drygt ett år sedan. Första veckan liknade en spjutspets. Andra veckan låg kurvan på en förvisso högre punkt än den gjorde innan olyckan, men presenterade ändå en markant minskning av lyssnare sedan föregående vecka. Någon månad senare låg statistiken på sin "normala" nivå. Kommer det bli likadant med Reeds lyssnarstatistik? Antagligen.
(I dagens övertolkningsglada klimat kan en disclaimer vara på sin plats: jag hyser den största respekt för Lou Reed som artist, musiker, konstnär och pionjär. Har absolut inte för avsikt att förlöjliga eller håna Reed eller hans fans på något vis. Det här är bara en komisk iakttagelse om folks beteende när någon dör. Men, nej, hans bortgång har inte fått mig att plocka fram hans skivor. Än.)
Så här såg det ut för Lou Reed som soloartist:
Så här såg det ut för The Velvet Underground:
Något liknande hände med lyssnarstatistiken när Mitch Lucker i Suicide Silence omkom i en olycka för lite drygt ett år sedan. Första veckan liknade en spjutspets. Andra veckan låg kurvan på en förvisso högre punkt än den gjorde innan olyckan, men presenterade ändå en markant minskning av lyssnare sedan föregående vecka. Någon månad senare låg statistiken på sin "normala" nivå. Kommer det bli likadant med Reeds lyssnarstatistik? Antagligen.
(I dagens övertolkningsglada klimat kan en disclaimer vara på sin plats: jag hyser den största respekt för Lou Reed som artist, musiker, konstnär och pionjär. Har absolut inte för avsikt att förlöjliga eller håna Reed eller hans fans på något vis. Det här är bara en komisk iakttagelse om folks beteende när någon dör. Men, nej, hans bortgång har inte fått mig att plocka fram hans skivor. Än.)
torsdag 7 november 2013
"Ain't nobody that can sing like me"
Stephen William "Billy" Bragg. Vi börjar där. Karl'n som föddes några dagar innan julafton 1957 och som debuterade med "Life's a riot with spy vs spy" 1983. Mannen som skrivit galet bra låtar som "A new England", "Accident waiting to happen", "To have and to have not", "I keep faith", "There will be a reckoning", "Tank park salute" och många fler. Snubben som gjorde en briljant spelning på Way Out West i fjol, trots att han inte borde ha lyckats: att stå helt ensam med en gitarr på den enorma Flamingoscenen är inga optimala förutsättningar. Gubben som strax efter klockan nio i går kväll traskade förnöjt upp på KBs scen tillsammans med sitt fyra man starka kompband och rev av en skönt mjukrockig "Ideology".
Spelningen i går var fantastisk på alla sätt och vis. Billy Bragg är mästare på att göra något storslaget med hjälp av endast små, små medel. Det bevisade han med låtsviten "She's got a new spell", "To have and to have not", "The man in the iron mask", "Milkman of human kindness" och "Levi Stubb's tears", som han plockade fram när kompbandet klivit av scenen och lämnat honom ensam kvar. Rent speltekniskt är Bragg ingen stor gitarrist, ändå lutar han sig sällan mot att harva ackorden på enklast möjliga vis. Han riffar som om han spelade i ett rockband och får det att fungera på egen hand. Det borde inte fungera, men det gör det.
I övrigt kan höjdpunkter som "No one knows nothing anymore", "Way over yonder in the minor key", "Sexuality", "Waiting for the great leap forwards" och "You woke up my neighborhood" nämnas, plus Braggs alltid lika underhållande mellansnack. Thomas Öberg, Howlin' Pelle och Danko Jones får ursäkta, men Billy Bragg är världsbäst på den fronten. Jag hade gladeligen köpt biljett för att se en renodlad spoken word-show i hans regi.
I förbifarten: "Tooth & nail", Billy Braggs senaste platta, är en av årets bästa.
Musik är ju coolt, så vi fortsätter med sådant. Just nu lyssnar jag på "A live one", första liveplattan som jamrockbandet Phish gav ut. År 1995, närmare bestämt. Inte den sista, precis. Tolv officiella, "riktiga" liveplattor har de kommit med, vilket går att jämföra med elva studioplattor (då räknas inte kommande "Wingsuit"). Lägg till tjugosju volymer i "Live Phish series". Är man ett jamband, så är man.
I alla fall, "A live one" är riktigt cool. "Slave to the traffic light" är bara drygt tio minuter lång, men tveklöst bland det bästa jag hört på länge. Det är lekfullt, jazzigt, funkigt, svängigt och oftast helt underbart. Till skillnad från exempelvis Grateful Dead (vars giv "Live/Dead" är ett måste i alla civiliserade hörselgångar) jammar Phish som ett band, snarare än låter en enskild medlem stå i fokus beroende på vad de spelar. Det finns ett tydligt, nästan elektriskt, groove mellan musikerna som får det att framstå som om de är telepatiskt sammankopplade. Slås av en önskan att se Phish live på riktigt.
Jag har på gamla dagar blivit ett stort fan av så kallade smörsångare. Frank Sinatra är det viktigaste i musikväg som jag fallit för under 2013. Dean Martin och Sammy Davis Jr i alla ära, men bland mina övriga upptäckter är det endast Tony Bennett som något så när kan mäta sig med Sinatras känsla, själfullhet, omfång och timing. "I left my heart in San Francisco" från 1962 och "For once in my life" från 1967 är lysande introduktioner. "MTV unplugged" från 1994 är lätt överkursartad om man inte lyssnat på Bennett tidigare, men inte desto mindre rent guld från början till slut. Han var sextiosju när den spelades in och hade fått lite ålderdomligt rasp i rösten, men på ett sätt som snarare gav honom mer personlighet än sabbade hans tonsäkerhet. Blott sekunder in i inledande "Old devil moon" har man fallit för skivan.
