"Hey it's your funeral mama"

Första veckan i december förra året kommer jag aldrig glömma. Den var, minst sagt, intensiv. På måndag morgon flög jag till London, intervjuade Bullet For My Valentine (se Close-Up #148) och såg Alexisonfire och The Ghost Of A Thousand på O2 Brixton Academy. Tisdag morgon flög jag tillbaka till Göteborg. Onsdag: Converge med flera på Brewhouse i Göteborg. Torsdag: Refused på KB i Malmö. Fredag: Refused på Pustervik i Göteborg. Lördag: Refused på Annexet i Stockholm. Och ja, det var värt att se Refused tre gånger på tre dagar. Galet jävla värt.

Att välja ut en höjdpunkt under veckan kräver lite fundering (det var i alla fall inte när jag åt en harakirikorv runt klockan tre natten till söndagen). Men det lutar åt att vara Alexisonfire-spelningen. Jävlar, vad bra det var.

För er som inte känner till bakgrunden: Alexisonfire är ett kanadensiskt emorockband som bildades 2001. I augusti 2011 gick de hastigt och lustigt ut med att bandet var nedlagt. Bara så där, utan förvarning. Cirka ett år senare meddelades det att de skulle återförenas för ett gäng väl valda avskedsspelningar. Två av dessa, de två första av totalt femton, lades på O2 Brixton Academy i London. De enda Europaspelningarna. Biljetterna till måndagsspelningen sålde slut på fem minuter när de släpptes den 17 augusti.

Några månader senare blir jag inbokad på flyg, hotell och Bullet For My Valentine-intervju. Inser ganska snart att det är samma dag som Alexisonfire ska spela i London för sista gången. Att det är utsålt som fan vet jag om, men jag bestämmer mig för att mejla lite och kolla läget. Och kort senare kommer beskedet från bandets management: jag står på listan.

The Clashs "Guns of Brixton" spelas i mitt huvud när jag hoppar av på tunnelbanestationen Brixton. Redan vid rulltrapporna upp mot gatan står gråhåriga, rynkiga gubbar i slitna vindjackor och skriker "Tickets for Alexisonfire!". Utanför konsertarenan ringlar sig kön nästan ett helt varv runt byggnaden. Jag blir lite stressad, tänker att de som ställer sig i kön nu kommer missa The Ghost Of A Thousand.

Så, jag gör något som jag aldrig gjort varken förr eller senare. Går fram till en vakt, säger att jag är journalist, ska recensera och står på gästlistan, och frågar om jag måste stå i kön som alla andra. Han pekar mot en dörr tjugo-trettio meter bort där det står "Stage entrance", tilltalar mig med "sir" och säger att det är där jag ska gå in. Dit går jag. Jag får komma in. Via backstageingången. Har aldrig känt mig så tuff som där och då.

Spelningen är vansinnigt bra. Den slutar ganska sent. Jag är tillbaka på hotellet vid Queensway någon gång mellan midnatt och klockan ett. Ställer in mobilen på att ringa klockan sex. Planet hem går tidigt. När vi närmar oss Landvetter ser jag hur marken plötsligt blivit helt vit. Det var den inte i London. Inte heller var den det när jag lämnade Göteborg lite drygt tjugofyra timmar tidigare. Drabbas av ett svårartat ångestanfall. Stegar snabbt igenom flygplatsen, hoppar in i den förbokade taxin och kommer bara tjugo minuter sent till plugget.

Hur som helst. Jag skrev en konsertrecension av kvällen, som var tänkt skulle publiceras digitalt. Det hände aldrig. Därför lägger jag upp den här och nu.

ALEXISONFIRE
THE GHOST OF A THOUSAND
O2 Academy Brixton, London
3 december

Arenan är utsåld, vilket innebär femtusen människor i publiken och en kö som nästan går ett helt varv runt byggnaden. Stämningen är å ena sidan entusiastisk, å andra sidan vemodig. Entusiastisk för att publiken får se ett av tjugohundratalets största emorockband en sista gång, vemodig för att det är just sista gången.