I går för- och eftermiddag ägnade jag åt att plöja igenom "Recordings 1927-1933" med Jimmie Rodgers, snubben som brukar kallas "countrymusikens fader". Han dog som trettiofemåring i sviterna av tuberkulos 1933 och hann under sin livstid spela in exakt etthundratio låtar. Och det är, förstås, dessa hundratio som utgör "Recordings 1927-1933". Rodgers var känd för sitt joddlande, vilket han ibland tar till överdrift, och givetvis är kvaliteten blandad bland dessa hundratio låtar. Men, låtar som "Sleep, baby, sleep", "I'm free from the chain gang now", "The one rose that's left in my heart", "Hobo Bill's last ride" och "In the hills of Tennessee" tillhör fortfarande, över åttio år senare, countrygenrens elit.
Jimmie Rodgers har nämnts som en avgörande influens och storfavorit för bland annat Elvis Presley, Jerry Lee Lewis, Howlin' Wolf, Bob Dylan, Lynyrd Skynyrd, Muddy Waters och Merle Haggard. Med andra ord är "Recordings 1927-1933" obligatorisk lyssning för alla som påstår sig ha ett intresse för musik. Förstår man inte historien så förstår man inte framtiden heller. Historielösa musiklyssnare är det värsta som finns.
Mer? Jag har funderat länge på att skriva ihop något om de fantastiska artister och grupper jag hittat som tillhör det afrikanska folkslaget tuareg. En längre text om dessa blir inte av nu, men jag ska räkna upp vilka jag främst tänker på:
Tamikrest släppte i september sin tredje platta "Chatma". Den är tveklöst en av årets tio bästa skivor.
Omara "Bombino" Moctar släppte i april sin andra platta "Nomad", som är nästan lika bra som "Chatma". Dessutom besökte Bombino på Babel i Malmö häromveckan, och gjorde en löjligt bra spelning. Min recension går att läsa här. Bombino är 2013s största gitarrhjälte och en av de mest fascinerande gitarrister jag någonsin har hört.
Tinariwen har funnits sedan 1979 och är förgrundsfigurerna inom den här stilen. De är för tuaregband vad Iron Maiden var för NWOBHM. Debutskivan "The Radio Tisdas sessions" släpptes först 2001 och är min favorit i deras diskografi.
Terakaft har jag inte hunnit lyssna på lika mycket som de andra tre, men skivan "Akh issudar" från 2008 förtjänar ändå att nämnas. Det är förresten värt att påpeka att gitarristerna Kedou och Diara tidigare varit med i Tinariwen.
Apropå tuaregsk musik: eftersom de sjunger på sitt modersmål, tamasheq, förstår jag inte ett ord av vad de sjunger. Det gör jag inte heller när jag lyssnar på fantastiska Bassekou Kouyaté & Ngoni ba, som sjunger på bambara. Inte heller när jag lyssnar på The Garifuna Collectives senaste skiva "Ayó", eftersom den sjungs på garifuna. Och även om jag läste spanska på högstadiet förstår jag inte mycket vad som sjungs på "Buena Vista Social Club"-plattan, eller vilka budskap som Compay Segundo och Roberto Fonseca försöker framföra.
Vad vill jag ha sagt med detta? Jo, en vanlig invändning mot death metal, black metal, metalcore, hardcore och allsköns musik där sångstilarna är av det argare slaget är att "man hör ju inte vad de sjunger". Ett sådant kriterium innebär att man kategoriskt tar avstånd från all musik som inte är på engelska eller sitt modersmål. Utomordentligt korkat, om du frågar mig. Ska du avfärda metal av det hårdare slaget får du allt hitta på ett bättre argument än "man hör ju inte vad de sjunger", om du inte vill att jag i min tur ska avfärda dig som en trångsynt idiot.
Är förresten i full gång med ett projekt som jag började skissa på i somras, när Wu-Tang Clan gjorde en sjukligt intensiv spelning på Vanguard Music Festival i Köpenhamn, en av de fem bästa spelningarna jag sett i år. Nämligen att plöja igenom de nio medlemmarnas soloplattor. Inte alla plattor, men de flesta. Jag kör kronologiskt och har Method Mans tredje platta, "Tical 0: the prequel", som nästa punkt på listan.
Allra bäst hittills har Raekwons debut "Only built 4 cuban linx..." varit. Inget våghalsigt val, då det är den mest hyllade av alla Wu-Tang Clan-medlemmarnas soloplattor. Men, den är hyllad av en jäkligt god anledning, om man säger så. Annars tillhör "Liquid swords" av GZA, "Ironman" och "Supreme clientele" av Ghostface Killah och "Tical 2000: judgement day" av Method Man favoriterna hittills.
Vet att man inte ska tala illa om de döda. Egentligen gillar jag Ol' Dirty Bastards grymt originella rapstil. Hans insatser på "Enter the Wu-Tang (36 chambers)" är coola som tusan. Men, hans soloskivor är inget att ha. "Return to the 36 chambers" har förvisso några fina stunder, men andra skivan "Nigga please" är skräp rakt igenom.
Vem som är min favorit i Wu-Tang Clan? Ghostface Killah. Han låter alltid lika intensiv och förbannad. Han har ett flow som inte är av denna värld, kan lätt gå upp i hastighet utan att tappa driv och sammanhang och står dessutom för de bästa texterna. Jag gillar Method Man nästan lika mycket, mest för att han var den mest karismatiska under Vanguard-spelningen.
Sist: har lyssnat mycket på Mattias Hellbergs senaste soloskiva "Gurimolla!" och skrivit en recension som går att läsa här. Det är en rakt igenom fantastisk skiva med en bredd som få kan matcha, och som ännu färre kan hantera. Skillnaden mellan Mattias Hellberg och utstuderat genrekorsande band som Between The Buried And Me är att de många stilarna i de sistnämndas är uppenbart inkvoterade, medan Mattias Hellberg hoppar mellan läger för att hans magkänsla säger åt honom att göra det och för att hans skivsamling gett honom alla dessa influenser.
Jag älskar "Gurimolla!". I kväll spelar Mattias Hellberg på Folk Å Rock i Malmö. Jag hoppas han kör hela skivan. Vi ses där.
(Japp, jag vet här inlägget innehåller en hel del utlåtanden som är galet elitistiska. Alla som skriver om musik är elitister. Alla. Det existerar inga undantag. Skillnaden är om man väljer att erkänna det eller ej. Jag har självinsikt nog att göra det.)
Spelningen i går var fantastisk på alla sätt och vis. Billy Bragg är mästare på att göra något storslaget med hjälp av endast små, små medel. Det bevisade han med låtsviten "She's got a new spell", "To have and to have not", "The man in the iron mask", "Milkman of human kindness" och "Levi Stubb's tears", som han plockade fram när kompbandet klivit av scenen och lämnat honom ensam kvar. Rent speltekniskt är Bragg ingen stor gitarrist, ändå lutar han sig sällan mot att harva ackorden på enklast möjliga vis. Han riffar som om han spelade i ett rockband och får det att fungera på egen hand. Det borde inte fungera, men det gör det.
I övrigt kan höjdpunkter som "No one knows nothing anymore", "Way over yonder in the minor key", "Sexuality", "Waiting for the great leap forwards" och "You woke up my neighborhood" nämnas, plus Braggs alltid lika underhållande mellansnack. Thomas Öberg, Howlin' Pelle och Danko Jones får ursäkta, men Billy Bragg är världsbäst på den fronten. Jag hade gladeligen köpt biljett för att se en renodlad spoken word-show i hans regi.
I förbifarten: "Tooth & nail", Billy Braggs senaste platta, är en av årets bästa.
Musik är ju coolt, så vi fortsätter med sådant. Just nu lyssnar jag på "A live one", första liveplattan som jamrockbandet Phish gav ut. År 1995, närmare bestämt. Inte den sista, precis. Tolv officiella, "riktiga" liveplattor har de kommit med, vilket går att jämföra med elva studioplattor (då räknas inte kommande "Wingsuit"). Lägg till tjugosju volymer i "Live Phish series". Är man ett jamband, så är man.
I alla fall, "A live one" är riktigt cool. "Slave to the traffic light" är bara drygt tio minuter lång, men tveklöst bland det bästa jag hört på länge. Det är lekfullt, jazzigt, funkigt, svängigt och oftast helt underbart. Till skillnad från exempelvis Grateful Dead (vars giv "Live/Dead" är ett måste i alla civiliserade hörselgångar) jammar Phish som ett band, snarare än låter en enskild medlem stå i fokus beroende på vad de spelar. Det finns ett tydligt, nästan elektriskt, groove mellan musikerna som får det att framstå som om de är telepatiskt sammankopplade. Slås av en önskan att se Phish live på riktigt.
Jag har på gamla dagar blivit ett stort fan av så kallade smörsångare. Frank Sinatra är det viktigaste i musikväg som jag fallit för under 2013. Dean Martin och Sammy Davis Jr i alla ära, men bland mina övriga upptäckter är det endast Tony Bennett som något så när kan mäta sig med Sinatras känsla, själfullhet, omfång och timing. "I left my heart in San Francisco" från 1962 och "For once in my life" från 1967 är lysande introduktioner. "MTV unplugged" från 1994 är lätt överkursartad om man inte lyssnat på Bennett tidigare, men inte desto mindre rent guld från början till slut. Han var sextiosju när den spelades in och hade fått lite ålderdomligt rasp i rösten, men på ett sätt som snarare gav honom mer personlighet än sabbade hans tonsäkerhet. Blott sekunder in i inledande "Old devil moon" har man fallit för skivan.
I går för- och eftermiddag ägnade jag åt att plöja igenom "Recordings 1927-1933" med Jimmie Rodgers, snubben som brukar kallas "countrymusikens fader". Han dog som trettiofemåring i sviterna av tuberkulos 1933 och hann under sin livstid spela in exakt etthundratio låtar. Och det är, förstås, dessa hundratio som utgör "Recordings 1927-1933". Rodgers var känd för sitt joddlande, vilket han ibland tar till överdrift, och givetvis är kvaliteten blandad bland dessa hundratio låtar. Men, låtar som "Sleep, baby, sleep", "I'm free from the chain gang now", "The one rose that's left in my heart", "Hobo Bill's last ride" och "In the hills of Tennessee" tillhör fortfarande, över åttio år senare, countrygenrens elit.
Jimmie Rodgers har nämnts som en avgörande influens och storfavorit för bland annat Elvis Presley, Jerry Lee Lewis, Howlin' Wolf, Bob Dylan, Lynyrd Skynyrd, Muddy Waters och Merle Haggard. Med andra ord är "Recordings 1927-1933" obligatorisk lyssning för alla som påstår sig ha ett intresse för musik. Förstår man inte historien så förstår man inte framtiden heller. Historielösa musiklyssnare är det värsta som finns.