Alexisonfire lade ned verksamheten i augusti i fjol, hastigt och oväntat, och genomför först nu sina avskedsspelningar. The Ghost Of A Thousand tackade för sig efter fjolårets festivalsommar. De har återuppstått för ytterligare tre spelningar – ett uppvärmningsgig i Brighton och som support under Alexisonfires två Londonspelningar. Sångaren Tom Lacey påannonserar avslutande ”Bored of math” med att förklara att det här den sista låten de någonsin kommer spela tillsammans. Efter i kväll är bandet ett avslutat kapitel, medan Alexisonfire ska göra tretton spelningar till innan de också förpassas till historien. 

The Ghost Of A Thousand sparkar igång med en förvånansvärt tunn ”Left for dead” och får jobba i uppförsbacke inför en publik som förmodligen helst hade sluppit ett förband. Tom Lacey är känd för att tillbringa mer tid på golvet än på scenen och lyckas redan i andra låten ”Bright lights” ge sig ut på en mindre publiksurfning, men ägnar mest tid åt att stå på medhörningen och rycka i högerbenet.

Efter ungefär halva setet tinar det upp lite och ett hundratal av de längst fram ger bandet den respons de förtjänar. Fram till dess har bandmedlemmarna mest studsat omkring och hoppat från förstärkarna utan mycket reaktioner.

Insatsen går inte att invända mot. Ändå är det på ett sätt lite tragiskt att The Ghost Of A Thousand avslutas på en arena som är för stor för att klä bandet, med en publik som inte peppar. [6]

Skillnaden mot när Alexisonfire drar igång är som dag och natt. Att påpeka att publiken överröstar bandet är en klyscha utan dess like, men det är faktiskt exakt vad som händer redan i refrängen i inledande ”Young cardinals”. Det är vackert att se femtusen pers storögt omfamna varenda ton som Alexisonfire släpper ur sig – vi pratar trots allt om ett band som verkar i en ganska perifer genre. I mitt naiva sinne vill jag tro att inte ens de fem musikerna själva hajar situationen. Förra gången de var i London spelade de på HMV Forum med en kapacitet på knappt tvåtusenfemhundra, nu spelar de inför det dubbla. Antagligen påverkar begreppet ”avskedsturné” biljettförsäljningen avsevärt.

Det slår mig genast vilken grym frontman sångaren George Pettit är. I Alexisonfire delas sången på tre mellan George och de två gitarristerna Wade MacNeil (numera sångare i Gallows) och Dallas Green (ägnar sig på heltid åt City And Colour nu för tiden). Emellanåt dyker det upp stunder där George inte sjunger på ganska länge. I stället för att lämna scenen, som många andra hade gjort, väljer han att mana på publiken och röja. Det förvandlar honom till något av ett föredöme för aspirerande scenfigurer.

Kontrasten mellan bandets två gitarrister är intressant. Wade MacNeil är stenhård i stort skägg, välkammat hår och jeansväst. Dallas Green ser däremot ganska töntig ut i ljusa bootcutjeans, långärmad tröja med tvivelaktig passform och uppkavlade armar och total avsaknad av frisyr. Fast så fort Dallas öppnar munnen spelar hans utseende ingen roll – sällan eller aldrig har jag hört en rensångare sjunga så prickfritt.

Bäst i kväll är ett mittparti på fyra låtar – den dramatiskt hårdslående ”Midnight regulations”, ”Hey it’s your funeral mama” som spelas för första gången sedan 2008, min absoluta Alexisonfire-favorit ”Old crows” och publikfriaren ”We are the sound”. I den sistnämnda springer Wade och basisten Chris Steele runt och hoppar över varandra, likt Parkway Drive-duon Luke Kilpatrick och Jia O’Connor. Breaket där George instruerar publiken att sjunga efter honom är direkt gåshudsframkallande.

När till sist ”Happiness by the kilowatt” dyker upp som avslutare blir atmosfären nästan gråtmild. En skönt malande bit med gott om postrocksgitarrer är en perfekt avrundning efter att under en och en halv timme ha serverats mycket av den bästa emorocken som någonsin kommer skapas. Vi ses på andra sidan, Alexisonfire. [8]