Mer? Jag har funderat länge på att skriva ihop något om de fantastiska artister och grupper jag hittat som tillhör det afrikanska folkslaget tuareg. En längre text om dessa blir inte av nu, men jag ska räkna upp vilka jag främst tänker på:
Tamikrest släppte i september sin tredje platta "Chatma". Den är tveklöst en av årets tio bästa skivor.
Omara "Bombino" Moctar släppte i april sin andra platta "Nomad", som är nästan lika bra som "Chatma". Dessutom besökte Bombino på Babel i Malmö häromveckan, och gjorde en löjligt bra spelning. Min recension går att läsa här. Bombino är 2013s största gitarrhjälte och en av de mest fascinerande gitarrister jag någonsin har hört.
Tinariwen har funnits sedan 1979 och är förgrundsfigurerna inom den här stilen. De är för tuaregband vad Iron Maiden var för NWOBHM. Debutskivan "The Radio Tisdas sessions" släpptes först 2001 och är min favorit i deras diskografi.
Terakaft har jag inte hunnit lyssna på lika mycket som de andra tre, men skivan "Akh issudar" från 2008 förtjänar ändå att nämnas. Det är förresten värt att påpeka att gitarristerna Kedou och Diara tidigare varit med i Tinariwen.
Apropå tuaregsk musik: eftersom de sjunger på sitt modersmål, tamasheq, förstår jag inte ett ord av vad de sjunger. Det gör jag inte heller när jag lyssnar på fantastiska Bassekou Kouyaté & Ngoni ba, som sjunger på bambara. Inte heller när jag lyssnar på The Garifuna Collectives senaste skiva "Ayó", eftersom den sjungs på garifuna. Och även om jag läste spanska på högstadiet förstår jag inte mycket vad som sjungs på "Buena Vista Social Club"-plattan, eller vilka budskap som Compay Segundo och Roberto Fonseca försöker framföra.
Vad vill jag ha sagt med detta? Jo, en vanlig invändning mot death metal, black metal, metalcore, hardcore och allsköns musik där sångstilarna är av det argare slaget är att "man hör ju inte vad de sjunger". Ett sådant kriterium innebär att man kategoriskt tar avstånd från all musik som inte är på engelska eller sitt modersmål. Utomordentligt korkat, om du frågar mig. Ska du avfärda metal av det hårdare slaget får du allt hitta på ett bättre argument än "man hör ju inte vad de sjunger", om du inte vill att jag i min tur ska avfärda dig som en trångsynt idiot.
Är förresten i full gång med ett projekt som jag började skissa på i somras, när Wu-Tang Clan gjorde en sjukligt intensiv spelning på Vanguard Music Festival i Köpenhamn, en av de fem bästa spelningarna jag sett i år. Nämligen att plöja igenom de nio medlemmarnas soloplattor. Inte alla plattor, men de flesta. Jag kör kronologiskt och har Method Mans tredje platta, "Tical 0: the prequel", som nästa punkt på listan.
Allra bäst hittills har Raekwons debut "Only built 4 cuban linx..." varit. Inget våghalsigt val, då det är den mest hyllade av alla Wu-Tang Clan-medlemmarnas soloplattor. Men, den är hyllad av en jäkligt god anledning, om man säger så. Annars tillhör "Liquid swords" av GZA, "Ironman" och "Supreme clientele" av Ghostface Killah och "Tical 2000: judgement day" av Method Man favoriterna hittills.
Vet att man inte ska tala illa om de döda. Egentligen gillar jag Ol' Dirty Bastards grymt originella rapstil. Hans insatser på "Enter the Wu-Tang (36 chambers)" är coola som tusan. Men, hans soloskivor är inget att ha. "Return to the 36 chambers" har förvisso några fina stunder, men andra skivan "Nigga please" är skräp rakt igenom.
Vem som är min favorit i Wu-Tang Clan? Ghostface Killah. Han låter alltid lika intensiv och förbannad. Han har ett flow som inte är av denna värld, kan lätt gå upp i hastighet utan att tappa driv och sammanhang och står dessutom för de bästa texterna. Jag gillar Method Man nästan lika mycket, mest för att han var den mest karismatiska under Vanguard-spelningen.
Sist: har lyssnat mycket på Mattias Hellbergs senaste soloskiva "Gurimolla!" och skrivit en recension som går att läsa här. Det är en rakt igenom fantastisk skiva med en bredd som få kan matcha, och som ännu färre kan hantera. Skillnaden mellan Mattias Hellberg och utstuderat genrekorsande band som Between The Buried And Me är att de många stilarna i de sistnämndas är uppenbart inkvoterade, medan Mattias Hellberg hoppar mellan läger för att hans magkänsla säger åt honom att göra det och för att hans skivsamling gett honom alla dessa influenser.
Jag älskar "Gurimolla!". I kväll spelar Mattias Hellberg på Folk Å Rock i Malmö. Jag hoppas han kör hela skivan. Vi ses där.
(Japp, jag vet här inlägget innehåller en hel del utlåtanden som är galet elitistiska. Alla som skriver om musik är elitister. Alla. Det existerar inga undantag. Skillnaden är om man väljer att erkänna det eller ej. Jag har självinsikt nog att göra det.)
onsdag 6 november 2013
John F Kennedy vs Abraham Lincoln
Hittade en .txt.-fil på datorn som jag inte minns när jag sparade. Minns inte heller var jag kopierat skiten från. Minns inte heller varför. Men det var rolig läsning. Så, utan att faktakolla, slänger jag upp innehållet här.
"Have a history teacher explain this if they can.
Abraham Lincoln was elected to Congress in 1846.
John F. Kennedy was elected to Congress in 1946.
Abraham Lincoln was elected President in 1860.
John F. Kennedy was elected President in 1960.
Both were particularly concerned with civil rights.
Both wives lost a child while living in the White House.
Both Presidents were shot on a Friday.
Both Presidents were shot in the head.
Now it gets really weird.
Lincoln's secretary was named Kennedy.
Kennedy's Secretary was named Lincoln.
Both were assassinated by Southerners.
Both were succeeded by Southerners named Johnson.
Andrew Johnson, who succeeded Lincoln, was born in 1808.
Lyndon Johnson, who succeeded Kennedy, was born in 1908.
John Wilkes Booth, who assassinated Lincoln, was born in 1839.
Lee Harvey Oswald, who assassinated Kennedy, was born in 1939.
Both assassins were known by their three names.
Both names are composed of fifteen letters.
Now hang on to your seat.
Lincoln was shot at the theater named "Ford."
Kennedy was shot in a car called "Lincoln" made by "Ford."
Booth and Oswald were assassinated before their trials.
And here's the "kicker":
A week before Lincoln was shot, he was in Monroe, Maryland.
A week before Kennedy was shot, he was with Marilyn Monroe.
AND...................:
Lincoln was shot in a theater and the assassin ran to a warehouse...
Kennedy was shot from a warehouse and the assassin ran to a theater..."
(För egen del är jag inte särskilt pepp på konspirationsteorier som annat än underhållning. Finns det några sådana kopplade till den här fakta(?)sammanställningen, så känner jag i så fall inte till dem. Enligt mitt synsätt är allting sammanträffanden).
"Have a history teacher explain this if they can.
Abraham Lincoln was elected to Congress in 1846.
John F. Kennedy was elected to Congress in 1946.
Abraham Lincoln was elected President in 1860.
John F. Kennedy was elected President in 1960.
Both were particularly concerned with civil rights.
Both wives lost a child while living in the White House.
Both Presidents were shot on a Friday.
Both Presidents were shot in the head.
Now it gets really weird.
Lincoln's secretary was named Kennedy.
Kennedy's Secretary was named Lincoln.
Both were assassinated by Southerners.
Both were succeeded by Southerners named Johnson.
Andrew Johnson, who succeeded Lincoln, was born in 1808.
Lyndon Johnson, who succeeded Kennedy, was born in 1908.
John Wilkes Booth, who assassinated Lincoln, was born in 1839.
Lee Harvey Oswald, who assassinated Kennedy, was born in 1939.
Both assassins were known by their three names.
Both names are composed of fifteen letters.
Now hang on to your seat.
Lincoln was shot at the theater named "Ford."
Kennedy was shot in a car called "Lincoln" made by "Ford."
Booth and Oswald were assassinated before their trials.
And here's the "kicker":
A week before Lincoln was shot, he was in Monroe, Maryland.
A week before Kennedy was shot, he was with Marilyn Monroe.
AND...................:
Lincoln was shot in a theater and the assassin ran to a warehouse...
Kennedy was shot from a warehouse and the assassin ran to a theater..."
(För egen del är jag inte särskilt pepp på konspirationsteorier som annat än underhållning. Finns det några sådana kopplade till den här fakta(?)sammanställningen, så känner jag i så fall inte till dem. Enligt mitt synsätt är allting sammanträffanden).
tisdag 5 november 2013
"Spela inte död som tv:s testbild - du måste ge oss lite program, madame"
I helgen gjorde jag fyra listor. Jag räknade upp tjugo "sjukt hörvärda plattor" inom kategorierna hip hop, country, soul/funk och jazz.
Listor är kul, så jag fortsätter med det. Den här gången blir kriterierna lite annorlunda. Först - tjugo sjukt hörvärda svenskspråkiga plattor. Sedan - tjugo sjukt hörvärda punkrelaterade plattor.
Vi börjar med de där svenska skivorna. Som vanligt: inget är rangordnat. Allting är uppräknat i ordning efter när titlarna dök upp i huvudet.
Kent - Hagnesta hill
Kent - Tillbaka till samtiden
Thåström - Kärlek är för dom
Wilmer X - Primitiv
Wilmer X - Tungt vatten
Invasionen - Hela världen brinner
Invasionen - Saker som jag sagt till natten
Bruket - En annan klass
Alice B - Alice B
Vånna Inget - Allvar
Carolina Wallin Pérez - Där vi en gång var
Ulf Lundell - Kär och galen
Ulf Lundell - Rent förbannat
Nationalteatern - Livet är en fest
Håkan Hellström - Känn ingen sorg för mig Göteborg
Håkan Hellström - Det kommer aldrig va över för mig
Alenah - Alla vägar bär till rom
Bob Hund - Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk
Zombiekrig - Undantagstillstånd
Gyllene Tider - Moderna tider
Kommentar: om jag tillåtit mig själv att nämna fler än två skivor per band eller artist hade jag räknat upp hela Kents diskografi. Sveriges bästa band, genom tiderna, överlägset. Utan konkurrens.
Vad som gäller "punkrelaterade" plattor: ingen genrebenämning är så omstridd som punk, och få blir så förnärmade när någon, enligt deras uppfattning, "missbrukar" genretermen som punkare. Även om det är kul att provocera självutnämnda världsförbättrare med noll självdistans (är Bono punkare?) så väljer jag termen "punkrelaterad" i stället för punk. Kan inte placera Have Heart och Sum 41 på samma lista annars.
Refused - The shape of punk to come
Sham 69 - Who killed Joe Public
Sum 41 - Screaming bloody murder
Green Day - 21st century breakdown
Green Day - Nimrod
Have Heart - Songs to scream at the sun
Have Heart - The things we carry
Ghost of a Thousand - New hopes, new demonstrations
Living With Lions - Holy shit
Living With Lions - Make your mark
Mindset - Leave no doubt
Rise Against - The sufferer & the witness
Rancid - ...and out come the wolves
Gallows - Grey Britain
Gallows - Gallows
Atlas Losing Grip - State of unrest
Strung Out - Agents of the underground
The Offspring - Americana
The Clash - London calling
Against Me! - White crosses
Vill påpeka att jag inte anser The Gaslight Anthem vara punkrelaterade. De är ett rockband, och inget annat. "Sink or swim" var inte heller punk. Annars, om bandet platsat, hade "The '59 sound" och "American slang" inkluderats.
Listor är kul, så jag fortsätter med det. Den här gången blir kriterierna lite annorlunda. Först - tjugo sjukt hörvärda svenskspråkiga plattor. Sedan - tjugo sjukt hörvärda punkrelaterade plattor.
Vi börjar med de där svenska skivorna. Som vanligt: inget är rangordnat. Allting är uppräknat i ordning efter när titlarna dök upp i huvudet.
Kent - Hagnesta hill
Kent - Tillbaka till samtiden
Thåström - Kärlek är för dom
Wilmer X - Primitiv
Wilmer X - Tungt vatten
Invasionen - Hela världen brinner
Invasionen - Saker som jag sagt till natten
Bruket - En annan klass
Alice B - Alice B
Vånna Inget - Allvar
Carolina Wallin Pérez - Där vi en gång var
Ulf Lundell - Kär och galen
Ulf Lundell - Rent förbannat
Nationalteatern - Livet är en fest
Håkan Hellström - Känn ingen sorg för mig Göteborg
Håkan Hellström - Det kommer aldrig va över för mig
Alenah - Alla vägar bär till rom
Bob Hund - Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk
Zombiekrig - Undantagstillstånd
Gyllene Tider - Moderna tider
Kommentar: om jag tillåtit mig själv att nämna fler än två skivor per band eller artist hade jag räknat upp hela Kents diskografi. Sveriges bästa band, genom tiderna, överlägset. Utan konkurrens.
Vad som gäller "punkrelaterade" plattor: ingen genrebenämning är så omstridd som punk, och få blir så förnärmade när någon, enligt deras uppfattning, "missbrukar" genretermen som punkare. Även om det är kul att provocera självutnämnda världsförbättrare med noll självdistans (är Bono punkare?) så väljer jag termen "punkrelaterad" i stället för punk. Kan inte placera Have Heart och Sum 41 på samma lista annars.
Refused - The shape of punk to come
Sham 69 - Who killed Joe Public
Sum 41 - Screaming bloody murder
Green Day - 21st century breakdown
Green Day - Nimrod
Have Heart - Songs to scream at the sun
Have Heart - The things we carry
Ghost of a Thousand - New hopes, new demonstrations
Living With Lions - Holy shit
Living With Lions - Make your mark
Mindset - Leave no doubt
Rise Against - The sufferer & the witness
Rancid - ...and out come the wolves
Gallows - Grey Britain
Gallows - Gallows
Atlas Losing Grip - State of unrest
Strung Out - Agents of the underground
The Offspring - Americana
The Clash - London calling
Against Me! - White crosses
Vill påpeka att jag inte anser The Gaslight Anthem vara punkrelaterade. De är ett rockband, och inget annat. "Sink or swim" var inte heller punk. Annars, om bandet platsat, hade "The '59 sound" och "American slang" inkluderats.
lördag 2 november 2013
"When the saints go marching in"
Vi fortsätter på gårdagen, tycker jag. I går listade jag tjugo sjukt hörvärda hip hop-plattor och tjugo sjukt hörvärda countryplattor. I dag har turen kommit till soul/funk och jazz.
Vadan soul och funk i samma kategori? Jag skyller på James Brown. Hans, i mitt tycke, bästa period är första halvan av sjuttiotalet, plattor som "Hell", "The payback" och "Get on the good foot". Där är gränserna mellan soul och funk helt utsuddade. Visst, en platta som Funkadelics "Maggot brain" är funk och inget annat. Och visst, en platta som Aretha Franklins "Lady soul" är soul och inget annat. Men jag tyckte ändå det var rimligt att låta de två världarna samsas om utrymmet i samma lista.
Således, soul och funk. Ingen rangordning, allt räknas upp i ordning efter när titlarna dök upp i huvudet. Max två plattor per artist eller band. Annars hade hela listan upptagits av James Brown.
James Brown - Live at the Apollo
James Brown - Hell
Aretha Franklin - I never loved a man the way I love you
Aretha Franklin - Lady soul
Marvin Gaye - What's goin' on
Marvin Gaye - Let's get it on
Funkadelic - Maggot brain
Labelle - Nightbirds
The Meters - Look-ka py py
Bill Withers - Just as I am
Bill Withers - Still Bill
Sam Cooke - Live at the Harlem Square Club, 1963
Parliament - Mothership connection
Lauryn Hill - The miseducation of Lauryn Hill
War - The world is a ghetto
Charles Bradley - No time for dreaming
Charles Bradley - Victim of love
Mavis Staples - One true vine
Stevie Wonder - Songs in the key of life
Stevie Wonder - Innervisions
Någon kanske tycker att "The miseducation of Lauryn Hill" borde ha varit med i gårdagens hip hop-lista i stället. Den var på väg att hamna där. Sedan funderade jag en sekund, och kom på att det knappast är en renodlad hip hop-platta. Den är knappast en renodlad soul/funk-platta heller, men eftersom den är galet bra ville jag ha med den någonstans. Därför får den vara med här.
Då så. Jazz! Samma regler som listan ovan.
Miles Davis - Kind of blue
Miles Davis - Bitches brew
John Coltrane - A love supreme
John Coltrane - Impressions
Charles Mingus - The black saint and the sinner lady
Charles Mingus - Mingus Mingus Mingus Mingus Mingus
Ornette Coleman - The shape of jazz to come
Ornette Coleman - Free jazz
Kenny Burrell - Midnight blue
David Murray Infinity Quartet - Be my monster love
Roberto Fonseca - Zamazu
Roberto Fonseca - Akokan
eden ahbez - Eden's island
Sun Ra - The futuristic sounds of Sun Ra
Sun Ra - The heliocentric worlds of Sun Ra, vol 2
Nina Simone - Pastel blues
Charlie Parker - Jam session
Charlie Parker - The Cole Porter songbook
Elvin Jones - Elvin!
Rubén Gonzalez - Introducing... Rubén
En salig blandning. Kanske borde vokal jazz ha en egen kategori. Kanske borde latinjazz också ha en egen kategori. Men nu blev det inte så. Sedan går det att diskutera om "Eden's island" verkligen är jazz. Men eftersom eden ahbez är själsfrände med Sun Ra, och Sun Ra trots allt räknas som jazz, så... ja, ni hajar.
Vadan soul och funk i samma kategori? Jag skyller på James Brown. Hans, i mitt tycke, bästa period är första halvan av sjuttiotalet, plattor som "Hell", "The payback" och "Get on the good foot". Där är gränserna mellan soul och funk helt utsuddade. Visst, en platta som Funkadelics "Maggot brain" är funk och inget annat. Och visst, en platta som Aretha Franklins "Lady soul" är soul och inget annat. Men jag tyckte ändå det var rimligt att låta de två världarna samsas om utrymmet i samma lista.
Således, soul och funk. Ingen rangordning, allt räknas upp i ordning efter när titlarna dök upp i huvudet. Max två plattor per artist eller band. Annars hade hela listan upptagits av James Brown.
James Brown - Live at the Apollo
James Brown - Hell
Aretha Franklin - I never loved a man the way I love you
Aretha Franklin - Lady soul
Marvin Gaye - What's goin' on
Marvin Gaye - Let's get it on
Funkadelic - Maggot brain
Labelle - Nightbirds
The Meters - Look-ka py py
Bill Withers - Just as I am
Bill Withers - Still Bill
Sam Cooke - Live at the Harlem Square Club, 1963
Parliament - Mothership connection
Lauryn Hill - The miseducation of Lauryn Hill
War - The world is a ghetto
Charles Bradley - No time for dreaming
Charles Bradley - Victim of love
Mavis Staples - One true vine
Stevie Wonder - Songs in the key of life
Stevie Wonder - Innervisions
Någon kanske tycker att "The miseducation of Lauryn Hill" borde ha varit med i gårdagens hip hop-lista i stället. Den var på väg att hamna där. Sedan funderade jag en sekund, och kom på att det knappast är en renodlad hip hop-platta. Den är knappast en renodlad soul/funk-platta heller, men eftersom den är galet bra ville jag ha med den någonstans. Därför får den vara med här.
Då så. Jazz! Samma regler som listan ovan.
Miles Davis - Kind of blue
Miles Davis - Bitches brew
John Coltrane - A love supreme
John Coltrane - Impressions
Charles Mingus - The black saint and the sinner lady
Charles Mingus - Mingus Mingus Mingus Mingus Mingus
Ornette Coleman - The shape of jazz to come
Ornette Coleman - Free jazz
Kenny Burrell - Midnight blue
David Murray Infinity Quartet - Be my monster love
Roberto Fonseca - Zamazu
Roberto Fonseca - Akokan
eden ahbez - Eden's island
Sun Ra - The futuristic sounds of Sun Ra
Sun Ra - The heliocentric worlds of Sun Ra, vol 2
Nina Simone - Pastel blues
Charlie Parker - Jam session
Charlie Parker - The Cole Porter songbook
Elvin Jones - Elvin!
Rubén Gonzalez - Introducing... Rubén
En salig blandning. Kanske borde vokal jazz ha en egen kategori. Kanske borde latinjazz också ha en egen kategori. Men nu blev det inte så. Sedan går det att diskutera om "Eden's island" verkligen är jazz. Men eftersom eden ahbez är själsfrände med Sun Ra, och Sun Ra trots allt räknas som jazz, så... ja, ni hajar.
fredag 1 november 2013
"Sing a song about the heartland"
Inser att ingen behöver det jag ska göra nu, men jag tänker göra det ändå. Eftersom jag nästan bara lyssnat på hip hop och country den senaste tiden, och eftersom jag älskar att göra listor, så känner jag ett behov av att lista tjugo sjukt bra hip hop-plattor och tjugo sjukt bra countryplattor.
Ingen rangordning. Allting är uppräknat i den ordning titlarna dök upp i huvudet. Max två plattor per artist eller grupp.
Vi börjar med hip hop:
De La Soul - 3 feet high and rising
De La Soul - The grind date
Public Enemy - Fear of a blank planet
Public Enemy - It takes a nation of millions to hold us back
Nas - Illmatic
The Notorious B.I.G. - Ready to die
The Notorious B.I.G. - Life after death
Wu-Tang Clan - Enter the Wu-Tang: 36 chambers
Eminem - The Marshall Mathers lp
Raekwon - Only built 4 cuban linx...
Ghostface Killah - Ironman
Method Man - Tical 2000: judgement day
A Tribe Called Quest - The low end theory
A Tribe Called Quest - Midnight marauders
Dälek - Gutter tactics
Jedi Mind Tricks - Servants in heaven, kings in hell
Pharoahe Monch - W.A.R (We are renegades)
El-P - Cancer for cure
Run The Jewels - Run The Jewels
R.A. The Rugged Man - Legends never die
Filmen "Notorious" bör avnjutas i samband med listan. Den handlar om Christopher Wallace, mer känd som The Notorious B.I.G. eller Biggie Smalls, och är grymt sevärd. Exakt hur historiskt korrekt den är finns det många olika uppfattningar om (Lil Kim var exempelvis extremt missnöjd med hur hon porträtterades), men den berättar en bra historia som stämmer något så när överens med verkligheten.
Nu, country:
Tom T Hall - In search of a song
Aaron Watson - Angels & outlaws
Jackson Taylor - Outlaws ain't wanted anymore
Hank Williams - 40 greatest hits
Willie Nelson - The troublemaker
Willie Nelson - Shotgun Willie
Bob Wayne - Outlaw carnie
Johnny Cash - At Folsom Prison
Johnny Cash - American V: A hundred highways
Merle Haggard - I'm a lonesome fugitive
Dolly Parton - Coat of many colors
Loretta Lynn - You ain't woman enough
Baskery - Fall among thieves
Miranda Lambert - Revolution
Holly Williams - Here with me
George Jones - Anniversary: ten years of hits
Eilen Jewell - Sea of tears
Gram Parsons - Grievous angel
Lucinda Williams - Car wheels on a gravel road
Emmylou Harris & Rodney Crowell - Old yellow moon
Först: det kan diskuteras om "Car wheels on a gravel road" verkligen bör klassas som country. Oavsett vilket är den omöjligt bra. Kanske rentav allra bäst av alla skivor som omnämts i det här inlägget.
Sedan: filmtips i relation till listan är "Pure country", en historia om en populär countryartist som finner kärleken långt bortom rampljuset. Den är extremt smörig, men ganska cool ändå. Jag gillar den. Dessutom har den ett genialiskt bra soundtrack: skivan "Pure country" (så klart) av huvudrollsinnehavaren George Strait. Om nu "Car wheels on a gravel road" bör plockas bort från listan står "Pure country" redo att hoppa in som suppleant. De två låtarna "Heartland" och "Where the sidewalk ends" måste höras.
Ingen rangordning. Allting är uppräknat i den ordning titlarna dök upp i huvudet. Max två plattor per artist eller grupp.
Vi börjar med hip hop:
De La Soul - 3 feet high and rising
De La Soul - The grind date
Public Enemy - Fear of a blank planet
Public Enemy - It takes a nation of millions to hold us back
Nas - Illmatic
The Notorious B.I.G. - Ready to die
The Notorious B.I.G. - Life after death
Wu-Tang Clan - Enter the Wu-Tang: 36 chambers
Eminem - The Marshall Mathers lp
Raekwon - Only built 4 cuban linx...
Ghostface Killah - Ironman
Method Man - Tical 2000: judgement day
A Tribe Called Quest - The low end theory
A Tribe Called Quest - Midnight marauders
Dälek - Gutter tactics
Jedi Mind Tricks - Servants in heaven, kings in hell
Pharoahe Monch - W.A.R (We are renegades)
El-P - Cancer for cure
Run The Jewels - Run The Jewels
R.A. The Rugged Man - Legends never die
Filmen "Notorious" bör avnjutas i samband med listan. Den handlar om Christopher Wallace, mer känd som The Notorious B.I.G. eller Biggie Smalls, och är grymt sevärd. Exakt hur historiskt korrekt den är finns det många olika uppfattningar om (Lil Kim var exempelvis extremt missnöjd med hur hon porträtterades), men den berättar en bra historia som stämmer något så när överens med verkligheten.
Nu, country:
Tom T Hall - In search of a song
Aaron Watson - Angels & outlaws
Jackson Taylor - Outlaws ain't wanted anymore
Hank Williams - 40 greatest hits
Willie Nelson - The troublemaker
Willie Nelson - Shotgun Willie
Bob Wayne - Outlaw carnie
Johnny Cash - At Folsom Prison
Johnny Cash - American V: A hundred highways
Merle Haggard - I'm a lonesome fugitive
Dolly Parton - Coat of many colors
Loretta Lynn - You ain't woman enough
Baskery - Fall among thieves
Miranda Lambert - Revolution
Holly Williams - Here with me
George Jones - Anniversary: ten years of hits
Eilen Jewell - Sea of tears
Gram Parsons - Grievous angel
Lucinda Williams - Car wheels on a gravel road
Emmylou Harris & Rodney Crowell - Old yellow moon
Först: det kan diskuteras om "Car wheels on a gravel road" verkligen bör klassas som country. Oavsett vilket är den omöjligt bra. Kanske rentav allra bäst av alla skivor som omnämts i det här inlägget.
Sedan: filmtips i relation till listan är "Pure country", en historia om en populär countryartist som finner kärleken långt bortom rampljuset. Den är extremt smörig, men ganska cool ändå. Jag gillar den. Dessutom har den ett genialiskt bra soundtrack: skivan "Pure country" (så klart) av huvudrollsinnehavaren George Strait. Om nu "Car wheels on a gravel road" bör plockas bort från listan står "Pure country" redo att hoppa in som suppleant. De två låtarna "Heartland" och "Where the sidewalk ends" måste höras.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)